 |
| Från humorsajten Gais.nu. |
2011/05/04
Bakom kulisserna: Livet som Gais:are
GÖTEBORGSDERBYT. Den här videon är inte helt klockren. Killarna som har gjort den gör stundtals bort sig och hetsar diverse A-lagare att skrika "Gais, Gais, Gais" och spelar över så det står härliga till. Och ja, den sparkar neråt och driver med de mest utsatta i samhället, vilket kan te sig rätt så ocharmigt. Men det finns sekvenser i den som är värda att se och ta till sig. Ett slags skruvat tidsdokument värt att se i alla fall en gång under sin derbyhets. Därför återpublicerar vi i dag den gamla videon om livet bakom kulissern på en parkbänk nära dig: "Gaiskärnan"...
Måndagsladdning: På "Gais:arnas" Andra Lång!
GÖTEBORGSDERBYT. På måndag drabbar årets två allsvenska göteborgslag samman i vårderbyt. För Blåvitt är detta tre måstepoäng, men för Gais är det säsongens enda match. De har inte kunskap, kompetens eller förmåga att vinna några titlar, så att slå storebror är deras enda hopp. Tyvärr tar sig detta rätt så skrämmande uttryck i både beteende och retorik från den lilla svans grönsvarta som finns i vår stad.
Om det gällt hundar hade symptomen snabbt fått diagnosen rabies.
Gais:arna har i många år försökt – förgäves – att förvandla kvarteren runt Järntorget och Långgatorna till en "grönsvart zon". Så till den aktuella säsongen har en av deras femtioelva supporterklubbar kommit överens med nya minipuben Queens head på Andra Lång, om att få införladda där. Som ett resultat av att deras stampub Gamle Port sparkat ut dem. Krögarna hade helt enkelt tröttnat på alla spyor, piss, extrem fylla, vandalism och kaos som det grönsvarta "laddandet" medförde.
Men så fort det inte är matchdag syns inte Gais:arna till på långgatorna. Då är det precis som i övriga stan en "blåvit zon" och nu har några av de blåvita som hänger i området till vardags fått nog. Signaturen "Le Ninja" uppmanar därför alla blåvita som kan och vill att sätta sig på pubarna kring Andra Långgatan på måndag.
Vi talar om pubar som Tullen, Nians ölhall, Kafé Publik (även innergård), Notting Hill (uteservering) på Andra lång och Byns bistro (uteservering) på Tredje lång. Området kring Andra Lång som är närmaste Järntorget, där inga Gais:are syns till. Här är läsaruppropet:
Om det gällt hundar hade symptomen snabbt fått diagnosen rabies.
 |
| En Gais-sida försöker vara "fyndig". |
 |
| Samma Gais-sida är "fett äkta", som fan. |
Gais:arna har i många år försökt – förgäves – att förvandla kvarteren runt Järntorget och Långgatorna till en "grönsvart zon". Så till den aktuella säsongen har en av deras femtioelva supporterklubbar kommit överens med nya minipuben Queens head på Andra Lång, om att få införladda där. Som ett resultat av att deras stampub Gamle Port sparkat ut dem. Krögarna hade helt enkelt tröttnat på alla spyor, piss, extrem fylla, vandalism och kaos som det grönsvarta "laddandet" medförde.
Men så fort det inte är matchdag syns inte Gais:arna till på långgatorna. Då är det precis som i övriga stan en "blåvit zon" och nu har några av de blåvita som hänger i området till vardags fått nog. Signaturen "Le Ninja" uppmanar därför alla blåvita som kan och vill att sätta sig på pubarna kring Andra Långgatan på måndag.
Vi talar om pubar som Tullen, Nians ölhall, Kafé Publik (även innergård), Notting Hill (uteservering) på Andra lång och Byns bistro (uteservering) på Tredje lång. Området kring Andra Lång som är närmaste Järntorget, där inga Gais:are syns till. Här är läsaruppropet:
"Göteborgarare! Änglar!
Det vankas derby i stan. Det vankas tre nya poäng.
På måndag möter vi gajs och vår stads gator och pubar kommer att fyllas och färgas av blått och vitt. Logiskt nog kring Avenyn och Vasagatan. Så att det är nära till arenan när klockan närmar sig 19.00.
Gajsare däremot. Dom är inte alltid logiska. Ingen nyhet överhuvudtaget. Men en nyhet för er kanske är att gajsarna samlas på Queens head på Andra Långgatan. Precis som de bestämt hävdar att alla blåvita är från Floda, Landvetter, Torslanda eller Skövde så hävdar de nu också att Andra Långgatan är deras gata...
En aning provocerande för en blåvit som har sitt andra hem på just den gatan. Och jag vet att många med mig tycker samma sak.
På måndag den nionde maj ska vi visa att Andra Långgatan är VÅR gata. Den ligger ju i hjärtat av VÅR stad. Gajsarna kommer att känna snopenheten och gråten i halsen när ytterligare en av deras teorier baserat på vetenskapen 'gajsmatematik' slås i kras. När vi färgar andra långgatan blåvit. Låt gajsarna sitta på sitt Queens head och längta tillbaka till Gamle port när resten av gatan tas över av oss.
/Le Ninja"
Veckans pajashatt: Real Madrid
CHAMPIONS LEAGUE. Dagens snackis i spanska medier är Cristiano Ronaldos och Jose Mourinhos gester på Barcelonas flyplats efter matchen ska ha gestikulerat om rån. ”Robo, robo”. Alla som såg semifinalerna vet dock att Barcelona rullade ut Madrid totalt och att de är så jävla dåliga förlorare att de snackar om ett rån har noll koll. Frank De Bleeckere som dömde matchen i går gjorde en av de bästa domarinsatser som jag har sett på flera år.
Det som är under all kritik är istället den barnsliga och patetiska nivå som spelare och ledare i dessa storklubbar lägger debatten på. Här är Reals tränare Jose Mourinho den största dåren. Hans beteende driver på lagets barnsligheter och här skapas usla föredömen för ungdomar runt om i världen. Som Robert Laul konstaterade efter den första semifinalmatchen så är det inte publiken som är problemet i spansk fotboll, utan i stället spelarna och ledarna.
Därför – trots att jag alltid hållit på Blåvitt och med Leeds United som tipsextra-"andralag" – hoppas jag att det blir Manchester United som vinner Champions League. Alternativt Barcelona. Real Madrids bansliga och i mina ögon patetiska beteende i samband med dessa semifinaler är en skam för fotbollen.
2011/05/03
Newsmill vägrar att ta in Frankies svar på attacken mot Blåvitt!
DEBATT. Tidigare i dag uppmärksammades hur "debattören" Damon Rasti attackerade IFK Göteborg med lösgrundade påståenden om rasism och främlingsfientlighet. "Spelare med utländsk bakgrund har svårt att komma fram inom klubbar som IFK Göteborg", skriver han i en debattartikel på sajten Newsmill.
Som replik kontrade BaraBen:s Markus "Frankie" Hankins på detta galna utspel, först här på BaraBen.com och tanken var att den även skulle publiceras på debattsajten i fråga, Newsmill. Syftet med detta var att få spridning på svaret även till de personer som läst Rastis påhopp mot IFK Göteborg.
Här är svaret från Newsmill:
Vi på BaraBen.com kan bara beklaga att det är helt ok för Newsmill att ta in debattartiklar som Rastis, som bygger på fördomar och slutsatser helt utan grund i verkligheten eller fakta – men att de samtidigt väljer att refusera och därmed censurera sakliga svar på det samma.
Sajten Newsmill har därmed visat sig vara helt meningslös och verkar inte alls vilja ta ansvar för det skräp som publiceras hos dem. Om vår krönikör nu visar upp att en debattör som fått debattutrymme hos er helt saknar substans i det han skriver så är det väl i högsta grad i ert intresse att faktiskt ge utrymme för replik från de som pekas ut i debattartikeln? Men nej, tydligen inte. Om förhandspubliceringen på BaraBen.com skulle vara "problemet" kan man fråga sig om det inte vore värdefullt för debatten som helhet att tillåta publiceringen även på er sajt?
Nej, med detta agerande visade sig Newsmill vara lika tragiska som Damon Rasti.
Tur att det finns en verklighet bortom Stockholms unkna "medie"-katakomber.
Som replik kontrade BaraBen:s Markus "Frankie" Hankins på detta galna utspel, först här på BaraBen.com och tanken var att den även skulle publiceras på debattsajten i fråga, Newsmill. Syftet med detta var att få spridning på svaret även till de personer som läst Rastis påhopp mot IFK Göteborg.
Här är svaret från Newsmill:
Vi på BaraBen.com kan bara beklaga att det är helt ok för Newsmill att ta in debattartiklar som Rastis, som bygger på fördomar och slutsatser helt utan grund i verkligheten eller fakta – men att de samtidigt väljer att refusera och därmed censurera sakliga svar på det samma.
Sajten Newsmill har därmed visat sig vara helt meningslös och verkar inte alls vilja ta ansvar för det skräp som publiceras hos dem. Om vår krönikör nu visar upp att en debattör som fått debattutrymme hos er helt saknar substans i det han skriver så är det väl i högsta grad i ert intresse att faktiskt ge utrymme för replik från de som pekas ut i debattartikeln? Men nej, tydligen inte. Om förhandspubliceringen på BaraBen.com skulle vara "problemet" kan man fråga sig om det inte vore värdefullt för debatten som helhet att tillåta publiceringen även på er sajt?
Nej, med detta agerande visade sig Newsmill vara lika tragiska som Damon Rasti.
Tur att det finns en verklighet bortom Stockholms unkna "medie"-katakomber.
Läs Frankies debattsvar här: "Okunnighet och rasism ligger bakom påhoppen mot IFK Göteborg", på BaraBen.com – ocensurerat och tillgängligt för alla. Och varför inte avsluta kvällen med att lägga in en kommentar på Rastis text. Låt inte stockholmare tysta sanningen om Blåvitt!
Okunnighet och rasism ligger bakom påhoppen mot IFK Göteborg
DEBATT. På Newsmill skriver "debattören" Damon Rasti att problem med diskriminering finns i svensk fotboll. "Spelare med utländsk bakgrund har svårt att komma fram inom klubbar som IFK Göteborg", skriver han i sin debattartikel "Diskrimineringen finns även inom svensk fotboll, Lagrell". Här är Markus "Frankie" Hankins svar på detta galna utspel, först här på BaraBen.com och inom kort även på debattsajten Newsmill.
Okunnighet leder "debattören" Damon Rasti att kasta skit på IFK Göteborg i sitt försök till kritik mot en påstådd rasism inom svensk fotboll. Hela debatten genomsyras av en unken idé om att invandrare per automatik är större individualister och lite "annorlunda" än vad genomsnittssvensken är. Själv är jag invandrare och följer alla de invandrare och utländska spelare som är en stor del av IFK Göteborgs A-lag och ungdomssektion. Här är de enda som upplever den i medierna påstådda "rasismen" – de som inte är i närheten av föreningen.
I ett märkligt sammelsurium till debattartikel om att franska fotbollsförbundet diskuterat etnisk kvotering till fotbollslandslagen drar Damon Rasti in IFK Göteborg i en gyttja av taskig logik och fördomsfulla slutsatser. Han skriver att IFK Göteborg fått kritik för att individualister inte släpps fram i föreningen. I den mediekritiken – där ett par fotbollstyckare på TV4 drivit den linjen – har Malmö FF målats ut som Göteborgslagets motpol. Där tillåts "attraktiv fotboll, individualister" och i förlängningen det som egentligen är poängen i debattörernas svammel – där får invandrare mer utrymme.
Jag tycker det är märkligt att debattera med personer som inte har koll på ämnet som de ger sig in i, men känner mig tvungen. IFK Göteborg är något som under de snart tre decennierna av min uppväxt präglat mig som person. Alla i min generation, i min hemstad, följer detta lag som en katolik håller koll på påven. Så när någon börjar kasta skit på vårt "Blåvitt" kan det inte stå oemotsagt. Debatt bör innehålla fakta och dem har denne Rasti inte någon som helst koll på. Det ter sig alldeles uppenbart för alla oss som följer Blåvitt på nära håll.
Damon Rasti rycker ihop lite andra- och tredjehandspåståenden från medierna som grund för att IFK Göteborg är med och sprider en kultur som är mot invandrare. Som "bevis" för detta radar han upp att den tidigare IFK-spelaren William Atashkadeh ("med iransk bakgrund", som Rasti påpekar övertydligt), sagt till Fotbollskanalen att han "inte fick utrymme och att klubben inte vågade släppa fram individualister som bryter mönstret". Det kallas lösryckt information, formad för hans debattsyfte.
Den som är intresserad av fakta kan kika på följande två saker:
1. IFK Göteborg spelar med ett 4-2-3-1 system.
Det är uppställningen på banan och ettan representerar anfallaren. Det innebär att IFK Göteborg har plats för en renodlad anfallsspelare på banan samtidigt. William Atashkadeh är anfallare. Han är en ung och lovande anfallare, men han konkurrerade med landslagsmannen och tidigare skyttekungen Tobias Hysén om spetsplatsen. Dessutom gjorde Blåvitt ett spektakulärt anfallsnyförvärv av Pär Ericsson från Gais, en spelare som enligt mediala uppgifter kostade föreningen otroliga 6.2 miljoner kronor. Då skall alltså IFK Göteborg frångå sitt spelsystem, peta landslagsstjärnan och sätta sitt jätteförvärv på återväxt för att en kille som har ursprung i Iran och inte Hisingen eller Värmland ska få spela? William stack från Blåvitt för han visste att det var i det närmaste omöjligt att slå sig fram i konkurrensen.
2. IFK Göteborg erbjöd William ett kontrakt.
Så när det sägs att "klubben inte vågade släppa fram individualister" måste det syfta på mentaliteten i laget i ren allmänhet. Nu vet jag inte om Damon Rasti har träffat William Atashkadeh eller sett honom spela fotboll. Jag betvivlar starkt att så är fallet. För då hade han snabbt insett att William – som jag intervjuat personligen och sett live i dussintals matcher – är så "svensk" och slätstruken som en professionell fotbollsspelare nu kan vara. Han är ingen Bojan Djordic, ingen Zlatan Ibrahimovic – utan påminner mer om Henke Larsson till attityd och mentalitet. Till spelstilen är han dessutom ingen bolltrollare och magisk konstnär, utan en snabb och vass boxspelare (vet du inte vad det är, försök med Google). Så kritiken handlar naturligtvis om att han själv inte fick plats, men när det mediala drevet söker sin tes så blir myter sanningar. För IFK Göteborgs sportchef Håkan Mild erbjöd William en kontraktsförlängning, men han ville inte skriva på. Han visste att det var mycket svårare att få speltid i Blåvitt än hos konkurrenten Örebro SK, som oftast spelar med tre forwards på planen.
Men det är väl inte relevant med sådana fakta när hysteriska slutsatser skall pusslas ihop.
Alla som jobbar inom media, inte minst jag som kvällstidningsjournalist, vet hur ett drev sätter i gång. Minns videovåldet, som låg bakom allt samhällsvåld under 1980-talet och minns nu senast hur vi alla skulle dö när fågelinfluensan hotade vår trygga lilla vrå i världen. När journalister bestämt sig för en tes som redaktörer sedan driver stenhårt så kommer artikeln att handla om detta – vad intervjupersonen än menar och säger. Läs Patrik Sjöbergs nya bok "Det du inte såg" för en liten inblick i den världen. Där pekas den typen av usel journalistik ut som ett hårresande bevis på att vissa svenska journalister borde tänka efter både en och två gånger före det att artiklar lämnas i från dem till tryckpressen.
Sedan kommer nästa kille in i bilden. Min gamle bekant Mathias Ranégie. "I Blåvitt var det mer: passa in i gruppen, du kan börja med det, och tro inte att du är nåt speciellt", säger han och citeras av Rasti. Ja, och läser man ännu mer av honom kan man så sent som i måndagens GT och Expressen läsa hur han börjat äta ordentligt som 26-åring. Där berättar han att det är först i år som han orkar spela en hel fotbollsmatch, utan att ta slut i den 70:e minuten. I IFK Göteborg gjorde han inte det och hade musklerna på fel plats. Så han var aldrig i den fysiska form som gjorde honom aktuell för att bygga ett topplag kring. När han sedan kombinerade detta med att dricka sprit i mängder, springa på krogen stup i kvarten, köra BMW i stället för Blåvitts sponsorbilar och skryta vitt och brett om sina rikedomar efter en kort utlandssjour i Holland – så blir du inte framgångsrik i IFK Göteborg.
För till skillnad från Örebro SK och BK Häcken är IFK Göteborg Sveriges största klubb sett till antalet personer som säger sig hålla på laget och kraven är där efter. I den föreningen krävs absolut professionalism och en särskild inställning för att lyckas, vare sig man heter Anders eller Abdullah. Det har ingenting med etnicitet att göra, eller menar Damon Rasti att personer med annan kulturell bakgrund än etnisk "svensk" har lättare för att bete sig illa åt? Det hoppas jag verkligen inte.
I sitt tredje exempel tar Rasti upp expertkommentatorn Pontus Kåmark, f.d. spelare i föreningen, som i en TV4-sändning sa: "Under en period så gick de bästa utländska talangerna i stan gick till Öis i stället, det var ingen idé att gå till IFK Göteborg för där satsades det inte på dem".
Men åter igen struntar han i fakta, eller så är han oerhört dåligt insatt. När jag kritiserade Kåmark på BaraBen.com för sina uttalanden gjorde han en total pudel i nästa program och försökte hävda att han inte alls menat att invandrare skulle vara ovälkomna på Kamratgården. Han menade minsann att resonemanget gällt "individualister". Påpekas skall – och det här är helt avgörande i sammanhanget – att under perioden som Pontus Kåmark spelade i IFK Göteborg var detta A-lag ett världslag. Halva den svenska landslagstruppen spelade i IFK Göteborg, i det framgångsrika VM 1994 när Sverige tog en bronspeng, lirade sju av spelarna i truppen på Kamratgården till vardags.
Därmed var det i det närmaste omöjligt att få en plats i IFK Göteborgs A-lag. Men inte för att laget – som då tränades av ungdomssektionens nuvarande chef, scoialisten Roger Gustafsson – såg ner på killar som hade rötterna på Balkan eller Afrika. Nej, orsaken till att alla de så kallade småtalangerna i Göteborg gick till konkurrenter var för att IFK Göteborg köpte landets bästa färdiga spelare till laget. När du blev stjärna, eller landslagman, var det enda inhemska steget före ett proffsliv i utlandet, att spela i IFK Göteborg. Laget som prenumererade på framgångar i Champions League. Därför fick få lokala talanger möjligheten i Blåvitt.
I dagens mindre framgångsrika IFK Göteborg är bilden en helt annan. Hela ungdomssektionen kryllar av killar med invandrarbakgrund. Inte för att föreningen satsat medvetet på dessa – utan för att Änglagården, föreningens speciella ungdomssatsning har sina lokaler och träningsplaner i östra Göteborg. Nära invandrartäta stadsdelar som Kortedala, Bergsjön och Angered. I dessa ungdomslag möter de killar från Sävedalen, Partille, Örgryte, Lundby och Torslanda – för att få spela i landets mest framgångsrika förening.
Målsättningen är sedan uppstarten av ungdomssektionen att A-laget en dag i det närmaste bli självförsörjande på "egna produkter", spelare från ungdomsleden. Och här finns invandrarna i majoritet även för att idrott blivit en klassfråga i det moderna Sverige. Arbetarklassens barn har inte råd, möjlighet och ofta kunskap för att bryta sig in i extremt etniskt vita sporter som tennis, golf eller segling. Men en boll kan alla sparka på efter skolan och därmed tar IFK Göteborg i dag ett socialt ansvar i stadens östra förorter på ett sätt som mediedrevet i Stockholm inte har någon som helst inblick i. De senaste åren har den blåvita dominansen i förorterna blivit så stor att ungdomslagets träningsbyxa blev en modepryl i Bergsjön, Biskopsgården och Hisings Backa. Ungdomar som inte hade något att göra med IFK Göteborgs fotbollsverksamhet vallfärdade i flera år till Blåvittshopen för att köpa sig "IFK-byxor", då de tuffa och coola killarna på högstadieskolor i förorterna gick omkring med sådana.
Det om något är ett bevis på att IFK Göteborg är nära vanliga människor och i synnerhet ute i förorterna. När denna nya generation svenskar växer upp och skaffar sig barn kommer deras ungar att hålla på Blåvitt. Då kommer även en diversifiering av läktarna på A-lagets elitmatcher som återspeglar stadens dynamik på ett bättre vis. För där är vi inte ännu. Det hade varit en mycket vettigare ingång till kritiken av svensk fotboll, då det finns många fler invandrare per kapita på planen än vad det gör på läktarna. Här finns det gott om ingångar till kritik, inte minst den jag själv engagerat mig i – hur elitfotbollen i dag håller på att bli en klassfråga, med eskalerande biljettpriser. Men det skulle ju kräva att man gör sociologiska samhällsanalyser av det som debatteras och inte bara slänga ihop lösryckta citat. Och då blir det hela lite svårare för debattörer som vill vinna billiga poäng.
Hela debatten genomsyras av en unken idé om att invandrare per automatik är större individualister och lite "annorlunda" än vad genomsnittssvensken är. Jag är själv invandrare, på farsans sida från USA och morsans sida från den tidigare Sovjetrepubliken Estland. Jag är uppvuxen i en av dessa nämnda förorter till Göteborg och har alltid haft samma miljö som killarna i fokus för debatten. Precis som dessa frågat mig undrar jag hur det kan komma sig att etnisk tillhörighet och inte miljö och sociala strukturer är det som präglar hur en person blir och växer upp?
Jag skulle vilja påstå att alla från arbetarklassen i dessa förorter har en mycket större förståelse för vad kollektivism och kamp är än vad Damon Rasti ger uttryck för att ha. Underdog-perspektivet leder oftast inte till en Hollywood-rulle där den ensamma kämpen besegrar hela världen och slår sig fram med våld. Tvärt om är vi invandrare från förorten inte några spektakel och galna personer, hur galet underhållande du än tycker att Zlatan Ibrahimovic är. För i så fall borde väl Frölundasonen Patrik Sjöberg stå som mall för hus "Svensson" är? Det brister i logiken. Precis som det att en person från en överklassmiljö kan bryta mönster – då det är en unik individ som präglas av sin uppväxt – så kan person från "ghettot" bryta mönster och bli allt det som han inte förväntas vara. För i tider av bilbrännande och upplopp i en del av Göteborgs förorter tror jag att den så förkastade och medialt hatade Blåvitt-mentaliteten, där laget alltid går före individen, är en frisk fläktoch ett trendbrott.
Självutnämnda experter som inte följer fotbollen på nära håll skriker om att vi minsann behöver större fokus på individualitet och måste lära oss att uppskatta prestationerna (underförstått: mer än resultaten) för att "hänga med". Men svensk fotboll har både på landslagsnivå som klubblagsnivå nått enorma framgångar som är mycket större än vad vi rent tekniskt borde, sett till storleken på vår nation. Dessa har nåtts genom den kollektiva anda, det lagtänk och den strategiska vilja som nu sågas av ett fåtal – dock högljudda – debattörer.
Vill man kritisera vilka som är anställda på Svenska Fotbollsförbundet, gör gärna det. Men blanda inte in IFK Göteborgs föreningsfilosofi i det. Speciellt om man som debattör inte har den blekaste aning om vilka fakta som finns eller vad förutsättningarna varit för de skeenden som tas upp som "bevis" för ens tes. Fotbollen behöver "anpassa sig till det nya Sverige", skriver Damon Rasti. Själv tycker jag att han bör anpassa sig till verkligheten. Vi lever fortfarande i en – om så utmanad – demokrati där man har rätten att inte hålla med. Och den tes som klumpar ihop invandrare som något exotiskt och som hittar konspirationer bakom det faktum att inte majoriteten av spelarna i IFK Göteborg är mörkhyade, bör kvävas i sin linda. Den är rasistisk och okunnig.
Artikelförfattaren Damon Rasti beskrivs som "debattör" här på Newsmill. Men eftersom jag aldrig hört talas om honom fick jag göra den obligatoriska Google-sökningen på namnet för att förstå vem det var som hävde ur sig dessa märkliga och ogrundade påståenden. Tydligen är det en av upphovsmännen till skvallersajten Tjuvlyssnat som nu berikar fotbollssverige med dessa väl genomtänka andrahandrykten. Precis som han gjorde på sin blogg – som han omvandlat till bok. Och som första träff på Google kom en bloggpost upp, som fotbollskrönikören och Öis:aren Marcus Birro skrev 31 januari 2007: "Fuck you Damon Rasti". I concur.
Och förresten, i går besegrade IFK Göteborgs "omoderna" och "tråkiga" kollektiv detta spännande och nyskapande individualistiska Malmö FF i en fotbollsmatch. Där räknas inte etnisk mix, eller farmors födelseland, utan enbart gjorda mål. I Blåvitts startelva spelade fem killar som inte har sin etniska hemvist i Sverige. Men vi som är invandrare men inte beter oss som Zlatan Ibrahimovic bör väl egentligen inte räknas in som "riktiga" invandrare. Vi måste väl vara etniska svenskar, eller? Det där är en farlig omvänd rasism som stämplar folk på ett sätt som jag bara finner en liknande – om så på ett eget sätt, från en egen kant – exempel på. Det är Sverigedemokraterna.
IFK Göteborg vann i vilket fall med två mål mot Malmö FF:s noll. Och sist jag kikade på sportens principer går elitfotboll ut på att vinna. Innebär det nu att hela fotbollsverige bör ta fram karbonpappren för att göra precis så som IFK Göteborg gör för närvarande? Nej, naturligtvis inte. Det finns många vägar till framgång och en av dem odlar Blåvitt med sin ungdomssatsning i dag. Den där invandrarkillarna är i majoritet och redan har börjat ta platser i den tuffaste konkurrensen i Göteborgsfotbollen. Och det kommer de att fortsätta att göra så länge inte en Rosenqvist eller Svensson är bättre som fotbollsspelare. För det är vad som avgör om du platsar i IFK Göteborg, vad folk i Stockholm än säger.
 |
| "Frankie" går till mottattack. |
I ett märkligt sammelsurium till debattartikel om att franska fotbollsförbundet diskuterat etnisk kvotering till fotbollslandslagen drar Damon Rasti in IFK Göteborg i en gyttja av taskig logik och fördomsfulla slutsatser. Han skriver att IFK Göteborg fått kritik för att individualister inte släpps fram i föreningen. I den mediekritiken – där ett par fotbollstyckare på TV4 drivit den linjen – har Malmö FF målats ut som Göteborgslagets motpol. Där tillåts "attraktiv fotboll, individualister" och i förlängningen det som egentligen är poängen i debattörernas svammel – där får invandrare mer utrymme.
Jag tycker det är märkligt att debattera med personer som inte har koll på ämnet som de ger sig in i, men känner mig tvungen. IFK Göteborg är något som under de snart tre decennierna av min uppväxt präglat mig som person. Alla i min generation, i min hemstad, följer detta lag som en katolik håller koll på påven. Så när någon börjar kasta skit på vårt "Blåvitt" kan det inte stå oemotsagt. Debatt bör innehålla fakta och dem har denne Rasti inte någon som helst koll på. Det ter sig alldeles uppenbart för alla oss som följer Blåvitt på nära håll.
Damon Rasti rycker ihop lite andra- och tredjehandspåståenden från medierna som grund för att IFK Göteborg är med och sprider en kultur som är mot invandrare. Som "bevis" för detta radar han upp att den tidigare IFK-spelaren William Atashkadeh ("med iransk bakgrund", som Rasti påpekar övertydligt), sagt till Fotbollskanalen att han "inte fick utrymme och att klubben inte vågade släppa fram individualister som bryter mönstret". Det kallas lösryckt information, formad för hans debattsyfte.
Den som är intresserad av fakta kan kika på följande två saker:
1. IFK Göteborg spelar med ett 4-2-3-1 system.
Det är uppställningen på banan och ettan representerar anfallaren. Det innebär att IFK Göteborg har plats för en renodlad anfallsspelare på banan samtidigt. William Atashkadeh är anfallare. Han är en ung och lovande anfallare, men han konkurrerade med landslagsmannen och tidigare skyttekungen Tobias Hysén om spetsplatsen. Dessutom gjorde Blåvitt ett spektakulärt anfallsnyförvärv av Pär Ericsson från Gais, en spelare som enligt mediala uppgifter kostade föreningen otroliga 6.2 miljoner kronor. Då skall alltså IFK Göteborg frångå sitt spelsystem, peta landslagsstjärnan och sätta sitt jätteförvärv på återväxt för att en kille som har ursprung i Iran och inte Hisingen eller Värmland ska få spela? William stack från Blåvitt för han visste att det var i det närmaste omöjligt att slå sig fram i konkurrensen.
2. IFK Göteborg erbjöd William ett kontrakt.
Så när det sägs att "klubben inte vågade släppa fram individualister" måste det syfta på mentaliteten i laget i ren allmänhet. Nu vet jag inte om Damon Rasti har träffat William Atashkadeh eller sett honom spela fotboll. Jag betvivlar starkt att så är fallet. För då hade han snabbt insett att William – som jag intervjuat personligen och sett live i dussintals matcher – är så "svensk" och slätstruken som en professionell fotbollsspelare nu kan vara. Han är ingen Bojan Djordic, ingen Zlatan Ibrahimovic – utan påminner mer om Henke Larsson till attityd och mentalitet. Till spelstilen är han dessutom ingen bolltrollare och magisk konstnär, utan en snabb och vass boxspelare (vet du inte vad det är, försök med Google). Så kritiken handlar naturligtvis om att han själv inte fick plats, men när det mediala drevet söker sin tes så blir myter sanningar. För IFK Göteborgs sportchef Håkan Mild erbjöd William en kontraktsförlängning, men han ville inte skriva på. Han visste att det var mycket svårare att få speltid i Blåvitt än hos konkurrenten Örebro SK, som oftast spelar med tre forwards på planen.
Men det är väl inte relevant med sådana fakta när hysteriska slutsatser skall pusslas ihop.
Alla som jobbar inom media, inte minst jag som kvällstidningsjournalist, vet hur ett drev sätter i gång. Minns videovåldet, som låg bakom allt samhällsvåld under 1980-talet och minns nu senast hur vi alla skulle dö när fågelinfluensan hotade vår trygga lilla vrå i världen. När journalister bestämt sig för en tes som redaktörer sedan driver stenhårt så kommer artikeln att handla om detta – vad intervjupersonen än menar och säger. Läs Patrik Sjöbergs nya bok "Det du inte såg" för en liten inblick i den världen. Där pekas den typen av usel journalistik ut som ett hårresande bevis på att vissa svenska journalister borde tänka efter både en och två gånger före det att artiklar lämnas i från dem till tryckpressen.
Sedan kommer nästa kille in i bilden. Min gamle bekant Mathias Ranégie. "I Blåvitt var det mer: passa in i gruppen, du kan börja med det, och tro inte att du är nåt speciellt", säger han och citeras av Rasti. Ja, och läser man ännu mer av honom kan man så sent som i måndagens GT och Expressen läsa hur han börjat äta ordentligt som 26-åring. Där berättar han att det är först i år som han orkar spela en hel fotbollsmatch, utan att ta slut i den 70:e minuten. I IFK Göteborg gjorde han inte det och hade musklerna på fel plats. Så han var aldrig i den fysiska form som gjorde honom aktuell för att bygga ett topplag kring. När han sedan kombinerade detta med att dricka sprit i mängder, springa på krogen stup i kvarten, köra BMW i stället för Blåvitts sponsorbilar och skryta vitt och brett om sina rikedomar efter en kort utlandssjour i Holland – så blir du inte framgångsrik i IFK Göteborg.
För till skillnad från Örebro SK och BK Häcken är IFK Göteborg Sveriges största klubb sett till antalet personer som säger sig hålla på laget och kraven är där efter. I den föreningen krävs absolut professionalism och en särskild inställning för att lyckas, vare sig man heter Anders eller Abdullah. Det har ingenting med etnicitet att göra, eller menar Damon Rasti att personer med annan kulturell bakgrund än etnisk "svensk" har lättare för att bete sig illa åt? Det hoppas jag verkligen inte.
I sitt tredje exempel tar Rasti upp expertkommentatorn Pontus Kåmark, f.d. spelare i föreningen, som i en TV4-sändning sa: "Under en period så gick de bästa utländska talangerna i stan gick till Öis i stället, det var ingen idé att gå till IFK Göteborg för där satsades det inte på dem".
Men åter igen struntar han i fakta, eller så är han oerhört dåligt insatt. När jag kritiserade Kåmark på BaraBen.com för sina uttalanden gjorde han en total pudel i nästa program och försökte hävda att han inte alls menat att invandrare skulle vara ovälkomna på Kamratgården. Han menade minsann att resonemanget gällt "individualister". Påpekas skall – och det här är helt avgörande i sammanhanget – att under perioden som Pontus Kåmark spelade i IFK Göteborg var detta A-lag ett världslag. Halva den svenska landslagstruppen spelade i IFK Göteborg, i det framgångsrika VM 1994 när Sverige tog en bronspeng, lirade sju av spelarna i truppen på Kamratgården till vardags.
Därmed var det i det närmaste omöjligt att få en plats i IFK Göteborgs A-lag. Men inte för att laget – som då tränades av ungdomssektionens nuvarande chef, scoialisten Roger Gustafsson – såg ner på killar som hade rötterna på Balkan eller Afrika. Nej, orsaken till att alla de så kallade småtalangerna i Göteborg gick till konkurrenter var för att IFK Göteborg köpte landets bästa färdiga spelare till laget. När du blev stjärna, eller landslagman, var det enda inhemska steget före ett proffsliv i utlandet, att spela i IFK Göteborg. Laget som prenumererade på framgångar i Champions League. Därför fick få lokala talanger möjligheten i Blåvitt.
I dagens mindre framgångsrika IFK Göteborg är bilden en helt annan. Hela ungdomssektionen kryllar av killar med invandrarbakgrund. Inte för att föreningen satsat medvetet på dessa – utan för att Änglagården, föreningens speciella ungdomssatsning har sina lokaler och träningsplaner i östra Göteborg. Nära invandrartäta stadsdelar som Kortedala, Bergsjön och Angered. I dessa ungdomslag möter de killar från Sävedalen, Partille, Örgryte, Lundby och Torslanda – för att få spela i landets mest framgångsrika förening.
Målsättningen är sedan uppstarten av ungdomssektionen att A-laget en dag i det närmaste bli självförsörjande på "egna produkter", spelare från ungdomsleden. Och här finns invandrarna i majoritet även för att idrott blivit en klassfråga i det moderna Sverige. Arbetarklassens barn har inte råd, möjlighet och ofta kunskap för att bryta sig in i extremt etniskt vita sporter som tennis, golf eller segling. Men en boll kan alla sparka på efter skolan och därmed tar IFK Göteborg i dag ett socialt ansvar i stadens östra förorter på ett sätt som mediedrevet i Stockholm inte har någon som helst inblick i. De senaste åren har den blåvita dominansen i förorterna blivit så stor att ungdomslagets träningsbyxa blev en modepryl i Bergsjön, Biskopsgården och Hisings Backa. Ungdomar som inte hade något att göra med IFK Göteborgs fotbollsverksamhet vallfärdade i flera år till Blåvittshopen för att köpa sig "IFK-byxor", då de tuffa och coola killarna på högstadieskolor i förorterna gick omkring med sådana.
Det om något är ett bevis på att IFK Göteborg är nära vanliga människor och i synnerhet ute i förorterna. När denna nya generation svenskar växer upp och skaffar sig barn kommer deras ungar att hålla på Blåvitt. Då kommer även en diversifiering av läktarna på A-lagets elitmatcher som återspeglar stadens dynamik på ett bättre vis. För där är vi inte ännu. Det hade varit en mycket vettigare ingång till kritiken av svensk fotboll, då det finns många fler invandrare per kapita på planen än vad det gör på läktarna. Här finns det gott om ingångar till kritik, inte minst den jag själv engagerat mig i – hur elitfotbollen i dag håller på att bli en klassfråga, med eskalerande biljettpriser. Men det skulle ju kräva att man gör sociologiska samhällsanalyser av det som debatteras och inte bara slänga ihop lösryckta citat. Och då blir det hela lite svårare för debattörer som vill vinna billiga poäng.
Hela debatten genomsyras av en unken idé om att invandrare per automatik är större individualister och lite "annorlunda" än vad genomsnittssvensken är. Jag är själv invandrare, på farsans sida från USA och morsans sida från den tidigare Sovjetrepubliken Estland. Jag är uppvuxen i en av dessa nämnda förorter till Göteborg och har alltid haft samma miljö som killarna i fokus för debatten. Precis som dessa frågat mig undrar jag hur det kan komma sig att etnisk tillhörighet och inte miljö och sociala strukturer är det som präglar hur en person blir och växer upp?
Jag skulle vilja påstå att alla från arbetarklassen i dessa förorter har en mycket större förståelse för vad kollektivism och kamp är än vad Damon Rasti ger uttryck för att ha. Underdog-perspektivet leder oftast inte till en Hollywood-rulle där den ensamma kämpen besegrar hela världen och slår sig fram med våld. Tvärt om är vi invandrare från förorten inte några spektakel och galna personer, hur galet underhållande du än tycker att Zlatan Ibrahimovic är. För i så fall borde väl Frölundasonen Patrik Sjöberg stå som mall för hus "Svensson" är? Det brister i logiken. Precis som det att en person från en överklassmiljö kan bryta mönster – då det är en unik individ som präglas av sin uppväxt – så kan person från "ghettot" bryta mönster och bli allt det som han inte förväntas vara. För i tider av bilbrännande och upplopp i en del av Göteborgs förorter tror jag att den så förkastade och medialt hatade Blåvitt-mentaliteten, där laget alltid går före individen, är en frisk fläktoch ett trendbrott.
Självutnämnda experter som inte följer fotbollen på nära håll skriker om att vi minsann behöver större fokus på individualitet och måste lära oss att uppskatta prestationerna (underförstått: mer än resultaten) för att "hänga med". Men svensk fotboll har både på landslagsnivå som klubblagsnivå nått enorma framgångar som är mycket större än vad vi rent tekniskt borde, sett till storleken på vår nation. Dessa har nåtts genom den kollektiva anda, det lagtänk och den strategiska vilja som nu sågas av ett fåtal – dock högljudda – debattörer.
Vill man kritisera vilka som är anställda på Svenska Fotbollsförbundet, gör gärna det. Men blanda inte in IFK Göteborgs föreningsfilosofi i det. Speciellt om man som debattör inte har den blekaste aning om vilka fakta som finns eller vad förutsättningarna varit för de skeenden som tas upp som "bevis" för ens tes. Fotbollen behöver "anpassa sig till det nya Sverige", skriver Damon Rasti. Själv tycker jag att han bör anpassa sig till verkligheten. Vi lever fortfarande i en – om så utmanad – demokrati där man har rätten att inte hålla med. Och den tes som klumpar ihop invandrare som något exotiskt och som hittar konspirationer bakom det faktum att inte majoriteten av spelarna i IFK Göteborg är mörkhyade, bör kvävas i sin linda. Den är rasistisk och okunnig.
Artikelförfattaren Damon Rasti beskrivs som "debattör" här på Newsmill. Men eftersom jag aldrig hört talas om honom fick jag göra den obligatoriska Google-sökningen på namnet för att förstå vem det var som hävde ur sig dessa märkliga och ogrundade påståenden. Tydligen är det en av upphovsmännen till skvallersajten Tjuvlyssnat som nu berikar fotbollssverige med dessa väl genomtänka andrahandrykten. Precis som han gjorde på sin blogg – som han omvandlat till bok. Och som första träff på Google kom en bloggpost upp, som fotbollskrönikören och Öis:aren Marcus Birro skrev 31 januari 2007: "Fuck you Damon Rasti". I concur.
Och förresten, i går besegrade IFK Göteborgs "omoderna" och "tråkiga" kollektiv detta spännande och nyskapande individualistiska Malmö FF i en fotbollsmatch. Där räknas inte etnisk mix, eller farmors födelseland, utan enbart gjorda mål. I Blåvitts startelva spelade fem killar som inte har sin etniska hemvist i Sverige. Men vi som är invandrare men inte beter oss som Zlatan Ibrahimovic bör väl egentligen inte räknas in som "riktiga" invandrare. Vi måste väl vara etniska svenskar, eller? Det där är en farlig omvänd rasism som stämplar folk på ett sätt som jag bara finner en liknande – om så på ett eget sätt, från en egen kant – exempel på. Det är Sverigedemokraterna.
IFK Göteborg vann i vilket fall med två mål mot Malmö FF:s noll. Och sist jag kikade på sportens principer går elitfotboll ut på att vinna. Innebär det nu att hela fotbollsverige bör ta fram karbonpappren för att göra precis så som IFK Göteborg gör för närvarande? Nej, naturligtvis inte. Det finns många vägar till framgång och en av dem odlar Blåvitt med sin ungdomssatsning i dag. Den där invandrarkillarna är i majoritet och redan har börjat ta platser i den tuffaste konkurrensen i Göteborgsfotbollen. Och det kommer de att fortsätta att göra så länge inte en Rosenqvist eller Svensson är bättre som fotbollsspelare. För det är vad som avgör om du platsar i IFK Göteborg, vad folk i Stockholm än säger.
Här visar Elmar ren och pur klass
SMÅTT & GÔTT. Jag har varit på Jonas Olsson för att han inte varit flexibel nog, utan lite för låst i sitt system. Men så överraskar han när man minst anar det. Först bytte han och hela coaching staff över till klubbkostymen, sedan återvände de till träningsoverallen och till sist hittade han den perfekta mixen. På bankarenan i Malmö körde Jonas skjorta och slips, med träningsoverallsjacken utanpå. Det bästa av bägge världar, så att säga. Och så säger de att Blåvitt inte kan förnya sig. Pyttsan!
Den första halvtimmen i går såg ut som följer: Blåvitt jagade högt, gjorde det som bland annat Elfsborg redan lyckats med mot Malmö – satte hög press och stressade sönder skåningarna. Effekten blev att "Iff iff" började slå tjongbollar mot Daniel Larsson på topp, medan Blåvitt lirade ett effektivt kortpassningsspel via både mitten som kanterna, blandat med en och annan snygg djupledsboll mot både Sebastian Eriksson som Tobias Hysén.
31 minuter in i matchen kom målet och först då ställde Blåvitt om från sitt aggressiva spel till ett lite mer försvarsinriktat. Taktiken var nämligen på förhand att täppa till bakåt under de avgörande minuterna efter ett mål. Målsättningen med det var att inte göra "en Häcken" som fick ett snabbt i röva mot Helsingborg, kort efter det att de själva tagit ledningen.
Under den inledande halvtimmen mot MFF visade vi hjärta, hjärna och kompetens om en fotboll som inte bara är nygammal, den är effektiv och den vinner vi matcher med. Det ska bli intressant att se i vilken mån som motståndarnas ambition påverkar vårt eget resultat. Noteras skall ju att Kalmar var totalt ointresserade av att anfalla (mer än på kontring) i första halvlek mot Blåvitt.
I derbyt mot Gais riskerar vi ett liknande läge där Gais ligger avsevärt lägre i banan med hela sitt lag än vad MFF gjorde. Det blir den verkliga utmaningen för "nya Blåvitt". Då måste kortpassningsspelet bli än mer effektivt, då ett lag som ligger djupt och kompakt på egen planhalva inte är så sårbart för djupledsmanövrar likt det vårt "forwardspar" tog för sig mot Malmö.
Det höll dock på att i – vanlig ordning – gå åt helvete. Efter segrar är det lätt att bara fokusera på det positiva. Men precis som efter vinsten hemma mot Kalmar är det viktigt att vi även ser över vissa problem som fanns under matchen mot Malmö. Vid 1-0 så tappar Jakob Johansson boll rakt i sidled till ett MFF som kan vända. Här står försvaret märkligt till så att ingen kan stöta, samtidigt som kommunikationen mellan Ragnar, Kalle och Sandberg inte fungerar.
Så till slut rusar alla på Malmös djupledsboll och Ragnar är den som hinner först och blir vansinnig på Sandberg, då denne kommer ut i ett läge där han skulle blivit totalt bortgjord om MFF-spelaren fick en tå på bollen, och på Jakob får vi anta – för vansinnespassningen rakt in i banan. Försvaret har en del att jobba på, trots att vi nu har två nollor bakåt under de senaste två matcherna. Men bara för att vi "nollar" motståndarna innebär inte det att spelet i sig är perfekt.
En annan fundering är Karl Svenssons blanda och ge-spel. Han är den luftrumsdominant vi verkligen har efterlyst i det blåvita försvaret. Med Svensson på planen blir bollar som tidigare studsat omkring i straffområdet enkelt bortrensade. Men när det kommer till man-man försvaret har "Kalle" en bit kvar till toppform. Det märktes vid ett par felbeslut mot Malmö, som dock täcktes upp av kamraterna omkring honom. Samtidigt måste Sandberg upp ett snäpp.
I går tippade han flera skott över som säkerhetsmanövrar och på samma sätt tog Ragge främst uppgiften "döda bollen enkelt" på allvar och skickade ut den till hörna gång på gång. Detta är bra, tryggt och äventyrar ingenting. Men i ett Blåvitt med fullt självförtroende och toppform önskar jag att vi får se dessa killar agera med ännu ett snäpp självförtroende, som leder till spelvändningar för vår del, istället för en fast situation för motståndarna. Men missförstå mig rätt – det är ett helt korrekt beslut att tippa/skicka iväg svåra bollar. Men man kan väl alltid drömma?
Blåvitts ledningsmål måste ju bara avhandlas separat. Elmar "Teddy" Bjarnason – matchens bästa spelare – skickar in en perfekt djupledsboll från mittfältet, en boll som seglar över backlinjen ner i den yta som Tobias Hysén dundrar fram i. Bollen är av yppersta världsklass, utan att överdriva.
Men om Elmars passning är fenomenal så är Tobias Hyséns mottagning ännu bättre. Det är en svår boll att hinna eftersom den kommer rätt högt i luften och de flesta spelare hade sett den segla förbi sig till målvakten eller en inspark. Tobbe dock, han tar ett vältajmat steg, får tåspetsen på bollen – men inte bara så att han styr den mot mål – utan på ett sätt där han drar ner den mot sin löpväg och får målvakten helt ur balans. Sedan är det "bara" att raka in den. Ren och pur klass från början till slut.
I paus fick vi se något märkligt. Pekalski, Durmaz eller vem vet nu var ställde sig på mittlinjen med ansiktet mot Blåvitts planhalva. Sedan gick han in i någon slags rabblande läge där trans bara verkar vara förnamnet till vad som pågick. Detta lite märkliga beteende avslutade han med det katolska korstecknet och jag måste väl säga att hela den här proceduren fick mig att konstatera att punken lever, men...
Efter det att Blåvitt sjönk ner lite väl långt i banan i början av andra halvlek så öppnade matchen upp sig runt 60:e minuten. Blåvitt lyckades avväpna "anstormningen" utan att det ledde till några jättefarliga chanser och började åter äta sig in i matchen. Sebastian Erikssons rörelse i djupled fick Blåvitt att spela ett 4-4-2 i många offensiva lägen, medan det även var ett 4-4-2 i vissa defensiva lägen där en rak fyralinje kunde styra bort de flesta spelvägar för försvaret, samtidigt som vi hade två spelare som stressade framåt i en hög press.
Men när Sebastian – och i vissa fall även Tobias Hysén – faller djupt för att stötta eller hämta boll så spelar Blåvitt ett 4-2-3-1 som mer påminner om ett "rakt" (eller i alla fall rörligt) 4-5-1 och det är svårt att tränga igenom för motståndare som är satta under press. Detta blir naturligtvis mycket mer effektivt i medgång mot en stressad motståndare än om vi ligger under med 0-1 på vår egen hemmaplan.
Avgörande blev till slut vilka som hade spetsen och denna afton var det Blåvitt. Kvalitet avgör mot hype, för att sammanfatta läget. Malmö FF har ingen Sebastian Eriksson, Ragnar Sigurdsson, Tobias Hysén eller Elmar Bjarnarson. Det är var som skiljer lagen åt, spetskompetensen och spelarna som sticker ur mängden. I Malmö såg vi en grå massa som var väldigt stressade över att prestera den "attraktiva, moderna och vackra" fotboll som alla säger att de lirar. Men det såg vi inte skymten av tack vare ett vansinnigt smart och taggat Blåvitt.
Till sist får vi väl även notera att Hannes Stiller avslutade matchen som kapten. Det är bredd, att spelaren som mer eller mindre på egen hand höll Blåvitt kvar i guldstriden 2009 i dag "bara" är en vattenbärare på bänken. Där även Bärkroth fick sitta större delen av matchen och då har vi inte ens nämnt frånvaron av Söder. Den konkurrensen borde Blåvitt lyckas omvandla till stordåd framöver.
*BaraBen.com*BaraBen.com*BaraBen.com*BaraBen.com*
Den första halvtimmen i går såg ut som följer: Blåvitt jagade högt, gjorde det som bland annat Elfsborg redan lyckats med mot Malmö – satte hög press och stressade sönder skåningarna. Effekten blev att "Iff iff" började slå tjongbollar mot Daniel Larsson på topp, medan Blåvitt lirade ett effektivt kortpassningsspel via både mitten som kanterna, blandat med en och annan snygg djupledsboll mot både Sebastian Eriksson som Tobias Hysén.
31 minuter in i matchen kom målet och först då ställde Blåvitt om från sitt aggressiva spel till ett lite mer försvarsinriktat. Taktiken var nämligen på förhand att täppa till bakåt under de avgörande minuterna efter ett mål. Målsättningen med det var att inte göra "en Häcken" som fick ett snabbt i röva mot Helsingborg, kort efter det att de själva tagit ledningen.
Under den inledande halvtimmen mot MFF visade vi hjärta, hjärna och kompetens om en fotboll som inte bara är nygammal, den är effektiv och den vinner vi matcher med. Det ska bli intressant att se i vilken mån som motståndarnas ambition påverkar vårt eget resultat. Noteras skall ju att Kalmar var totalt ointresserade av att anfalla (mer än på kontring) i första halvlek mot Blåvitt.
I derbyt mot Gais riskerar vi ett liknande läge där Gais ligger avsevärt lägre i banan med hela sitt lag än vad MFF gjorde. Det blir den verkliga utmaningen för "nya Blåvitt". Då måste kortpassningsspelet bli än mer effektivt, då ett lag som ligger djupt och kompakt på egen planhalva inte är så sårbart för djupledsmanövrar likt det vårt "forwardspar" tog för sig mot Malmö.
*BaraBen.com*BaraBen.com*BaraBen.com*BaraBen.com*
Det höll dock på att i – vanlig ordning – gå åt helvete. Efter segrar är det lätt att bara fokusera på det positiva. Men precis som efter vinsten hemma mot Kalmar är det viktigt att vi även ser över vissa problem som fanns under matchen mot Malmö. Vid 1-0 så tappar Jakob Johansson boll rakt i sidled till ett MFF som kan vända. Här står försvaret märkligt till så att ingen kan stöta, samtidigt som kommunikationen mellan Ragnar, Kalle och Sandberg inte fungerar.
Så till slut rusar alla på Malmös djupledsboll och Ragnar är den som hinner först och blir vansinnig på Sandberg, då denne kommer ut i ett läge där han skulle blivit totalt bortgjord om MFF-spelaren fick en tå på bollen, och på Jakob får vi anta – för vansinnespassningen rakt in i banan. Försvaret har en del att jobba på, trots att vi nu har två nollor bakåt under de senaste två matcherna. Men bara för att vi "nollar" motståndarna innebär inte det att spelet i sig är perfekt.
En annan fundering är Karl Svenssons blanda och ge-spel. Han är den luftrumsdominant vi verkligen har efterlyst i det blåvita försvaret. Med Svensson på planen blir bollar som tidigare studsat omkring i straffområdet enkelt bortrensade. Men när det kommer till man-man försvaret har "Kalle" en bit kvar till toppform. Det märktes vid ett par felbeslut mot Malmö, som dock täcktes upp av kamraterna omkring honom. Samtidigt måste Sandberg upp ett snäpp.
I går tippade han flera skott över som säkerhetsmanövrar och på samma sätt tog Ragge främst uppgiften "döda bollen enkelt" på allvar och skickade ut den till hörna gång på gång. Detta är bra, tryggt och äventyrar ingenting. Men i ett Blåvitt med fullt självförtroende och toppform önskar jag att vi får se dessa killar agera med ännu ett snäpp självförtroende, som leder till spelvändningar för vår del, istället för en fast situation för motståndarna. Men missförstå mig rätt – det är ett helt korrekt beslut att tippa/skicka iväg svåra bollar. Men man kan väl alltid drömma?
*BaraBen.com*BaraBen.com*BaraBen.com*BaraBen.com*
Blåvitts ledningsmål måste ju bara avhandlas separat. Elmar "Teddy" Bjarnason – matchens bästa spelare – skickar in en perfekt djupledsboll från mittfältet, en boll som seglar över backlinjen ner i den yta som Tobias Hysén dundrar fram i. Bollen är av yppersta världsklass, utan att överdriva.
 |
| Göteborgs-Posten har som vanligt stenkoll... Läsartips: Peter M. |
*BaraBen.com*BaraBen.com*BaraBen.com*BaraBen.com*
I paus fick vi se något märkligt. Pekalski, Durmaz eller vem vet nu var ställde sig på mittlinjen med ansiktet mot Blåvitts planhalva. Sedan gick han in i någon slags rabblande läge där trans bara verkar vara förnamnet till vad som pågick. Detta lite märkliga beteende avslutade han med det katolska korstecknet och jag måste väl säga att hela den här proceduren fick mig att konstatera att punken lever, men...
Imperiet - Gud är död.
*BaraBen.com*BaraBen.com*BaraBen.com*BaraBen.com*
*BaraBen.com*BaraBen.com*BaraBen.com*BaraBen.com*
Efter det att Blåvitt sjönk ner lite väl långt i banan i början av andra halvlek så öppnade matchen upp sig runt 60:e minuten. Blåvitt lyckades avväpna "anstormningen" utan att det ledde till några jättefarliga chanser och började åter äta sig in i matchen. Sebastian Erikssons rörelse i djupled fick Blåvitt att spela ett 4-4-2 i många offensiva lägen, medan det även var ett 4-4-2 i vissa defensiva lägen där en rak fyralinje kunde styra bort de flesta spelvägar för försvaret, samtidigt som vi hade två spelare som stressade framåt i en hög press.
Men när Sebastian – och i vissa fall även Tobias Hysén – faller djupt för att stötta eller hämta boll så spelar Blåvitt ett 4-2-3-1 som mer påminner om ett "rakt" (eller i alla fall rörligt) 4-5-1 och det är svårt att tränga igenom för motståndare som är satta under press. Detta blir naturligtvis mycket mer effektivt i medgång mot en stressad motståndare än om vi ligger under med 0-1 på vår egen hemmaplan.
Avgörande blev till slut vilka som hade spetsen och denna afton var det Blåvitt. Kvalitet avgör mot hype, för att sammanfatta läget. Malmö FF har ingen Sebastian Eriksson, Ragnar Sigurdsson, Tobias Hysén eller Elmar Bjarnarson. Det är var som skiljer lagen åt, spetskompetensen och spelarna som sticker ur mängden. I Malmö såg vi en grå massa som var väldigt stressade över att prestera den "attraktiva, moderna och vackra" fotboll som alla säger att de lirar. Men det såg vi inte skymten av tack vare ett vansinnigt smart och taggat Blåvitt.
*BaraBen.com*BaraBen.com*BaraBen.com*BaraBen.com*
Till sist får vi väl även notera att Hannes Stiller avslutade matchen som kapten. Det är bredd, att spelaren som mer eller mindre på egen hand höll Blåvitt kvar i guldstriden 2009 i dag "bara" är en vattenbärare på bänken. Där även Bärkroth fick sitta större delen av matchen och då har vi inte ens nämnt frånvaron av Söder. Den konkurrensen borde Blåvitt lyckas omvandla till stordåd framöver.
Världklass!
MATCHTANKAR. Det finns egentligen inte mycket att säga om gårdagens match, samtidigt som det finns massvis att säga. IFK presterar nära 90 minuter underbar fotboll mot topp-placerade MFF och för er som inte såg den missade verkligen något. Efter cirka fem minuter av den första halvleken får IFK matchen precis dit de vill. Malmö som har ett spel som bygger på att rulla runt på egen planhalva och etablera långa anfall blir sönderstressade tack vare den underbara press som IFK sätter. Femman är redan satt och inte ens en blind kan ha missat att Bjarnason var bäst på planen.
Första målet kan vara bland det läckraste jag sett på länge. Passningen från Bjarnason, mottagningen av Hysén och det underbara avslutet. Det är på något sätt som en 3-rätters middag av högsta kvalité! Eller för att säga som någon på biljardpalatset skrek när jublet lagt sig efter målet och reprisen visades:
I halvlek visade C+ ett avsnitt ur en egentligen ganska meningslös programserie. Det positiva var dock att det handlade om att hitta rätt löpningar och att Hysén hade huvudrollen.
"Det gäller att hålla sig en bit ifrån backlinjen så att man hinner ta löpningen" eller något liknande sa Hysén. Passande nog är det precis detta som gör att Hysén får sitt friläge vid 0-2 målet, men som den gigantiskt ödmjuka människa han är väntar han in sin back och låter honom ta position innan han lägger in den i målet mellan benen på densamme. Sa jag det förut förresten?
Det är sällan ett lag spelar felfritt i 90 minuter. Så var det inte heller denna match. Precis som tidigare kommer svackan direkt efter 1-0 och det är skönt att halvleken tar slut snabbt eftersom Malmö faktiskt lyckas etablera en del farligt spel. En annan sak som jag belyste lite lätt förra veckan och som bör belysas igen är att det emellanåt känns som det antingen är missar i kommunikationen mellan Sandberg och backlinjen, eller att de helt enkelt inte litar på honom. Något som man måste arbeta med, helt klart!
Förutom dessa, för kvällen, små misstag genomför IFK sin bästa match hittills den här säsongen. Att vinna andra i rad och att dessutom göra det borta mot serietvåan Malmö är ett styrkebesked. Som Frankie sa tidigare: det här kan komma att bli matchen som vi minns från 2011, när allt vände. Själv är jag som vanligt skeptisk, det krävs lite fler insatser som denna för att övertyga mig om att faran är över.
Första målet kan vara bland det läckraste jag sett på länge. Passningen från Bjarnason, mottagningen av Hysén och det underbara avslutet. Det är på något sätt som en 3-rätters middag av högsta kvalité! Eller för att säga som någon på biljardpalatset skrek när jublet lagt sig efter målet och reprisen visades:
"VÄRLDSKLASS!"
I halvlek visade C+ ett avsnitt ur en egentligen ganska meningslös programserie. Det positiva var dock att det handlade om att hitta rätt löpningar och att Hysén hade huvudrollen.
"Det gäller att hålla sig en bit ifrån backlinjen så att man hinner ta löpningen" eller något liknande sa Hysén. Passande nog är det precis detta som gör att Hysén får sitt friläge vid 0-2 målet, men som den gigantiskt ödmjuka människa han är väntar han in sin back och låter honom ta position innan han lägger in den i målet mellan benen på densamme. Sa jag det förut förresten?
"VÄRLDKLASS!"
Det är sällan ett lag spelar felfritt i 90 minuter. Så var det inte heller denna match. Precis som tidigare kommer svackan direkt efter 1-0 och det är skönt att halvleken tar slut snabbt eftersom Malmö faktiskt lyckas etablera en del farligt spel. En annan sak som jag belyste lite lätt förra veckan och som bör belysas igen är att det emellanåt känns som det antingen är missar i kommunikationen mellan Sandberg och backlinjen, eller att de helt enkelt inte litar på honom. Något som man måste arbeta med, helt klart!
Förutom dessa, för kvällen, små misstag genomför IFK sin bästa match hittills den här säsongen. Att vinna andra i rad och att dessutom göra det borta mot serietvåan Malmö är ett styrkebesked. Som Frankie sa tidigare: det här kan komma att bli matchen som vi minns från 2011, när allt vände. Själv är jag som vanligt skeptisk, det krävs lite fler insatser som denna för att övertyga mig om att faran är över.
Men visst känns det bra att IFK kan visa världsklass!?
2011/05/02
When the empire strikes back
IMPERIET. Jonas Olsson är sen kolsvarta ledaren av det onda imperiet. Uträknad har han envisats med att slåss för sin mörka armé med målsättningen att ta kontroll över hela (fotbolls)universum.
Tvättmaskinenerna = Örebro SK och BK Häcken.
Hunden = Helsingborgs IF.
Dockan = AIK.
Sedan smäller det. Empire strikes back.
Frankie's femma: "Your boys took a hell of a beating"
FRANKIE'S FEMMA. Hur kan man sammanfatta succé? Jo, så här: fram tills Blåvitts 1-0 mål (sicken passning, sicken mottagning, ett sånt avslut!) så spelar IFK Göteborg tveklöst Sveriges bästa fotboll 2011. Efter det blir det en viss återgång i gamla mönster, med skillnaden att vi lyckas hålla både humör och tempo såpass högt att vi säkrar segern och även utökar den i andra halvlek. Men det som räknas är att topplaget Malmö FF – som sågade Blåvitt för sitt uråldriga spel av fåntratten och glappkäften från Gunnilse, Jeffery Aybunn, i måndagens Aftonbladet – blev totalt utrullade och massivt sönderstressade av ett hungrigt och viljestarkt Blåvitt.
Malmö FF, borta på Bankarenan, (0-2 till Blåvitt)
5 poäng: Elmar Bjarnason
3 poäng: Sebastian Eriksson
2 poäng: Tobias Hysén
1 poäng: Erik Lund
Minuspoängen (Nyhet): Jeffery Aybunn
Totalt i Allsvenskan 2011:
1. Sebastian Eriksson - 6 poäng
2. Elmar Bjarnason - 5 poäng
-. Jonas Olsson - 5 poäng
-. Tobias Sana - 5 poäng
5. Göteborgs fotbollspublik - 3 poäng
6. Tobias Hysén - 2 poäng
-. Karl Svensson - 2 poäng
-. Elmar Bjarnason - 2 poäng
9. Erik Lund - 1 poäng
-. Domaren - 1 poäng
-. Markus Sandberg - 1 poäng
Minuspoäng:
12. Jakob Johansson (-1 poäng)
-. BaraBen.com (-1 poäng)
-. Jeffery Aybunn (-1 poäng)
5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5
Malmö FF, borta på Bankarenan, (0-2 till Blåvitt)
5 poäng: Elmar Bjarnason
3 poäng: Sebastian Eriksson
2 poäng: Tobias Hysén
1 poäng: Erik Lund
Minuspoängen (Nyhet): Jeffery Aybunn
5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5 5
Totalt i Allsvenskan 2011:
1. Sebastian Eriksson - 6 poäng
2. Elmar Bjarnason - 5 poäng
-. Jonas Olsson - 5 poäng
-. Tobias Sana - 5 poäng
5. Göteborgs fotbollspublik - 3 poäng
6. Tobias Hysén - 2 poäng
-. Karl Svensson - 2 poäng
-. Elmar Bjarnason - 2 poäng
9. Erik Lund - 1 poäng
-. Domaren - 1 poäng
-. Markus Sandberg - 1 poäng
Minuspoäng:
12. Jakob Johansson (-1 poäng)
-. BaraBen.com (-1 poäng)
-. Jeffery Aybunn (-1 poäng)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)