.JPG)
Visar inlägg med etikett Kamratandan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kamratandan. Visa alla inlägg
2013/01/08
"...to see bad players play at your place!"
REALITY. Bärkroth lämnade IFK Göteborg till mångas besvikelse. Såhär reagerade allas vår Daniel Sobralense på beskedet när Bärkroth valde att deklarera sin flytt till Bromma på sin Facebook-sida. Vad menar egentligen Daniel Sobralense?
.JPG)
2011/10/19
Kan Blåvitt välkomna miljonerna - var de än kommer i från?
PRIORITET FINANS-GRANSKNINGEN. Uppdrag Granskning hörde för några veckor sedan av sig till BaraBen.com för att komma i kontakt med Blåvitt-supportrar till ett kommande program. Orsaken sa de var att de granskade föreningens nya stjärnsponsor Prioritet Finans och därmed ville ha reaktioner från fansen på det som de fått fram i sitt arbete. Därmed vidarebefodrade jag dem ett femtontal namn och nummer till IFK-fans som jag bedömde som insatta och kunniga, som kunde ge ett bra intryck framför kameran. Något som Anders Almgren utelämnar i sin gästartikel hos Änglarna.
En del sa nej, andra ställde upp. Men eftersom UG inte kunde visa sitt reportage till dem som ställde upp, hänvisade supportergruppen i huvudsak till IFK Göteborg. De hade helt enkelt inte insikt i vad programmet hade att komma med och ville därmed inte uttala sig före det att de sett det. Precis som IFK Göteborg själva valt att göra. Men enligt Uppdrag Granskning har IFK Göteborg fått erbjudande att se reportaget, men ändå valt att avböja både förhandskoll som efterföljande kommentar. Att kritisera Blåvitt för det valet är en sak, men privatpersonerna som är fans hade naturligtvis inte bara all rätt i världen att göra det utan agerade med facit i hand troligen rätt klokt.
Men denna förfrågan om hjälp från SVT gav mig även en försmak av vad programmet skulle handla om. Efter lite egen utforskning på temat fick jag reda på fler detaljer. Teamet kring Uppdrag Granskning säger sig ha hittat kopplingar till namngivna kriminella bland de som Prioritet Finans gör affärer med. Som nyhetsjournalist insåg jag därmed att detta naturligtvis var en nyhet och skrev rakt ut i GT (och även Expressen) om vad Uppdrag Granskning sade sig ha på gång. I dagens tidning hade även jag fått se reportaget på förhand och skriver igen om dess innehåll, lite mer detaljerat den här gången.
Noteras skall återigen att IFK Göteborg inte granskas av Uppdrag Granskning. Men naturligtvis så vet Blåvitt precis vad det här gäller för så fort SVT hörde av sig till dem har de ju kontaktat Prioritet och ställt ett antal frågor till dem i ärendet. Allt annat är helt befängt att tro. Den tysta vägen (ja, Prioritet har svarat via flera dokument som deras advokater tagit fram) är således det enda bortsett från sponsoravtalet som Blåvitt och Prioritet har gemensamt i denna "härva".
Jag har fört en intern debatt med flera BaraBen-skribenter om ifall Blåvitt hade kunnat agera smartare och på ett mer förutsägande - läs strategiskt - sätt, för att därmed visa tydligt vilken ståndpunkt föreningen har. Personligen tycker jag att man ska ta tjuren vid hornen och ställa upp för att snacka, mest för att man då styr det man själv vill ha ut av sin egen inblandning. Visst, man kan argumentera för att de är fel av SVT att fokusera sin granskning av Prioritet på det faktum att de är Blåvitts sponsor nummer ett. Det går även att hävda att den vinkeln borde vara med, men som en slutkläm eller parantes, snarare än huvudvinkel. Men det är ju samtidigt det faktum att Prioritet Finans har skrivit ett jätteavtal med Blåvitt som gör företaget intressant för den stora breda massan. De är förknippade med oss efter ett medvetet val av IFK Göteborg att byta till dem som ny stjärnsponsor efter drygt 30 år med ICA.
Men oavsett om man tycker om detta så är det inte konstigt att Blåvitt hamnar i fokus. IFK Göteborg är ett storlag, Sveriges mest populära lag och en big business. Därför behandlar omgivningen föreningen precis som detta. Hade Prioritet inte haft IFK-avtalet skulle reportaget med all sannoliket presenterats som "storsponsorn av elithandbollen/RIK/Hammarby" i stället. Och hade deras största sponsordeal varit med ett division 3-lag hade sportvinkeln varit helt ointressant.
När Prioritet Finans presenterades som ny sponsor (23/3 -11) bloggade jag:
Jag har fått flera reflektioner utifrån den efterföljande debatten som haglat på olika håll sedan i lördags morse, då min artikel (som berättade vad Uppdrag Granskning säger sig ha fått fram) publicerades. Dels är många extremt snabba med att dra alla möjliga egna slutsatser i jakten. Jag fick information rätt snart om att reportern Ali Fegan gjort tabben att kalla sig Bajen-supporter i ett brev till folk han försökte få att ställa upp, men fick aldrig fram brevet för att kunna skriva om det. Bland annat frågade jag Prioritet Finans om de ville dela med sig av brevet för publicering i GT - men de valde att använda sin egen PR-firma och sprida den informationen till branschpressen.
SVT:s rejäla plump i protokollet...
I vilket fall är det en riktigt klantig formulering av reportern i fråga och detta skapar naturligtvis ett utrymme till diskussion kring vad motivet bakom reportaget egentligen har varit. Nu kommer många att ägna sig åt att diskutera hur en "bajare på SVT attackerar Blåvitt genom Prioritet Finans", oavsett vad det är reportaget kommer fram till på onsdag. Och det är självklart ett strategiskt motdrag av Prioritet Finans i deras försök att neutralisera vad som komma skall i kväll. Därför är det även väldigt klantigt att Uppdrag Gransknings reporter gett utrymme för det. Samtidigt har Fegan själv en poäng i dagens GT där han frågar vad som skulle skett om de lagt ner grävande reportage för att de haft egna sympatier för dem de granskade. Det hade självklart varit mycket värre. Och en annan sak som inte framgår av Fegans formulering är att det finns folk på Uppdrag Gransknings redaktion med tydliga Blåvitt-sympatier, personer jag själv är bekant med. Men det har ju inte med saken att göra.
Motivbilden är inte nyckeln i detta. Hur man än ser på det så är det sakfrågorna som är intressanta. Egentligen är det skitsamma om nu Ali Fegan tagit sig på det här knäcket delvis för att han är Bajare, även om jag personligen inte tror att det hade särskilt mycket - om något alls - med saken att göra, eftersom det intressanta de facto är vad de har fått fram. Men sägas skall att jag inte trodde att Uppdrag Gransknings reportage är ett luftslott, något Anders Almgren delvis har önskedrömmar om, vare sig före eller efter jag såg deras reportage.
I mina egna reportage om den undre världen i Göteborg har jag haft "nöjet" att läsa in mig på flertalet av de personer som SVT säger sig kunna koppla till Prioritet Finans. Här snackar vi inte om dussinbrottslingar utan delar av gräddan av det som är maffians bankgren i Sverige, delvis mer specifikt i Göteborg. Det är grova våldsbrottslingar som gjort direkta affärer med Prioritet Finans och Blåvittsponsorns enda försvar verkar vara "men vi kunde väl inte veta".
När man ser kopplingarna som både myndigheter och Uppdrag Granskning gör mellan Prioritet och illegal verksamhet blir det mer och mer som pekar på att företaget Prioritet inte talar sanning i sina efterhandskonstruktioner. För att som bankverksamhet av typen Prioritet Finans inte ha koll på vilka som är grova ekobrottslingar - tidigare dömda i de flesta fall - och maffialedare (!) med grova våldsbrott på meritlistan så måste man antingen vara fullständigt inkompetent, helt otroligt naiv eller ljuga genom tänderna om att man inte är medveten om vem som är ens kunder. Och man är knappast naiv eller inkompetent när man klarat av att bygga upp sitt företag till branschledare under tre decenniers tid.
Branschen som Prioritet Finans arbetar inom är smutsig, riktigt jävla smutsig. Och därmed har IFK Göteborg en stjärnsponsor på spelarnas tröjor som är verksam i denna värld. Och får 12 miljoner kronor per år från denna bransch som drabbade företagare och myndihgetspersoner som förfinad maffiaverksamhet. Det är inte bra och har inte ett skit att göra med hur fanatisk bajare reportern bakom detta avslöjande "råkar" vara. IFK Göteborgs största inkomstkälla från sponsorsidan kan naturligtvis inte vara en organisation som bevisligen gör affärer med maffian. Eller jo, det kan den vara. Föreningen kan tycka att det inte spelar någon som helst roll - bara pengarna fortsätter att ticka in till IFK Göteborg. Men det vore naturligtvis inte bra för allmänhetens bild av Blåvitt eller för någons bild av det som föreningen säger sig stå för.
Så är allt kosher för rätt pengar? Gör IFK Göteborg affärer med vem som helst, bara priset är tillräckligt högt? Är allt till salu, även värderingar och självrespekt? Detta återstår att se. För jag är till skillnad från Uppdrag Gransknings reporter inte Bajare, utan blåvit sedan barnsben och därför anser många att jag är en "judas" och "ett svin" för att jag skrivit om det här. Men jag vet en hel del som inte allmänheten vet, bland annat hur polisen bandat samtal mellan Prioritet Finans vd och gangsters mitt i den tyngsta organiserade brottsligheten - med nära band till rena maffiagrupperingar. Och det är bara toppen av isberget. Sedan om dessa bevis anses väga tyngre än de 12 årliga miljoner som Prioritet pungar in i föreningen IFK Göteborg, det återstår att se. Prioritet Finans vd har sagt till mig i ett mejl att jag är med och smutskastar hans företag, något som jag skulle säga att de klarar av alldeles på egen hand i kvällens Uppdrag Granskning.
Där är resonemanget: Allt negativt som på något sätt kan kopplas till IFK Göteborg försöker vi skjuta i sank genom att svära, kasta skit och få rabiata spel. Men då blir dessa människor sin förenings värsta fiender, oavsett om de - ni - anser att supportrar som mig är precis detsamma.
Jag är av åsikten att de som alltid bör vara de mest fräna kritikerna till ens egen förening är dess supportrar. I England är exemplen många och det är med stor respekt för de gulgröna halsdukarna på Old Traffords läktare jag nämner detta sidospår. När fansen inte bara köper det som pengarna - makten inom dagens idrott - gör och tar för sig, så finns det en motvikt. Men när ett lags fans förvandlas från tänkande människor till råa fanatiker så påminner de mer om islamistiska sekter än vanliga Svenssons.
Fanatism av den typen, där inga argument, bevis eller fakta biter, är farliga inte bara för sig själva och sin omgivning, utan framför allt för den organisation som de säger sig älska eller stötta. Speciellt om den största plånboksintressenten i ens förening skulle avslöjas som finansiär av undre världen. Då är det dags att supportern drar upp huvudet i sanden och klarar av att ifrågasätta det som pågår. Trots att det inte är ekonomiskt fördelaktigt för den förening man stöttar. Den som tycker att föreningen IFK Göteborg i alla lägen ska ta emot pengar, var de än kommer i från, gör nog både sig själv och Blåvitt en fet otjänst.
Tänk på det när ni kikar på Uppdrag Granskning i kväll.
En del sa nej, andra ställde upp. Men eftersom UG inte kunde visa sitt reportage till dem som ställde upp, hänvisade supportergruppen i huvudsak till IFK Göteborg. De hade helt enkelt inte insikt i vad programmet hade att komma med och ville därmed inte uttala sig före det att de sett det. Precis som IFK Göteborg själva valt att göra. Men enligt Uppdrag Granskning har IFK Göteborg fått erbjudande att se reportaget, men ändå valt att avböja både förhandskoll som efterföljande kommentar. Att kritisera Blåvitt för det valet är en sak, men privatpersonerna som är fans hade naturligtvis inte bara all rätt i världen att göra det utan agerade med facit i hand troligen rätt klokt.
Men denna förfrågan om hjälp från SVT gav mig även en försmak av vad programmet skulle handla om. Efter lite egen utforskning på temat fick jag reda på fler detaljer. Teamet kring Uppdrag Granskning säger sig ha hittat kopplingar till namngivna kriminella bland de som Prioritet Finans gör affärer med. Som nyhetsjournalist insåg jag därmed att detta naturligtvis var en nyhet och skrev rakt ut i GT (och även Expressen) om vad Uppdrag Granskning sade sig ha på gång. I dagens tidning hade även jag fått se reportaget på förhand och skriver igen om dess innehåll, lite mer detaljerat den här gången.
En fotnot i detta är att jag tycker att modereditionen Expressen valde en redigering som var mer smaklig än vad GT gjorde i Västsverige i lördags. Oavsett vad Uppdrag Granskning eventuellt har att komma med på onsdag är det ett sjuhelvetes språng mellan att Prioritet anklagas för att ha samröre med kriminella - och därmed likställs dem på tidningssidorna - som att föreningen som de "råkar" storsponsra, har det. Och det säger jag inte som blåvit, utan som journalisten som skrev texten - men inte ritade sidorna eller valde upplägget på nätet. Det är många kockar i rörelse när en text blir till ett slutresultat, det vill jag påpeka som ett visst försvar av kritiken mot min person. I den mån det nu spelar någon roll.Det finns de som sagt att "Svensson" bara såg Bandidos-loggan och en Blåvitt-tröja bredvid och därmed drog slutsatsen att Blåvitt gör affärer med kriminella eller är medveten om eventuella affärer hos sin sponsor. Eftersom jag fått extremt många reaktioner, mejl och frågor (eller "hatattacker") efter artikeln kan jag konstatera att den farhågan ej är besannad. Inte ens de inbitna Gais:are eller Öis:are jag talat med har valt att missförstå artikelns innehåll på ett sådant vis. Därmed ska man aldrig underskatta människors förmåga att ta till sig information och läsa sig till en egen uppfattning genom kritiskt granskande ögon. De enda som gått i taket över detta är de urblåvita och det har jag som sagt förståelse för med tanke på presentationen av artikeln i GT. Där naturligtvis dess utrymme och placering på förstasida och sport-etta spädde på "provokationsfaktorn".
Noteras skall återigen att IFK Göteborg inte granskas av Uppdrag Granskning. Men naturligtvis så vet Blåvitt precis vad det här gäller för så fort SVT hörde av sig till dem har de ju kontaktat Prioritet och ställt ett antal frågor till dem i ärendet. Allt annat är helt befängt att tro. Den tysta vägen (ja, Prioritet har svarat via flera dokument som deras advokater tagit fram) är således det enda bortsett från sponsoravtalet som Blåvitt och Prioritet har gemensamt i denna "härva".
Jag har fört en intern debatt med flera BaraBen-skribenter om ifall Blåvitt hade kunnat agera smartare och på ett mer förutsägande - läs strategiskt - sätt, för att därmed visa tydligt vilken ståndpunkt föreningen har. Personligen tycker jag att man ska ta tjuren vid hornen och ställa upp för att snacka, mest för att man då styr det man själv vill ha ut av sin egen inblandning. Visst, man kan argumentera för att de är fel av SVT att fokusera sin granskning av Prioritet på det faktum att de är Blåvitts sponsor nummer ett. Det går även att hävda att den vinkeln borde vara med, men som en slutkläm eller parantes, snarare än huvudvinkel. Men det är ju samtidigt det faktum att Prioritet Finans har skrivit ett jätteavtal med Blåvitt som gör företaget intressant för den stora breda massan. De är förknippade med oss efter ett medvetet val av IFK Göteborg att byta till dem som ny stjärnsponsor efter drygt 30 år med ICA.
Men oavsett om man tycker om detta så är det inte konstigt att Blåvitt hamnar i fokus. IFK Göteborg är ett storlag, Sveriges mest populära lag och en big business. Därför behandlar omgivningen föreningen precis som detta. Hade Prioritet inte haft IFK-avtalet skulle reportaget med all sannoliket presenterats som "storsponsorn av elithandbollen/RIK/Hammarby" i stället. Och hade deras största sponsordeal varit med ett division 3-lag hade sportvinkeln varit helt ointressant.
När Prioritet Finans presenterades som ny sponsor (23/3 -11) bloggade jag:
"Men dealen är minst sagt kontroversiell. Allt fler hamnar hos kronofogden i dag och inkassoföretag är de som gör stora pengar på svenskarnas växande skulder. Nu för tiden är det inte bara vuxna som hamnar hos inkasso eller kronofogden, utan över 80 000 svenska barn är skuldsatta. Faktum som gör att Blåvitts nya (in)kassako lär utsättas för kritik. Det är inte helt okomplicerat att byta från ett ICA – förvisso besudlat av köttskandalen som SVT:s Uppdrag Granskning avslöjade – som säljer matvaror, till ett företag som tjänar pengar på människors problem och vardagsmisär. Det är ingen tvekan om vilken av parterna som vinner mest på affären rent PR-mässigt. Nu återstår att se om den ekonomiska kompensationen som Blåvitt faktiskt kan väga upp dessa nackdelar..."Baksidan av att vara stor och stark är att man även blir en större måltavla. Och att de beslut som man tar som förening kommer få följdeffekter i många led. När ICA - som sponsrar allt möjligt, från himmel till jord och som alla människor har olika förhållanden till - avslöjades med sina skandaler kring köttompackning kopplades det inte till Blåvitt eller Djurgården. Eller något annat av de många lag som ICA sponsrar. Men till skillnad från dem är Prioritet Finans inte ett företag som de flesta människor redan har kännedom om och ett förhållande till, mer än som Blåvitts nya mångmiljonsponsor. Att man då undrar vad Blåvitt tycker om eventuella affärer som de är inblandade i är inget älgakliv från logikens värld, det är enkel lågstadiematematik. Speciellt med tanke på att IFK Göteborg gjort sig framgångsrik på en idé om "folkets lag" och därmed knutit sitt varumärke till en folkhemsromantik som inte gått ihop med en del av den senaste tidens affärer...
Jag har fått flera reflektioner utifrån den efterföljande debatten som haglat på olika håll sedan i lördags morse, då min artikel (som berättade vad Uppdrag Granskning säger sig ha fått fram) publicerades. Dels är många extremt snabba med att dra alla möjliga egna slutsatser i jakten. Jag fick information rätt snart om att reportern Ali Fegan gjort tabben att kalla sig Bajen-supporter i ett brev till folk han försökte få att ställa upp, men fick aldrig fram brevet för att kunna skriva om det. Bland annat frågade jag Prioritet Finans om de ville dela med sig av brevet för publicering i GT - men de valde att använda sin egen PR-firma och sprida den informationen till branschpressen.
SVT:s rejäla plump i protokollet... I vilket fall är det en riktigt klantig formulering av reportern i fråga och detta skapar naturligtvis ett utrymme till diskussion kring vad motivet bakom reportaget egentligen har varit. Nu kommer många att ägna sig åt att diskutera hur en "bajare på SVT attackerar Blåvitt genom Prioritet Finans", oavsett vad det är reportaget kommer fram till på onsdag. Och det är självklart ett strategiskt motdrag av Prioritet Finans i deras försök att neutralisera vad som komma skall i kväll. Därför är det även väldigt klantigt att Uppdrag Gransknings reporter gett utrymme för det. Samtidigt har Fegan själv en poäng i dagens GT där han frågar vad som skulle skett om de lagt ner grävande reportage för att de haft egna sympatier för dem de granskade. Det hade självklart varit mycket värre. Och en annan sak som inte framgår av Fegans formulering är att det finns folk på Uppdrag Gransknings redaktion med tydliga Blåvitt-sympatier, personer jag själv är bekant med. Men det har ju inte med saken att göra.
Motivbilden är inte nyckeln i detta. Hur man än ser på det så är det sakfrågorna som är intressanta. Egentligen är det skitsamma om nu Ali Fegan tagit sig på det här knäcket delvis för att han är Bajare, även om jag personligen inte tror att det hade särskilt mycket - om något alls - med saken att göra, eftersom det intressanta de facto är vad de har fått fram. Men sägas skall att jag inte trodde att Uppdrag Gransknings reportage är ett luftslott, något Anders Almgren delvis har önskedrömmar om, vare sig före eller efter jag såg deras reportage.
I mina egna reportage om den undre världen i Göteborg har jag haft "nöjet" att läsa in mig på flertalet av de personer som SVT säger sig kunna koppla till Prioritet Finans. Här snackar vi inte om dussinbrottslingar utan delar av gräddan av det som är maffians bankgren i Sverige, delvis mer specifikt i Göteborg. Det är grova våldsbrottslingar som gjort direkta affärer med Prioritet Finans och Blåvittsponsorns enda försvar verkar vara "men vi kunde väl inte veta".
När man ser kopplingarna som både myndigheter och Uppdrag Granskning gör mellan Prioritet och illegal verksamhet blir det mer och mer som pekar på att företaget Prioritet inte talar sanning i sina efterhandskonstruktioner. För att som bankverksamhet av typen Prioritet Finans inte ha koll på vilka som är grova ekobrottslingar - tidigare dömda i de flesta fall - och maffialedare (!) med grova våldsbrott på meritlistan så måste man antingen vara fullständigt inkompetent, helt otroligt naiv eller ljuga genom tänderna om att man inte är medveten om vem som är ens kunder. Och man är knappast naiv eller inkompetent när man klarat av att bygga upp sitt företag till branschledare under tre decenniers tid.
Branschen som Prioritet Finans arbetar inom är smutsig, riktigt jävla smutsig. Och därmed har IFK Göteborg en stjärnsponsor på spelarnas tröjor som är verksam i denna värld. Och får 12 miljoner kronor per år från denna bransch som drabbade företagare och myndihgetspersoner som förfinad maffiaverksamhet. Det är inte bra och har inte ett skit att göra med hur fanatisk bajare reportern bakom detta avslöjande "råkar" vara. IFK Göteborgs största inkomstkälla från sponsorsidan kan naturligtvis inte vara en organisation som bevisligen gör affärer med maffian. Eller jo, det kan den vara. Föreningen kan tycka att det inte spelar någon som helst roll - bara pengarna fortsätter att ticka in till IFK Göteborg. Men det vore naturligtvis inte bra för allmänhetens bild av Blåvitt eller för någons bild av det som föreningen säger sig stå för.
Så är allt kosher för rätt pengar? Gör IFK Göteborg affärer med vem som helst, bara priset är tillräckligt högt? Är allt till salu, även värderingar och självrespekt? Detta återstår att se. För jag är till skillnad från Uppdrag Gransknings reporter inte Bajare, utan blåvit sedan barnsben och därför anser många att jag är en "judas" och "ett svin" för att jag skrivit om det här. Men jag vet en hel del som inte allmänheten vet, bland annat hur polisen bandat samtal mellan Prioritet Finans vd och gangsters mitt i den tyngsta organiserade brottsligheten - med nära band till rena maffiagrupperingar. Och det är bara toppen av isberget. Sedan om dessa bevis anses väga tyngre än de 12 årliga miljoner som Prioritet pungar in i föreningen IFK Göteborg, det återstår att se. Prioritet Finans vd har sagt till mig i ett mejl att jag är med och smutskastar hans företag, något som jag skulle säga att de klarar av alldeles på egen hand i kvällens Uppdrag Granskning.
Noteras skall att det inte vore första gången som Blåvitt ingick mindre genomtänkta "superavtal" på sponsorsidan. Så sent som 2006 tecknades ett 13-årigt avtal med IMG. Det beskrev IFK Göteborg själva som "det största som hänt klubben". Alla spår av det samarbetsfiaskot är i dag raderade från föreningens officiella hemsida. Men dåvarande ordföranden Stig Lundström sa att avtalet skulle "trygga vår ekonomi för många år framöver". Mindre än ett år senare sprack drömavtalet. Det som skulle vara det största som hänt Blåvitt någonsin var bara ett luftslott. Och detta hände bara för fyra år sedan. Så det är inte första gången IFK Göteborg slänger sig in i stora sponsoraffärer med huvudet före och förhoppningen om att kamma in storvinsten under armen. Blåvitt står inte ansvarslöst, de måste naturligtvis krävas på ansvaret att skydda föreningens varumärke och långsiktighet på ett mycket bättre sätt än vad som gjorts de senaste fem åren.När jag drev en stenhård linje (med hjälp av många andra bloggare på BaraBen) mot de som fuskade, fifflade och skämde ut Blåvitt under Skatteskandalen, Peter Ijeh-kaoset och rättegången, så befinner vi oss sett till vissa reaktioner i en liknande sits i dag. Oavsett alla tillhörigheter och "sympatier" hit och dit är naturligtvis granskningen i sig det som är nyckeln till vart den här debatten bör ta vägen och här är en mer balanserad diskussion och försök till självrannsakan av högsta möjliga vikt. Även om de två exemplen - skatteskandalen versus Prioritet Finans affärer med gangsters - är väldigt olika och icke direkt jämförbara, så är reaktionerna från en del högljudda blåvita fans på internet närmast identiska.
Där är resonemanget: Allt negativt som på något sätt kan kopplas till IFK Göteborg försöker vi skjuta i sank genom att svära, kasta skit och få rabiata spel. Men då blir dessa människor sin förenings värsta fiender, oavsett om de - ni - anser att supportrar som mig är precis detsamma.
Jag är av åsikten att de som alltid bör vara de mest fräna kritikerna till ens egen förening är dess supportrar. I England är exemplen många och det är med stor respekt för de gulgröna halsdukarna på Old Traffords läktare jag nämner detta sidospår. När fansen inte bara köper det som pengarna - makten inom dagens idrott - gör och tar för sig, så finns det en motvikt. Men när ett lags fans förvandlas från tänkande människor till råa fanatiker så påminner de mer om islamistiska sekter än vanliga Svenssons.
Fanatism av den typen, där inga argument, bevis eller fakta biter, är farliga inte bara för sig själva och sin omgivning, utan framför allt för den organisation som de säger sig älska eller stötta. Speciellt om den största plånboksintressenten i ens förening skulle avslöjas som finansiär av undre världen. Då är det dags att supportern drar upp huvudet i sanden och klarar av att ifrågasätta det som pågår. Trots att det inte är ekonomiskt fördelaktigt för den förening man stöttar. Den som tycker att föreningen IFK Göteborg i alla lägen ska ta emot pengar, var de än kommer i från, gör nog både sig själv och Blåvitt en fet otjänst.
Tänk på det när ni kikar på Uppdrag Granskning i kväll.
2011/05/11
Tobias Hysén: "Alla till Blåvitts träning på lördag!"
INIFRÅN BLÅVITT. Hallå där alla blåvita själar. Just nu när jag sätter mig för att skriva till er, är det kvällen efter derbysegern. Jag har hunnit smälta de flesta intryck från gårdagen och det var en del kan jag lova. Så i dag tänkte jag försöka ge er bloggläsare en exklusiv inblick i hur jag laddar upp på en matchdag, det mesta och bästa från min måndag.Dagen börjar ju som vilken annan som helst. Jag går upp med Lucas runt halv åtta, tror jag. Maria säger att jag fick sova ut, men det har jag inget minne av. Hur som helst, jag och Maria åker och äter frukost i Sävedalen, efter att ha lämnat av lilleman på dagis, eller förlåt, förskolan! På caféet får jag en första "reminder" om dagens betydelse. Damen i kassan undrar om en Ciabatta med kyckling är tillräcklig frukost för mig:
– Är det nog med frukost i dag, det é ju derby, säger hon.
Efter det åker vi hem. Jag känner att jag inte riktigt är så nervös som jag brukar vara på matchdag. Så jag sätter mig framför You Tube och kollar på målklipp. Halmstad hemma -09, Gais-derbyn från både -09 och -10 givetvis. Men jag har även en outsider, Juventus borta 2004. Med Djurgården. Jag vet, vissa vill inte veta av det, men för mig är det en viktig del av min karriär. Och just den matchen var bland det häftigaste i mitt fotbollsliv. Att möta spelare som Del Piero, Zambrotta och Thuram…
Klarar man det, är inte Wanderson, Ekunde och Lundgren nått man får stora skälvan över, precis. Det jag menar är att just där och då, i Turin, bestämde jag mig för att motståndarna är oviktiga. Det är bara namn. Sen kommer man inte alltid kunna göra som vi gjorde då. Men man kan försöka.
Nu när jag har sagt det, ska Gais ha en eloge för matchen i måndags. På nåt jävla vänster lyckas de alltid vara bra mot oss och jag tycker att jag alltid har svårt att spela bra mot just Gais. Men samtidigt, vi vinner nästan alltid matcherna. Och av nån anledning vill de "himmelska änglarna" att just jag ska få vara huvudperson, i alla fall oftas.Det är inget jag lider av, tvärtom. Jag älskar pressen och växer för det mesta av att ha den på mig. Att avgöra ett derby mot Gais och Öis är ögonblicken jag drömt om sedan jag var en liten grabb.
Jag laddar inte annorlunda än vad jag brukar, musik, You Tube och två (lycko-)sparkar i arslet av Lucas och sedan Maria, innan jag åker hemifrån. Musiken i bilen handlar om att kliva in i rätt stämning. Denna dagen var det bland annat Spingsteens Born to Run, Queen med Don't stop me now och I've got a feelin av Black Eyed Peas.
Känslan att traska runt på Gamla Ullevi efter matchen. Shit, alltså!När jag kommer till samlingen går allt i gamla rutiner, jag gör alltid samma saker och dem har jag berättat om tror jag, annars får jag göra det nästa gång. Skit i det nu, vi vann. Det är det viktiga. Vi kan snacka om inmarschen, matchen i sig, målet och allt annat, men det som verkligen räknas är känslan efter matchen. När hela laget knallar runt Gamla från sektion till sektion och alla står upp och jublar, tar emot oss och sedan vrålar ut: "Vi är fan bäst!" Oslagbart!
Känslorna är många. men jag ska säg en sak som jag är jävligt stolt över.
Att vi i IFK Göteborg numer kan gå med huvudet högt och säga:
Vi kan, vi vill, vi ska.
Vi har inte bevisat allt vi kan ännu. Den som påstår det är snett på bollen. Men en sak har vi bevisat. Vi kommer inte ge oss. När det ser som mörkast ut, så reser sig Blåvitt som en fågel Fenix ur askan…
Jag kommer inte skriva mer om att alla ska sluta samman nu, jag har läst att folk är fruktansvärt trötta på det, förlåt, mycket möjligt att jag gått för långt ibland med snacket om att alla ska vara positiva och blaha blada. Fan, jag tyckte även själv att livet var pest tidigare i år. Men då tog Håkan Mild mig åt sidan. Jag snäste åt honom men han talade mig till rätta. Och helt plötsligt började saker och ting fungera för mig, för oss. Tack Håkan, ibland behöver man höra sådant. Framför allt från någon man ser upp till och respekterar så mycket.
Jag ska inte älta saker här och nu, jag nöjer mig med att vi har vunnit tre raka matcher och har en jävla go stämning runt laget just nu. Hellberg lät oss till och med käka tårta i går, även om jag inte tog någon bit för jag gillar inte just tårta. En sak jag däremot gillar är support. Så är det något jag önskar mig av alla er fans som har slutit upp på ett fantastiskt sätt under de senaste veckorna, är följande uppmaning:
Kom till träningen på lördag vid 14.30! Jag vet att det är löjligt att be folk komma och kolla när vi tränar. Men om ni bara visste hur grymt bra man mår, när det står folk vid sidan av planen och kollar på träningen. Att få ett jubel när man gör mål på träning, det är magiskt.Vi är på väg mot något riktigt bra, men vi har bara kommit en liten bit på väg. Men nog är vi, i alla fall jag, jävligt mycket lyckligare när vi går till jobbet på måndag morgon nästa vecka och kan känna känslan av att "Jag gjorde i alla fall allt jag kunde för att Blåvitt skulle vinna". Det är klart att det finns många som inte kan komma på vår träning på Kamratgården mitt på en lördag, men har du tid så titta förbi
Jag rundar av med ord som jag tycker är talande för vår situation, just nu:
Pittsburgh Penguins coach Dan Bylsma frågade sitt lag en endra fråga efter att ha vunnit tolv raka segrar i NHL.
– Vad är bättre än tolv?
Laget, med Sidney Crosby i spetsen svarade:
– Tretton.
Älskar er alla.
Med kamratliga hälsningar inifrån Blåvitt, er nummer 7
.gif)
2011/05/03
Okunnighet och rasism ligger bakom påhoppen mot IFK Göteborg
DEBATT. På Newsmill skriver "debattören" Damon Rasti att problem med diskriminering finns i svensk fotboll. "Spelare med utländsk bakgrund har svårt att komma fram inom klubbar som IFK Göteborg", skriver han i sin debattartikel "Diskrimineringen finns även inom svensk fotboll, Lagrell". Här är Markus "Frankie" Hankins svar på detta galna utspel, först här på BaraBen.com och inom kort även på debattsajten Newsmill.
Okunnighet leder "debattören" Damon Rasti att kasta skit på IFK Göteborg i sitt försök till kritik mot en påstådd rasism inom svensk fotboll. Hela debatten genomsyras av en unken idé om att invandrare per automatik är större individualister och lite "annorlunda" än vad genomsnittssvensken är. Själv är jag invandrare och följer alla de invandrare och utländska spelare som är en stor del av IFK Göteborgs A-lag och ungdomssektion. Här är de enda som upplever den i medierna påstådda "rasismen" – de som inte är i närheten av föreningen.
I ett märkligt sammelsurium till debattartikel om att franska fotbollsförbundet diskuterat etnisk kvotering till fotbollslandslagen drar Damon Rasti in IFK Göteborg i en gyttja av taskig logik och fördomsfulla slutsatser. Han skriver att IFK Göteborg fått kritik för att individualister inte släpps fram i föreningen. I den mediekritiken – där ett par fotbollstyckare på TV4 drivit den linjen – har Malmö FF målats ut som Göteborgslagets motpol. Där tillåts "attraktiv fotboll, individualister" och i förlängningen det som egentligen är poängen i debattörernas svammel – där får invandrare mer utrymme.
Jag tycker det är märkligt att debattera med personer som inte har koll på ämnet som de ger sig in i, men känner mig tvungen. IFK Göteborg är något som under de snart tre decennierna av min uppväxt präglat mig som person. Alla i min generation, i min hemstad, följer detta lag som en katolik håller koll på påven. Så när någon börjar kasta skit på vårt "Blåvitt" kan det inte stå oemotsagt. Debatt bör innehålla fakta och dem har denne Rasti inte någon som helst koll på. Det ter sig alldeles uppenbart för alla oss som följer Blåvitt på nära håll.
Damon Rasti rycker ihop lite andra- och tredjehandspåståenden från medierna som grund för att IFK Göteborg är med och sprider en kultur som är mot invandrare. Som "bevis" för detta radar han upp att den tidigare IFK-spelaren William Atashkadeh ("med iransk bakgrund", som Rasti påpekar övertydligt), sagt till Fotbollskanalen att han "inte fick utrymme och att klubben inte vågade släppa fram individualister som bryter mönstret". Det kallas lösryckt information, formad för hans debattsyfte.
Den som är intresserad av fakta kan kika på följande två saker:
1. IFK Göteborg spelar med ett 4-2-3-1 system.
Det är uppställningen på banan och ettan representerar anfallaren. Det innebär att IFK Göteborg har plats för en renodlad anfallsspelare på banan samtidigt. William Atashkadeh är anfallare. Han är en ung och lovande anfallare, men han konkurrerade med landslagsmannen och tidigare skyttekungen Tobias Hysén om spetsplatsen. Dessutom gjorde Blåvitt ett spektakulärt anfallsnyförvärv av Pär Ericsson från Gais, en spelare som enligt mediala uppgifter kostade föreningen otroliga 6.2 miljoner kronor. Då skall alltså IFK Göteborg frångå sitt spelsystem, peta landslagsstjärnan och sätta sitt jätteförvärv på återväxt för att en kille som har ursprung i Iran och inte Hisingen eller Värmland ska få spela? William stack från Blåvitt för han visste att det var i det närmaste omöjligt att slå sig fram i konkurrensen.
2. IFK Göteborg erbjöd William ett kontrakt.
Så när det sägs att "klubben inte vågade släppa fram individualister" måste det syfta på mentaliteten i laget i ren allmänhet. Nu vet jag inte om Damon Rasti har träffat William Atashkadeh eller sett honom spela fotboll. Jag betvivlar starkt att så är fallet. För då hade han snabbt insett att William – som jag intervjuat personligen och sett live i dussintals matcher – är så "svensk" och slätstruken som en professionell fotbollsspelare nu kan vara. Han är ingen Bojan Djordic, ingen Zlatan Ibrahimovic – utan påminner mer om Henke Larsson till attityd och mentalitet. Till spelstilen är han dessutom ingen bolltrollare och magisk konstnär, utan en snabb och vass boxspelare (vet du inte vad det är, försök med Google). Så kritiken handlar naturligtvis om att han själv inte fick plats, men när det mediala drevet söker sin tes så blir myter sanningar. För IFK Göteborgs sportchef Håkan Mild erbjöd William en kontraktsförlängning, men han ville inte skriva på. Han visste att det var mycket svårare att få speltid i Blåvitt än hos konkurrenten Örebro SK, som oftast spelar med tre forwards på planen.
Men det är väl inte relevant med sådana fakta när hysteriska slutsatser skall pusslas ihop.
Alla som jobbar inom media, inte minst jag som kvällstidningsjournalist, vet hur ett drev sätter i gång. Minns videovåldet, som låg bakom allt samhällsvåld under 1980-talet och minns nu senast hur vi alla skulle dö när fågelinfluensan hotade vår trygga lilla vrå i världen. När journalister bestämt sig för en tes som redaktörer sedan driver stenhårt så kommer artikeln att handla om detta – vad intervjupersonen än menar och säger. Läs Patrik Sjöbergs nya bok "Det du inte såg" för en liten inblick i den världen. Där pekas den typen av usel journalistik ut som ett hårresande bevis på att vissa svenska journalister borde tänka efter både en och två gånger före det att artiklar lämnas i från dem till tryckpressen.
Sedan kommer nästa kille in i bilden. Min gamle bekant Mathias Ranégie. "I Blåvitt var det mer: passa in i gruppen, du kan börja med det, och tro inte att du är nåt speciellt", säger han och citeras av Rasti. Ja, och läser man ännu mer av honom kan man så sent som i måndagens GT och Expressen läsa hur han börjat äta ordentligt som 26-åring. Där berättar han att det är först i år som han orkar spela en hel fotbollsmatch, utan att ta slut i den 70:e minuten. I IFK Göteborg gjorde han inte det och hade musklerna på fel plats. Så han var aldrig i den fysiska form som gjorde honom aktuell för att bygga ett topplag kring. När han sedan kombinerade detta med att dricka sprit i mängder, springa på krogen stup i kvarten, köra BMW i stället för Blåvitts sponsorbilar och skryta vitt och brett om sina rikedomar efter en kort utlandssjour i Holland – så blir du inte framgångsrik i IFK Göteborg.
För till skillnad från Örebro SK och BK Häcken är IFK Göteborg Sveriges största klubb sett till antalet personer som säger sig hålla på laget och kraven är där efter. I den föreningen krävs absolut professionalism och en särskild inställning för att lyckas, vare sig man heter Anders eller Abdullah. Det har ingenting med etnicitet att göra, eller menar Damon Rasti att personer med annan kulturell bakgrund än etnisk "svensk" har lättare för att bete sig illa åt? Det hoppas jag verkligen inte.
I sitt tredje exempel tar Rasti upp expertkommentatorn Pontus Kåmark, f.d. spelare i föreningen, som i en TV4-sändning sa: "Under en period så gick de bästa utländska talangerna i stan gick till Öis i stället, det var ingen idé att gå till IFK Göteborg för där satsades det inte på dem".
Men åter igen struntar han i fakta, eller så är han oerhört dåligt insatt. När jag kritiserade Kåmark på BaraBen.com för sina uttalanden gjorde han en total pudel i nästa program och försökte hävda att han inte alls menat att invandrare skulle vara ovälkomna på Kamratgården. Han menade minsann att resonemanget gällt "individualister". Påpekas skall – och det här är helt avgörande i sammanhanget – att under perioden som Pontus Kåmark spelade i IFK Göteborg var detta A-lag ett världslag. Halva den svenska landslagstruppen spelade i IFK Göteborg, i det framgångsrika VM 1994 när Sverige tog en bronspeng, lirade sju av spelarna i truppen på Kamratgården till vardags.
Därmed var det i det närmaste omöjligt att få en plats i IFK Göteborgs A-lag. Men inte för att laget – som då tränades av ungdomssektionens nuvarande chef, scoialisten Roger Gustafsson – såg ner på killar som hade rötterna på Balkan eller Afrika. Nej, orsaken till att alla de så kallade småtalangerna i Göteborg gick till konkurrenter var för att IFK Göteborg köpte landets bästa färdiga spelare till laget. När du blev stjärna, eller landslagman, var det enda inhemska steget före ett proffsliv i utlandet, att spela i IFK Göteborg. Laget som prenumererade på framgångar i Champions League. Därför fick få lokala talanger möjligheten i Blåvitt.
I dagens mindre framgångsrika IFK Göteborg är bilden en helt annan. Hela ungdomssektionen kryllar av killar med invandrarbakgrund. Inte för att föreningen satsat medvetet på dessa – utan för att Änglagården, föreningens speciella ungdomssatsning har sina lokaler och träningsplaner i östra Göteborg. Nära invandrartäta stadsdelar som Kortedala, Bergsjön och Angered. I dessa ungdomslag möter de killar från Sävedalen, Partille, Örgryte, Lundby och Torslanda – för att få spela i landets mest framgångsrika förening.
Målsättningen är sedan uppstarten av ungdomssektionen att A-laget en dag i det närmaste bli självförsörjande på "egna produkter", spelare från ungdomsleden. Och här finns invandrarna i majoritet även för att idrott blivit en klassfråga i det moderna Sverige. Arbetarklassens barn har inte råd, möjlighet och ofta kunskap för att bryta sig in i extremt etniskt vita sporter som tennis, golf eller segling. Men en boll kan alla sparka på efter skolan och därmed tar IFK Göteborg i dag ett socialt ansvar i stadens östra förorter på ett sätt som mediedrevet i Stockholm inte har någon som helst inblick i. De senaste åren har den blåvita dominansen i förorterna blivit så stor att ungdomslagets träningsbyxa blev en modepryl i Bergsjön, Biskopsgården och Hisings Backa. Ungdomar som inte hade något att göra med IFK Göteborgs fotbollsverksamhet vallfärdade i flera år till Blåvittshopen för att köpa sig "IFK-byxor", då de tuffa och coola killarna på högstadieskolor i förorterna gick omkring med sådana.
Det om något är ett bevis på att IFK Göteborg är nära vanliga människor och i synnerhet ute i förorterna. När denna nya generation svenskar växer upp och skaffar sig barn kommer deras ungar att hålla på Blåvitt. Då kommer även en diversifiering av läktarna på A-lagets elitmatcher som återspeglar stadens dynamik på ett bättre vis. För där är vi inte ännu. Det hade varit en mycket vettigare ingång till kritiken av svensk fotboll, då det finns många fler invandrare per kapita på planen än vad det gör på läktarna. Här finns det gott om ingångar till kritik, inte minst den jag själv engagerat mig i – hur elitfotbollen i dag håller på att bli en klassfråga, med eskalerande biljettpriser. Men det skulle ju kräva att man gör sociologiska samhällsanalyser av det som debatteras och inte bara slänga ihop lösryckta citat. Och då blir det hela lite svårare för debattörer som vill vinna billiga poäng.
Hela debatten genomsyras av en unken idé om att invandrare per automatik är större individualister och lite "annorlunda" än vad genomsnittssvensken är. Jag är själv invandrare, på farsans sida från USA och morsans sida från den tidigare Sovjetrepubliken Estland. Jag är uppvuxen i en av dessa nämnda förorter till Göteborg och har alltid haft samma miljö som killarna i fokus för debatten. Precis som dessa frågat mig undrar jag hur det kan komma sig att etnisk tillhörighet och inte miljö och sociala strukturer är det som präglar hur en person blir och växer upp?
Jag skulle vilja påstå att alla från arbetarklassen i dessa förorter har en mycket större förståelse för vad kollektivism och kamp är än vad Damon Rasti ger uttryck för att ha. Underdog-perspektivet leder oftast inte till en Hollywood-rulle där den ensamma kämpen besegrar hela världen och slår sig fram med våld. Tvärt om är vi invandrare från förorten inte några spektakel och galna personer, hur galet underhållande du än tycker att Zlatan Ibrahimovic är. För i så fall borde väl Frölundasonen Patrik Sjöberg stå som mall för hus "Svensson" är? Det brister i logiken. Precis som det att en person från en överklassmiljö kan bryta mönster – då det är en unik individ som präglas av sin uppväxt – så kan person från "ghettot" bryta mönster och bli allt det som han inte förväntas vara. För i tider av bilbrännande och upplopp i en del av Göteborgs förorter tror jag att den så förkastade och medialt hatade Blåvitt-mentaliteten, där laget alltid går före individen, är en frisk fläktoch ett trendbrott.
Självutnämnda experter som inte följer fotbollen på nära håll skriker om att vi minsann behöver större fokus på individualitet och måste lära oss att uppskatta prestationerna (underförstått: mer än resultaten) för att "hänga med". Men svensk fotboll har både på landslagsnivå som klubblagsnivå nått enorma framgångar som är mycket större än vad vi rent tekniskt borde, sett till storleken på vår nation. Dessa har nåtts genom den kollektiva anda, det lagtänk och den strategiska vilja som nu sågas av ett fåtal – dock högljudda – debattörer.
Vill man kritisera vilka som är anställda på Svenska Fotbollsförbundet, gör gärna det. Men blanda inte in IFK Göteborgs föreningsfilosofi i det. Speciellt om man som debattör inte har den blekaste aning om vilka fakta som finns eller vad förutsättningarna varit för de skeenden som tas upp som "bevis" för ens tes. Fotbollen behöver "anpassa sig till det nya Sverige", skriver Damon Rasti. Själv tycker jag att han bör anpassa sig till verkligheten. Vi lever fortfarande i en – om så utmanad – demokrati där man har rätten att inte hålla med. Och den tes som klumpar ihop invandrare som något exotiskt och som hittar konspirationer bakom det faktum att inte majoriteten av spelarna i IFK Göteborg är mörkhyade, bör kvävas i sin linda. Den är rasistisk och okunnig.
Artikelförfattaren Damon Rasti beskrivs som "debattör" här på Newsmill. Men eftersom jag aldrig hört talas om honom fick jag göra den obligatoriska Google-sökningen på namnet för att förstå vem det var som hävde ur sig dessa märkliga och ogrundade påståenden. Tydligen är det en av upphovsmännen till skvallersajten Tjuvlyssnat som nu berikar fotbollssverige med dessa väl genomtänka andrahandrykten. Precis som han gjorde på sin blogg – som han omvandlat till bok. Och som första träff på Google kom en bloggpost upp, som fotbollskrönikören och Öis:aren Marcus Birro skrev 31 januari 2007: "Fuck you Damon Rasti". I concur.
Och förresten, i går besegrade IFK Göteborgs "omoderna" och "tråkiga" kollektiv detta spännande och nyskapande individualistiska Malmö FF i en fotbollsmatch. Där räknas inte etnisk mix, eller farmors födelseland, utan enbart gjorda mål. I Blåvitts startelva spelade fem killar som inte har sin etniska hemvist i Sverige. Men vi som är invandrare men inte beter oss som Zlatan Ibrahimovic bör väl egentligen inte räknas in som "riktiga" invandrare. Vi måste väl vara etniska svenskar, eller? Det där är en farlig omvänd rasism som stämplar folk på ett sätt som jag bara finner en liknande – om så på ett eget sätt, från en egen kant – exempel på. Det är Sverigedemokraterna.
IFK Göteborg vann i vilket fall med två mål mot Malmö FF:s noll. Och sist jag kikade på sportens principer går elitfotboll ut på att vinna. Innebär det nu att hela fotbollsverige bör ta fram karbonpappren för att göra precis så som IFK Göteborg gör för närvarande? Nej, naturligtvis inte. Det finns många vägar till framgång och en av dem odlar Blåvitt med sin ungdomssatsning i dag. Den där invandrarkillarna är i majoritet och redan har börjat ta platser i den tuffaste konkurrensen i Göteborgsfotbollen. Och det kommer de att fortsätta att göra så länge inte en Rosenqvist eller Svensson är bättre som fotbollsspelare. För det är vad som avgör om du platsar i IFK Göteborg, vad folk i Stockholm än säger.
 |
| "Frankie" går till mottattack. |
I ett märkligt sammelsurium till debattartikel om att franska fotbollsförbundet diskuterat etnisk kvotering till fotbollslandslagen drar Damon Rasti in IFK Göteborg i en gyttja av taskig logik och fördomsfulla slutsatser. Han skriver att IFK Göteborg fått kritik för att individualister inte släpps fram i föreningen. I den mediekritiken – där ett par fotbollstyckare på TV4 drivit den linjen – har Malmö FF målats ut som Göteborgslagets motpol. Där tillåts "attraktiv fotboll, individualister" och i förlängningen det som egentligen är poängen i debattörernas svammel – där får invandrare mer utrymme.
Jag tycker det är märkligt att debattera med personer som inte har koll på ämnet som de ger sig in i, men känner mig tvungen. IFK Göteborg är något som under de snart tre decennierna av min uppväxt präglat mig som person. Alla i min generation, i min hemstad, följer detta lag som en katolik håller koll på påven. Så när någon börjar kasta skit på vårt "Blåvitt" kan det inte stå oemotsagt. Debatt bör innehålla fakta och dem har denne Rasti inte någon som helst koll på. Det ter sig alldeles uppenbart för alla oss som följer Blåvitt på nära håll.
Damon Rasti rycker ihop lite andra- och tredjehandspåståenden från medierna som grund för att IFK Göteborg är med och sprider en kultur som är mot invandrare. Som "bevis" för detta radar han upp att den tidigare IFK-spelaren William Atashkadeh ("med iransk bakgrund", som Rasti påpekar övertydligt), sagt till Fotbollskanalen att han "inte fick utrymme och att klubben inte vågade släppa fram individualister som bryter mönstret". Det kallas lösryckt information, formad för hans debattsyfte.
Den som är intresserad av fakta kan kika på följande två saker:
1. IFK Göteborg spelar med ett 4-2-3-1 system.
Det är uppställningen på banan och ettan representerar anfallaren. Det innebär att IFK Göteborg har plats för en renodlad anfallsspelare på banan samtidigt. William Atashkadeh är anfallare. Han är en ung och lovande anfallare, men han konkurrerade med landslagsmannen och tidigare skyttekungen Tobias Hysén om spetsplatsen. Dessutom gjorde Blåvitt ett spektakulärt anfallsnyförvärv av Pär Ericsson från Gais, en spelare som enligt mediala uppgifter kostade föreningen otroliga 6.2 miljoner kronor. Då skall alltså IFK Göteborg frångå sitt spelsystem, peta landslagsstjärnan och sätta sitt jätteförvärv på återväxt för att en kille som har ursprung i Iran och inte Hisingen eller Värmland ska få spela? William stack från Blåvitt för han visste att det var i det närmaste omöjligt att slå sig fram i konkurrensen.
2. IFK Göteborg erbjöd William ett kontrakt.
Så när det sägs att "klubben inte vågade släppa fram individualister" måste det syfta på mentaliteten i laget i ren allmänhet. Nu vet jag inte om Damon Rasti har träffat William Atashkadeh eller sett honom spela fotboll. Jag betvivlar starkt att så är fallet. För då hade han snabbt insett att William – som jag intervjuat personligen och sett live i dussintals matcher – är så "svensk" och slätstruken som en professionell fotbollsspelare nu kan vara. Han är ingen Bojan Djordic, ingen Zlatan Ibrahimovic – utan påminner mer om Henke Larsson till attityd och mentalitet. Till spelstilen är han dessutom ingen bolltrollare och magisk konstnär, utan en snabb och vass boxspelare (vet du inte vad det är, försök med Google). Så kritiken handlar naturligtvis om att han själv inte fick plats, men när det mediala drevet söker sin tes så blir myter sanningar. För IFK Göteborgs sportchef Håkan Mild erbjöd William en kontraktsförlängning, men han ville inte skriva på. Han visste att det var mycket svårare att få speltid i Blåvitt än hos konkurrenten Örebro SK, som oftast spelar med tre forwards på planen.
Men det är väl inte relevant med sådana fakta när hysteriska slutsatser skall pusslas ihop.
Alla som jobbar inom media, inte minst jag som kvällstidningsjournalist, vet hur ett drev sätter i gång. Minns videovåldet, som låg bakom allt samhällsvåld under 1980-talet och minns nu senast hur vi alla skulle dö när fågelinfluensan hotade vår trygga lilla vrå i världen. När journalister bestämt sig för en tes som redaktörer sedan driver stenhårt så kommer artikeln att handla om detta – vad intervjupersonen än menar och säger. Läs Patrik Sjöbergs nya bok "Det du inte såg" för en liten inblick i den världen. Där pekas den typen av usel journalistik ut som ett hårresande bevis på att vissa svenska journalister borde tänka efter både en och två gånger före det att artiklar lämnas i från dem till tryckpressen.
Sedan kommer nästa kille in i bilden. Min gamle bekant Mathias Ranégie. "I Blåvitt var det mer: passa in i gruppen, du kan börja med det, och tro inte att du är nåt speciellt", säger han och citeras av Rasti. Ja, och läser man ännu mer av honom kan man så sent som i måndagens GT och Expressen läsa hur han börjat äta ordentligt som 26-åring. Där berättar han att det är först i år som han orkar spela en hel fotbollsmatch, utan att ta slut i den 70:e minuten. I IFK Göteborg gjorde han inte det och hade musklerna på fel plats. Så han var aldrig i den fysiska form som gjorde honom aktuell för att bygga ett topplag kring. När han sedan kombinerade detta med att dricka sprit i mängder, springa på krogen stup i kvarten, köra BMW i stället för Blåvitts sponsorbilar och skryta vitt och brett om sina rikedomar efter en kort utlandssjour i Holland – så blir du inte framgångsrik i IFK Göteborg.
För till skillnad från Örebro SK och BK Häcken är IFK Göteborg Sveriges största klubb sett till antalet personer som säger sig hålla på laget och kraven är där efter. I den föreningen krävs absolut professionalism och en särskild inställning för att lyckas, vare sig man heter Anders eller Abdullah. Det har ingenting med etnicitet att göra, eller menar Damon Rasti att personer med annan kulturell bakgrund än etnisk "svensk" har lättare för att bete sig illa åt? Det hoppas jag verkligen inte.
I sitt tredje exempel tar Rasti upp expertkommentatorn Pontus Kåmark, f.d. spelare i föreningen, som i en TV4-sändning sa: "Under en period så gick de bästa utländska talangerna i stan gick till Öis i stället, det var ingen idé att gå till IFK Göteborg för där satsades det inte på dem".
Men åter igen struntar han i fakta, eller så är han oerhört dåligt insatt. När jag kritiserade Kåmark på BaraBen.com för sina uttalanden gjorde han en total pudel i nästa program och försökte hävda att han inte alls menat att invandrare skulle vara ovälkomna på Kamratgården. Han menade minsann att resonemanget gällt "individualister". Påpekas skall – och det här är helt avgörande i sammanhanget – att under perioden som Pontus Kåmark spelade i IFK Göteborg var detta A-lag ett världslag. Halva den svenska landslagstruppen spelade i IFK Göteborg, i det framgångsrika VM 1994 när Sverige tog en bronspeng, lirade sju av spelarna i truppen på Kamratgården till vardags.
Därmed var det i det närmaste omöjligt att få en plats i IFK Göteborgs A-lag. Men inte för att laget – som då tränades av ungdomssektionens nuvarande chef, scoialisten Roger Gustafsson – såg ner på killar som hade rötterna på Balkan eller Afrika. Nej, orsaken till att alla de så kallade småtalangerna i Göteborg gick till konkurrenter var för att IFK Göteborg köpte landets bästa färdiga spelare till laget. När du blev stjärna, eller landslagman, var det enda inhemska steget före ett proffsliv i utlandet, att spela i IFK Göteborg. Laget som prenumererade på framgångar i Champions League. Därför fick få lokala talanger möjligheten i Blåvitt.
I dagens mindre framgångsrika IFK Göteborg är bilden en helt annan. Hela ungdomssektionen kryllar av killar med invandrarbakgrund. Inte för att föreningen satsat medvetet på dessa – utan för att Änglagården, föreningens speciella ungdomssatsning har sina lokaler och träningsplaner i östra Göteborg. Nära invandrartäta stadsdelar som Kortedala, Bergsjön och Angered. I dessa ungdomslag möter de killar från Sävedalen, Partille, Örgryte, Lundby och Torslanda – för att få spela i landets mest framgångsrika förening.
Målsättningen är sedan uppstarten av ungdomssektionen att A-laget en dag i det närmaste bli självförsörjande på "egna produkter", spelare från ungdomsleden. Och här finns invandrarna i majoritet även för att idrott blivit en klassfråga i det moderna Sverige. Arbetarklassens barn har inte råd, möjlighet och ofta kunskap för att bryta sig in i extremt etniskt vita sporter som tennis, golf eller segling. Men en boll kan alla sparka på efter skolan och därmed tar IFK Göteborg i dag ett socialt ansvar i stadens östra förorter på ett sätt som mediedrevet i Stockholm inte har någon som helst inblick i. De senaste åren har den blåvita dominansen i förorterna blivit så stor att ungdomslagets träningsbyxa blev en modepryl i Bergsjön, Biskopsgården och Hisings Backa. Ungdomar som inte hade något att göra med IFK Göteborgs fotbollsverksamhet vallfärdade i flera år till Blåvittshopen för att köpa sig "IFK-byxor", då de tuffa och coola killarna på högstadieskolor i förorterna gick omkring med sådana.
Det om något är ett bevis på att IFK Göteborg är nära vanliga människor och i synnerhet ute i förorterna. När denna nya generation svenskar växer upp och skaffar sig barn kommer deras ungar att hålla på Blåvitt. Då kommer även en diversifiering av läktarna på A-lagets elitmatcher som återspeglar stadens dynamik på ett bättre vis. För där är vi inte ännu. Det hade varit en mycket vettigare ingång till kritiken av svensk fotboll, då det finns många fler invandrare per kapita på planen än vad det gör på läktarna. Här finns det gott om ingångar till kritik, inte minst den jag själv engagerat mig i – hur elitfotbollen i dag håller på att bli en klassfråga, med eskalerande biljettpriser. Men det skulle ju kräva att man gör sociologiska samhällsanalyser av det som debatteras och inte bara slänga ihop lösryckta citat. Och då blir det hela lite svårare för debattörer som vill vinna billiga poäng.
Hela debatten genomsyras av en unken idé om att invandrare per automatik är större individualister och lite "annorlunda" än vad genomsnittssvensken är. Jag är själv invandrare, på farsans sida från USA och morsans sida från den tidigare Sovjetrepubliken Estland. Jag är uppvuxen i en av dessa nämnda förorter till Göteborg och har alltid haft samma miljö som killarna i fokus för debatten. Precis som dessa frågat mig undrar jag hur det kan komma sig att etnisk tillhörighet och inte miljö och sociala strukturer är det som präglar hur en person blir och växer upp?
Jag skulle vilja påstå att alla från arbetarklassen i dessa förorter har en mycket större förståelse för vad kollektivism och kamp är än vad Damon Rasti ger uttryck för att ha. Underdog-perspektivet leder oftast inte till en Hollywood-rulle där den ensamma kämpen besegrar hela världen och slår sig fram med våld. Tvärt om är vi invandrare från förorten inte några spektakel och galna personer, hur galet underhållande du än tycker att Zlatan Ibrahimovic är. För i så fall borde väl Frölundasonen Patrik Sjöberg stå som mall för hus "Svensson" är? Det brister i logiken. Precis som det att en person från en överklassmiljö kan bryta mönster – då det är en unik individ som präglas av sin uppväxt – så kan person från "ghettot" bryta mönster och bli allt det som han inte förväntas vara. För i tider av bilbrännande och upplopp i en del av Göteborgs förorter tror jag att den så förkastade och medialt hatade Blåvitt-mentaliteten, där laget alltid går före individen, är en frisk fläktoch ett trendbrott.
Självutnämnda experter som inte följer fotbollen på nära håll skriker om att vi minsann behöver större fokus på individualitet och måste lära oss att uppskatta prestationerna (underförstått: mer än resultaten) för att "hänga med". Men svensk fotboll har både på landslagsnivå som klubblagsnivå nått enorma framgångar som är mycket större än vad vi rent tekniskt borde, sett till storleken på vår nation. Dessa har nåtts genom den kollektiva anda, det lagtänk och den strategiska vilja som nu sågas av ett fåtal – dock högljudda – debattörer.
Vill man kritisera vilka som är anställda på Svenska Fotbollsförbundet, gör gärna det. Men blanda inte in IFK Göteborgs föreningsfilosofi i det. Speciellt om man som debattör inte har den blekaste aning om vilka fakta som finns eller vad förutsättningarna varit för de skeenden som tas upp som "bevis" för ens tes. Fotbollen behöver "anpassa sig till det nya Sverige", skriver Damon Rasti. Själv tycker jag att han bör anpassa sig till verkligheten. Vi lever fortfarande i en – om så utmanad – demokrati där man har rätten att inte hålla med. Och den tes som klumpar ihop invandrare som något exotiskt och som hittar konspirationer bakom det faktum att inte majoriteten av spelarna i IFK Göteborg är mörkhyade, bör kvävas i sin linda. Den är rasistisk och okunnig.
Artikelförfattaren Damon Rasti beskrivs som "debattör" här på Newsmill. Men eftersom jag aldrig hört talas om honom fick jag göra den obligatoriska Google-sökningen på namnet för att förstå vem det var som hävde ur sig dessa märkliga och ogrundade påståenden. Tydligen är det en av upphovsmännen till skvallersajten Tjuvlyssnat som nu berikar fotbollssverige med dessa väl genomtänka andrahandrykten. Precis som han gjorde på sin blogg – som han omvandlat till bok. Och som första träff på Google kom en bloggpost upp, som fotbollskrönikören och Öis:aren Marcus Birro skrev 31 januari 2007: "Fuck you Damon Rasti". I concur.
Och förresten, i går besegrade IFK Göteborgs "omoderna" och "tråkiga" kollektiv detta spännande och nyskapande individualistiska Malmö FF i en fotbollsmatch. Där räknas inte etnisk mix, eller farmors födelseland, utan enbart gjorda mål. I Blåvitts startelva spelade fem killar som inte har sin etniska hemvist i Sverige. Men vi som är invandrare men inte beter oss som Zlatan Ibrahimovic bör väl egentligen inte räknas in som "riktiga" invandrare. Vi måste väl vara etniska svenskar, eller? Det där är en farlig omvänd rasism som stämplar folk på ett sätt som jag bara finner en liknande – om så på ett eget sätt, från en egen kant – exempel på. Det är Sverigedemokraterna.
IFK Göteborg vann i vilket fall med två mål mot Malmö FF:s noll. Och sist jag kikade på sportens principer går elitfotboll ut på att vinna. Innebär det nu att hela fotbollsverige bör ta fram karbonpappren för att göra precis så som IFK Göteborg gör för närvarande? Nej, naturligtvis inte. Det finns många vägar till framgång och en av dem odlar Blåvitt med sin ungdomssatsning i dag. Den där invandrarkillarna är i majoritet och redan har börjat ta platser i den tuffaste konkurrensen i Göteborgsfotbollen. Och det kommer de att fortsätta att göra så länge inte en Rosenqvist eller Svensson är bättre som fotbollsspelare. För det är vad som avgör om du platsar i IFK Göteborg, vad folk i Stockholm än säger.
2011/04/29
Att petas, eller inte petas, det är frågan!
 |
| Snart petad? |
Detta är 50 procent av Blåvitts ordniarie backlinje som kan komma att lämna föreningen efter säsongens slut. Sådant är livet efter Bosmandomen. Den känslomässiga debatten låter jag vara för den här gången, då det känns lönlöst att hetsa spelare att signa kontrakt med föreningen. Vill de inte vara kvar så ska de inte vara kvar.
Däremot är det en helt annan femma om Blåvitt bör satsa på dessa spelare längre fram i år. Skulle det visa sig att Club Brügge eller annan intressent inte har ambitionen att lösa dem mot några miljoner per skalle till sommaruppehållet så har vi en helt ny situation. IFK Göteborg kan inte bygga ett långsiktigt lag kring flera nyckelspelare som vill – och är på väg – bort från föreningen.
Oavsett om vi anser att både Sigurdsson och Johansson tillhör de elva bästa spelarna i vår trupp, eller de fyra bästa backarna i vårt lag, så måste föreningen IFK Göteborg tänka på vad som är bäst för oss i världen efter dessa spelare. För Bosman-världen funkar inte bara åt ena hållet. Det är inte bara spelarens marknad där de kan vägra att skriva på nya kontrakt och därmed gå "gratis" till andra ligor eller lag. Den klubb som spelaren lämnar måste även ta ett ansvar för sitt lagbygge både kort- som långsiktigt.
Då blir det högaktuellt att peta spelare som inte vill vara kvar i föreningen. Vi har hört debatten förr och vi lär göra det i år med. Om inte Ragge och Adam försvinner till sommaren återstår endast två vettiga alternativ. De måste skriva på nya kontrakt – om så med fastpris-försäljningsklausuler – alternativt petas från Blåvitts startuppställning. Om föreningen menar allvar med att tänka långsiktigt går det inte att bygga laget kring spelare som vill härifrån. Den prioriteringen skulle ge alla andra spelare i vår nuvarande och i våra kommande trupper en väldigt felaktig signal.
I ett sådant läge blir den enskilda spelarens drömmar om pengar och stormatcher viktigare än IFK Göteborgs väl som fotbollsinstitution. Så vill ingen supporter ha det, så vill knappast Blåvitts klubbledning ha det och i grund och botten vill nog knappast Adam eller Ragge det heller. Blåvitts väl måste alltid gå före den enskildes dröm. Så får vi inget acceptabelt bud på dessa två trotjänare till sommarens transferfönster vill jag se ett ultimatum från Håkan Mild.
Skriv på nytt kontrakt – eller nöt bänk i höst.
2011/04/27
Viruset som hotar vinnarkulturen i Blåvitt!
GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com välkomnar gästkrönikor från er läsare och supportrar. Ibland från ett okänt namn, ibland en fotbollsprofil, ibland en anonym person. Vill du dela med dig av dina åsikter till BaraBens tiotusentals läsare så mejla in ditt material till oss. I dag skriver signaturen "Youthful" om viruset som riskerar att förstöra vinnarkulturen inom Blåvitt!
En vinnarkultur kan bara förvaltas och förädlas genom höga krav och en ständig strävan att bli bättre på att vinna. I en vinnarkultur måste besvikelsen efter oavgjorda resultat finnas som en naturlig del av varje persons känsloliv. Inom varje supporter finns inget annat fokus än att kämpa ner motståndarna. Viljan att vinna lyser ur ögonen hos tränaren. Hos sportchefen sprudlar vinnarinstinkt. Spelarna jagar livet ur varandra tills slutsignalen går. Ett oavgjort resultat är aldrig ett bra resultat eftersom motståndarna alltid är sämre än oss. Vi är Blåvitt.
Vad är AIK? Elfsborg? Malmö? En bakgård. En mörk plats för de spelare som inte fått chansen att spela för Blåvitt. Namnen på fotbollsklubbar som jagar spelare Blåvitt inte vill ha. Klubbar som innehåller spelare som vill utvecklas för att i framtiden få vara med om den magiska och euforiska, nästan ouppnåeliga, känslan att få dra på sig den blåvita tröjan. Så ser världen ut. Innerst inne vet alla om att ingenting kan bli större än Blåvitt. Något obeskrivligt himmelskt vackert. Blåvitt är Änglar. Till Änglarna värvas bara de största talangerna. Det finns inget större i ett fotbollsliv än att få dra på sig den blåvita tröjan och känna närvaron av historiens himmelska änglar. Insikten om att framtida segrar väntar. Stolthet. Ödmjukhet. Ingenting kan någonsin bli större i en fotbollsspelares liv. Viljan att förädla vinnarkulturen överskuggar allt.
Så måste känslan vara.
Hos supportrar. Hos tränare. Hos sportchef. Hos spelarna.
Blåvitt är Blåvitt.
2000-talets omställningsperiod till Blatter-Bosman-Abramovich-förutsättningar har inneburit ett par tomma sidor i Blåvitts historieböcker. Men strukturomvandlingsperioder förstör inte en vinnarkultur eftersom de är nödvändiga för framtida segrar. Tyvärr har denna strategiskt viktiga omvandling fört med sig ett försämrat immunförsvar. Bristen på framgång, i en klubb med en enorm vinnarinstinkt, och det deklinerade immunförsvaret har lett till att ett virus börjat få fäste bland dagens blåvita supportrar. Viruset som ursprungligen kommer från råttor angriper förnuftet och sätter supportrars perspektiv och känslan för klubbens bästa ur spel.
Viruset är lite lurigt eftersom det riskerar att skapa hatiska medgångssupportrar som inte inser att de lämnat glädjen bakom sig. Gemensamt mot nya segrar ersätts med hatiska påhopp och en övertro på att hot är bästa uppfostran. Viruset är exceptionellt smittsamt även mellan fotbollsraser. Har viruset väl fått fäste hoppar det lätt över till spelare och klubbledning. Symptomen bland dessa skiljer sig dock från hur viruset artar sig bland supportrar. Spelare som drabbats av viruset blir först ängsliga och om inget botemedel sätts in så riskerar vinnarinstinkt att ersättas med själviskhet och försämrad kämpaglöd. I fullt utvecklat sjukdomsstadie så leder viruset till att spelare glömmer att tröjan de har på sig är den magiska blåvita ängladräkten och istället tror de infekterade spelarna att lycka handlar om att roffa åt sig så mycket pengar man kan på så kort tid som möjligt. Tacksamheten till klubben som utbildar en och respekten till supportrarna som betalar dyrt i pengar och engagemang för att stödja de lyckligt utvalda spelarna glöms bort. Viruset riskerar därför att vända supportrar och spelare mot varandra. Når viruset klubbledningen så är de första symptomen att vinnarinstinkten ersätts med försvarsställning och en oförmåga att förstå att spelartruppen måste tillföras kreativitet.
Viruset tenderar också att få klubbledningen att utnyttja befintligt spelarmaterial på ett felaktigt sätt. Ett av de vanligaste symptomen är att tränaren väljer spelsystem utifrån en annan spelartrupp än vad som finns till förfogande. Virusets huvudmål är att skapa osämja mellan supportrar, spelare och klubbledning för att dra ur klubben ett av fundamenten för en vinnarkultur. Glädje och gemenskap. Förståelse för olika synsätt och perspektiv. Barnen och framtidens supportrar skräms iväg av hatiska fans och själviska spelare. Klubbledningen förespråkar en spelstil som inte underhåller. Viruset är förödande.
Men lugn, det kan botas med en gammal hederlig huskur: kommunikation, vilja att förstå varandra och förmåga att förstå ordet perspektiv.
Till en början måste en sjuk lagledning sluta upp med att prata om bra prestationer, kämpaglöd och intensitet vid förödmjukande förluster. Det finns nämligen inget som är så naturligt inom en vinnarkultur som att alla kämpar tills de stupar. Har man inte den egenskapen naturligt inom sig så är inte den blåvita tröjan den rätta att dra på sig. Ledningen måste också aktivt börja kommunicera på nya sätt att man har en vilja att lämna sjukdomstillståndet. Det enklaste första botemedlet är att värva ett eller ett par superspelare till sommaren.
När det gäller spelare så är det överlägset bästa botemedlet att visa hjärta och ödmjukhet mot klubb och supportrar. Springer man och tänker på sin egen personliga ekonomi och drömmer sig bort från blåvitt är det redan för sent. Låt dig säljas och ge plats för nästa generations vinnare.
Bland supportrar som drabbats av viruset gäller det att komma bort från att allt handlar om ”in med nya talanger”. De talanger som redan finns i truppen är inte förbrukade och redan slut på grund av att tränare och klubbledning förstört deras karriärer. En insikt om att ett av de vanligaste sjukdomssymptomen handlar om att bli hatisk och få en övertro på att klubben ska leka hem allsvenskan och ta Europa med storm genom konstruktiva, tekniska, publikvänliga spelare från våra ungdomsled. Ärligt: hur galet låter inte det? Spelare som inte ens är etablerade i U21. Tänk istället vilken enorm talang som finns i truppen. Lyft fram kreativitet och självförtroende bland dagens trupp och all ängslighet blåses bort!
Om inget botemedel sätts in då?
Eftersom viruset kommer från råttor så har gnagets AIK länge varit drabbade utan att sätta in något botemedel. På så vis vet man att viruset leder till att vinnarinstinkt och all förmåga till vackert spel försvinner för all framtid om inget görs. Man vet också att hatet från de egna leden gör att klubben har mycket svårt att värva yngre talanger eftersom unga oförstörda talanger ser att sjukdomen är så utbredd och omöjliggör deras förmåga att utvecklas.
Nä nu gäller det att samla leden och göra allt för att utrota viruset som riskerar förstöra vinnarkulturen inom Blåvitt!
/Youthful
Supporter och hoppfull om ett framtida harmoniskt och virusfritt vinnar-Blåvitt.
En vinnarkultur kan bara förvaltas och förädlas genom höga krav och en ständig strävan att bli bättre på att vinna. I en vinnarkultur måste besvikelsen efter oavgjorda resultat finnas som en naturlig del av varje persons känsloliv. Inom varje supporter finns inget annat fokus än att kämpa ner motståndarna. Viljan att vinna lyser ur ögonen hos tränaren. Hos sportchefen sprudlar vinnarinstinkt. Spelarna jagar livet ur varandra tills slutsignalen går. Ett oavgjort resultat är aldrig ett bra resultat eftersom motståndarna alltid är sämre än oss. Vi är Blåvitt.
Vad är AIK? Elfsborg? Malmö? En bakgård. En mörk plats för de spelare som inte fått chansen att spela för Blåvitt. Namnen på fotbollsklubbar som jagar spelare Blåvitt inte vill ha. Klubbar som innehåller spelare som vill utvecklas för att i framtiden få vara med om den magiska och euforiska, nästan ouppnåeliga, känslan att få dra på sig den blåvita tröjan. Så ser världen ut. Innerst inne vet alla om att ingenting kan bli större än Blåvitt. Något obeskrivligt himmelskt vackert. Blåvitt är Änglar. Till Änglarna värvas bara de största talangerna. Det finns inget större i ett fotbollsliv än att få dra på sig den blåvita tröjan och känna närvaron av historiens himmelska änglar. Insikten om att framtida segrar väntar. Stolthet. Ödmjukhet. Ingenting kan någonsin bli större i en fotbollsspelares liv. Viljan att förädla vinnarkulturen överskuggar allt.
Så måste känslan vara.
Hos supportrar. Hos tränare. Hos sportchef. Hos spelarna.
Blåvitt är Blåvitt.
2000-talets omställningsperiod till Blatter-Bosman-Abramovich-förutsättningar har inneburit ett par tomma sidor i Blåvitts historieböcker. Men strukturomvandlingsperioder förstör inte en vinnarkultur eftersom de är nödvändiga för framtida segrar. Tyvärr har denna strategiskt viktiga omvandling fört med sig ett försämrat immunförsvar. Bristen på framgång, i en klubb med en enorm vinnarinstinkt, och det deklinerade immunförsvaret har lett till att ett virus börjat få fäste bland dagens blåvita supportrar. Viruset som ursprungligen kommer från råttor angriper förnuftet och sätter supportrars perspektiv och känslan för klubbens bästa ur spel.
Viruset är lite lurigt eftersom det riskerar att skapa hatiska medgångssupportrar som inte inser att de lämnat glädjen bakom sig. Gemensamt mot nya segrar ersätts med hatiska påhopp och en övertro på att hot är bästa uppfostran. Viruset är exceptionellt smittsamt även mellan fotbollsraser. Har viruset väl fått fäste hoppar det lätt över till spelare och klubbledning. Symptomen bland dessa skiljer sig dock från hur viruset artar sig bland supportrar. Spelare som drabbats av viruset blir först ängsliga och om inget botemedel sätts in så riskerar vinnarinstinkt att ersättas med själviskhet och försämrad kämpaglöd. I fullt utvecklat sjukdomsstadie så leder viruset till att spelare glömmer att tröjan de har på sig är den magiska blåvita ängladräkten och istället tror de infekterade spelarna att lycka handlar om att roffa åt sig så mycket pengar man kan på så kort tid som möjligt. Tacksamheten till klubben som utbildar en och respekten till supportrarna som betalar dyrt i pengar och engagemang för att stödja de lyckligt utvalda spelarna glöms bort. Viruset riskerar därför att vända supportrar och spelare mot varandra. Når viruset klubbledningen så är de första symptomen att vinnarinstinkten ersätts med försvarsställning och en oförmåga att förstå att spelartruppen måste tillföras kreativitet.
Viruset tenderar också att få klubbledningen att utnyttja befintligt spelarmaterial på ett felaktigt sätt. Ett av de vanligaste symptomen är att tränaren väljer spelsystem utifrån en annan spelartrupp än vad som finns till förfogande. Virusets huvudmål är att skapa osämja mellan supportrar, spelare och klubbledning för att dra ur klubben ett av fundamenten för en vinnarkultur. Glädje och gemenskap. Förståelse för olika synsätt och perspektiv. Barnen och framtidens supportrar skräms iväg av hatiska fans och själviska spelare. Klubbledningen förespråkar en spelstil som inte underhåller. Viruset är förödande.
Men lugn, det kan botas med en gammal hederlig huskur: kommunikation, vilja att förstå varandra och förmåga att förstå ordet perspektiv.
Till en början måste en sjuk lagledning sluta upp med att prata om bra prestationer, kämpaglöd och intensitet vid förödmjukande förluster. Det finns nämligen inget som är så naturligt inom en vinnarkultur som att alla kämpar tills de stupar. Har man inte den egenskapen naturligt inom sig så är inte den blåvita tröjan den rätta att dra på sig. Ledningen måste också aktivt börja kommunicera på nya sätt att man har en vilja att lämna sjukdomstillståndet. Det enklaste första botemedlet är att värva ett eller ett par superspelare till sommaren.
När det gäller spelare så är det överlägset bästa botemedlet att visa hjärta och ödmjukhet mot klubb och supportrar. Springer man och tänker på sin egen personliga ekonomi och drömmer sig bort från blåvitt är det redan för sent. Låt dig säljas och ge plats för nästa generations vinnare.
Bland supportrar som drabbats av viruset gäller det att komma bort från att allt handlar om ”in med nya talanger”. De talanger som redan finns i truppen är inte förbrukade och redan slut på grund av att tränare och klubbledning förstört deras karriärer. En insikt om att ett av de vanligaste sjukdomssymptomen handlar om att bli hatisk och få en övertro på att klubben ska leka hem allsvenskan och ta Europa med storm genom konstruktiva, tekniska, publikvänliga spelare från våra ungdomsled. Ärligt: hur galet låter inte det? Spelare som inte ens är etablerade i U21. Tänk istället vilken enorm talang som finns i truppen. Lyft fram kreativitet och självförtroende bland dagens trupp och all ängslighet blåses bort!
Om inget botemedel sätts in då?
Eftersom viruset kommer från råttor så har gnagets AIK länge varit drabbade utan att sätta in något botemedel. På så vis vet man att viruset leder till att vinnarinstinkt och all förmåga till vackert spel försvinner för all framtid om inget görs. Man vet också att hatet från de egna leden gör att klubben har mycket svårt att värva yngre talanger eftersom unga oförstörda talanger ser att sjukdomen är så utbredd och omöjliggör deras förmåga att utvecklas.
Nä nu gäller det att samla leden och göra allt för att utrota viruset som riskerar förstöra vinnarkulturen inom Blåvitt!
/Youthful
Supporter och hoppfull om ett framtida harmoniskt och virusfritt vinnar-Blåvitt.
2011/04/02
Fotbollens sista proletärer - en återblick på Kamratideal som varit och åter komma kan
Den förstnämnde var med och räddade Blåvitt från att gå i konken inför ödesmatchen mot Valencia 1982, den sistnämnde basade över Blåvitt från UEFA-cupsegarna fram till Champions League-framgångarna, och Bosman-domen, på 90-talet. Det och stora delar av innehållet i filmen gav oss en galapremiär med politiska undertoner som dessutom genomfördes i samma hus som Socialdemokraternas kansli i Göteborg funnits sedan urminnes tider, Folkets Hus på Järntorget. Och som det inte var nog, på samma dag som sossarnas nye partisekreterare Carin Jämtin besökt huset.
Den politiska nostalgin och de uppenbara undertonerna av folkhemsnostalgi blev nästan överväldigande. Sverige var på många sätt ett bättre land 1982. Men det innebär inte att vare sig sossarna eller IFK Göteborg, i detta fall dels genom filmregissörerna Carl Pontus Hjorthén och Martin Jönsson, men även genom Håkan Mild, Kent Olsson och de andra blåvita ledarna som bänkat sig i biografen, enbart bör se bakåt för att hitta vägar framåt.
Det är en annan värld i dag.
Förutsättningarna har ändrats.
Spelplanen är en helt annan.
Men någonstans går samma recept på framgång att odla fram i dagens IFK Göteborg som (S)-märkta klubbdirektören Anders "Rövarn" Bernmar en gång i tiden plagierade från den då så framgångsrikt folkrörelseförankrade socialdemokratin. I en fotbollsvärld där unga spelare drömmer om proffskontrakt med "skitlag" långt före allsvensk debut och där föreningarna verkar köra mottot "vi måste dubbla omsättningen på verksamheten för att bli konkurrenskraftiga" på repeat, kan ett annorlunda och i dagsläget radikalt tänkande som "återgå till framgångsmodellen" vara en framgångsrik väg till att bygga något nytt.
Jag talar om Kamratandan, om det som gjorde Blåvitt till 1970- och 1980-talens stora fenomen. Där det var självklart för folk att kolla när Kamraterna skulle lira på Ullevi, vare sig de var direktörer eller svetsare. Allt för Blåvitt var folkets lag, där det likt inom socialdemokratin samsades folk från alla möjliga "världar". Blåvitt stack ut genom att anamma de ideal som folkhemmets Sverige så effektivt sålt in till medborgarna, att man skulle ta hand om varandra i lika stor utsträckning som man såg till sina egna behov. Att det inte var självklart med egoism, där folk skulle räcka varandra en hand.
Men så kom Bosman-domen. Muren föll. Världskartan ritades om och fotbollens kartrullar likaså. Där började en del säga att det där gamla, ni vet "folkhemmet" och "kamratandan" var något som enbart kunde få utrymme i en nostalgisk återblick på vad som varit. Så lär även kritikerna till "Fotbollens sista proletärer" beskriva filmen, som ett frosseri av nostalgi över en tid som flytt. Men i tidsdokumentet som berör Blåvitts omvandling från "sketgäng" till världslag – i mångt och mycket baserat på en karbonkopia av den dröm som Socialdemokratin sålde in till befolkningen – bjuds vi blåvita även på en väckarklocka om vad som gått snett.
I dag talar blåvita spelare allt oftare om drömmen att spela någon annanstans. Om att tjäna de stora pengarna, om att trygga sin framtid med sedelbuntar och få ta del av ära och berömmelse. I "Fotbollens sista proletärer" möter vi en lång rad spelare som var stadens största stjärnor på 1980-talet, men som jobbar med vanliga arbetarjobb i dag. Vi följer Dan Corneliusson till hans vaktmästerijobb, Ruben Svensson i rollen som elevassistent i nordöstra Göteborg och bröderna Holmgren medan de snickrar. Det är en reality check för dagens självutnämnda stjärnor och för Allsvenskan som fotbollsprodukt.
De som alltid upprepar "pengar är vägen till framgång" och samtidigt totalförkastar tanken om att England, Tyskland, Italien, Spanien, Turkiet eller en rad andra ligor alltid – oavsett vad vi gör – kommer att ha ett gigantiskt ekonomiskt försprång mot oss i lilla Sverige, bör fått sig en rejäl tankeställare i och med premiären av denna nostalgiska fotbollsporr. När Blåvitt chockade världen byggdes den framgången på gemenskap, ödmjukhet och framför allt en bred och väl förankrad tanke om jämlikhet. I Blåvitt var alla en spelare i mängden, medan i storlagen stod stjärnorna i en division där de inte ens bemödade sig med att skriva autografer till barn.
Oavsett om man tillhör falangen som tycker sig hört kopplingen mellan socialdemokratin och Blåvitt till leda, eller om man fortfarande tror på de ideal som format den här föreningens absolut starkaste framgångsepoker, så är debatten värd att ta. Den som tror på fullt allvar att IFK Göteborg som förening kan ta upp en ekonomisk konkurrens med de stora lagen i Europa får gärna göra det. Men efter att ha sett ett tidsdokument om hur den här staden och det här laget en gång i tiden gjorde det "omöjliga" så är jag benägen att tillhöra grupp två. Men likt de olika grupperingarna inom ett brett parti som Socialdemokraterna så måste de vitt olika åsikterna få tillåtas inom den blåvita supporterrörelsen. Det är den breda förankringen och höga toleransnivån för debatt mellan olika åsiktsströmningar som gör rörelsen relevant. När bara en mindre grupp tar kommandot för föreningsidén, eller för den saken partiet, är det dödsdömt på förhand.
Den dagen IFK Göteborg åter lyckas skapa något unikt inom föreningen, något som övergår miljonerna olika lockfåglar erbjuder, som får alla att sätta lagets intressen före den egna individens, där Blåvitt vågar tänka på ett nygammalt sätt, tror jag att vi kan nå reell framgång. Tills dess kommer Blåvitt att tillhöra ett jättelikt koppel av svenska och europeiska lag som bara drömmer vått om att växa ikapp dem som för tillfället dominerar fotbollen på kontinenten. Ett år kommer alla att jaga Barcelona, nästa jagas AC Milan eller Manchester United. Men en sak är för mig helt säker, som jag tror att de flesta är rätt medvetna om innerst inne, vi kommer aldrig helt ifatt med den metoden. Därmed inte sagt att vi inte borde fortsätta att utvecklas, förbättra oss, jaga större inkomster och öka graden av professionalisering. Det ska vi naturligtvis göra, men det behövs något mer än så.
Något mer är att tänka som "Rövarn" gjorde, men i en tappning för 2000-talet. Det är inte fel att se till sina egna traditioner, ideal och epoker för att använda dem som utgångspunkter till att odla nya vägar till framgång. Jag tror inte att någon förespråkar att vi ska gå i exakt samma fotspår som då, att föreningen bör göra om det vi gjorde för 30 år sedan. Men ingenting lär oss bättre läxor än vår egen livs historia. Så oavsett om det är den nya ledaren för ett socialdemokratisk parti som ännu inte alls lyckats ta initiativet i annorlunda och föränderlig tid, eller om vi är klubbledare i ett IFK Göteborg som har blivit frånåkta av hela Europa, så är våra ideal och vår historia grunden till vilka vi är.
Alla bör se "Fotbollens sista proletärer", oavsett om man är borgerlig, socialistisk, fotbollstokig eller totalt ointresserad av både politik som idrott. Det här är inte en dokumentärfilm om en tid som flytt utan ett tidsdokument på över hur samhället kan må bra av pausa och se på sin egen utveckling. Av att ställa sig frågan: Var det här verkligen så lyckat? Oavsett vilket svar man kommer fram på frågan är det värt att se filmen bland annat för att skåda allt från optimismen och glädjen i slutet av 70-talet till de riktigt tragiska bilderna från 1986, året då två svenska giganter föll.
En på Sveavägen, en på Nou Camp.
Biljetter till Fotbollens sista proletärer köper ni här.
2010/11/22
William: Ledarskapet fick mig att välja Örebro
Under hösten har BaraBen.com talat med ett flertal Blåvitt-spelare för att få reda på deras inställning till den taktik, det ledarskap och den allmänna situation som omgärdar dem i föreningen. Det finns en generell åsikt som säger att intern kritik skall hållas internt, men vid ett flertal tillfällen - i lägen av frustration - har dessa åsikter vädrats i medierna.
I täten för den kritiken har den rutinerade trion Stefan Selakovic, Tobias Hysén och Thomas Olsson gått. Samtliga har delat ut olika slags kritik mot det egna laget, alltid omgärdad av positiva ordalag kring ledningen och sina medspelare, men trots det tydlig kritik mot den misslyckade prestationen. Sjukdomsinsikten är för närvarande total, i alla fall på somliga håll och kanter. "Vi behöver fler spelare än Sella som kan slå mer än tre målpass på en säsong", säger en spelare i det "äldre gardet".
En annan spelare resonerar så här: "Det är inte bara spelarna som hållit en låg nivå. Vi har en taktik som inte håller med tanke på vilka spelare vi haft under laget den här säsongen och det behövs ett byte inom ledarskapet. Sen, vad det betyder får du dra egna slutsatser kring". Detta är ett exakt citat från en spelare i det "yngre gardet" till BaraBen.
Spelarna har en tyst överenskommelse om att inte gå ut och kritisera föreningens övergripande beslut, då det anses underminera föreningens förmåga att bygga något framgångsrikt. Den inställningen har de fått lära sig av IFK Göteborg, som under Håkan Milds ledning har valt en total tystnad mot externa intressenter. Enligt dem pågår aldrig några diskussioner eller intern kritik. I alla fall om någon från "utsidan" frågar. Men trots den här överenskommelsen har många spelare kritiska åsikter - förutsatt att de får vara anonyma - och inte bli avslöjade för sin medspelare eller ledare. Det kokar av frustration på flera håll.
Minst två av spelarna i det äldre gardet skall även ha framfört sina rätt så skarpa åsikter till sportchef Håkan Mild. I dessa samtal skall kritik mot lagets offensiva förmåga ha varit en röd tråd. Samtidigt finns det en respekt för Håkan Milds ambitioner och en tillräcklig självinsikt för att inse att det till stor del varit på spelarsidan som bristerna funnits under säsongen 2010. Denna outtalade kritik går främst ut på att ett flertal spelare som fått mycket speltid inte hållit tillräcklig klass för att IFK Göteborg ska ha kunna etablera sig i toppskiktet. Detta skall enligt en av BaraBens källor vara direkt sammanlänkat med den scoutingturné i Argentina som Håkan Mild kort där efter gav sig iväg på. På vilket sätt de två elementen hör ihop, framgår dock inte.
Nyligen flyktade William Atashkade har i veckan sagt följande till en person närstående BaraBen.com: "Jag hade gärna spelat i Blåvitt. Men inte med den taktik och det ledarskap som finns nu. Nej. Kanske någon gång i framtiden, men då måste de ha genomfört stora förändringar till dess." Det här är ett citat från en förstahandskälla, ord för ord som William själv uttryckte angånde sin flytt till Örebro. På vidare frågor kring vad han menat med detta - har William inte velat svara.
Med en vecka kvar tills försäsongen inför 2011 drar i gång har IFK Göteborg långt i från stakat ut sin kurs. Spelarna har gått med på - utan större övertalningsförsök från sin arbetsgivare - att kämpa vidare, oavsett var kompassen riktar dem. Så gör "man" i IFK Göteborg. Men diskussionerna kring Lars Lagerbäck skakade om laget rejält. Återigen framkom en underliggande kritik mot det ledarskap och spelarprestationer från 2010. Åter syntes skarp kritik - maskerad i ännu fler mjuka ord kring deras nuvarande situation - i medierna.
De heta diskussionerna på Kamratgården lär därmed knappast avta.
En debatt som följer Blåvitt ända in i Allsvenskan 2011.
2010/09/03
Var träningsbråket Sana versus "Råttan" - värre än Mellberg mot Ljungberg?
KAMRATANDAN. I dag "råkade" Tobias Sana och Nicklas Carlsson i luven på varann under förmiddagsträningen. En spelsituation blev lite tuff, varpå Nicklas gick till verbal attack mot Sana, som knuffade till Nicklas och då brakade hela helvetet lös, då "Råttan" tydligen tagit strypgrepp om sin yngre medspelare. Enligt uppgifter från Alltid Blåvitt svarade dessutom Sana på strypgreppet med ett slag mot Nicklas - men dessa uppgifter bestrider Kamratgården.
Det här är naturligtvis inte bra, som enskild incident. Samtidigt är det inte jordens undergång - då Jonas Olsson tog ett välbehövligt snack med spelarna efter träningen. Därmed skall allt vara ur världen.
Men reaktionerna efteråt är naturligtvis lite intressanta. När Alltid Blåvitts redaktionschef Fredrik Janlind kom hem efter träningen han just hade bevittnat (mer om det här) beskrev han det slagsmålet på ett sätt som gav följande efterreaktion på forumet:
Supporteranalysen: ett ögonvittne som ser bråket på Blåvitts träning anser alltså att det var mycket värre än det klassiska slagsmålet mellan spelarna i det svenska landslaget - som var "en piss i havet i jämförelse". Några timmar senare kommer Blåvitts egna respons - till GT och Expressen.
Kamratgårdsanalysen: Det går inte att jämföra med bråket mellan Olof Mellberg och Fredrik Ljungberg. "Inom Blåvitt väljer vi att tona ner historien." Ja, vem skulle inte välja att tona ner ett slagsmål på sin egen träning? Naturligtvis gör Blåvitt det, det förvånar ingen av oss som följer laget på nära håll. Men problemen uppstår när andra personer bevittnar dessa incidenter och ger en helt annan bild av verkligheten.
Blåvitts trovärdighet inte direkt starkare av de här märkliga utspelen. Nej, ingen behöver göra en höna av en fjäder - det är inte vad jag säger - men det vore samtidigt gött om någon från ledningen röt i från mellan varven.
Det här är naturligtvis inte bra, som enskild incident. Samtidigt är det inte jordens undergång - då Jonas Olsson tog ett välbehövligt snack med spelarna efter träningen. Därmed skall allt vara ur världen.
Men reaktionerna efteråt är naturligtvis lite intressanta. När Alltid Blåvitts redaktionschef Fredrik Janlind kom hem efter träningen han just hade bevittnat (mer om det här) beskrev han det slagsmålet på ett sätt som gav följande efterreaktion på forumet:
Blåvitts trovärdighet inte direkt starkare av de här märkliga utspelen. Nej, ingen behöver göra en höna av en fjäder - det är inte vad jag säger - men det vore samtidigt gött om någon från ledningen röt i från mellan varven.
2010/09/02
Kritisera Kamratgården - så hamnar du i kylan
KAMRATANDAN. Tidigare Blåvitt-stjärnorna Marcus Berg och Pontus Wernbloom kritiserar nu (förvisso i Aftonbladet) Blåvitt skarpt. Berg berättar att det är han som gav Gustav Svensson rådet att flytta från Kamratgården och Wernbloom tycker det är något allvarligt fel på Blåvitts spel. Om dessa två spelare har sådana åsikter, gissa då vad för åsikter som frodas på Kamratgården just nu - under ytan.
– Ska jag vara helt ärlig så har jag sagt till honom att dra om han får chansen. Jag tycker inte att han har så mycket kvar att göra i allsvenskan. Sedan har han varit på bänken flera gången också och det är han alldeles för bra för. Han har också väldigt mycket rutin och borde ha fått spela mer. Så jag tycker att han gör helt rätt.
Marcus Berg om Gustav Svenssons flytt i AB.
Kritik mot sin egen förening är i princip omöjligt i IFK Göteborg. Kulturen som råder är - "kritisera så hamnar du i kylboxen". Inte uttalat, men se på hur det har gått för profiler som Samuel Wowoah, Andrés Vásquez, Stefan Rehn, med flera. Den som inte rättar sig i ledet är körd. Detta innebär att föreningens ledning försätter sig i en position där de tillåter ett tyst missnöje att frodas. När saker och ting inte står till som de bör får spelare, ledare och grupper inom organisationen som behöver en outlet för frustrationen, inget utsläpp för den uppbyggda åsiktsångan.
I stället riskerar föreningen att se en chockflod av åsikter och missnöje, i det läge där ångan väl byggts upp ett tryck till explosionspunkten. Allt det går att undvika genom att vinna fotbollsmatcher och slåss om titlar. Men där har Blåvitt misslyckats på bägge punkterna i år. Så ångan finns där, ångan byggs upp, steg för steg. Nu måste man vinna allt, annars kan kitteln explodera.
Eller som en elittränare jag snackade Zlatan Ibrahimovic med i veckan. Jag påstod att Zlatan skulle ha fått det tufft i en kultur som den som råder på Kamratgården.
- Zlatan skulle aldrig ha blivit uppflyttad till A-laget i Blåvitt. Det är jag tyvärr helt övertygad om, svarade tränaren.
2007/10/26
Roger vill värva internationella ungdomsstjärnor!
SILLY SEASON Roger Gustafsson la i veckan fram sin vision om hur Blåvitt ska jaga de europeiska storlagen. Han ser inte FC Köpenhamn som ett föredöme utan ställer siktet på att ta upp konkurrensen med de bästa ungdomsakademierna i Europa genom att värva högklassiga utländska ungdomar till IFK Göteborg.- Om vi har afrikaner, asiater och sydamerikaner får vi ungdomslag med internationell touch precis som Manchester United, Ajax eller Barcelona.
Sedan drygt tio år basar Roger Gustafsson för den framgångsika Blåvita ungdomsakademin. En akademi som i dagarna förstärks ytterligare med starten av IFK Göteborgs egna fotbollsfriskola. Där skall elever i kombination med sina studier spela fotboll under flera pass i veckan och på så sätt vidareutvecklar man inom föreningen ambitionen att bli ledande i norden på ungdomsfotboll. Redan idag finns spelare som Andrés Vásquez och Gustav Svensson i A-truppen som vandrat via ungdomsleden in i A-laget, men ambitionen är att framöver blanda upp ungdomsleden med talanger från hela världen. IFK Göteborg uttalar en vilja att själva hitta internationella talanger via sitt växande världsomspännande nätverk och inte låta agenter pracka på dem sina egna spelare.
- Det finns ett jättestort intresse, alla ungdomar runtom i världen vill hamna i de stora europeiska klubbarna. De drömmer inte om att hamna hos oss, men vi är en väg ut i Europa och det fattar föräldrar, tränare och spelare i Brasilien och andra länder. Vägen går via en bra ungdomsakademi och det kan vara Ajax eller PSV Eindhoven, men det kan lika gärna vara IFK Göteborg, säger Roger till Dagens Nyheter.
Under ett helt decennium har Roger Gustafsson rest världen runt med sin egendesignade fotbollsidé som går under namnet "Secrets to soccer" (Fotbollens hemligheter). Det är en flerstegsutbildning för unga spelare som använts på Änglagården sedan dess start i slutet av -90 talet. Idag används utbildningen hos ungdomsledare i bland annat USA, Kina, Iran, Sydafrika, Malaysia och Singapore.
- Asiatiska fotbollsförbundet rekommenderar oss och vårt utbildningspaket när de får frågan om vilken ungdomstränarutbildning som är bra.
Gustafsson håller inte med om den vanliga beskrivningen att det endast är den ekonomiska styrkan som kommer avgöra vilka klubbar som blir framgångsrika inom toppfotbollen framöver. Han tycker att det är kvalitetrn på verksamheten som avgöra och tycker att IFK Göteborg inte har så långt kvar där.
- Att komma upp i en ekonomisk mellannivå som FC Köpenhamn ger inte så mycket mer. Visst, de kan värva riktigt bra nordiska spelare, men de får ändå aldrig de bästa. Vi kan få fram lika bra spelare här som FCK och Ajax har och egen spelarutbildning är den enda vägen att går för nordiska klubbar som vill hävda sig i Europa. Jag vet inget annat sätt, säger Roger.
Mästartränaren som tog Blåvitt till flera lyckade Champions League-äventyr missar själv söndagens avgörande guldstriden på Ullevi. Han ska nämligen ut på ännu en turné med "Fotbollens hemligheter", den här gången till Nanjing i Kina.
- Dålig timing. Det är en historisk match och synd att jag missar den, men jag hoppas få ett positivt sms när jag mellanlandar i Amsterdam.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)