Tja alla blåvita själar!
Jag fick höra att det hade uppskattats från er läsare att jag skulle gnugga ihop några rader om mitt liv, fotbollen och lite annat gött. Innan jag börjar vill jag bara berätta att skriva så här händer aldrig mig, typ. Ni får stå ut med att det inte är Hysén eller Rydström (de som älskar att synas o prata) klass på detta! hahaha!
Men, jag börjar med att gå tillbaka till tid då jag beslutade mig för att lämna Blåvitt. Det var en säsong som jag skulle få äran att vara med om att spela på den nya arenan i Göteborg. Vi spelare hade längtat efter detta svinmycket, med tanke på att "stora Ullevi" var alldeles för stor. Om jag inte är helt ute och cyklar så var vi också obesegrade fram till uppehållet för U21-EM? Det jag mest och bäst kommer ihåg och gärna tänker tillbaka på, var när vi och NI fullständigt mosade Djurgården med 6-0. Givetvis glömmer man aldrig "Ragges" mål! Senare den våren eller tidig sommar var det dags för en riktig häftig grej för alla oss som var med i U21-landslaget. Vad som väntade oss hade vi väl inte en aning med tanke på att uppståndelsen inte var så stor innan själva turneringen. Men sen när vi var igång var det helt magiskt! Det var också efter ett bra U21-EM chansen kom för mig att kunna ta ett steg ut i Europa. Något som jag var sugen på trots att man hade det underbart i Blåvitt. Jag hade spelat i blåvitt i 4,5 år, och kände att jag ville vidare och testa hur det var utomlands.
När allt sen var klart mellan klubbarna åkte jag och min agent, ner till Aten för läkarundersökning, och senare för att senare skriva på kontraktet. Det var hektiskt men när allt var klart kände jag mig väldigt stolt och glad.
Jag fick höra att det hade uppskattats från er läsare att jag skulle gnugga ihop några rader om mitt liv, fotbollen och lite annat gött. Innan jag börjar vill jag bara berätta att skriva så här händer aldrig mig, typ. Ni får stå ut med att det inte är Hysén eller Rydström (de som älskar att synas o prata) klass på detta! hahaha!
Men, jag börjar med att gå tillbaka till tid då jag beslutade mig för att lämna Blåvitt. Det var en säsong som jag skulle få äran att vara med om att spela på den nya arenan i Göteborg. Vi spelare hade längtat efter detta svinmycket, med tanke på att "stora Ullevi" var alldeles för stor. Om jag inte är helt ute och cyklar så var vi också obesegrade fram till uppehållet för U21-EM? Det jag mest och bäst kommer ihåg och gärna tänker tillbaka på, var när vi och NI fullständigt mosade Djurgården med 6-0. Givetvis glömmer man aldrig "Ragges" mål! Senare den våren eller tidig sommar var det dags för en riktig häftig grej för alla oss som var med i U21-landslaget. Vad som väntade oss hade vi väl inte en aning med tanke på att uppståndelsen inte var så stor innan själva turneringen. Men sen när vi var igång var det helt magiskt! Det var också efter ett bra U21-EM chansen kom för mig att kunna ta ett steg ut i Europa. Något som jag var sugen på trots att man hade det underbart i Blåvitt. Jag hade spelat i blåvitt i 4,5 år, och kände att jag ville vidare och testa hur det var utomlands.
När allt sen var klart mellan klubbarna åkte jag och min agent, ner till Aten för läkarundersökning, och senare för att senare skriva på kontraktet. Det var hektiskt men när allt var klart kände jag mig väldigt stolt och glad.
Allt började väldigt bra i Panathinaikos, tränaren som var här när jag kom var väldigt tydlig med vad han ville med mig och vad han krävde av mig. Det var väldigt speciellt till en början att komma till ett lag som hade ca 50 % greker och 50 % utlänningar. Jag fick hyfsat snabbt ett bra umgänge i laget. Men det går ju givetvis inte att jämför med det vi hade i Blåvitt, där vi va ett gott gäng. Mackan, Jonte, Ryssen, Gurra, Ragge, Sella, Tobbe och många fler. Det är en av sakerna jag saknar här.
 |
| Foto: Privat |
Jag märkte väldigt fort att kraven i PAO var väldig höga. Minns speciellt en träning inför en match i kvalet till Champions League. Tränaren sa till mig innan träningen att jag kommer spela högerback under matchen på grund av skadade spelare på den positionen. Av mittbackarna var jag den mest lämpade. Tog cirka två minuter av det stora spelet vi hade på den träningen då tränaren visslar och samlar alla i en ring. Han tittar på mig för att sedan dra en ramsa om vad i helvete jag sysslade med. När du vart i ett lag i två-tre veckor så kniper du käften vilket jag gjorde. Då förstod jag skillnaden, lite hur det funkar här jämfört med i Sverige. Men tränaren var alltid ärlig och under honom blev jag en klart bättre spelare, kände mig som en viktig spelare när han var tränare.
Efter att ha spelat nästintill alla matcher under den tränaren fick han kicken. Konstigt tyckte jag, vi ledde ju för fan ligan. Med den nya tränaren vi fick kände jag inte alls som jag gjorde med den förra. Jag fick spela en del under honom också. Men jag tyckte att det gick väldigt fort att från att nästan spela alla matcher till att bara spela då och då. Jag bestämde mig för att bara köra och inte gnälla.
När ligan skulle avgöras så stod jag där och skulle spela. Jag tror det var en av mina bästa matcher och vi vann ligan. Helgen efter var det tillbaka till bänken när vi vann cupen också. Så allt kändes konstigt. Inget man var van vid att en helg varit med och spelat hem ligan, för att sen sättas på bänken. Men det är så det funkar här.
Inför näst kommande säsong köpte PAO in en mittback till och tränaren vi hade från året innan skulle sitta kvar. (här kan jag tänka mig att en tränare snittar sex månader typ innan de byter) Vi spelade träningsmatcher och jag kände tydligt att han inte ville spela med mig. Vilket gjorde mig besviken. Där började snacket mellan mig och min agent om det var bättre för mig att lånas ut ett år kanske och så blev det. Att det tillslut blev Rosenborg var mycket på grund av att dem var i gruppspel i Europa League. Om jag ska vara helt ärlig, ångrar jag det lite med tanke på hur det var och hur det såg ut i PAO. De hade typ alltid en mittback skadad så där hade ju min chans funnits. Men, men så är fotbollslivet.
Förra sommaren återvände jag till PAO. De hade fått en ny tränare, en tränare som vi har fortfarande idag. En tränare som är väldigt erfaren och fått i hop vårt lag väldigt bra. Halva hösten gick jag skadad, vätska i knät. Hyfsat löjligt det låter, hahaha! Innan jul fick jag göra comeback i en cupmatch som vi vann. Efter juluppehållet har jag spelat mer eller mindre alla matcher och är obesegrad, lite som på Gamla Ullevi =)
Man kan väl säga att mitt fotbollsspelande i Europa har varit upp och ner. Nu pekar det upp igen.
Kan ju även skriva lite om livet i Grekland. Jag trivs väldigt bra här med min familj som nu består av mig, Thilda och vår dotter Charlize (hon har redan ett blåvitt matchställ) som är fyra snart fem månader. Vi bor i södra Aten i ett område som heter Glyfada. Det området har allt vi behöver, det är lugnt och nära till stadshets om man nu vill ha det. Bor ca 100-150 meter från havet också vilket är underbart. Egentligen är väl detta perfekt för spelare med familj som är 30+! Sen är det klart att man saknar Sverige väldigt mycket, allt det vardagliga, umgänget, goa maten, familj och så vidare. Men allt det får man ta igen sen när man kommer hem.
Tänkte avsluta det hela med lite gött snack om Blåvitt. Real Blåvitt som vissa även kallar klubben tycker jag gör helt rätt. Att satsa som de gör med tanke på att sista året/åren inte har varit så som vi alla vill att Blåvitt ska vara. Tycker det ser extremt intressant ut. Sen är det klart att pressen kommer vara större än på länge men jag hoppas innerligt att det blir guld 2012! För vi minns väl alla hur jävla gött det var senaste vi tog hem det! Kan ju faktiskt jämföra lite med tanke på att jag tagit guld i tre olika längder och Blåvitt vinner med hästlängder!
Ne, nu ska jag äta upp min souvlaki här och drömma mig tillbaka med låten Snart skiner Poseidon!
Ha de gött Blåvitt,
Bjärs