Så har ännu en allsvensk säsong gått ifrån våra liv och kommer aldrig åter. Och ärligt talat var det väl lika bra det. För första gången jag kan minnas var det en slutsignal av lättnad som gick där i sista omgången. Den var inte som den brukar, ackompanjerad av känslan av att något tagits ifrån en i förtid. Jag orkade faktiskt inte mer. Jag ville bara att skiten skulle ta slut.
Men så går dagarna – snart tio nu sedan Djurgårdsmatchen – och saknaden efter den olyckliga kärleken börjar slita tag. På något sjukt jävla masochistiskt sätt börjar jag så smått att längta tillbaka. För olycklig kärlek är ju också kärlek, och vilken kärlek som helst är bättre än ingen kärlek alls.
Så jag låter mig längta tillbaka. Vad annars kan jag göra? Jag rekonstruerar, modifierar, glorifierar. Tänker att var hon verkligen så jävla hemsk mot mig som alla säger? Som tabellen visar?
Vi kom alltså sjua igen, min kärlek och jag, för tredje året i rad. Hattrick. Eller ja, inte mycket till trick kanske, men en hattvurpa. En själslig slagserie rätt på den proverbiala käften.
Men hon är inte alltid sådan här – det finns så mycket som är fint med henne också, skulle jag bedyra för mina vänner om vi spinner vidare på inslagen analogi. Som den underbara hoppfullheten som fortfarande fanns där någon halvtimme in i säsongen, när Sobra hade gjort 1–0 och bara var en försvarare på mållinjen ifrån att sätta sitt andra. Eller som Jakob Johansson, det jävla föredömet! Som Bjärsmyrs återkomst och relativa stabiliserande av försvaret, upphämtningen i Sundsvall, 2–1-segrarna mot topptrion, att AIK missade att ta en Europa-plats. Som klacken, som faktiskt stått för en rad imponerande insatser både hemma och borta, trots lite folk och att laget varit helt under isen. De sju (vad annars?) sakerna kommer jag verkligen att sakna.
Och mina vänner skulle så klart kontra att nu får jag fan skärpa mig. Har jag glömt klyschorna som Stahre rapat ur sig hela säsongen: bärande väggar, ge energi till varandra, för stora i vår defensiva form? De hade varit irriterande att lyssna på en normal säsong, så hur olidligt jävla störande var de inte nu? Har jag glömt förnedringen på Strömvallen, Kalmars parodiska 1-1-kvittering eller de nästan Gais-mässiga publiksiffrorna? Har jag förträngt alla horribla domslut i början av säsongen som kostade oss så dyrbara poäng: den uteblivna straffen mot Syrianska, de felaktiga straffarna emot oss mot Norrköping och Elfsborg, offsideavblåsningen mot Örebro och AIK:s offsidemål borta? Hur är det med maratontabellen, tänker jag ens på den? Och för Guds skull, om inget av det där biter, har jag helt tappat fattningen och förträngt Robin Söder?!
Nej, det är klart att jag inte har. Jag har inte glömt någonting. Och innerst inne vet jag ju att vem som nu skulle ha sagt allt det där skulle ha haft helt rätt. Att om jag nu inte kan lämna henne helt så borde vi i alla fall inte ses på ett tag. Att vi båda skulle må bra av ett uppehåll. Jag vet ju det. Det är bara så smärtsamt med tanken på att vara utan kärlek.
/ @johannerman
