Att vara fast i en destruktiv relation

Så har ännu en allsvensk säsong gått ifrån våra liv och kommer aldrig åter. Och ärligt talat var det väl lika bra det. För första gången jag kan minnas var det en slutsignal av lättnad som gick där i sista omgången. Den var inte som den brukar, ackompanjerad av känslan av att något tagits ifrån en i förtid. Jag orkade faktiskt inte mer. Jag ville bara att skiten skulle ta slut.

Men så går dagarna – snart tio nu sedan Djurgårdsmatchen – och saknaden efter den olyckliga kärleken börjar slita tag. På något sjukt jävla masochistiskt sätt börjar jag så smått att längta tillbaka. För olycklig kärlek är ju också kärlek, och vilken kärlek som helst är bättre än ingen kärlek alls.

Så jag låter mig längta tillbaka. Vad annars kan jag göra? Jag rekonstruerar, modifierar, glorifierar. Tänker att var hon verkligen så jävla hemsk mot mig som alla säger? Som tabellen visar?

Vi kom alltså sjua igen, min kärlek och jag, för tredje året i rad. Hattrick. Eller ja, inte mycket till trick kanske, men en hattvurpa. En själslig slagserie rätt på den proverbiala käften.

Men hon är inte alltid sådan här – det finns så mycket som är fint med henne också, skulle jag bedyra för mina vänner om vi spinner vidare på inslagen analogi. Som den underbara hoppfullheten som fortfarande fanns där någon halvtimme in i säsongen, när Sobra hade gjort 1–0 och bara var en försvarare på mållinjen ifrån att sätta sitt andra. Eller som Jakob Johansson, det jävla föredömet! Som Bjärsmyrs återkomst och relativa stabiliserande av försvaret, upphämtningen i Sundsvall, 2–1-segrarna mot topptrion, att AIK missade att ta en Europa-plats. Som klacken, som faktiskt stått för en rad imponerande insatser både hemma och borta, trots lite folk och att laget varit helt under isen. De sju (vad annars?) sakerna kommer jag verkligen att sakna.

Och mina vänner skulle så klart kontra att nu får jag fan skärpa mig. Har jag glömt klyschorna som Stahre rapat ur sig hela säsongen: bärande väggar, ge energi till varandra, för stora i vår defensiva form? De hade varit irriterande att lyssna på en normal säsong, så hur olidligt jävla störande var de inte nu? Har jag glömt förnedringen på Strömvallen, Kalmars parodiska 1-1-kvittering eller de nästan Gais-mässiga publiksiffrorna? Har jag förträngt alla horribla domslut i början av säsongen som kostade oss så dyrbara poäng: den uteblivna straffen mot Syrianska, de felaktiga straffarna emot oss mot Norrköping och Elfsborg, offsideavblåsningen mot Örebro och AIK:s offsidemål borta? Hur är det med maratontabellen, tänker jag ens på den? Och för Guds skull, om inget av det där biter, har jag helt tappat fattningen och förträngt Robin Söder?!

Nej, det är klart att jag inte har. Jag har inte glömt någonting. Och innerst inne vet jag ju att vem som nu skulle ha sagt allt det där skulle ha haft helt rätt. Att om jag nu inte kan lämna henne helt så borde vi i alla fall inte ses på ett tag. Att vi båda skulle må bra av ett uppehåll. Jag vet ju det. Det är bara så smärtsamt med tanken på att vara utan kärlek.

/ @johannerman

Nattsvammel om säsongen

SVAMMEL När jag började skriva den här texten visste jag inte riktigt var jag ville landa med den. Det slutade med ett halvvirrigt resonemang kring psykologi och självförtroende, hur det ena kan leda till det andra. I efterhand kan jag känna att det saknas struktur i texten, men det får ses som ett sätt att ventilera den gångna säsongen lite...

När man snackar fotboll hör man ofta att det finns lag som alltid är tuffa att möta. Blåvitt är ett sånt lag som motståndare ofta beskriver som tuffa att möta. Så även denna säsongen. Försäsongssnacket handlade mycket om alla nyförvärv, Blåvitt var en given guldkandidat. Det som skulle bli den stora revanschen efter två urusla säsonger kom av sig redan i den första omgången vid förlusten mot Syrianska. Trots förluster i de inledande omgångarna fortsatte motståndarnas tränare, supportrar och spelare prata om Blåvitt i termer som att det faktiskt är en tuff match. Det handlar givetvis mycket om psykologi, att lägga över pressen på motståndarna. I detta fallet Blåvitt. Ett favoritskap som laget inte varit i närheten av att kunna hantera. 

Pontus Farnerud, ett av alla nyförvärv

Det finns flera punkter man kan peka på när det gäller vad som gått fel under året. Vad som behöver förändras och vad som gjorts fel. Jag vill hävda att mycket av säsongen förstördes redan i första omgången. Inte bara vad gäller tappade poäng utan just de psykologiska bitarna. Man gick in som jättefavorit, inte bara i matchen utan för säsongen i stort, och det blev ett ordentligt magplask direkt. Att ett lag som är stora favoriter förlorar den inledande matchen på säsongen har hänt förr. Men det som hände där efter är sådant som inte får hända inom elitidrott. Även andra matchen förlorades. Fine, det kan inträffa. Absolut inte acceptabelt för en klubb som IFK Göteborg, som dessutom storsatsar. Men det kan inträffa. Vad som däremot INTE får inträffa är att så många, välbetalda, rutinerade, erkänt duktiga fotbollsspelare visar såpass dålig mental styrka. I bägge de två inledande matcherna hade man tappat en 1-0 ledning till förlust.

Under säsongen tappade man hela nio stycken ettmålsledningar till poängförlust. Mot Malmö hemma gjorde man det dessutom två gånger under samma match. I flertalet av dessa matcher blev det dessutom förlust och det man kunde se var ett så ängsligt Blåvitt så att det många gånger var pinsamt. Det kan knappast vara en tillfällighet att ett lag blir så ängsligt gång efter annan. Vad det berodde på kan inte jag svara på. 

Under säsongens inledande omgångar kunde man läsa en rad olika bortförklaringar till varför det gick som det gick. Efter Syrianska var det Erik Lund som pekades ut. Efter Norrköpingsmatchen var det Martin Hansson, efter Örebro hemma var det linjedomaren som, felaktigt, vinkade av för offside i slutskedet av matchen. Man kan diskutera fram och tillbaka hur säsongen hade artat sig om vi hade fått med oss nio poäng ifrån dessa tre matcherna istället för den ynka poäng vi nu fick med oss. Istället kom man in i en ond spiral med tappade ledningar något som självklart är påfrestande för självförtroendet. 

Men som fotbollsproffs måste man klara av ta sig ur just dessa onda spiraler. Lyckas vända negativa trender. Om man inte klarar av att göra det på individnivå, så måste man kunna göra det som lag. Allt som oftast finns det naturliga ledare inom laget som ser till att man lyckas vända negativa trender. Men i ärlighetens namn har dessa lyst med sin frånvaro i år. Ingen ville eller vågade ta ansvar på planen. Istället förväntade man sig att någon annan skulle göra jobbet.

Vad vill jag ha sagt med den här texten? I ärlighetens namn så vet jag inte riktigt. Men när en förening som IFK Göteborg gör en storsatsning så måste man se till så att dåliga resultat inledningsvis inte speglar sig även längre fram i säsongen. Trots en kass vänsterback, halvtaskiga mittbackar och anfallare som inte gör mål så måste man få laget att uppträda just som ett lag. För det har varit alldeles för många matcher där det saknats lagkänsla och vilja att hjälpa varandra. Mycket av det handlar om psykologi.

BONUS #1 Som ni kanske vet lottades grupperna för Svenska cupen igår. När jag spanade in SvFF's hemsida för att se vilka Blåvitt hamnat med dök följande reklam upp. För Gais skull, så kan man ju hoppas att även dem spanat in det...

BONUS #2 Det är inget nytt att Håkan Mild letar en ny anfallare. Många hoppas på Markus Berg då denne är oönskad i sin nuvarande klubb Hamburg. Det vore givetvis en drömvärvning, men den känns inte särskilt realistisk i dagsläget. En som däremot känns mer realistisk är Moestapha El-Kabir. En affär där kan mycket väl innefatta Pär Ericsson i utbytte, troligtvis även med pengar emellan. Att hans namn dyker upp nu beror på en tweet som Mikael Dyrestam nyligen postade. Om det ligger någonting i det eller inte återstår att se. Men det är helt klart intressant.