PÅSKKRÖNIKA. Jag tänker inte sätta mig här och gnälla, det är så jävla tråkigt att vara sur jämt och ständigt. Det diskuteras kring Jonas Olssons avgång eller fortsatta förtroende, det snackas om att vår käre sportchef har gjort sitt på kamratgården och det pratas om hur värdelösa spelarna är och framförallt hur värdelöst de spelar under matcherna. Jag, som mer eller mindre har gått i pension efter två år på denna blogg känner nu att jag måste få skriva en krönika som inte har slutsatsen ”avgå alla”.
Under vintern har jag varit väldigt inblandad i hockeyn på grund av min utbildning och jag har varit stationerad uppe i Norrland en stor del av det gångna halvåret. Nu tänker flera av er som läser ”nää fy fan, ska hon börja mala om puckey nu också, avgå Ida M Henriksson!!!” innan ni brister ut i panik i kommentarsfältet så läs detta; för att vinna krävs det tre saker oavsett om du spelar hockey eller fotboll – vilja, disciplin och motivation. Har man mer av det ena behöver man mindre av det andra, har man en jävla disciplin krävs det mindre vilja osv.
Hockeylaget jag har arbetat med under vintern hade en av elitseriens yngsta tränare, en tränare med en kort meritlista på just ledarskap, han hade ingen underhållningsmagnifikt spelidé eller några teknikövningar i NHL klass. Det den här tränaren jobbade med var disciplin, en fantastisk disciplin. Alla spelare som var uttagna till match hade förtjänat det ut i fingerspetsarna, de visste vad som förväntades av dem och kämpade som ett lag fram tills matchen var slut oavsett resultat, den här disciplinen gjorde så att man i flertalet matcher kunde kvittera i slutet och sedan vinna på övertid, oförtjänt tycker vissa, men ett fruktansvärt hårt jobb resulterar i viss tur.
Laget hade ingen självklar målkung, ingen som stod för alla lagets mål under serien, man förlitade sig inte på en enskild spelare. Vem som helst i laget kunde kliva fram och avgöra en match, i sjunde avgörande matchen mot Djurgården klev en av backgiganterna fram och avgjorde med sitt kanske första mål i karriären, han gjorde det för att laget behövde vinna och den dagen var det han som klev fram.
Tränaren för hockeylaget, Jonas Rönnqvist och vår käre Olsson i Blåvitt borde sätta sig ner och utbyta idéer, spelarna borde samlas och sätta sig i en ring på något dammigt gymnastikgolv någonstans och lära av varandras styrkor.
Med Luleå Hockeys disciplin och självförtroende tillsammans med Blåvitts spel och finlir (i t ex Tobias Sana) skulle dessa två klubbar bli oslagbara. Blåvitt har en spelidé, den finns där och den kommer säkerligen att fungera, när disciplinen och motivationen finns där för att fullfölja den. Jag tror att Jonas Olsson har jobbat på bra med teknik och spelövningar under vintern, ibland blixtrar det till på planen, och men de chockrosa bortaställen så tror man ibland att det är italiensk fotboll man kollar på, men jag tror att fokus just nu måste ligga på disciplinen och det hårda jobbet.
För den känslan jag får just nu är att råvaran saknas hos Blåvitt, viljan, disciplinen och motivationen – och även om den finns där, så är det inget som syns. Benmärgen i vårt älskade blåvitt är infekterad, identiteten är utsuddad som ett motivet på en censurerad bild, vi vet inte längre vilka vi är eller vad vi står för. Vi är just nu en splittrad enhet, en planet uppdelad i atomer, där supportrarna är knäckta i flera olika grenar, spelarna skäller på varandra på ett kritiklöst sätt och det stormar i ledningen som blundar för nuläget och framtiden. Alla pratar i munnen på varandra och drar åt olika håll, det vi måste göra nu är att enas, vi vill alla åt samma håll, men just nu vill alla ta olika vägar dit – låt oss hitta den bästa vägen, hitta tillbaka till vår identitet och slåss för det vi står för.
Låt oss hjälpa spelarna att hitta tillbaka till sitt självförtroende, för just nu är vi så rädda för att förlora att vi inte vågar vinna. Att slå på den som redan ligger anser jag vara respektlöst och fegt, och det är exakt vad vi sysslar med idag när vi gnäller och klagar på ett redan sargat Blåvitt utan att försöka hjälpa på minsta sätt.
Jag, jag tror fortfarande på Blåvitt.
