Inlägg i tränarfrågan

SMALL TALK. Jag kan inte på några vettiga grunder avgöra om Mikael Stahre vore det bästa namnet för IFK Göteborg. En lekmans fotbollskunskaper som mina sträcker sig egentligen inte längre än till att halta sig fram med halvtaskiga resonemang som är lätta att bryta ner för den sakkunniga. Men eftersom jag är en fotbollssupporter så skiter jag i det. Till vår natur hör att tycka väldigt mycket på väldigt dåliga grunder. Jag generaliserar givetvis, det finns många av oss som sitter på gediget kunnande. Men de tillhör en minoritet. De flesta är nog som jag. Hur som helst så finns det flera tränarnamn som känns intressanta. Det viktigaste är dock inte själva namnet eller vad vederbörande har för bakgrund, utan snarare att vår tilltänkta tränare har en nykter syn på vad som är svensk fotboll.

I vår strävan efter att hänga på den ”nya” fotbollen känns det som att svenska lag har stagnerat, glömt sina grunder, blivit förtrollade av den skönhet fotbollen kan skapa när den når som allra högst. Fotboll kan ibland hos betraktaren tangera de allra största känslorna i det mänskliga registret, dels på grund av ett fantastiskt utförande, så som Barcelona ibland formulerar fotbollkonsten . Dels också på grund av tillhörighet och gemensam framgång. Den svenska fotbollen saknar förutsättningarna för det förstnämnda, en match mellan Blåvitt och MFF kommer aldrig att skapa samma magnetiska kraft som ett El Clasico kan göra även för den objektiva åskådaren.

Men likaväl som alla andra kan vi nå det senare, alltså den kollektiva upplevelsen av framgång. Det är där vårt fokus måste ligga och för att nå dit måste vi ta till alla möjliga tillgängliga medel. Att spela efter ett dominanstänkande där man ska besegra sin motståndare med en sprudlande överlägsenhet är bara dumt. Där finns inte vår framtid. Gråben kommer aldrig springa ifatt Hjulben, han måste rätta sig efter förutsättningarna och använda sin list, lägga ut fällor på vägen. Om liknelsen ursäktas. Det är i alla fall detta som jag hoppas att en ny blåvit tränare inser. Vi behöver en tränare som sysslar med vinstmaximering. Om han tidigare tränat AIK är i sammanhanget helt oväsentligt.

Jag gillar Stahre för hans personlighet. När han intervjuas ser jag en verbal, eftertänksam och nyfiken tränare. Det är kul att lyssna på honom, han kan skapa kontakt. Om vi överhuvudtaget ska byta tränare så vill det till att det är något nytt, annars känns det meningslöst. Jonas Olsson tycks vara en duktig analytiker, han tycks likaså ha förtroende bland sina spelare, men ibland kan jag nästan låta mig provoceras av hans obefogade inåtvändhet i relation till media och alla andra som försöker tränga sig på.

Detta är såklart ingenting som är avgörande för hur skicklig tränare man är, men jag tror att det skulle kunna vara bra för vårt lag att få in en tränare som tar plats. En tränare som tycker sig själv förtjäna att andra lyssnar, för det är precis så ett lag ska agera på plan. Här är jag, bara så du vet. Man kan kalla det kaxighet, jag gör det gärna, och det är inget negativt och jag har aldrig begripit varför det skulle vara det. Stahre känns kaxig med en lagom dos självinsikt. Om det blir han som tar över vårt lag så hoppas jag i vilket fall att tas emot med respekt och acceptans. För Blåvitts skull.