Magiskt, men tragiskt

KRÖNIKA Så var det då match igen. Ladda först framför datorn, sen kanske några varv inne på stan innan det är dags att äntra Ullevi. Det skall dock erkännas att det inte känns på samma sätt som det brukar längre. Den riktiga spänningen finns där helt enkelt inte längre. Förhoppningar har utbytts mot förväntningar.

Vi är regerande mästare i år, och det känns. Det känns på sättet man ser på matcherna. I år så hoppas man inte längre att vi ska vinna, det är numera ett måste. Förra året - eller för all del - åren innan det, så gjorde inte en förlust så mycket ändå eftersom man ändå visste att vi var ett hopplöst mittenlag. Någon bra vinst, någon dålig förlust, so what?

Förändringen kom förra året. Efter sommaren såg det riktigt bra ut och man fick känslan av att det kanske skulle kunna gå vägen. Varje match blev en måstematch. Det var nerv och spänning till tusen. Det var krig i varje match. Och vi vann. Som vi vann. Och vi firade hela natten lång tills man ramlade ur en svarttaxi innan den fortsatte österut med Andres och Moses. Och kanske var det även där man ramlade ur det som en gång var och in i det nya. Livet som regerande mästare.

För precis som Andres och Moses försvann, så försvann även lite av känslan. Jag trodde jag var gjord för de dagarna. För livet som herren på täppan. Men jag kan ha haft fel.

En törst efter något som var så långt borta i så många år har ersatts med en nöjd känsla av att vara bäst. Att just nu vara störst, bäst och vackrast. Men är det inte så, att det som driver en människa är att hela tiden sträva efter mer? Men när man redan är på toppen av berget så är det svårt att komma högre upp. Kvalet till Champions League då, tänker säkert någon. Jo, faktiskt är det så att det är det stora målet i år i mina ögon. Att visa att vi faktiskt kan vara bättre än bönderna och alla andra lag också för den delen och faktiskt lyckas kvala in till gruppspelet. Det är det som gäller i år när Allsvenskan helt enkelt inte gör mig lika upphetsad längre.

Bättring är dock redan på väg. Vinner vi inte i år står vi där nästa år igen. Längtandes efter det stora guldet, törstandes efter segerns bubblande sötma. Kanske är det därför nu när man är mästare som man skall säga: nästa år, då jävlar. Vad vet jag.

Men det kan ju lika gärna bli så att vi vinner i år igen såklart. Och likt förbannat står jag där på läktaren igen, om bara ett par timmar. I en match som vi bara ska vinna. Och även om firandet då säkerligen skulle bli aningen beskedligare än förra året så skulle man självklart bli gladare än gladast i år igen, om vi återigen tar hem hela skiten. Och vem vet, kanske kommer de där krigskänslorna tillbaks under hösten. När varje match återigen betyder liv eller död. Vid gud, låt dom göra det.

Låt det bli magiskt men tragiskt igen.