Blåvit gryning

Klockan är fem i tre, det är natt till tisdag. Alla klockor jag äger är satta på väckning, men jag är vaken redan innan de har ringt. Natten har genomlevts i mycket lätt sömn med tusen oregerliga tankar farandes runt i huvudet. Jag vet inte riktigt vad sömnbristen beror på – det kan vara på grund av vitlökssmaken som ligger tung i munnen efter den rejält tillspetsade tzatzikin jag åt i går kväll; kanske var det dags för jetlagen från förra veckans långresa att slå till; det är också ett faktum att jag sällan sover speciellt bra när jag måste vakna ovanligt och okristligt tidigt. Jag misstänker också att en lätt nervanspänning bidrar till att rådbråka min nattfrid. Den anspänning som alltid finns där när IFK ska spela allsvenskt, och den här gången är det dessutom en ovanligt betydelsefull match.

Över tjugotusen personer har samlats på Ullevi och välkomnar spelarna in på planen till tonerna av Heja Blåvitt. Tusentals andra gör sig beredda på sportbarer och i tv-soffor. Själv lägger jag mig tillrätta i sängen och borrar ner huvudet djupt i min IFK-örngottsklädda kudde. Jag ligger där med hörlurar på mig, hörlurar som är kopplade till datorn och närmare bestämt Sveriges Radios sportredaktions underbara direktsända webreferat från Ullevi. För en änglafan i Sydney är det helt otroligt att kunna följa Allsvenskans avgörande i realtid. Två tankar far genom huvudet innan matchen drar igång. Den första är en stilla undran över hur många fler som upplever matchen på samma sätt som jag. Den andra är att totalupplevelsen av matchen måhända inte är densamma när man inte får se den med egna ögon, men spänningen och matchnerven är lika påtaglig med radion i öronen som den är när man är på plats på läktaren. Sedan drar kommentatorn Jonas Enarsson laguppställningarna, Peter Fröjdfeldt blåser igång matchen så det hörs ända till Australien, och det är dags att visa Djurgårdens IF vad IFK Göteborg går för. Kampen om guldet ska hållas vid liv.