Tobias Hysén: "Erik Hamrén skämtade bara om EM"

HANKINS VS. HYSÉN. IFK Göteborgs stjärnforward och lagkapten Tobias Hysén är en av bloggarna här på BaraBen.com. Mellan varven samtalar han med Blåvittbloggens grundare Markus Hankins om läget i laget, färgen på gräset och smaken på vattnet. Här är deras senaste samtal från tisdagskvällen (27/3) transkriberat för er läsare - ord för ord. 18 frågor och 18 svar.

Ingen censur, bara raka rör.
Kaptenens (b)logg.

FETMARKERAT: HANKINS FRÅGOR
ICKE FETAD TEXT: HYSÉNS SVAR

Tobias Hysén, lagkapten i IFK Göteborg och först att bli uttagen i sommarens landslagstrupp, eller?
- Nej, alltså, jag och Erik står på scenen och en reporter frågar hur stor chans det är att jag kommer med. Och följer upp sin fråga med att svara själv - "han é klar va?". Då säger Erik," jag du säger ju det, han e klar, vi kör på det". Det sjuka är att alla verkar inte ha fattat att det var på skämt. Men det é klart att det var kul ändå. Det kändes som att det är stor chans att jag kommer med i alla fall. Han sa ju många bra saker om min personlighet och att jag alltid ger allt och sprider bra energi. Fotbollsmässigt finns det ju många som kan vara med, men i ett EM är ju sådana grejer nog så viktiga.

Är det svårt att inte ha EM i tankarna hela tiden, trots att allsvenska starten bara är några dagar bort?
- Jag tänker inte på EM. Förutom när alla andra snackar om det. Mitt fokus är bara på Blåvitt. Sen är det klart att man drömmer sig bort någon gång, tänker på hur häftigt det skulle vara att få vara med i ett mästerskap och förhoppningsvis få nån minuts speltid. Men IFK går alltid först, framför allt nu när det börjar närma sig att Allsvenskan.

Även när en reporter ringer och säger att Guidetti "attackerat" dig i Café, att han vill ha "din" plats?
- Guidetti är skön, han ringde mig direkt och förklarade hur han menade. Eller ja, han försökte ringa, men vi skulle ju lira match i Turkiet, så vi messade lite. Han är uppriktigt sagt en fantastisk karaktär. Bra spelare och en bra människa.

Ok, men även om du utåt sett måste säga så "vi är goda vänner" - blir man inte lite taggad med när det är lite "kaxig konkurrens" - där spelare tar för sig och utmanar ens plats i en trupp?
- Nja, jag är inte sån. Jag tar inte åt mig av sånt där. Andra kanske hade blivit sura, men det rinner av mig bara och det är sant. om Hamrén vill ha med mig tror jag inte det är på bekostnad av Guidetti, så det känns lugnt.

Ja, men att bli utmanad behöver ju inte innebära att man ska lacka ur. Men mer känna flåset i nacken?
- Nej, som jag sa, jag tror inte det är jag eller han i det här fallet. Snarare båda två.

Vad hoppas du kunna leverera under vårsäsongen i Allsvenskan?
- Att kunna göra det jag gjorde förra våren. Då menar jag ett bra spel och en del mål och så hoppas jag vi är med i toppen.

Har du några mer konkreta ambitioner med ditt spel, i hur du vill utveckla det?
-Det är så svårt att säga. Jag kan ju ha massa bra kombinationer med andra spelare och spela grymt bra på planen men samtidigt inte göra mål. Då är det ju svårt att säga om det verkligen är bra av mig. Är det däremot tvärtom, med sådär spel från mig men tio gjorda mål, ja då är det troligtvis så att vi vunnit en del matcher tack vare det.

Om du spelar bra men inte gör så mycket mål, det känns lite Peter Ijeh över det. Hur ser du på nivån på andra anfallare i Allsvenskan?
- Det känns som att det finns många bra anfallare faktiskt, mer än normalt. Många killar med kapacitet att göra många mål, som Wanderson och Ranegie. Killar som vet vi gör mål. Sen är såna som Söder, Sundin, Larsson och Borges spelare man vet är bra. Lasse och Claesson, Santos har varit väldigt bra. Jag kan räkna upp många faktiskt.

Ranegie är ännu en som lite halvt varit ute med "sågen", men framför allt mot Blåvitts lagbygge i år. Han tror inte på er. Kan man ta spekulationer från spelare som kör ful BMW på allvar?
- Han låter mest bitter hahaha. (Hankins notering: Sagt med mycket värme och skämtsam ton. Ingen beef här inte, kära journalistkollegor...)

Vad ska Blåvitt ha för ambitioner i år?
- Jag hoppas och tror att vi kan vinna, men det är en helt annan sak att säga det. Men efter två sjundeplatser är det ett måste att vi kvalificerar oss för Europaspel i år.

Hur är det med den mentala biten i Blåvitt just nu. Efter fjolårets fiasko var det många som var missnöjda, som inte trodde på våra tränare, som gnydde lite i det tysta. Hur långt bort från det står vi i dag?
- Man kan säga så här. Jonas, Stefan och Teddy gjorde det fantastiskt bra i tre år, vi hade det alla lite tungt i två år efter det. Nu är vi så jävla laddade och sugna att få dra i gång att det är helt sjukt. Jag och Nordin satt fyra timmar i bil i dag från och till Helsingborg och den allsvenska upptaktsträffen. Det enda vi snackade om var laget, premiären, hur vi ska göra på planen, hur han ska passa, hur jag ska löpa, vem som borde spela var, haha. Nej men det är en sjukt laddad grupp och alla bara längtar efter att få dra i gång, det är så bra det kan vara. Sen är det en bit kvar till vår topp. Men vi är så jävla redo vi kan bli.

Jag tycker det märks att du håller tungan rätt i mun. Har du funderat mycket på hur de andra i laget, föreningen och sfären runt om kring kommer granska "kaptenens" ord i år?
- Rätt i mun, eller bara rätt. Det är stor skillnad på atmosfären kring laget. Kaptenens ord väger inte tyngre än nån annans, när vi har ringen innan match säger jag alltid till någon annan att ta snacket. Vi har många bra ledare i laget, alla ska vara med och peppa. Ibland tar jag det själv, men det är allas ansvar.

Men funderar du på det ansvaret, den ledarskapspositionen, varje gång du säger något nu - eller tar du det som det kommer?
- Jag tänker till, självklart, men inte mer än innan. Jag är inte sådan som person. Det är klart att jag får ett större ansvar. När det går bra då delar vi alla på kakan, om det går dåligt då får jag ta den skit som kommer.

Jag har sett att reportrar frågat dig om du inte tar råd från din farsa kring ledarskap nu när du är kapten. Men det är väl den sista gubben man ska ta råd från när det kommer till att hålla tungan rätt i mun i alla fall?
- Haha. Ja. Och så är vi rätt olika som kaptener, han var den som alltid drev på, som mittback gick han i bräschen. Det ska jag göra också, men det blir på ett annat sätt. Jag kör mitt race och jag hoppas det ska funka, men det gör inte det utan hjälp från alla andra. Philip och jag har diskuterat under matcher att jag blir för negativ där ute ibland och det är skitbra att han säger till. Ibland märker jag inte det själv.

Det är inte första gången du nämner detta i våra samtal. Utanför planen är ju den goa gubben, är det vinnarskallen som får dig att bränna till där ute eller handlar det om Rydström-tendenser?
- Nä, det handlar om att jag vet vad som krävs och att jag vet att vi kan bättre hela tiden. Jag vet ju att Sella kan slå bra inlägg åtta av tio gånger, missar han då två i rad så lackar jag på honom. Om Philip inte vinner sina dueller så är det inte för att han inte är stark nog utan för att han inte går dit. Han vinner allt annars. Om Robin inte tar in bollen utan spelar den på ett och missar så vet jag att han e tillräckligt bra för att göra det bättre. Jag fattar att man inte alltid gör rätt, det gör absolut inte jag heller. Men jag vill att vi ska sträva efter att vara perfekta. Sen har jag blivit bättre på detta och det har till och med Sella sagt. Men han är också på mig om det blir för mycket och det är skitbra.

Med det här resonemanget finns bara en slutsats - om Blåvitt har rätt inställning hela säsongen kommer ni slå alla lag i år, eller?
- Vi kommer att vara jävligt svårslagna om vi gör det vi tränat på. Sen kommer det alltid matcher där saker och ting inte funkar som det borde och som man vill att det ska göra. Men en sak kan jag lova, vi kommer inte ha några Djurården-, Mjällby- och Gais-dippar i år.

Hur bra är Pontus Farnerud egentligen?
- Han är seriens bästa mittfältare bredvid Anders Svensson. May och flera andra är också riktigt bra men de har inte det extra i passningsspelet som Anders och Pontus har.

Vem avgör premiären mot Syrianska?
- Det gör jag såklart, haha. Jag är kapten så jag får väl ta på mig det ansvaret.

Spelarblogg: Jonas Wallerstedt "Stolt över att ha representerat världens bästa lag"

SPELARBLOGG. Efter John Alvbåge, Mattias Bjärsmyr och Pontus Wernbloom har nu turen kommit till en personlig favorit. "Kalmar-dödaren" Jonas Wallerstedt.


Hej där!
Min tid i Blåvitt kan man väl säga började lite trevande. Efter en korsbandskada i Sundsvall våren 2005 var jag tillbaka de sista två matcherna på säsongen och gjorde två korta inhopp.
Trots det var Blåvitt intresserade p.g.a en stark säsong 2004.
Man var inte direkt i toppform när man anlände till Kamratgården i december 2005. Ändå startade jag en Royal League match på Ullevi i december. Har aldrig varit så trött efter en halvlek. Som tur var plockade Arne Erlandsen av mig i paus. Var inte direkt dålig men gjorde väl ingen succé heller.

2006 var inte den bästa, varken för mig eller laget. Slutade 8:a vill jag minnas. Gjorde ca 20 matcher av 26 som det var på den tiden. Startade i hälften av dom. Även om det inte var en supersäsong så var jag glad och tacksam för att jag hade klarat säsongen bra med tanke på min skada året innan.

2007 kräver nog knappast någon sammanfattning men jag går igenom den också ifall någon har glömt, men det tvivlar jag på. Innan säsongen fick vi nya tränare. De förde in ett enkelt men genialt spelsätt som alla förstod och stod bakom till 100%.

Även om jag alltid hoppade in i 60:e minuten under våren visste jag att min chans skulle komma. Det gjorde den också. Första matchen från start det året var mot Kalmar med en bedrövlig gräsmatta på Nya Ullevi efter Monster Truck. Men den kunde inte sluta bättre eftersom jag nickade in mitt andra mål i 92:a minuten. Extra skönt också efter säsongen eftersom det var just Kalmar vi fightades med om guldet. Efter den matchen var jag bofast i startelvan. Sen förlorade vi nog bara en match resten av sommarn och hösten.
Den hösten kände vi oss helt oslagbara. Spelade ingen roll om vi släppte in mål. Vi visste att vi skulle vända matchen, det fanns liksom inget annat. Den känslan förstärktes för varje match vi vann. En helt underbar känsla. Det är inte ofta man upplever den.

2008 som blev min tredje och sista säsong i Blåvitt nådde vi inte riktigt ända fram i Allsvenskan men vi vann Supercupen och Svenska Cupen och höll nästan på att gå vidare i CL. Men åkte tyvärr ut mot Basel som blev för svåra. När jag summerade säsongen efter sista matchen var jag nöjd både med min egen insats och lagets, men var en smula besviken. Vårsäsongen 2008 var den bästa våren någonsin för mig. Men sju mål på våren räckte inte för att få förtroende under hösten. Utan det blev mycket inhopp resten av året. Robin Söder gjorde det fantastiskt, men det som grämer mig lite är att jag inte fick göra en hel säsong från start efter den bra inledningen. Samtidigt som jag är lite av en slowstarter och brukar bli bättre och bättre ju längre året går. Men, men, det är bara att acceptera tränarnas beslut. P.g.a detta samt allt jag hade fått upplevt, vilket också var anledningen till att jag skrev på för Blåvitt ett par år tidigare gjorde att jag och min sambo (som kommer från S-vall) tog beslutet att flytta tillbaka till Sundsvall.

Givetvis minns jag slutsignalen mot Trelleborg 28 okt. 2007 allra bäst. Jag värdesätter också den där härliga känslan som jag nämnde tidigare att ingen kunde slå oss Kortegen genom stan längs med Avenyn och upp till Götaplatsen där alla med Blåvitt-hjärta var samlade var också helt magisk. Får rysningar i kroppen fortfarande när man tänker tillbaka på det.

Jag glömmer aldrig när vi kom hem från en match i Stockholm till Centralen i Gbg. Vår fystränare Hellberg hade alltid med sig käppar som vi gjorde olika övningar med. Ölme hade ansvaret att bära en. Han skoja till det lite och lekte blind och gick rakt in i en järnbygel med flit där normalt sett bagagevagnar står parkerade. En tant skyndade till undsättning för att hjälpa den unge mannen. Herregud vad vi övriga spelare skrattade som gick bakom och såg allt..

Det är nog bara Hjalle Tobbe och Sebban som jag har lite kontakt med då och då.

Absolut. Hoppas verkligen inte att det ska ta elva år till, till nästa guld. Det är klart man följer laget lite extra. Det är ju många runt laget också som är kvar. Jag måste säga att det var/är helt fantastiska människor som jobbar med Blåvitt. Kanslipersonal, Material, Kök, Rehabteam, Supportrar m.m. Alla var helt underbara, alltid med ett leende på läpparna. Det gjorde att man alltid var på gott humör när man åkte upp till Kamratgården. Synd att man inte fick uppleva "Nya Kamratgården" bara Men det går ju att hälsa på, trots att man inte spelar kvar.

Kalmar blev lite av ett favoritlag bland motståndarna. Har alltid gjort mål mot Kalmar både under Norrköpingstiden och Sundsvallstiden men det blev extremt under tiden i Blåvitt. Det blev som en grej. Lite samma känsla som segertåget vi hade hösten-07, att jag visste att jag skulle göra mål mot dom.

Vill avsluta med att jag är stolt över att har representerat Sveriges bästa lag med Sveriges bästa supportrar. Visst har jag kännt responsen från fansen och jag kan inte komma på nån gång någon sagt något negativt om mig som spelare. Även om det var befogat efter någon mindre bra insats. Utan istället stöttat och önskat lycka till i nästa match.

Vill också ta tillfället i akt att önska laget lycka till i år.

/Jonas Wallerstedt

Spelarblogg: Pontus Wernbloom

SPELARBLOGG. Efter att John Alvbåge och Mattias Bjärsmyr gästspelat på Baraben, är det nu dags för Pontus Wernbloom. Mannen med det stora flinet som via IFK Göteborg och AZ Alkmaar hamnat i CSKA Moskva. Mannen, som kvitterade mot Real Madrid i den 93:e minuten.


"Hallå där!

Den senaste tiden har varit jävligt hektisk!

Fotbollsmässigt har det vart grymt men det sociala är väl lite sisådär. Vi bor på ett hotellrum och man längtar sjukt efter att ha något eget. Det svåra med att hitta något här är väl att det minimalistiska inte riktigt är ryssarnas grej men det löser väl sig snart hoppas jag.

Som jag sagt innan så gillar jag utmaningar, både på utanför planen. Man måste väl dö några gånger innan man kan börja leva. Jävligt visa ord för att komma från en gaisare.

På planen trivs jag som fisken i vattnet eller pizza på bakfyllan, va du känner för. Jag är omringad av riktiga kvalitetsspelare och en tränare som jag verkligen gillar. Det här laget nöjer sig bara med guld o resten är piss. Där är vi väldigt lika.

Foto: Nina Wernbloom

Mottagandet har varit kanon och att fotbollen var så stor som den tydligen är här är något jag inte kunnat föreställa mig.

Haha, jag fick ju tona ner det där med målet så de inte tror de köpt någon målspruta. Numera rör jag ju mig knappt utanför mittcirkeln.

Men klart som fan att det var något extra att hänga en balja på Real, det är något jag kommer njuta av den dagen då jag slutar med fotboll, lutar mig tillbaka o muttrar att det va i alla fall en jävla resa man gjort.

Vi skapade egentligen inte speciellt mycket och hade väl lite väl mycket respekt. En bra dag för Real och de hade hängt ett par kassar till. Andra halvleken tycker jag i alla fall vi försöker lira boll och med lite tur fick vi 1-1 o nu lever ju det.

I laget är Doumbia ju en riktig klasspelare. Honda likaså, mkt trevlig att lira med. Av de unga skulle jag nog säga Dzagoev som är en riktig jävla talang. Akinfeev har jag inte sett live än men det är såklart en världsmålvakt!

Det är ju inte oskönt att slippa tänka på pengar. Sen är inte det viktiga men det är klart att man kan hitta på roliga saker när man väl är ledig. Sen ger vi ju vår son en trygghet som jag själv aldrig hade förrän jag blev äldre utan att för den sakens skull skämma bort honom. Han kommer att få lära sig vikten av hårt arbete och att det lönar sig. Sådana är både jag och Nina!

Blåvitt följer jag sedan dagen jag flytta. Baraben är ju bokmärkt i telefonen :)

Jag tror satsningen de gör nu är bra. Något var ju tvunget att göras och nu gör man det istället för att sitta och tycka synd om sig själva och hoppas att allt löser sig. Vad jag hört från grabbarna så gillar de det nya tänket. Det var länge sen man hörde de så positiva och det är ett gott tecken.

Men som sagt, inget spelar någon roll om man inte vunnit när säsongen är slut!"

Gästblogg: Mattias Bjärsmyr om livet i Grekland

SPELARBLOGG. För ett tag sedan gjorde John Alvbåge ett hyllat gästspel här på Baraben.com. Nu har turen kommit till Mattias Bjärsmyr. Mittbacken som var älskad av fansen under sin tid i klubben och han ta ett SM-guld, 2007.

Tja alla blåvita själar! 
Jag fick höra att det hade uppskattats från er läsare att jag skulle gnugga ihop några rader om mitt liv, fotbollen och lite annat gött. Innan jag börjar vill jag bara berätta att skriva så här händer aldrig mig, typ. Ni får stå ut med att det inte är Hysén eller Rydström (de som älskar att synas o prata) klass på detta! hahaha!

Men, jag börjar med att gå tillbaka till tid då jag beslutade mig för att lämna Blåvitt. Det var en säsong som jag skulle få äran att vara med om att spela på den nya arenan i Göteborg. Vi spelare hade längtat efter detta svinmycket, med tanke på att "stora Ullevi" var alldeles för stor. Om jag inte är helt ute och cyklar så var vi också obesegrade fram till uppehållet för U21-EM? Det jag mest och bäst kommer ihåg och gärna tänker tillbaka på, var när vi och NI fullständigt mosade Djurgården med 6-0. Givetvis glömmer man aldrig "Ragges" mål! Senare den våren eller tidig sommar var det dags för en riktig häftig grej för alla oss som var med i U21-landslaget. Vad som väntade oss hade vi väl inte en aning med tanke på att uppståndelsen inte var så stor innan själva turneringen. Men sen när vi var igång var det helt magiskt! Det var också efter ett bra U21-EM chansen kom för mig att kunna ta ett steg ut i Europa. Något som jag var sugen på trots att man hade det underbart i Blåvitt. Jag hade spelat i blåvitt i 4,5 år, och kände att jag ville vidare och testa hur det var utomlands. 

När allt sen var klart mellan klubbarna åkte jag och min agent, ner till Aten för läkarundersökning, och senare för att senare skriva på kontraktet. Det var hektiskt men när allt var klart kände jag mig väldigt stolt och glad.

Allt började väldigt bra i Panathinaikos, tränaren som var här när jag kom var väldigt tydlig med vad han ville med mig och vad han krävde av mig. Det var väldigt speciellt till en början att komma till ett lag som hade ca 50 % greker och 50 % utlänningar. Jag fick hyfsat snabbt ett bra umgänge i laget. Men det går ju givetvis inte att jämför med det vi hade i Blåvitt, där vi va ett gott gäng. Mackan, Jonte, Ryssen, Gurra, Ragge, Sella, Tobbe och många fler. Det är en av sakerna jag saknar här.

Foto: Privat

Jag märkte väldigt fort att kraven i PAO var väldig höga. Minns speciellt en träning inför en match i kvalet till Champions League. Tränaren sa till mig innan träningen att jag kommer spela högerback under matchen på grund av skadade spelare på den positionen. Av mittbackarna var jag den mest lämpade. Tog cirka två minuter av det stora spelet vi hade på den träningen då tränaren visslar och samlar alla i en ring. Han tittar på mig för att sedan dra en ramsa om vad i helvete jag sysslade med. När du vart i ett lag i två-tre veckor så kniper du käften vilket jag gjorde. Då förstod jag skillnaden, lite hur det funkar här jämfört med i Sverige. Men tränaren var alltid ärlig och under honom blev jag en klart bättre spelare, kände mig som en viktig spelare när han var tränare.

Efter att ha spelat nästintill alla matcher under den tränaren fick han kicken. Konstigt tyckte jag, vi ledde ju för fan ligan. Med den nya tränaren vi fick kände jag inte alls som jag gjorde med den förra. Jag fick spela en del under honom också. Men jag tyckte att det gick väldigt fort att från att nästan spela alla matcher till att bara spela då och då. Jag bestämde mig för att bara köra och inte gnälla.
När ligan skulle avgöras så stod jag där och skulle spela. Jag tror det var en av mina bästa matcher och vi vann ligan. Helgen efter var det tillbaka till bänken när vi vann cupen också. Så allt kändes konstigt. Inget man var van vid att en helg varit med och spelat hem ligan, för att sen sättas på bänken. Men det är så det funkar här.

Inför näst kommande säsong köpte PAO in en mittback till och tränaren vi hade från året innan skulle sitta kvar. (här kan jag tänka mig att en tränare snittar sex månader typ innan de byter) Vi spelade träningsmatcher och jag kände tydligt att han inte ville spela med mig. Vilket gjorde mig besviken. Där började snacket mellan mig och min agent om det var bättre för mig att lånas ut ett år kanske och så blev det. Att det tillslut blev Rosenborg var mycket på grund av att dem var i gruppspel i Europa League. Om jag ska vara helt ärlig, ångrar jag det lite med tanke på hur det var och hur det såg ut i PAO. De hade typ alltid en mittback skadad så där hade ju min chans funnits. Men, men så är fotbollslivet.

Förra sommaren återvände jag till PAO. De hade fått en ny tränare, en tränare som vi har fortfarande idag. En tränare som är väldigt erfaren och fått i hop vårt lag väldigt bra. Halva hösten gick jag skadad, vätska i knät. Hyfsat löjligt det låter, hahaha! Innan jul fick jag göra comeback i en cupmatch som vi vann. Efter juluppehållet har jag spelat mer eller mindre alla matcher och är obesegrad, lite som på Gamla Ullevi =) 

Man kan väl säga att mitt fotbollsspelande i Europa har varit upp och ner. Nu pekar det upp igen.

 
Kan ju även skriva lite om livet i Grekland. Jag trivs väldigt bra här med min familj som nu består av mig, Thilda och vår dotter Charlize (hon har redan ett blåvitt matchställ) som är fyra snart fem månader. Vi bor i södra Aten i ett område som heter Glyfada. Det området har allt vi behöver, det är lugnt och nära till stadshets om man nu vill ha det. Bor ca 100-150 meter från havet också vilket är underbart. Egentligen är väl detta perfekt för spelare med familj som är 30+! Sen är det klart att man saknar Sverige väldigt mycket, allt det vardagliga, umgänget, goa maten, familj och så vidare. Men allt det får man ta igen sen när man kommer hem.

Tänkte avsluta det hela med lite gött snack om Blåvitt. Real Blåvitt som vissa även kallar klubben tycker jag gör helt rätt. Att satsa som de gör med tanke på att sista året/åren inte har varit så som vi alla vill att Blåvitt ska vara. Tycker det ser extremt intressant ut. Sen är det klart att pressen kommer vara större än på länge men jag hoppas innerligt att det blir guld 2012! För vi minns väl alla hur jävla gött det var senaste vi tog hem det! Kan ju faktiskt jämföra lite med tanke på att jag tagit guld i tre olika längder och Blåvitt vinner med hästlängder! 

Ne, nu ska jag äta upp min souvlaki här och drömma mig tillbaka med låten Snart skiner Poseidon!

Ha de gött Blåvitt,
Bjärs

Emil Salomonsson önskar: Gott nytt år!

NYÅRSHÄLSNING. IFK Göteborgs Emil Salomonsson önskar BaraBens läsare ett gott nytt år.

Imorgon bjuder anfallsstjärnan och bloggaren Tobias Hysén på en nyårshälsning exklusivt på BaraBen.com.

Tobias Hysén: "Alla till Blåvitts träning på lördag!"

INIFRÅN BLÅVITT. Hallå där alla blåvita själar. Just nu när jag sätter mig för att skriva till er, är det kvällen efter derbysegern. Jag har hunnit smälta de flesta intryck från gårdagen och det var en del kan jag lova. Så i dag tänkte jag försöka ge er bloggläsare en exklusiv inblick i hur jag laddar upp på en matchdag, det mesta och bästa från min måndag.

Dagen börjar ju som vilken annan som helst. Jag går upp med Lucas runt halv åtta, tror jag. Maria säger att jag fick sova ut, men det har jag inget minne av. Hur som helst, jag och Maria åker och äter frukost i Sävedalen, efter att ha lämnat av lilleman på dagis, eller förlåt, förskolan! På caféet får jag en första "reminder" om dagens betydelse. Damen i kassan undrar om en Ciabatta med kyckling är tillräcklig frukost för mig:
– Är det nog med frukost i dag, det é ju derby, säger hon.

Efter det åker vi hem. Jag känner att jag inte riktigt är så nervös som jag brukar vara på matchdag. Så jag sätter mig framför You Tube och kollar på målklipp. Halmstad hemma -09, Gais-derbyn från både -09 och -10 givetvis. Men jag har även en outsider, Juventus borta 2004. Med Djurgården. Jag vet, vissa vill inte veta av det, men för mig är det en viktig del av min karriär. Och just den matchen var bland det häftigaste i mitt fotbollsliv. Att möta spelare som Del Piero, Zambrotta och Thuram…

Klarar man det, är inte Wanderson, Ekunde och Lundgren nått man får stora skälvan över, precis. Det jag menar är att just där och då, i Turin, bestämde jag mig för att motståndarna är oviktiga. Det är bara namn. Sen kommer man inte alltid kunna göra som vi gjorde då. Men man kan försöka.

Nu när jag har sagt det, ska Gais ha en eloge för matchen i måndags. På nåt jävla vänster lyckas de alltid vara bra mot oss och jag tycker att jag alltid har svårt att spela bra mot just Gais. Men samtidigt, vi vinner nästan alltid matcherna. Och av nån anledning vill de "himmelska änglarna" att just jag ska få vara huvudperson, i alla fall oftas.Det är inget jag lider av, tvärtom. Jag älskar pressen och växer för det mesta av att ha den på mig. Att avgöra ett derby mot Gais och Öis är ögonblicken jag drömt om sedan jag var en liten grabb.

Jag laddar inte annorlunda än vad jag brukar, musik, You Tube och två (lycko-)sparkar i arslet av Lucas och sedan Maria, innan jag åker hemifrån. Musiken i bilen handlar om att kliva in i rätt stämning. Denna dagen var det bland annat Spingsteens Born to Run, Queen med Don't stop me now och I've got a feelin av Black Eyed Peas.

Känslan att traska runt på Gamla Ullevi efter matchen. Shit, alltså!När jag kommer till samlingen går allt i gamla rutiner, jag gör alltid samma saker och dem har jag berättat om tror jag, annars får jag göra det nästa gång. Skit i det nu, vi vann. Det är det viktiga. Vi kan snacka om inmarschen, matchen i sig, målet och allt annat, men det som verkligen räknas är känslan efter matchen. När hela laget knallar runt Gamla från sektion till sektion och alla står upp och jublar, tar emot oss och sedan vrålar ut: "Vi är fan bäst!" Oslagbart!

Känslorna är många. men jag ska säg en sak som jag är jävligt stolt över.
Att vi i IFK Göteborg numer kan gå med huvudet högt och säga:
Vi kan, vi vill, vi ska.

Vi har inte bevisat allt vi kan ännu. Den som påstår det är snett på bollen. Men en sak har vi bevisat. Vi kommer inte ge oss. När det ser som mörkast ut, så reser sig Blåvitt som en fågel Fenix ur askan…

Jag kommer inte skriva mer om att alla ska sluta samman nu, jag har läst att folk är fruktansvärt trötta på det, förlåt, mycket möjligt att jag gått för långt ibland med snacket om att alla ska vara positiva och blaha blada. Fan, jag tyckte även själv att livet var pest tidigare i år. Men då tog Håkan Mild mig åt sidan. Jag snäste åt honom men han talade mig till rätta. Och helt plötsligt började saker och ting fungera för mig, för oss. Tack Håkan, ibland behöver man höra sådant. Framför allt från någon man ser upp till och respekterar så mycket.

Jag ska inte älta saker här och nu, jag nöjer mig med att vi har vunnit tre raka matcher och har en jävla go stämning runt laget just nu. Hellberg lät oss till och med käka tårta i går, även om jag inte tog någon bit för jag gillar inte just tårta. En sak jag däremot gillar är support. Så är det något jag önskar mig av alla er fans som har slutit upp på ett fantastiskt sätt under de senaste veckorna, är följande uppmaning:

Kom till träningen på lördag vid 14.30! Jag vet att det är löjligt att be folk komma och kolla när vi tränar. Men om ni bara visste hur grymt bra man mår, när det står folk vid sidan av planen och kollar på träningen. Att få ett jubel när man gör mål på träning, det är magiskt.

Vi är på väg mot något riktigt bra, men vi har bara kommit en liten bit på väg. Men nog är vi, i alla fall jag, jävligt mycket lyckligare när vi går till jobbet på måndag morgon nästa vecka och kan känna känslan av att "Jag gjorde i alla fall allt jag kunde för att Blåvitt skulle vinna". Det är klart att det finns många som inte kan komma på vår träning på Kamratgården mitt på en lördag, men har du tid så titta förbi

Jag rundar av med ord som jag tycker är talande för vår situation, just nu:
Pittsburgh Penguins coach Dan Bylsma frågade sitt lag en endra fråga efter att ha vunnit tolv raka segrar i NHL.
– Vad är bättre än tolv?
Laget, med Sidney Crosby i spetsen svarade:
– Tretton.

Älskar er alla.

Med kamratliga hälsningar inifrån Blåvitt, er nummer 7