Matchtankar - Degerfors hemma (borta!), 21/2

ANALYS. Då var vi här igen. Ni. Jag. Oss. Och mina andra jag. Den populistiska och opportunistiska falangen av övervintrade 30-plussare, som på någon sorts maniskt manér återkommer och uppstånder på samma sätt likt fågel Fenix och några andra religiösa hittepåväsen en gång om året. Bloggaren. Den blåvita tyckaren. Ett utdöende släkte, vad det verkar, som fått sätta artens överlevnad till prov emot de stora och flashiga poddkollektivens och hemmameckade periscopesändningarnas nytidstörstande klickjagande anlete. Skit samma. Oppositionen, den blåvita, anno 2016 är härmed igångsatt.

En entusiastisk skara slöt upp på nån sorts sportbar på Wieselgrensplatsen, habil och ganska lagom tillförseende mot eftermiddagens tävlingspremiär mot anrikt motstånd i form av Degerfors. Själv var jag mest euforisk över att få se stan för ovanlighetens skull, och även med det, få smaka lite kolsyrad humleblanding. Med det även få språka lite med Glenn, första gången i år. Allt upplagt för katastrof med andra ord.

Överraskades lite av Bravidas intimitet. Jävlar vad liten den skitarenan är. Även om jag måste erkänna att det ändock på nåt sätt kändes lite gemytligt och mysigt, och från min position på mittersta ståplats, åtminstone kändes att vi skapade ett jävligt bra tryck, även om inga publikrekord slogs. Plast, betong, hisingen och fan hans moster därtill, måste ändå medges snäppet bättre än Valhalla, alla traditioner till trots.

Emellertid, allt blev ju ändå som man hade förväntat sig. Katastrof. Nej, självklart är inte ett ett mot fucking jävla Degerfors ett helt katastrofalt resultat (minns 2-2 mot Trollhättan, och vi vann hela skiten), men det får en ändå att falla in i det där gamla vanliga bittra "modet", som på något sätt gjort sig påmint åtminstone en eller två gånger de senaste säsongerna sedan 2007... Eller jo. Ett ett mot Degerfors är fanimej under all kritik. Vårt mål görs av (Köng!) en debuterande Ragnaradept och inte så mycket mer än det skapas framåt. Förutom några missar av Sören och lite halvchanser av Sköld, som absolut inte tog chansen. Återigen är det offensiven som står ut och gör sig märkvärdig. Trots att vi fått hem Glenns pojk. Jag vet inte vad det är.

Nej, det är inte enbart anfallsparet och det direkt offensiva spelet som sådant som hängs här och nu. Det är inte heller den något trötta och tämligen halvmediokra högerbacksinsatsen från vår med dagen blivande 33-åring (skönt att krisa några månader efter honom) som är orsaken till att vi bara lyckas få ett ett i denna match, det är mer än så. Vad det är? Ja, många saker. För att förenkla och minska risken för mer ordbajseri än ni redan utstått såhär långt avslutar jag min analys med någon sorts punktform.

* Vi sätter inte våra chanser (typ Sören).
* Vi står på linje i mittfält och anfall. Får inget som helst djupledsspel.
* Med ovan punkt, vi spelar mest i sidled i anfallsspel genom mittfält.
* Vi skjuter i vanlig ordning inga skott utifrån.
* Vi är tämligen kalla i matchen generellt sett, och åker på den gamla devisen, även om den inte stämmer fullt ut, "motivation slår klass".
* Vad man än tycker, anfallsspelet på högerkanten är inte alls detsamma utan Emil.

Återigen. Ingen ko på isen än. Allt är inte kaos och panik. Vi har inte åkt på några korsband eller för den delen spelat noll noll mot BP. Däremot. Kryss mot ett lag från Degerfors, var det nu ligger, det känns lite tråkigt.

Men visst, vi är ju bara i februari, och, det kan ju bara bli bättre. Eller nåt. Kul som fanken med match i alla fall.

Några korta då:

+ Hjörtur! Go jävla hemmadebut ändå. Köng.
+ Det var inte så kallt som det hade kunnat vara.

- Ja, ett kryss mot ett superettanlag är ju inte bra.

Nu är vi igång i alla fall. Och tröjorna är jävligt snygga. Trots allt.