Matchbilder: Helsingborg - Blåvitt

Trots stora skadebekymmer och avstängningar i Blåvitts backlinje lyckades man ändå vända underläge mot Helsingborg till seger och tre mycket viktiga poäng i guldstriden. Emelie Hübner (@EmzaansFoto) var på plats med sin kamera och dokumenterade Blåvitts väg mot ytterligare en vecka i serieledning.

Om bilderna sprids och används i privatbruk eller i större medier utan tillstånd från Emelie Hübner kommer en anmälan att göras. Inga former av bildstölder accepteras. För frågor kontakta Emelie på emelie_hubner@hotmail.com

Slutresultat: IFK Göteborg - Gefle IF (3-1)

Hoppa, Blåvitt!

VÄDJAN. Har du missat att Blåvitt spelar match på Ullevi ikväll? Inte? Bra! Har du missat hur viktig den matchen är? Ja, tänkte väl det att det fanns en risk för det.

Låt vara att HIF inte stått att känna igen på sista tiden, men faktum kvarstår: Malmö levererade ett riktigt styrkebesked på Olympia igår. 3–0 på bortaplan mot tidigare seriesuveränen. Och ikväll är det dags för oss att svara. Vilka vi möter? Malmö så klart – tuffast möjliga motstånd. Det kommer vi göra i sex raka matcher nu, förutsatt att vi inte snubblar på något av hindren på vägen.

Malmö ligger för närvarande etta i den allsvenska tabellen med 51 poäng. Vi skuggar med 47 och en match mindre spelad. Dessutom har Malmö fem plusmål tillgodo.

Känner ni hur det börjar dra ihop sig nu? På riktigt? Det här är upploppet. Det här är den allsvenska guldstriden 2013 och vi är mitt uppe i den. Vem hade trott det? Efter tre år av ökentorka. Efter Jonas Eriksson. Efter alla jävla skador. Vi har haft Bjärsmyr borta ett ansenligt antal matcher i år. Wæhler likaså. Ludde – en av våra bästa spelare på försäsongen och Allsvenskans tveklöst mest lovande vänsterback – har spelat 30 minuter på hela säsongen. Ett par matcher i år har vi spelat med en av fyra ordinarie spelare i backlinjen. Och ändå är vi med. Det är ta mig fan bragdartat.

Så, är vi nöjda där? Efter att ha kvitterat på övertid mot Malmö i våras, avgjort nästan lika sent mot Halmstad och för bara några dagar sedan spelat bort Mordor från diskussionen. Just det ja, vunnit ett cupguld har vi ju också. Räcker det så? Har vi fått ut vad vi vill av säsongen? Klart som fan vi inte har.

Vi kan inte vinna guldet ikväll, men vill det sig riktigt illa kan vi förlora det. Om vi inte sluter upp. Om vi inte sjunger. Om laget inte presterar. Om vi inte tar hindret på allvar. Snälla, låt inte det hända. Inte än. Det kanske kommer en dag när vi snubblar. När loppet är kört. När våra strupar, hjärtan och ben inte bär oss längre. När modet, förmågan eller de berömda marginalerna sviker. Men låt det inte bli ikväll. 

Nej, ikväll ska vi hoppa. Högt som fan över det första hindret av sex. Och hoppar, det gör man som bekant på Ullevi.

Ingen förväntar sig det blåvita SM-guldet

METAFYSISKA SPEKULATIONER. Det finns en brittisk film från 90-något med Gwyneth Paltrow i huvudrollen. I korthet kan man säga att den handlar om slumpen. Om hur små, vardagliga händelser kan få enorma konsekvenser för en människas liv och förändra detsamma för alltid. Fjärilseffekten, som det kallas. Man kan säga att filmen handlar om den. Det är i alla fall så jag har sett på det den senaste tiden.

Om jag kommer ihåg rätt så börjar allting med att Gwyneth måste gå tidigt från jobbet. Jag minns inte varför. Om hon är sjuk kanske, eller har hon fått sparken till och med? Hur som helst. Nere i tunnelbanan på vägen hem händer något, när vagnens dörrar slår igen precis framför ögonen på henne. I det ögonblicket delas filmen i två parallella skeenden. Det ena: Dörrarna går upp igen, hon hinner med tåget och kommer hem precis i tid för att komma på sin snubbe med att vara otrogen. Hon bryter ihop, gör slut, kommer igen och träffar en man som är bättre – som drar Monty Python-vitsar med genuin skotsk accent och plirande ögon, är ärlig och ömsint och allt det där. Hon blir lycklig med honom. Och så det andra skeendet: Dörrarna förblir stängda. När hon kommer hem den där ynka kvarten eller vad det kan vara senare har  älskarinnan redan gått, och så förblir hon bedragen och därifrån går allt bara utför. 

Det blev väldigt mycket om den där filmen nu, känner jag, men jag tror att det behövs för att ni ska förstå, för exakt så har jag tänkt kring den där felaktiga offsideavblåsningen Jonas Eriksson gjorde på Jakobs 3–0-mål mot Helsingborg för snart två månader sedan. Jag har tänkt att i exakt det ögonblicket slog våra dörrar igen framför oss. Ytterligare ett horribelt domslut och en kollektiv kollaps senare stod vi där på perrongen och såg Lindström och gänget tjuvåka iväg med guldtåget. 

Samtidigt såg jag en alternativ verklighet där vi hann med det där tåget. En verklighet med 3–0-ledning i halvtid, vinst och fortsatt guldstrid. En verklighet där den där obeskrivliga lyckan som är ett SM-guld fortfarande fanns inom räckhåll. Om bara Eriksson hade tagit rätt beslut. 

Jag fattar att det låter extremt, men sedan den där söndagen i slutet av juli har det nog inte gått en enda dag utan att jag har grämt mig över det där jävla domslutet. Jag har varit så säker på att de stulna tre poängen förr eller senare skulle komma att avgöra allt. Att dörrarna skulle förbli stängda. Jag förbannade den där orättvisan till leda. När El Kabir gjorde 0–1 efter så där två minuter i matchen efter tänkte jag att om vi ändå hade hade haft med oss den där segern, då hade inte avståndet till toppen varit så förskräckligt stort, då hade det inte varit fullständig katastrof med ett poängtapp här, då hade det kunnat gå ändå. Och så samma tankar mot Elfsborg, efter Malmö och när klockan började närma sig 90 mot Halmstad. Jag tänkte exakt likadant inför matchen igår: Förr eller senare tar den där förlusten ut sin rätt och då står vi där och ser tåget försvinna helt in i tunneln.

Men allt det där som jag så tvångsmässigt väntat på i snart två månader har ju liksom inte riktigt hänt. Inte än i alla fall. Vi har inte blivit avhängda. Medan samtliga toppkonkurrenter tappat oväntade poäng har vi, Allsvenskans formstarkaste lag, mot alla odds sakta men säkert brottat oss tillbaka mot toppen. Och så igår, på vagnen hem efter den så obeskrivligt viktiga och underbara segern mot AIK, så slog det mig plötsligt varför. Jag insåg att jag har tänkt fel hela tiden. Jag har inte tänkt tillräckligt långt. Jag har bara fokuserat på början och mitten av filmen – på den händelseutveckling och de prövningar som utgör den dramaturgiska stegringen – och helt förbisett det förlösande slutet. 

När jag tänker närmare på saken så handlar Sliding Doors faktiskt inte om människan som offer för slumpen och olyckliga omständigheter. Inte alls faktiskt. Snarare tvärtom. Den handlar om ödet och hur det finns flera vägar till samma mål. Vissa av dem är bara krokigare och brantare än andra.

I filmens sista scen befinner sig den miserabla Gwyneth – hon som missade tåget i början – på ett sjukhus. Har för mig att hon varit med om någon typ av olycka mitt i all övrig tragik. Där står hon och ser modfälld ut i hissen efter att precis ha skrivits ut. Bredvid henne står han, drömmannen, som hon i det skeendet inte träffat än. "Cheer up", säger han och laddar för sin patenterade line som han alltid drar men hon då aldrig hört: "You know what the Monty Python boys always say...". Det är då det händer. Det är då man inser att allt det där lidandet hon gått igenom nått sitt slut. Man förstår att lyckan väntar på henne i det skeendet också, trots de där dörrarna som aldrig öppnades igen och allt som hänt sedan dess. Till skillnad från första gången de ses i det andra skeendet sätter hon svaret direkt: "Nobody expects the Spanish inquisition". 

Jag börjar hoppas på ett liknande slut på min version. Kanske, om Torbjörn vill, så står vi där på Ullevi första söndagen i november och konstaterar mitt i all eufori att ingen förväntade sig det blåvita SM-guldet. 

Slutresultat: IFK Göteborg - AIK (3-1)

Matchtankar - Åtvidaberg hemma 1/9

ANALYS. Missarnas match. Kjetil är köng. Ytterligare en måstematch i ordningen genomförd. En dag på jobbet helt enkelt. 3-0 i all ära och en dominans som stundtals hette duga, men borde vi inte stänkt dit ett par bollar till? Borde inte firma Vibe/Tobbe/Söder och även Sobra/Sam punkterat matchen med både 5, 6 eller kanske 7-0?

Anyway. Kan inte direkt peka ut några speciella saker i matchen ändå som sitter kvar på näthinnan. Inte mer än Kjetils sylvasshet i straffområdena samt att vi ÄNTLIGEN gör mål på fasta situationer då. Vilket inte är så lite i och för sig. Stundtals såg vi JJ varva smånätta tvåfotare med brottartunga kroppsfinter. Vill även minnas att Hjalmar bjöd på gott vid flertalet tillfällen som man inte sett på åratal (någonsin?).

Negativa klubben noterar ju ändock som sagt att skärpan saknades vid flertalet tillfällen i avslutningslägena. Samtidigt, lägen skapas! Ytterligare tråkighet i Farneruds uttåg. Såg onekligen ut som att deras spelare vid många situationer satsade onödigt fult och gick in för att sätta viktiga gubbar ur spel. Den sista negativa punkten är givetvis bristen på folk på läktaren. Personligen är jag en quisling utan dess like och ska inte stenkasta i inrutade hus (då jag inte var på plats idag), men generellt är det för dåligt med såpass få folk på läktaren. Oavsett motstånd och oavsett väder. Vi är ju för f-n Blåvitt! I allra högsta grad i guldstrid, dessutom.

Några korta från matchen då:

+ KJETIL! Köng.
+ Kassaskåpssäker seger.
+ Kjetil!
+ Offensiv lusta och många skapade lägen. (Lossnar det för Lasse nu?)
+ Öster!

- Missarna!
- Publiksiffran.

Sist men inte minst, några korta från gårdagens galej (Rikets Änglar) på Kviberg.

+ Slutresultatet. Tredjeplats av 22 lag är inte fy skam ändå.
+ Sjögrens drömmål. Inte helt olikt Ragges mot gladpåskdjurgården.
+ Organisationen. Vi hittade våra roller tydligt efter redan några minuter. Coachning?
+ Kassaskåpssäkra segrar mot Ultras. Var det två gånger? Jojatackarja.

- Undertecknads frilägesmiss i semifinalen (mot slutsegrarna, Änglarna Lerum).
- Undertecknads straffmiss i semifinalen (mot slutsegrarna, Änglarna Lerum).

Nu hoppas vi på en bra rehabperiod under landslagsuppehållet och att våra blågula spelare inte åker på någon jävla skit!