Grader i helvetet

Först o främst skall klargöras att jag i en ideal värld tycker alla ska vara snälla mot varandra alltid. Men jag vill ändå belysa ett par märkliga händelser i den senaste tidens Fotbollssverige och ställa frågan om fotbollens död ligger så nära som den allmänna debatten får oss att tro. Här följer tre jämförelser för att balansera debatten.

Albornoz vs De Tre  I söndags spelade Djurgården mot Malmö på Stockholms Stadion. På plan spelade en man anställd av MFF dömd för sexuellt utnyttjande av barn. Utanför stadion stod tre medlemmar i DIF. De tre medlemmarna avstängda från fotboll under en obestämd framtid, spelaren som är anställd av Malmö tillbaks från sin korta avstängning för att under en längre tid uppvaktat och haft sex med ett barn. 

Under matchen påtalar publiken på Stadion precis det som rätten fastställt, att Miiko Alboroz har våldtagit en 14 år gammal person. De sjunger saker som "Hej våldtäktsman" och "Miiko, hon var 14 år". Svenska fotbollsförbundet tycker detta är ett väl grovt sätt att ta avstånd från sexuellt utnyttjande av barn på och hotar klubben Djurgården med böter för att deras medlemmar förtalat Albornoz.

Tillbaks till de tre medlemmarna i Djurgården som inte fick komma in på arenan. Dessa tre hade ett par veckor tidigare gått fram till föreningens sportsligt ytterst ansvarige och sagt att om han inte gör ett bättre jobb kommer de och alla andra medlemmar försöka få honom avsatt. Detta skedde på föreningens sportsligt ytterst ansvariges arbetsplats, Djurgårdens klubbhus, vilket dessa tre medlemmar i föreningen är delägare av.

Sveriges statsminister proklamerar inför rikets samlade press att nästa steg för dessa tre medlemmar är att gå hem och slå sina barn och fruar. Polisen startade en utredning mot de tre medlemmarna av Djurgårdens IF och kom fram till att de inte gjort något brottsligt. Inget åtal för förtal har dock rests mot Reinfeldt.

Polisinsats vid fotbollsmatch vs Polisinsats vid annat tillfälle  Eftersom regeringens första utredare av fotbollsrelaterat våld efter år av utredning inte kom fram till de slutsatser regeringen ville ha fram satte de en ny man på jobbet. På ett par veckor skrev Bo Svensson ner en rapport som speglade regeringens fördomar bättre och Björn Erikssons betydligt mer gedigna dokument kunde nu förpassas till arkiven. 

En av sakfrågorna där de två rapporterna avvek mest var den om polisen ska ta betalt av fotbollsklubbarna när de bevakar städer i samband med fotbollsmatcher. Här kom Svensson fram till att fotbollsklubbar inte längre jobbar som ideella föreningar och ska därför inte ska ha polisbeskydd om de inte betalar för det. Detta resonemang haltar något oerhört. 

1.  Det finns ingen fotbollsklubb i Sverige som tagit ut en vinst till sina ägare, dvs sina tusentals medlemmar. 
2.  Däremot finns det mängder av andra vinstdrivande företag som kostar miljoner i polisinsatser varje år - banker, nattklubbar mfl.
3.  Anställda av föreningen får bra betalt, men det får även högt uppsatta inom Röda Korset, Moderaterna eller andra organisationer utan vinstsyfte.
4.  Och, varför skulle inte vinstdrivande företag få polisskydd?

Om vi inte fokuserar på pengarna utan vad för typ av event idrottsföreningarna anordnar (för alla åldrar och etniciteter, kulturellt värde, passion och glädje) och jämför dessa med mer sunkiga event som en rasistisk marsch så är det inte heller lätt att förstå varför den sistnämnda ska ha rätt till polisbeskydd men inte fotbollsmatchen.

Kasta päron vs Bryta ben  Till en fotbollsmatch går Jonas och Amir. Amir går till arenan han varit på sedan barnsben, där också hans mamma och morfar gått innan honom. Klubben betyder väldigt mycket för Amir, matcherna är högtidsstunder och de inverkar på hans humör och vardag. Det är det första och sista Amir pratar om med sin mor under söndagkvällens obligatoriska telefonsamtal. Jonas kommer till arenan för sjunde gången i livet, han har spelat för klubben i ett halvår men är mycket omtyckt av supportrarna för hans inställning att alltid ge 100% för att laget ska vinna sina matcher. Jonas är en stolt yrkesman och ger alltid allt för den klubben som han får sin lön från. Han är dock bra på att släppa fotbollen när han inte är på jobbet, dvs match eller träning.

Matchen börjar bra och hemmalaget tar ledningen, Jonas och Amir känner båda adrenalinet pumpa ut glädje i blodet. I halvtidsvilan känner de båda sig fantastiskt glada och och fyllda med energi. 

Med tio minuter kvar av matchen vänder allt. Motståndarna får en felaktigt dömd straff och kvitterar. Två minuter senare tar de också ledningen genom ett tveksamt offsidemål. Målgöraren gapar till Jonas att han är en långsam jävla föredetting och hånar sedan Amir och hemmaklacken genom att fira och hytta med näven framför dem. Amir kokar av vrede på läktaren, inte nog med att hans dröm om SM-guld håller på att gå i kras, den där jävla motståndaren har också mage att ställa sig nedanför klacken och håna honom rakt i ansiktet. Han får ett sms av sin mamma som sitter hemma och ser på tv - en gråtande smiley och ett krossat hjärta. Nere på plan känner Jonas att också hans dröm håller på att gå i kras, ett guld hade betytt allt för honom och hans familj, dörrar mot ett proffskontrakt och kanske en landslagsplats hade öppnats, familjens chans att bli ekonomiskt oberoende.

Bollen spelas av och motståndarna vinner bollen omgående. En långboll slås ut mot den kant där Amir står på läktaren och Jonas samt motståndarnas målskytt huserar. Jonas hamnar på efterkälken och motståndaren ångar på mot målet, han känner att det är kört, han kommer inte hinna ikapp. Det brinner till i huvudet på honom, det händer då o då, adrenalinet gör att han släpper alla tankar och agerar instinktivt. Han kastar sig med sulorna före mot motståndaren, han inser att han inte kommer nå bollen men han ska till varje pris stoppa honom. 

På läktaren känner Amir att sista spiken är på väg ner i kistan, säsongen kommer gå åt helvete. Den jäveln som precis stod och hånade honom kommer avgöra detta. Det brinner till i huvudet på honom, det händer då o då, adrenalinet gör att han släpper alla tankar och agerar instinktivt. Utan att sikta kastar han det päron han stått o tuggat på ner mot planen. Päronet träffar motståndarnas ytterback som stormat upp längs kanten strax bakom Jonas. Ytterbacken blir chockad och ramlar ihop på planen. Amir fattar direkt att han gjort något extremt dumt. Han skäms så han inte vet vart han ska ta vägen. 

Tio meter längre fram mot målet ligger Jonas och motståndarnas målskytt i gräset. Motståndaren tar sig mot underbenet, Jonas tittar ner på hans ben, det har gått av. Benpiporna spänner mot strumporna och Jonas känner att kräkningen ligger nära. Jonas fattar direkt att han gjort något extremt dumt, han är chockad och tårarna rullar ner längs hans kinder när han utvisad går av planen. 

Domaren springer fram till motståndarnas ytterback som påtalar att han blivit träffad av ett päron från läktaren. Domaren avbryter matchen för att han inte kan garantera spelarens säkerhet och kallar till möte med matchdelegaterna. De kommer fram till att matchen ska avbrytas och att motståndarna tilldelas en 3-0-seger.

En vecka senare kommer domen, Jonas har fått ett av de hårdaste straffen någonsin i svensk fotboll. Han har stängts av 7 matcher från allsvenskt spel. Han kommer träna och få lön av sin arbetsgivare men inte spela matcher med a-laget. Samma dag kommer Amirs dom. Han är avstängd från att se på svensk fotboll i 2 år. Hans stora passion i livet, det som gör de långa dagarna som IT-tekniker uthärdliga - tanken på att träffa vännerna och tillsammans se veckans match. Klubben som förlorat miljonbelopp på den avbrutna matchen har lämnat in en stämning där de kräver Amir på 750 000 kronor. Amir kommer sättas i personlig konkurs och resten av livet bli tagen för en idiot och huligan.

Dessa tre jämförelser tar upp ett gäng mer eller mindre fiktiva händelser som alla tar avstamp i den aktuella debatten kring fotbollskulturen. Jag tror de flesta i fotbollsfamiljen tycker som jag och hoppas att vi tillsammans kan sansa debatten och få den på rätt köl igen. Fotbollssuportrar kan som alla andra kan göra korkade saker när känslorna svallar – men vi är inte farligare än någon annan.

Jakob Hysén Hedberg

Ett måste för alla kategori A, B, och C supportrar

BOKRECENSION. Härom månaden släpptes boken "Va för jävla pack e ni? -Berättelsen om Stockholms fotbollsklackar" som alltså handlar om de tre stora Stockholmslagens klackars framväxt från dess att organiserat brötande på läktarna drog igång på tidigt 70-tal fram till nu 2010.

"Det här är berättelsen om Stockholms fotbollsklackar. Vi berättar om kärlek, gemenskap, humor, arrogans och våld. Om människor som ägnar en stor del av sin tillvaro åt att följa en idrottsförening i med- och motgång. Människor vars passion för AIK, Djurgården eller Hammarby blivit en del av deras identitet. Det är historien om en subkultur vars frön såddes i början av sjuttiotalet. Och om hur och varför det blev som det blev. 375 bilder från 70-talet fram till våren 2010". Så lyder förlagets säljtext som även återfinns på bokens baksida och som väldigt väl beskriver vad det rör sig om.

Boken är skriven och framtagen av de tre författarna Magnus Hagström, Peter Johansson & Carl Jurell som även håller på och följt vart och ett av lagen sedan barnsben. Resultatet är väldans intressant även fast man inte är supporter till ett Stockholmslag. På 300 sidor kommer man de olika klackarna och deras historia under skinnet och bjuds på en historisk resa med episoder och historier som slutligen ligger till grund för hur de respektive klackarna och supporterföljena uppfattas av utomstående. Liksom de mer eller mindre positiva myterna kring de olika supportrarna.

Trots att boken på sätt och vis handlar om pest, kolera och gonorré bjuds riktigt underhållande läsning för alla intresserade av svensk läktar- och supporterkultur. Jag slås av tanken av att bara vilja veta mera och inser att jag liksom blir tvungen att sträckläsa en bok om AIK, DIF och Bajens supportrar och den plöjs nonstop på en kväll. De närmare 400 bilderna inklusive en hel del riktigt sköna artikelurklipp från fanzines och dagspress är en stor behållning. Den extremt rikliga mängd bilder och illustrationer gör att sidorna rinner iväg fort .

Det konstateras bland annat att en av de viktigaste förändringarna klackarna och supporterleden upplevt är internets framväxt med allt vad det innebär i underlättande av organisering, information men även dess baksidor. En utveckling som viss mån gjort att de förut så stora och starka supporterklubbarna tappat kraftigt i medlemsantal till förmån för en massa olika Ultrasgrupperingar.

Man får ta del av hur Bajen Fansen med sitt tydliga underdogperspektiv fick svårt att relatera till den plötsliga och oväntade framgången av sitt enda SM-guld 2001. Men även om hur stolta Hammarbyarna är över att de, enligt egen utsago i boken, skall ha varit först med att börja sjunga och ha en livlig och organiserad läktarkultur. Man får även veta hur Ullevis arenachef inför den första SM-finalen 1982 såg till att Bajen fansen fick ström till sin sektion så att ett rockband kunde spela på läktaren under hela matchen som Hammarby vann över Blåvitt med 1-2. En match som enligt boken därmed framställs som ett extremt viktigt ögonblick i svensk läktarkulturs historia. Blåvitt vann ju tack och lov sen i returen på Söderstadion med 3-1 och tog guldet i matchen som fullbordade den makalösa säsongen.

Lyssna noga så visst hörs ett band i bakgrunden...


Blåvitt vände borta och tog 1982 års sista guld på Söderstadion...

Vart AIK-supportrarnas sportsliga storhetsvansinne kommer ifrån förstår jag efter att ha läst boken fortfarande inte. Deras klubb har ju i modern tid tagit väldigt få guld. I avsaknad av större sportsliga framgångar målar boken snarare upp bilden om hur gnagarna istället framgångsrikt skapat, odlat och vårdat myten "Må de hata oss, blott de frukta oss". -Då laget inte alltid direkt varit bäst kan ju alltid supportrarna bli bäst på att vara värst.

"Djurgårdsfamiljen" är visst annars ett känt begrepp som används i boken och nämns då det verkar råda stort samförstånd och homogenitet i deras led. Boken tar även upp en del kring kring huruvida Djurgårdarna skulle vara de fansen som försöker vara mest brittiska i sin livsstil. En ny lärdom om DIF är annars "Sektion F" som enligt hur den läktarsektionens klientel i viss utsträckning påminner om Blåvitts levande Sittplats. Man får även lite intrycket av att hockeyn stundtals är lika stor och viktig för Djurgårdarna.

Avsnitten om Djurgårdsfansen lämnar ett avtryck om större harmoni i supporterleden jämfört med gnagarna och bajarna där oenighet och olika krafter och röster ständigt skapar mer eller mindre öppet kaos kring klubbarna.

När det i Göteborg sedan länge aldrig varit några tvivel om vilka fans eller framförallt vilket lag som är störst, bäst och vackrast har Stockholmsklubbarna ständigt turats om att åka upp och ner från Allsvenskan. Tyvärr har ju även som bekant alla Stockholmslagen i modern tid även turats om att ta hem pokalen. En stor skillnad mellan Göteborg och Stockholmslagens fans är föga oväntat även den tydliga geografiska uppdelningen varifrån klubbarna är baserade och härstammar från.

Det förmedlas en mycket bra känsla för den kraftfulla och stora rivalitet som råder mellan de tre klubbarna och dess supporterföljen i huvudstaden. Supportrarnas stora våta dröm är ta SM-guld samtidigt som en av konkurrenterna helst åker ur. Ett scenario som också hänt med jämna mellanrum.

En annan intressant och jämförande reflektion man slås av är hur de stora Göteborgslagen i modern tid helt saknat framgångsrika lag i andra sporter. Det är liksom inte samma sak att ÖIS alltid haft framgångsrika brottare och friidrottare, att Blåvitts orienterare och bowlare har tagit skalper samt att Gais skaffat ett bandylag. För Stockholmsklubbarna har framförallt haft hyfsat framgångsrika hockeylag men även inom handboll, bandy, innebandy har de tagit medaljer de sista åren. Elitlag inom alla de största svenska idrotterna.

Moderföreningarna eller numera snarare de olika idrottsaktiebolagen i Stockholm har framförallt varit större med fler idrotter i paraplyorganisationen och därmed involverat och engagerat mycket mera aktiva utövare än Göteborgs stora fotbollsklubbar. Författarna nödgas därmed ägna en hel del utrymme åt klackarnas insatser och framväxt i samband med framförallt lagens hockeymatcher. Det konstateras även att det är i mycket tack vara hockeymatcherna som klackarna kom igång. Liksom mycket av hetsen, bråken och stöken.

Ett par av Stockholm supporterpoliser ges även ett eget litet kapitel som också är mycket läsvärt och intressant. Konstaplarna är oväntat frispråkiga och inte helt okritiska till den egna kårens agerande och (o)förmåga historiskt sett. Det är ett mycket bra drag av författarna att även ge polisen en röst i boken. Poliser i samband med fotbollsmatcher är ändå något som alla fotbollssupportrar som vart med ett tag har eller mindre starka upplevelser av.

Boken tar även upp kopplingar till olika ungdomskulturers påverkan på läktarna såsom tex punk på 70- och skinheads på 90-talet berörs. Tyvärr kan jag tycka att de högerextrema strömningarna slätas över en aning.

I huvudstaden baseras rivaliteten mellan de olika klackarna först och främst på grund av att det gäller att vara bäst i stan. Samtliga klubbar och fans vill och tror sig vara bäst på plan och läktarna men turas hela tiden om att trilla av pallen.

Det är ett smart drag av förlaget och författarna att baka ihop och bjuda på de tre stora lagens supporterhistoria i en och samma bok. Främst givetvis för att nå en potentiellt mycket större köpgrupp men sekundärt så bjuds ju därmed även de olika grupperna på lite historik om sina rivaler. För sanning att säga så får man vara väldigt fotbollsnördig för att frivilligt köpa en bok som handlar om bara ett rivaliserande lags supportrar som man ju egentligen är fullkomligt ointresserad av eller rent av skyr som pesten. När nu de olika supportrarnas historia ställs emot varandra känns upplägget som boken även blev hyfsat objektiv.

Framförallt är boken ett stort måste för alla kategori A, B och C supportrar till Stockholmslagen.
Men boken är till för alla som är intresserade av supporterjournalistik eller rättare sagt definitivt för alla som är intresserade av passionerat supporterskap och tycker att fotboll utan klackar vore dötrist!

En liknande bok om Göteborgsklackarnas historia hade definitivt varit väldigt intressant.


---------------------------------------------------------------------------------------------

INTERVJU. BaraBen
fick även tag i en av författarna, Peter Johansson, så vi bjuder avslutningsvis på en liten intervju kring boken.

Hej och tack för en grymt intressant bok!

- Tack, kul ni gillar den!

Hur har mottagande varit i Stockholm och runtomkring i landet?
-Mottagandet har varit överväldigande, speciellt i Stockholm. Vi har fått väldigt positiv respons från ”vårt” klackfolk, både de unga och de gamla rävarna. Även på kultursidorna har den ju fått ett bra mottagande med generellt positiva recensioner med en del få undantag. Henrik Rydström gillade den ju så han får väl representera ”övriga landet”.
Det finns ett intresse runt om i landet för boken men man kan väl krasst konstatera att det hittills har varit en Stockholms angelägenhet. Det finns ett stort intresse i övriga Norden, vi ska bland annat till Norge och prata om boken på Norska Supporter Unionens årsmöte. Där säljer den på riktigt bra. Vi skulle vilja göra en engelsk upplaga, så är det nån som känner en ”publisher” som är intresserad så hör av er.

Hur långt tid tog arbetet med boken?
-Magnus och Calle drog igång det hela för ett antal år sedan, sen kom jag in i bilden något senare. Det gick några år på sparlåga, som med alla hobbyprojekt, men effektiv jobbade vi nog lite mer än ett år men då hade vi en bra grund redan.

Bilder, utklipp och allt det grafiska materialet är oerhört imponerande. Hur gick detta researcharbete gick till?
-Många klackmänniskor är samlare, så det är med deras hjälp vi har lyckats få fram allt. Alla har ställt upp på ett fantastiskt sätt och stöttat och hjälpt till. Men det finns mer där ute, bara någon orkar och kan ta tag i det. Sen blev det lite snöbollseffekt när vi väl hade börjat, hörde folk av sig med tips om material, folk och arkiv vi borde söka i.

Försäljningen verkar gå hyfsat, just nu är boken slut i lager på nätets största bokhandel adlibris inför julhandeln... (Red. anm: Den finns på CDON fortfarande för 139:-)
-Försäljningen går kanonbra, vi sålde slut första trycket på 5000 ex på en månad ungefär. Så nu är det nytrycket som går. Sist jag hörde (i början av veckan) var det 6 500 ex sålda totalt. Typ 50-60 % av alla böcker är faktiskt sålda kring matcher och utanför derbyt på Råsunda när vi tog med oss en massa lådor. Do It Yourself - punkstyle.

Är det något ni i efterhand kom på att ni borde eller glömt belysa mera, förutom att ni väl fick steka massvis av historier?
-Självklart finns det en hel del som kan göras bättre. Det saknas en del viktiga personer som av olika anledningar inte kom med. Vi hade en hel del fristående kapitel som vi brottades med för att sen stryka helt. Vi kanske plockar upp dem igen om det blir en uppdaterad version om X antal år. Musik och kläder var två kapitel som vi bollade runt med men till slut strök helt.

Tifofoto på Djurgårdsklacken från 2009: Hamid Shokatyan

Fuck off Djurgården, you ain't got...

Stilstudie: En djurgårdssupporter i aktion