"Vi vinner aldrig på måndag"

SERIEFINALEN Där satt vi igen. Två luttrade själar med vår gyllene ungdom gripen direkt ur Champions League-åren. Vi såg på varann. Hoppet lös i hans ögon. Mina ögon kändes som eld. Det är nu det gäller, allt står på spel.
- Det finns inte en chans i helvetet att vi vinner på måndag, hörde jag hur mina läppar och stämband yttradein i luften i det rökiga rummet. Vi som utgjorde samtalet hade mellan oss 18 års Blåvit sveda brinnande i ögonen.

Det började med det där guldet som gled ur våra händer 1997. Vi som tillhör den generation som föddes i slutet av sjuttiooch början av åttiotalen var fram tills det året ena bortskämda sketungar. När vi sprang ut på skolgårdarna runtom i stan, oavsett om det var på Johannebergsskolans asfalt, Tynnereds grus eller gräsplätten vid ändhållplatsen i Länsmansgården, såvisste vi vår plats i fotbollshierarkin.

- Jag är Van Basten, skrek en kille i eufori och försökte med ett volleyskott.
- Nummer tio Maradona, hojtade en annan och gjorde ett försök till en överstegsfint trots att bollen nästan nådde till låren på honom.Vi log bara mot varann. Vi visste vilka vi var, han var Glenn och jag var Jonny-Bråttom. Namn som inte behövde skrikas ut, de fanns i oss och vi levde med dem. Med en Blåvit tröja kunde man inte förlora. Vi kände inte ens till begreppet "förlust".

Ut ur bussen ramlade han, med en klockren duns mot backen. På två röda studsade han upp igen och flinade omkring sig. Från ingenstans kom ett vrålande "Kan ni höra våran sång, Aik..." och de flesta runt omkring bara log lite förvånat. Jag tror året var 1999 och vi hade under en utomordentligt trist bussresa glidit upp till huvudstaden för att skåda en betydelselös match i slutet av säsongen.

- Vi lirar inte mot gnaget idag vet du va? hördes en röst skratta fram mot honom.
- Man måste ju markera när man anlänt i fiendeland, svarade han skrikande och ylande som om han minst var sångare i Zeppelin. Vi stog utanför Stadion en hösteftermiddag mot Djurgården, det av de tre Stockholmslagen som var minst betydelsefullt ur våra supporterögon sett. De var ett halvtaskigt lag som åkte lite hiss i serierna och nu så hade de redan lyckats rasa ur ochvi hade inte heller någon chans att plocka ädla medaljer.

Jag minns att vi såg på varann där framför han det gormande whiskeyfyllot som skrapat sig blodig utanför Änglarnas bussar. Mina minnesbilder visade på ögon hos min vän som inte innebar hela portionen av den stolthet vi alltid hade haft i ryggmärgen, men samtidigt så kompletterade han inte heller med sin obligatoriska glöd som innebar hopp och kampkänslan i luften.Vi hade åkt för att kolla på Blåvitt mot ett bonkegäng som hette Djurgården mest för att vi jämt gjorde det, för att Blåvittvar en del av oss och vi en del av dem. Men den där glöden fanns inte hos oss. Vi spelade inte om något annat än äran för dagen. Inte ens den fick vi med oss.

När lagen valdes ut var vi alltid Blåvitt. Det spelar ingen roll om killarna på min sida sa sig för dagen vara Romario, Koemanoch Laudrup, vi var Blåvitt och vi vann matcherna. Vann vi inte matcherna så körde vi om, tills vi vann. Förlust var inget alternativ. För Blåvitt vann ju jämt, vi samlade på löpsedlar från alla bragdmatcher och jag hade tapetserat mitt pojkrum med dessa, Aftonbladets "SM-guld 1993"stod i centrum och vi levde som ständiga segrare. Alla ville till IFK. Blåvitt var vårt allt.

Men när Halmstad vann 1997 började vi sakta men säkert komma in i verkligheten. För tro inget annat, vi som tillhörde dengyllene supporterungdomen hade levt i ett segerkantat guldrus som i bästa fall kunde jämställas med en idrottslig sanndröm värd bragdguldet dussin gånger om. Ingen annan klubb eller idrottare i svensk historia kan visa upp samma fenomenala framgångarsom våra Änglar gjorde då. Det var en dröm som var fjärran från den fotbollsvardag vi inte visste någonting om. En vardag somalla andra klubblags supportrar länge gått och sovit sig igenom.

Men nu fanns det en skillnad i blicken på honom. Jag såg att hans ögon såg samma eld, samma brinnande låga av hopp och glödi mina ögon. Mina läppar kanske inte överrensstämde helt med denna passionerade glöd för den Blåvita saken, men nu hade vi förändrats som supportrar. Han läppjade på sin cigarett och höll med mig.
- Jag vet. Det är kört. Vi kommer aldrig vinna den här matchen på måndag. Han sneglade på tändaren i hans hand och fortsatte med en lite ivrigare ton.
- Du har väl ringt runt till alla, de ska väl på matchen?
- Jag har ringt och messat varenda jävla kotte jag känner och de ska på matchen om jag så ska dra med dem bokstavligen, svarade jag.

För på måndag så är det en viss seriefinal klockan 19.00 på Ullevi mot Djurgården. En viss seriefinal som vid seger innebäratt vi sitter med taktfast grepp om rodret som styr årets allsvenska SM-guld om några veckor. En match som framkallat en underbar glöd i alla Blåvita ögon, ett hopp om att kliva ur det allsvenska vardagsmörkret och in i den gyllene segerpositionen, igen. En match som vi aldrig kan vinna. Eller?