Det är snart ett nytt år och jag sitter hemma och tänker tillbaka på det året som har varit. Var det bara bedrövelse och elände? Finns det ingenting man kan packa ner i bagaget som är positivt och ta med sig på resan in i framtiden? Jag minns matcherna på Valhalla, hur sinnessjukt kallt det var och hur Erling smög omkring i sin blåvittmössa med päls och snackade danska, jag minns hur Frankie mitt under pågående match fick rädda mig från att göra ett ofrivilligt stagedive ner från snödrivan (läktaren som var täckt med snö) och in i publiken nedanför. Jag minns hur vi stod utanför omklädningsrummen med Kanal Glenn-teamet och väntade på att få intervjuer av spelarna, jag minns hur nervös jag var inför min första filmade intervju och det såg och hörde ni kanske på min intervju med Tobbe som kommer att gå till historien som den sämsta intervjun någonsin, men jag bjuder på den, någonstans måste man börja.
Jag minns bloggalan, eller nej förresten det gör jag inte för där var jag ännu mer nervös, eller kanske förväntansfull? Jag vet inte – men det var helt underbart att få ta emot pris för bästa sportblogg - en dröm som gick i uppfyllelse, flera av er anser säkert att jag var en av de skribenterna som förtjänade att ta emot priset allra minst, och jag förstår er, jag kände precis likadant. Jag hade hellre sett Feldgrau kliva upp på scenen, Feldgrau som med sina femmor har varit en av mina favoritbloggare innan och även efter att jag själv fick äran att skriva på denna blåvittblogg. Men vet ni vad? Det spelar ingen roll vem som hämtade det fysiska priset på den scenen, vi är ett. Vi är BaraBen, tillsammans var vi värdiga vinnare. Men jag tackar det ödmjukaste för att jag fick äran att hämta hem priset från Stockholm.
Efter det var det dags att resa till Cypern, Frankie hämtade upp mig i ett snöoväder helt omänskligt tidigt på morgonen, jag minns hur jag däckade av utmattning direkt planet lyfte, också av nerver och pressen som jag visste att jag hade från er läsare. Jag vaknade strax innan vi landade i Österrike(?), min geografi är sämre än sämst men jag är i alla fall fullt medveten om att vi landade i ett annat land. Det första jag ser när jag vaknar är Frankie som sitter och pekar ”Fuck You” åt mig och klagar på att jag är det sämsta resesällskapet någonsin. När vi väl kom fram till Ayia Napa efter vad som kändes som ett helt års resande började jobbet direkt, innan Blåvitt hade anlänt till sommar-ön så planerade vi hela veckan, vilka ska intervjuas? Ska allt göras i text? Film? Vem ska vi fokusera på? Vi lokaliserade träningsanläggningen och spelarhotellet, vi upptäckte Ayia Napas värdelösa internetuppkoppling och laddade för en vecka full av jobb.
Spelarna och alla ledare var helt underbara att jobba med, de tog emot oss väldigt väl och släppte in oss i gänget. Kim (ni minns den Danske målvakten?) var den som överraskade mig mest, han öppnade sitt hjärta och vi hade bra pratstunder på bänken innan träningarna drog igång. Frankie tycker att vi är lika, jag och Kim, att vi klagar lika mycket bägge två, kanske det var därför vi kom bra överens? Tobbe, Sella och Kalle Svensson tillsammans med Råttan hade när som helst platsat i humorprogrammet parlamentet och hade dominerat över alla komiker som sitter där idag. (Tips till er gubbar när ni lägger fotbollsskorna på hyllan!). Så till er som inte har sett Blåvitt under träning, jag råder er att åka upp till Skatås/Kamratgården och uppleva den stämning och kamratskap dem bjuder på.
Efter träningslägret så drog säsongen igång, efter matchen i Kalmar kändes det avgjort, vi spelade så förbaskat bra. Efter den matchen kände jag att ingen kunde nå upp till vår nivå, naiv som jag är. Fram tills det tog slut, jag började ifrågasätta, kritisera och misstro. När det går så pass bra och när det enda man andas är framgång, så tar en förlust hårdare. Är man supporter till Blåvitt så gör en förlust mer ont än vad någon annan kan inbilla sig, vi är så bortskämda med framgång. Det som hände med mig var att jag tog avstånd, jag menade att det som hände nu, det var inte mitt fel och jag kunde inte påverka det, det var inte mig det var fel på, det var Blåvitt. Men hur logiskt är det resonemanget, när jag som så många gånger tidigare har skrivit och menat att jag ÄR Blåvitt, att vi tillsammans är Blåvitt. Tänk på det. Vi ska tillbaka ut i Europa, och vi ska göra det genom att hjälpa varandra. Det här vad dock inte anledningen till att mitt skrivande avtog, visst var det svårare att finna motivationen – jag är ingen proffsbloggare, men anledningen var så pass okomplicerad att jag flyttade och började plugga, där av mindre tid över till detta fantastiska fritidsintresse.
Som studerande på annan ort så har jag både risigt med pengar och långt till matcher, Canal+ PPV borde betala en del av mitt studielån så mycket pengar som jag genererar till dem, så läser ni det här kan ni kontakta mig på ida@baraben.com för information om hur mycket ni är skyldiga. Mitt årskort har legat oanvänt under många matcher på hösten och jag överväger för och nackdelar till om det kommer att inhandlas ett nytt till säsongen 2011, jag kommer att resa väldigt mycket, spendera mycket tid i allt ifrån Norrland till utomlands på grund av skolan. Men de matcher då ni inte ser mig på läktaren, kan ni ge er fan på att jag sitter med PPV och följer mitt kära Blåvitt, tillsammans med er, bara lite längre bort.
Men för att svara på min egen fråga, var säsongen 2010 bara bedrövelse och elände? Nej. Jag kommer att ta med mig och minnas framförallt matchen hemma mot AIK, matchen då vi fullkomligt körde över dem, det kändes som en revansch som vi var i stort behov av och jag njöt länge efter den matchen. Och självklart matchen mot Ellos på hemmaplan, makalöst – västkustderby när det är som bäst. Jag tar endast med mig två matcher i bagaget, men desto fler minnen från erfarenheter jag fått tack vare fotbollen och Blåvitt. Nu väljer jag att stänga säsongen 2010 och istället se fram emot säsongen 2011.
Det här har varit ett av de mest minnesvärda åren i mitt liv, det tackar jag er för.
Och innan ni kommenterar, var vänlig läs nedanstående text.
Nej, jag ska inte med på bevakning utomlands under 2011. Jag har inte tid, och jag får inte, min resa är gjord och nu är det nästa skribents tur.
Gott Nytt År kära läsare - tillsammans är vi Blåvitt.
Yours truely, en inte längre lika nervös Ida M Henriksson.