Om att andas Blåvitt.

När Richard Lloyd tillfrågades att lägga ett solo på Imperiets Du är religion, då gjorde han det på första och enda tagningen. Resultatet blev briljant om du frågar mig. Så kommer det här inlägget att skrivas också; löpande text, fria tankar utan uppehåll. Någon briljans eftersträvar jag inte, och stavningsfascisterna kanske kommer att få några ord att glädjas över, men varsågoda.

Efter en vecka i Göteborg, stationerad i Majorna i en lägenhet vi fick låna av en god vän, är jag nu på barndomsmark ett par dagar. Men luften i lungorna hänger kvar; 3:ans spårvagn, Bengans skivbutik, stråken genom Haga, Helix, vyerna från Hising Island, restaurangbesöken, Röhsska, Sjöfartsmuseet, de obegåvades uppgörelse på Avenyn, vi mitt i, och sedan avslutningen på John Scotts, träff med andra goda vänner, prat om Blåvitts hopplösa placering i näringskedjan, drömmar om Europa, drömmar om guld och till slut, äntligen och för första gången, hela familjen samlad på Gamla Ullevi.

Och där inträffar en form av magi som inbegriper allt vad jag kommit att älska med staden Göteborg och laget Blåvitt. Gemenskapen, sången där vi gör det tillsammans, och ofelbart slutar det med att man gråter i slutfasen av Snart skiner Poseidon. Jag har aldrig kunnat sjungit klart den sången, men jag njuter och ryser och jag har svårt att tro att jag skulle vara ensam om den känslan. Så. Stark. Så. Magiskt.

Och matchen sedan; Vibe hade precis lämnat, vi hade fått en hel del att fundera på, inte minst efter ett par matchers kryssande, svajigt spel, tappade ledningar. Och nu Vibe. Som om det inte vore nog. Men Blåvitt visade än en gång att det finns så mycket mer i Jörgens trupp än vad vi sett på många många år. En närmast perfekt genomförd Europamatch, båda våra forwards nätar och många är vi som lämnar Gamla Ullevi med ett leende på läpparna. Och dagen efter lämnar jag och familjen Göteborg för färd norrut. Igen.

På sociala medier är de blåvita nöjda, man ser hoppfullt på framtiden. Gren "lovar" att spelare ska in, helst före onsdag. Det flyter liksom på, så där som det gör efter en blåvit seger. Serieledare som vi vant oss att skriva. Men i takt med att helgen närmar sig, och Falkenberg borta, kommer tvivlen. Ska reaktionen komma? Hur fan klarar vi oss utan Seb på mitten? Att tappa Vibe påverkar vilket lag som helst, hur ska Blåvitt reagera? Och vädret sedan.. Storm? Regn? Badbollen kan man i vart fall lämna hemma.

Så när jag slår mig ner i soffan hos brorsan med en nytappad Guinness, är väl känslan inte helt bekväm. Även om jag alltid (nåja) försöker se det positiva. Det blåser utav helvete där nere, och det kommer att påverka matchen i negativ riktning för alla inblandade parter. Att han-ni-vet-vem ställer till det för Tom och Blåvitt redan i matchens inledning har vi redan trasat sönder i vår ångestvånda, och att Blåvitt inte får dit bollen likaså. Det blir förlust. En tung sådan. Tung. T-u-n-g. Förlust.

Då kommer också sleven, eller stormen, eller haveriet, ni får kalla det vad ni vill, på sociala medier. Säsongen är över. Jörgen borde avgå. Ankersen borde vända hem till Danmark igen. Det är åt helvete för dåligt. Och missförstå mig inte, jag tycker inte det var någon insats som kommer och ligga och glöda på någon VIP-sida i historieböckerna, och jag tycker att många av spelarna gör en för svag insats. Ändå kan jag inte se någon katastrof. Vi för matchen, vi gör inte ett haveri. Som jag ser på det hela. Och vi leder fortfarande serien. Lagen bakom hade kunnat gå om oss för ett par matcher sedan, men de gör också kassa insatser. Vi är där vi är, och jag tycker nog att det är så förbannat mycket bättre att vara i serieledning än att ligga bakom och jaga. Våren har vi med oss, allt är inte över och förbi, vakna upp nu och försök att hålla huvudet högt. Vi, tillsammans, är Blåvitt.

Och egentligen är det väl det enda jag skulle behöva skriva i detta skriva-utan-stopp-inlägg, för spelare, ledare, supportrar läser vad vi skriver, hör vad vi säger och hur vi uttalar oss. Och detta tror jag svävar ut över Göteborg, det färgar himlen och molnen, och hur besvikna vi än är, och hur mycket krav vi än ställer, borde vi vara stoltare än så. Kritik måste självklart komma, men vår uppgift är att bära Blåvitt vidare, uppåt, framåt. Så glöm inte att Blåvitt är Blåvitt. Alla har vi gemensamma drömmar, och just den här säsongen är drömmen ett guld i höst. Vi är serieledare. Visst kan man (kanske till och med ska) tömma ut besvikelsen och rasa eller såga ett tag, men glöm aldrig att vända på det hela.Vi är inte GAIS, vi är inte Solna eller något annat ångestvibrerande lag.

De få procent vi kan andas ut över landet och Göteborg, kan vara de få procent som lyfter Blåvitt över den sista barriären. Det är den luften jag har kvar i lungorna mellan mina resor till Göteborg, den försvinner aldrig. Jag har lärt mig att livnära mig på den. Därför vårdar jag den ömt.

Även om det gör ont ibland.

Matchtankar - fffffff borta, 26/7

ANALYS. Den bedrövliga spiralen snurrar vidare. Kryss på kryss följs av en plattmatch utan dess like. Till detta serveras en av bröderna Bergströmsson som i vanlig ordning gör en osannolikt sällsynt jävla usel insats. Som vanligt. Oavsett motstånd. Oavsett arena. Oavsett vem av bröderna som dömer. Tilläggas ska givetvis göras att vi inte på långa vägar kan, ska och bör lasta förlusten på en medioker domarinsats. Den mediokra insatsen gör vi så bra själva. Tillslag, alternativ, kyla, hetta, avslut och förvaltning av trehundra hörnor är för jävla dåligt. Ett. Sjukt. Jävla. Skämt. När gjorde vi mål på en hörna senast? Kom inte dragandes med vindar och grejer, en högavlönad professionell fotbollsspelare måste fan kunna få in fler än en, två, av alla dessa hörnor på mål, oavsett om det är motvind, medvind eller sidvind. Sen, när och om bolljäveln hamnar framför kassen, då måste skärpan vara bättre. Inget snack. Åtminstone om man har tänkt att aspirera på ett SM-guld.

Visst, gnäll, gnäll, gnäll och gnäll. Återigen. Idag är det befogat. Jag var inte många millisekunder från att börja gråta vid några tillfällen i andra halvlek när Engvall, Boman och Rieks hade lägen som stoppades på motståndarben eller målvakt. Vad det säger om min karaktär eller psyke lämnar vi därhän. Likaså, det kan väl förefalla jävligt löjligt att nästan börja lipa under en förlustmatch i fotboll, sånt händer ju? Ja, man vinner ibland, förlorar ibland, och kryssar för ofta. Men, det finns förluster och det finns förluster. Kompat med coachning (varför i helvete spelar Ankersen hela matchen? Ja, han har och är kvalitet, men idag var det inte många rätt.) och en extremt tunn trupp som inte känns säker för en guldstrid och Euroleaguespel, då är tårar nära. I synnerhet med det tidigare försprånget på näthinnan. Borta.

Som sagt, man kan förlora, inget med det. Men, med det jävla förbannade avståndet ner som fanns i tabellen, det är ju som bortblåst för att det har varit "en sån där dag" (bra poäng, Klang!) i sällsynt många matcher nu. Det håller inte att, jag gjorde det också, putta ur sig att "det minsann är en sån där dag idag igen". Är det en serie gånger är det för dåligt. Så enkelt är det. Det måste till spets. Spets OCH bredd. Det måste finnas alternativ, konkurrens och ett driv. Givetvis finns det väl sådana attribut idag också, men det syns onekligen intet av den varan när man förlorar på det sättet mot ett bussbrögäng från Falkenberg där man nio gånger av tio ska vinna med fem bollar. Oavsett.

Leder givetvis ingenstans att bara wajna och wajna, men som sagts, försprånget är puts väck nu. Det är dags att se sig i spegeln. Ska vi vara med eller ej? Guldstriden har redan startat. Det gjorde den visserligen i första omgången, och "maratonloppet" drog igång, men, det är nu det ska kommas in i andra eller tredje andningen. Antingen med befintliga gubbar eller med någon ny. Det är dags att vakna nu. Skrämmande likt förra året, som Wulcan skrev, det här med tajt matchning, Euroleaguespel, torsk mot Mjällby borta (sämsta matchen förra året?) osv. osv... Inte. Hamna. Där. Igen.

Jag kommer inte längre. Lika bra att släppa det här.

Några korta från matchen då:

+ Haitam Aleesami. Bäst idag igen. Gör ingen Ludde och gå till ett jävla pisslag direkt. Snälla.
+ Gustav Engvall. Svårt att ge plus när en anfallare inte målar, men, det finns där. Riktigt fina grejer idag också. Kämpa!

- Ja, hur många tecken finns det? Allt annat är fan på minus. Inte lätt att selektera och välja ut vilket som är värre än det andra, men coachning, bredd, fasta situationer, ingripande vid målet, Strömbergsson, missar, vind, brist på central kreativitet och förlust passar väl in på minussidan?

Köp din biljett till Belenenseses om du inte gjort det. Till Örebro också såklart. Eller för fan, köp biljett till allt. Vi måste ur den här skiten tillsammans.

Highlights: IFK Göteborg - Slask Wroclaw

Mellan matchtankar och allt annat

KÅSERI. Jag är en jävla medgångsbloggare och har äntligen blivit genomskådad. Eller så är det mest semesterfirandet (yay, sover ännu mindre än när man jobbar, vädret är röv, dricker ingen bärs ändå och har dessutom fått ögoninflammation, typ) som gör sitt. Kombination skulle man kanske kunna säga. Dels har jag blivit så jävla matt efter kryssmatcher (vilka är det jag inte skrivit om, Slask och nu senast mot Peking?) där vi visserligen spelat rätt okej, men antingen varit för slarviga i avgörande lägen och/eller varit helt jävla rötna i för motståndaren avgörande lägen och dels har jag inte skrivit mest för att tiden inte funnits.

Mixat med en massa trötta bortförklaringar ovan har det i allt för stor utsträckning blivit att beskåda båda bortamatcherna, Slask och peking, på taskig mobilstream, vilket kanske lett till att mina än mer trötta och egenutnämnda expertögon lirat värdelöst med en som omnämnd ögoninflammation därtill. För. Jävla. Dåligt.

Vad som dock varit än sämre är i mitt tycke skärpan, kylan, fokuset och inställningen till att vinna matcher (inte bara slask och peking, utan fler matcher det senaste). Givetvis, ingen går in för att spela kryss (inte ens Stahre gjorde nog det), men när det ser gnälligt ut, är gnälligt och leder till gnällresultat, då gnäller vi alla. Inget konstigt eller kanske märkligt med det sistnämnda, där jag, vi, du, han och hon är mästare på att gnälla, men när det ser så tydligt ut på plan, då börjar man blir lite orolig. Var är egentligen den harmonin som Jörgen snackar om? Den finns säkert där, men i början av säsongen och i takt med segrarna kunde man ju nästintill ta på harmonin, oavsett om man var på KG, på GU, såg på tv eller läste ett reportage i gammelmedia. Nu? Not so much. Utåt sett i alla fall.

Som VideoVixen skrev här på bloggen är det längesen seger, för många kryss och kanske rent flyt att resten av lagen spelar dåligt för att serieledningen ska bestå intakt. Och, något måste hända. Vad ska därtill då? Svårt att säga. Finns garanterat ingen quick fix. Seb måste sluta gnälla så förbannat på andra när han inte själv sätter en enkel tremeterspass (kanske ska han rentav inte spela just nu då formen verkar vara rysligt usel?). Vibe (blir han såld eller? Och, varför byts han inte ut istället för Engvall när den sistnämnde är uppenbart hetare?) måste sluta gå ner så innihelvete djupt i plan och på nåt Zlatanmanér försöka hämta boll, vilja göra allt själv, gärna för svårt och snyggt. Det gjordes fan inte några 23 mål förra säsongen genom att hämta boll i knäet på våra defensiva innermittfältare. I det hela tycker jag även att vi måste fan våga slå en passning inåt i banan när vi vinner andrabollar längs kanterna. Inte spela hem till ytterback VARJE gång. Extra tydligt i bortamatchen mot Slask. Önskar även att Sören och Jakob försöker bryta in och skjuta mer. Skott från alla vinklar. Se på Gurra Swede mot peking. Bara döna på. Eller för den delen Sören då...

Till detta måste givetvis tron, viljan, drivet, hjärtat och känslan att våga slå den där jävla passen, ta det där avslutet, springa den extra metern, skrika det där fula ordet när domaren inte hör, ta det där tjuvnypet och framförallt, visa att man aldrig ger upp iklädd blåvit tröja. Lättare sagt än gjort, givetvis. Hade ju även varit gött med en Mr. X på centralt mittfält också...

Men, det som är lika jävla lätt gjort som sagt, skrivet och gnällt, det är fan att dyka upp på torsdag i returen mot Slask. Likaså, förköp till fffffff och Araba borta, för att maxa våra sektioner, och, fortsätta drivet, hetsen, snacket, surret och allt som har med blåvitt att göra. Det är nu det avgörs. Det är nu vi hänger på och leder tåget framåt, både mot Europa, och mot guld nummer 19. Det är nu det gäller. Igen.

Du vet väl btw att ditt årskort gäller i torsdagens match mot Slask? Bra. Då ses vi.

Krysslaget Blåvitt - när ska vi börja vinna (igen)?

FORMFRÅGA. I skrivande stund har Blåvitt inte vunnit en match på en månad. I skrivande stund har inte Blåvitt vunnit en tävlingsmatch på sju (!) veckor. I skrivande stund börjar den här bloggerskan bli lite nervös över hur våra uteblivna segrar denna sommar kan komma att påverka slutresultatet för hela den här säsongen...

Kryssformen för Blåvitt i sommar...

Naturligtvis är det klyschan "små marginaler" som bör/kan tas fram här, det ska Torbjörn veta att Blåvitt lika gärna hade kunnat vinna både i Peking och Polen med uddamålet om man haft lite flyt med sig i de avgörande situationerna. Däremot går det inte att komma ifrån det faktum att vi måste börja ta segrar lite oftare, framför allt i Allsvenskan (det går ju att kryssa sig vidare i Europa, även om det inte är optimalt) för att hålla oss kvar i serietoppen, inte minst för att bibehålla serieledningen.

Så vad ska till? Jag tror framför allt att vi behöver se Sebastian Eriksson briljera i sådan högform som vi såg honom under delar av vårsäsongen där hans tunga andravågsspel i straffområdet skapade en stor oreda i många försvar, framför allt genom att skapa ytor åt andra, och där hans extra aggressivitet i bollvinnarfasen satte hård press på många motståndare i deras försök till omställningar.

Det lätta svaret på att vinna med uddamålet är ju att våra anfallare börjar leverera på en högre nivå, särskilt Lasse Vibe - men den här gången låter jag bli den analysen. Jag tror nämligen inte att vi kommer få se en Vibe som är lika skärpt som under 2014 förrän vi helt kan avskriva en utlandssejour för honom. Och blir det så att han sticker sätter det än mer press på Seb att kliva fram som en reell härförare och på Gus Engvall att börja få in de där bollarna som i dag går lite utanför eller över.

Men oavsett - det är dags att börja vinna matcher nu Blåvitt.
Med start mot polackerna. Jesteśmy laureatem Szwedzki! Nu kör vi!

Highlights: Śląsk Wrocław - IFK Göteborg

Mr 400!

Highlights: IFK Göteborg - IFK Norrköping

Vägen till SM-guldet

OPTIMISM. Det är ett tag sedan jag skrev något här på bloggen. Jag minns inte exakt, men det var nog någon gång i början av förra säsongen, back when May kysste klubbmärket och vi inte var bäst i Sverige. Jag vet faktiskt inte riktigt varför det har blivit så heller. Svårt att hitta inspiration, antar jag. Svårt att hitta saker att skriva om. Men så idag, efter tafatta och klåpiga 0–0 mot IFK Norrköping, så kom den bara. Rastlösheten. Galenskapen. Den omättliga hungern efter gnäll.

Jag hade tänkt gnälla på Ankersen. För visst, missa en straff kan typ vilken spelare som helst göra. En felträff, en riktig superräddning eller bara lite taskiga marginaler. Sådant händer. Men sättet han gör det på. Egentligen är det en perfekt kopia av det ofattbara klanteri och slarv som Seb ägnade sig åt i den där andra toppmatchen mot Djurgården för någon månad sedan. Man kan tycka att både en och annan borde ha fått sig en tankeställare efter det. Det är liksom lite utav en lektion 1A för en professionell fotbollsspelare som ska slå en straff, att inte bredsida den tafatt på exakt samma ställe som han slog sin senaste. För självklart, förutsatt att Mitov-Nilsson har gjort sitt jobb som målvakt, så har han redan gått igenom det här scenariot i huvudet. Han har sett Ankersens straff mot Gefle under uppehållet och vet precis var den gick. Och således är det väldigt sannolikt att det är precis dit han kommer att chansa. Som han gjorde.

Jag hade tänkt gnälla på fler saker också: Lennartssons val av straffskytt, Vibes tendens att alltid göra det enkla svårt just nu (Hallå, vad sägs om att rulla in gratisfriläget i bortre?) och truppens allt mer uppenbara brister. Och så vidare. På det mesta, helt enkelt. Vad som än dök upp i huvudet.

Framför allt hade jag tänkt gnälla på hur vi, som ett resultat av två helt olika sorters klantarselinsatser de senaste omgångarna, helt plötsligt inte är i en så komfortabelt serieledning längre. Och det här som såg så bra ut. Sju poängs marginal ner till tvåan med halva serien spelad var liksom inte ens en drömsk utopi – det var en fullkomlig rimlighet – i halvtid uppe i Sundsvall för en vecka sedan. Att vi skulle lyckas stänga den där matchen och ta de där tre poängen och sedan slå Peking av bara farten inför ett fullsatt Gamla Ullevi. Klart det hade kunnat och till och med borde ha blivit så. Och fatta sitsen då! Hur vi mer eller mindre hade tvingat de jagande lagen under oss till bragder i match efter match för att de inte skulle riskera att tappa kontakten helt. Den pressen, liksom. Den obeskrivligt underbara situationen, där vi hade kunnat åka till Norrköping nästa helg och kryssa och känna att vaddå då, vi är ju fortfarande helt ensamma här uppe i toppen.  

Ja, så där hade jag tänkt hålla på. Gnäll, gnäll, gnäll. Usch och fy. Men sedan ändrade jag mig. För ärligt talat, vad skulle det göra för gott? Det hade knappast gett oss de där "förlorade" poängen tillbaka. Det hade knappast genererat hopp och framåtanda hos varken straffmissande spelare eller misströstande supportrar. Och i den mån gnället ändå behövs, kanske framför allt i egenskap av mental smärtlindrare, så fyller ju självutnämnde gnällprofessor emeritus Henrik V (som i ”Viktig”) Svensson redan ut den terapifåtöljen med den äran här. Nej, det fick bli något annat. Något lite mer uppfriskande. Så jag bestämde mig för att kasta mig ut i unchartered territory och ge mig på en lite mer birgerstamsk (för att köra vidare på inslaget interreferensspår) approach. Jag bestämde mig för att testa optimism.

För visst fan är allt inte nattsvart. Vi (jag) får inte glömma att vi faktiskt mötte ett av Allsvenskans bästa och mest formstarka lag igår, som imponerade stort hemma mot Malmö så sent som förra omgången. Och på tal om Malmö så var det ju inte direkt som att vi fick 3–0 i röva av rövgänget Röva på hemmagräs. Inte alls, faktiskt. Vi har fortfarande seriens överlägset bästa försvar. Vi har fortfarande kvalitéer och intentioner. Och viktigast av allt: Trots att det nu lutar åt att det kommer vara vi snarare än våra rivaler som kommer att tvingas till en och annan halvbragd under hösten – som kommer att spela med kniven mot strupen och allt att förlora – så leder vi trots allt Allsvenskan, och även om hindren växt en aning de senaste två omgångarna så ser återstoden av vägen till guldet fortfarande relativt framkomlig ut. Eller vad säger ni? Bara för att exemplifiera, så skulle följande resultatprotetia gott kunna räcka för att vi ska ligga kvar på första plats i tabellen när säsongen summeras i höst:

IFK Norrköping (B): 0 poäng
Plast, EL-fokus och en skicklig motståndare. Torsk här.

Falkenbergs FF (B): 3 poäng
Den berömda tillbakastudsen. 8–0, minst, trots Falkenbergs nypumpade muskler i och med Allsvenskans fnissroligaste sponsorkontrakt med Falcon Alkoholfri.

Örebro SK (H): 3 poäng
Gerzic och Logi gör än en gång (lex Elfsborg borta och Malmö borta) sitt för att guldet ska hamna i Göteborg.

Malmö FF (B): 0 poäng
Vid ställningen 0–0 i 89:e får Malmö en feldömd straff, som Rosenberg lyckas snubbla i famnen på Alvbåge. Så kan vi ju inte ha det, tänker [insert valfri allsvensk domare] och tar bollen från John och lägger in den i mål. Noll poäng och hem igen. Men Rosenberg, han är jätteglad!

BK Häcken (H): 3 poäng
Myth busting, i vanlig ordning.

Åtvidaberg (B): 1 poäng
Höstens Sundsvall borta.

Gefle IF (H): 3 poäng
Japp.

Helsingborgs IF (B): 3 poäng
Okej, den här är lurig. Men ett Helsingborg i ingenmansland ska man allt klara av om man ska ta guld, även om det är på bortaplan och deras Guild Master Darijan skulle ha lyckats levela upp formen några snäpp.

Hammarby IF (H): 3 poäng
Se "BK Häcken (H)".

IF Elfsborg (B): 1 poäng
Betydelsen av den här matchen kan verkligen inte överskattas. Mycket kommer att avgöras på Borås Rusta-fyndade balkongmatta. Framför allt om något av lagen lyckas vinna, vilket de enligt klassisk allsvensk logik i kombination med ovan nämnda förutsättningar då så klart inte gör. Alltså kryss.

Halmstads BK (H): 3 poäng
Självklart.

Djurgårdens IF (B): 0 poäng
Plast. Panik. Pissmatch.

GIF Sundsvall (H): 3 poäng
Nu gör vi två förstahalvlekar, och vinner med rimliga 4–0.

AIK Solna (B): 0 poäng
Det skiter sig på något sätt. Etuhu gör väl hattrick eller något.

Kalmar FF (H): 3 poäng
Klassisk 2–1-vinst efter en sen (och betydelselös) Kalmar-reducering. Typ.

Självklart är jag inte så övermodig att jag tror mig kunna förutspå utgången i varenda match. Det kan ju inte ens Nordin, uppenbarligen. Men det här ger ändå en ganska bra överblick av vad som kommer att krävas av oss i höst för att vi ska lyckas vinna det där förbannade guldet och återställa ordningen i leden. Och även om alla resultat inte stämmer: Skulle vi inte ta den beräknade trean mot, säg Helsingborg, så får de poängen helt enkelt hämtas in någon annanstans. Gärna mot Elfsborg. Men nog om dessa eventualiteter. Resultaten ovan skulle innebära ytterligare 29 poäng att addera till de 34 vi redan har. 63 totalt alltså. Tack vare Malmös och AIK:s (som båda lär vara starka under hösten) återkommande sjabbel under våren, Norrköpings förmodade uppvaknande ur vårens superformdröm och Elfsborgs baneplanta Poaceae AKA naturgräs AKA gräs så kan det mycket väl vara tillräckligt. Titta bara här:

Elfsborg, 31 poäng
Om vi förutsätter att vi inte klår pannbandsmusketörerna från Boureause (eller något annat lag i toppen) på målskillnad, trots våra 8–0 på Falkenberg, så får de högst dubbla sin poängskörd om mästarplanen ska gå i lås. 14 tappade poäng är alltså vad som krävs. Och det kommer att lösa sig i följande matcher: AIK borta (-3 poäng), Hammarby borta (-2), Kalmar borta (-2), Malmö borta (-3), oss hemma (-2), Helsingborg borta (-2) och kanske till och med något litet extra poängtapp mot Häcken borta eller så bara för att götta till det lite extra. 

Norrköping, 31 poäng
Norrköping ligger i nuläget på samma poäng som Elfsborg och behöver alltså även de tappa 14 poäng. Voilà: AIK hemma (-3 poäng), Åtvidaberg borta (-2), Kalmar borta (-2), Djurgården hemma (-2), Elfsborg borta (-3) och Malmö borta (-3).

Djurgården, 29 poäng
Tänker faktiskt inte ens unna kisarna från söder om Söder en analys. Är övertygad om att de kommer göra sig till åtlöje på ett eller annat sätt under hösten och ramla ur guldstriden.

AIK, 27 poäng
Om vi gör vårt enligt ovan så behöver AIK, med sina 27 inspelade poäng, bara tappa tio till. Det kommer de säkerligen att göra, förslagsvis i följande matcher: Helsingborg borta (-3 poäng), Djurgården hemma (-2), Gefle borta (-2), Hammarby borta (-3) och Malmö hemma (-2).

Malmö, 26 poäng
Sist men inte minst, tvåstjärnegossarna från Malmö. 26 patetiska poäng har det blivit för #stackarsallsvenskan-gänget under våren, med poängtapp mot Falkenberg borta, Örebro hemma samt en riktig knock av öagänget Häcken som givna höjdpunkter. Förutsatt de kalkylerade resultaten ovan behöver Malmö alltså bara tappa futtiga nio poäng under hösten för att IFK Göteborg ska stå som segrare av Allsvenskan 2015. En vanlig säsong hade Nordens och världens bästa fotbollslag självklart tappat noll. Men som tur är för oss är det här inte en vanlig säsong. Malmö har nämligen inte tid att åka land och rike runt och spöa skiten ur oss andra korpgäng i jakt på någon futtig SM-buckla, för de har viktigare saker för sig. De ska nämligen spela Champions League. Igen! Och då kan det lätt bli så här: Örebro borta (-2), Häcken borta (-3), Helsingborg borta (-2), AIK borta (-2) och Hammarby borta (-3).

Så där ja. Nu vet jag hur optimism känns. Och ni, ni vet hur guldet ska lyckas leta sig hela vägen tillbaka dit det hör hemma i höst. Något att skriva ut, sätta upp på kylskåpet och bara bocka av omgång efter omgång. Men kanske framför allt något för både mig och er att plocka fram om en vecka, när den snöpliga förlusten mot Norrköping är ett faktum och behovet av att tapetsera internet med poänglöst gnäll återigen tränger sig på.

Tack för ordet och ses på guldfesten!

/ @johannerman

Matchtankar - peking hemma, 12/7

ANALYS. Förstår egentligen inte varför jag ger mig på att analysera och älta den här jävla förlu... krysset. Faktiskt. Jag hade i princip lovat mig själv att det hade varit lika bra att att bara låta skiten bero. Skylla på att man bland har medgång, och ibland motgång. Det går dock inte att hålla sig ifrån klagomuren här. Jag antar att det hjälper mig i ångest- och bearbetningsprocessen på något sätt att spy ut löpmeter efter löpmeter med osammanhängande invektiv, svordomar, könsord och skräp här på bloggen. Förhoppningsvis kanske det renar, sköljer ur och hjälper även er att få ta del av de innersta ytliga tankarna från en helt vanlig supporter på ståplats. Fast, med de orden kanske man tar sig själv på för stort allvar? Eller nåt.

Skit samma. Återigen innan match var jag inte speciellt nervös. Hade inte allt för stort pirr och sug. Kände mig nästan lite håglöst allmängiltig och trodde väl givetvis att det skulle bli en klang- och jubelföreställning med slutsåld läktare som skådeplats. Är det medgången som gjort mig slapp? Är det alla jävla uppehåll som får mig ur fas? Är det för att vi spelar en seriefinal mot jävla Norrköping? Jag vetefan. Måste bli ändring på det. Oavsett.

Missade de inledande minuterna pga olika anledningar och fick berättat för mig att ett i princip friläge hade avstyrts av för dagen sjukt duktige (återigen) Haitam. Hade ju varit snyggt att glida in med ett noll i röven direkt. Nu var ju ändock peking det i särklass bättre laget i första halvlek, som såg ut att ta vid direkt där vi lämnade Sundsvall. Lite nonchalant. Lite skrajt. Lite ostrukturerat. Lite tomt. Och framförallt, i ett rasande lågt tempo. Hastigheten på ben, huvud och boll är ett fejkat karbonpapper från vårens rasande matcher mot typ Kalmar borta (fan vilken trött jävla wannabejournalistliknelse, sorry för det). Hur som helst, helt jävla bedrövligt. Inget, då menar jag INGET konstruktivt går genom mittfältet. Det är en kortpassning på trippade Tom eller yviga Seb. Hemåtpass, sidledspass eller kanske kanske något tafatt försök i att driva och tappa boll. Inget självförtroende eller eller trygghet med boll där. Åtminstone såg det så ut och kändes på samma sätt. Kanske är hård och orättvis? Vet inte.

Några små anfallsmöjligheter kommer det ju ändå såklart, helt värdelöst är det ju inte. Men det känns så uppenbart. Långt lag i anfall, längre lag i försvar. Även om det såklart är fullt godkänt återigen att kassera in en nolla på defensivt papper, men jag saknar så mycket att någon vill ha boll centralt i mitten. Deras mittfältare tog en liten touch, trummande på med snabba ben och transporterade boll framåt i banan. Med en frejdig, ofta spelbar Bärkroth i rätt fri roll därtill.

Man kanske inte borde dra liknelser vid May och Farnerud, inte heller med någon Mr. X, men oj, det är väldans så uppenbart det ser ut. Och ja, det kanske är för jävla hårt att gnälla röven av sig när vi fortfarande leder serien, men just nu, med två straffmissar i 0-0-matcher på hemmaplan, då måste skiten ut.

Något bättre i andra, men att bytena inte kommer förrän sent, där man kan undra varför inte Engvall fick fler minuter, och där kanske Tom borde gått ut, MSD skulle kanske tagit en central roll och vi skulle kört på med fartfyllt och drivigt ytterspel? Jag vetefan. Straffen? Hade väl samlat ihop till den efter två tidigare lägen. Då kommer samma känsla som innan matchen... Jag får fan skärpa mig. Men, varför får vi inte se ett avslut a'la kidsen i U21? Upp i taket med skiten bara!

På ett sätt är det ju kanske som sagt lite väl lyxigt att unna sig tokgnäll när "vi inte ens förlorar", men återigen känns krysset våldsamt onödigt och i allra högsta grad som förlorade två poäng och inte på långa vägar som en vunnen sådan.

Dags att slicka sår, titta sig i spegel, plocka fram den polska parlören och se till att åka till andra omgången i Euroleaguekvalet med ett enda jävla mål framför ögonen. Seger.

Några korta från matchen då:
+ Backlinjen/målvakt. Försvarsmässigt inte mycket att klaga på. Även om det var lite oreda någon gång. Men, nolla är nolla. Alvbåge och Hajtand sticker ut uppåt.
+ Fortsatt serieledning.

- Slött. Trött. Långsamt. Segt. Tempofattigt. Lättläst.
- Matchbildsförändring?
- Innermittfältsspel i anfall. Mycket mer att önska där.
- Straffmiss igen.
- Kryss.

Som sagt, nu släpper vi detta och löser en dundervecka med #daskaslask och tre pinnar på plast i returen mot peking. Framåt!

Highlights: Gif Sundsvall - IFK Göteborg

Parkhäng inför Kamratmötet

På söndag klockan 12:00 ska alla blåvita kamrater samlas i Kungsparken för gött häng med mat och dryck.

Ultras Göteborg uppmanar till parkhäng! Klassiskt kamratmöte och första hemmamatchen efter uppehållet, mitt i semestern. Vad passar då bättre än ett hederligt parkhäng i Kungsparken bakom Storan för att ladda upp inför matchen?

Det kommer finnas mat och dryck för försäljning till förmånliga priser. Överskottet går oavkortat till tifofonden. Information kommer dyka upp löpande på sidan. Vi ses väl där kamrater?!

HÄR hittar du Facebook-evenemanget för att sprida till dina vänner.

Matchtankar - Sundsvall borta, 5/7

ANALYS. Sjukt svårt att veta i vilken ände man ska börja? Från början, eller från slutet? Eller mitt i allt jämmer och elände på sociala och osociala medier? Första känslan som infinner sig är dock Stahresk. Det var ett sådant jävla kryss. Samtidigt är dock besvikelsen över att torskat två pinnar genomgående mycket större än det gamla bekanta hatet i förlusten och lättnaden (?) i att åtminstone få erövra en poäng mot svåra (jomenvisst) Sundsvall på ännu en plastmatta. Det är ju ändå positivt mitt i allting. Likaså, vi är fortfarande med. Har ett försprång och sätter kommande drabbning mot peking än mer under viktighetsfokus där sex poäng, återigen, står på spel. Så helt jävla förjävligt är det ju ändå inte ändå. Ändå.

Samtidigt, på sättet det går till. Där vi i paus nästintill gnäller över att det inte finns något att gnälla över. Eller åtminstone touchar ett uns av gnäll i att det inte finns någon nerv i matchen och att det går FÖR lätt. Jinxens mamma. Lika lite som det spelar roll har ju självfallet vad som står på bröstet med det hela att göra. Nu tror jag ju självklart att större delen av er lustigkurrar som claimar att det är Nisses intåg och fel att vi förlorar två poäng på norrporten arena (ett jävla namn, det också) inte menar det, utan bara käckar er lite. Men, med tanke på veckans überunisona mästergnäll avseende LE-tröjan så vet jag fan inte.

Vad som var den faktiska anledningen till att det bara blev en poäng kan säkert bättre vetande och högre avlönade tyckare svara på, men från min hårda pinnstol till åskådarplats vid kvällens match, tillsammans med halva etablissemanget, vågar jag ändå sticka ut hakan med att oskärpan vid de givna lägena (Sören! Tom! Boman! mfl) givetvis bränner oss här. Att släppa in två må vara hänt, i synnerhet när Ronken är borta. Han hade rensat den första vid hörnan, och skrikit på andra så att det inte skett heller. Även om jag tycker Tom (som tyvärr gör ett av sina absolut sämre spel i den för dagen räkrödorange tröjan) går bort sig för enkelt vid kvitteringen. För dåligt.

Första halvan av matchen som sagt. Defilering. Smakstart med ett jävla skolboksmål som på plast ser än mer galant ut med den märkliga rörelsen på bollen. Lasses mål är inget annat än klass. Förhoppningsvis gick summan upp några av de millarna som kanske försvunnit under våren. Å andra sidan, vad än Mats säger, är det så jävla säkert att han drar? Jag vet fan inte. Men okej, sådana mål som kvällens vänsterdönare, de vill väl ses i mer exklusiva ligor än en som för dagen bjuder på fler plasthelvetesmatcher än gräs.

Andra? Jag vetefan vad som sker. Visst. De är bättre. Men att vi går ner oss så hårt och släpper till såpass mycket och dessutom bommar att sätta bra lägen, det är märkligt. Jag väljer att försöka kanalisera det hela till att, nu jävlar får vi se till att få ordning på det mot Norrköping istället.

Några korta från matchen då:

+ Inledningen. Serieledartakter.
+ Lasse. Harrejävlar secket mål.

- Andra halvlek.
- Tom. Tyvärr. För jävla dåligt.
- Gameplan, byten, genomförande och allt ikring som ledde till krysset. Äh, allt i andra halvlek. Dynga.

Inget annat än att köra så innihelvete mot Norrköping. Vi ses på GU. Allesammans.