Vi behöver ingen ny anfallare!

STATISTIK Nu var det dags igen med lite siffror. Den här gången handlar det om 2012 års största bristvara, nämligen målskytte. Och inte vilket målskytte som helst, utan det som ibland mer, ibland mindre, tillhör vår lagkapten Tobias Hysén.

Sedan Tobias Hysén blev ordinarie i Häcken har det nämligen gått att se en viss trend i hans mål- och assistproduktion. Eller vad säger ni om det här?

2002: 25 matcher för BK Häcken - 9 poäng (7+2)
2003: 28 matcher för BK Häcken - 20 poäng (5+15)
2004: 25 matcher för Djurgårdens IF - 12 poäng (3+9)
2005: 25 matcher för Djurgårdens IF - 19 poäng (9+10)
2006: 15 matcher för Djurgårdens IF - 6 poäng (5+1)
Här stack Tobias utomlands under sommaren men återvände hem till Sverige och en blåvit skrud efter bara ett år i England.
2007: 6 matcher för IFK Göteborg - 1 poäng (1+0)
2008: 30 matcher för IFK Göteborg - 11 poäng (4+7)
2009: 27 matcher för IFK Göteborg - 22 poäng (18+4)
2010: 22 matcher för IFK Göteborg - 13 poäng (10+3)
2011: 29 matcher för IFK Göteborg - 21 poäng (16+5)
2012: 30 matcher för IFK Göteborg - 13 poäng (6+7)

Den som är lite observant kan se att jag fetmarkerat varannan säsong. Vad betyder då detta? Jo, om ni jämför poängskörden under dessa år med de som inte är fetmarkerade (2007 undantaget, då han inte spelade speciellt mycket) ser ni förhoppningsvis det som jag vill peka på. Det borde ha gått att förutspå på förhand att Tobias "Tobbe é klar!" Hysén inte skulle leverera särskilt mycket just denna säsong. Han gör nämligen bara det varannat år.

Udda år snittar han (2007 borträknat) 20,5 poäng.
Jämna år snittar han (2006 borträknat) 11,6 poäng.

Med andra ord behöver vi inte panikvärva en anfallare nu, utan kan lugnt vänta en säsong till innan vi plockar hem Marcus Berg som inte riktigt verkar klar med sitt Europa-äventyr ännu. Nästa säsong kommer Tobias Hysén att göra upp emot 20 poäng och om man tror på statistiken kommer majoriteten av dessa att vara mål.

Vad skönt det känns nu va?
/patricw
@patricwestberg

Vad kommer tomten med i år?

Det börjar nalkas mot juletid!

Vi närmar oss julafton med stormsteg, och jag är övertygad om att samtliga av er, Mina barn, har varit riktigt goda och snälla supportrar, och att ni kommer få många fina blåvita paket. Ni vet, med sånt där lyxigt och glansigt omslagspapper, där smält lack förseglar flikarna och paketsnöret är delat så där fiffigt i mitten.
Julen är en tid där man skall vara tillsammans - umgås med familjen, knäcka nötter och lyssna på Peter Jöback framför brasan. Passa verkligen på att skämma bort varandra - rå om varandra och inte minst, drick kopiösa mängder glögg.

Allt det där är bara skitsnack. Julen är inte en tid för oss att vara tillsammans.
Det är ett substitut för att överleva den misär då Allsvenskan har uppehåll.
Det är en ursäkt. Ett tidsfördriv. Det finns bara en tomte. Han heter Håkan Mild.

Hur som helst - den 1:e advent smäller det. Då skall det bakas, pyntas och pysslas. För er som har idétorka och har kört fast tänkte jag här nedan ge lite tips på hur ni kan få det lite mysigare i hemmet.

Ur äggkartong är denna lilla Nisse gjord. Skaparen har döpt honom till Torbjörn.
Bredvid Torbjörn står en kona. Detta är bra mycket roligare än den klassiska speldosan,
och blir du mot förmodan trött på honom är det bara att stänga locket.

Ingen jul utan julgran, och självklart är det den vita granen som gäller.
Här dekorerad med blå kulor. Vad det andra krafset är har jag ingen aning om.

Det absolut viktigaste till julpysslet är hemmets majestätiska fort.
Om det är något minne jag tar med mig från min far så är det;
"Min son, det finns bara två sätt att se hur en person är - dels på hans skor,
men också på hans pepparkakshus."


----------------------------------------------------------------------------------------------------

Med dessa små tips vill jag passa på att önska er ett riktigt gott säsongsuppehåll, så lovar jag att sköta mig riktigt fint, för er skull, nästa år igen.

Ps. Julgransbilden lånades från http://ninna77.blogspot.se/ En riktigt bra blogg som kommer med mycket tips om inredning. (Ping alla fotbollsfruar)

Änglar som märkts för livet

SUPPORTRAR. Att de sista säsongerna orsakat stora skador och rivit upp djupa sår, det vet vi. Att resultaten och spelet inte värmt, det vet vi. Kärleken och stödet till IFK Göteborg är dock mycket djupare rotat än så. Det kommer om inte annat Cecilia och Christoffer få statuera exempel för nedan.

Christoffer blev förälder för en kort tid sedan och det tog dryga femtio timmar innan hans nyfödda dotter hade sett sin första blåvita PPV-match. Det var förmodligen en förlustmatch med tanke på att det var under innevarande år han blev förälder. Som en hyllning till IFK Göteborg, och för att visa för sin omgivning att de sportsliga resultaten inte ligger till grund för supporterskapet, valde han att tatuera in en i högsta grad utmärkande skyddsängel på sin vänstra överarm.

Cecilia är en 22-årig tjej från Ljungby, med det blåvita hjärtat på rätt ställe. Hon får ofta frågor om vad hennes tatuering står för och betyder och hon får ofta höra att hon inte är "riktigt klok" eller "tänk om du byter favoritlag då?". För Cecilia finns det dock bara ett lag, en klubb. Om detta vittnar hennes tatuering.

Att försöka bena ut vad som är en "riktig supporter" eller inte är tämligen meningslöst då det sannolikt finns lika många olika supporterskap som det finns människor som kallar sig supportrar. En sak är dock säker. Väljer man att märka sin kropp för livet efter säsonger som de vi precis fått uppleva så är man utan tvekan en riktig supporter. Detta innebär oerhört mycket för IFK Göteborg i längden. I hela Sverige går det runt människor med tydligt blåvita budskap intatuerat på sina kroppar. De kommer alltid få frågor om sina tatueringar - och alltid få berätta för sina omgivningar om sin kärlek till IFK Göteborg.

Tack till Cecilia och Christoffer för era bilder!

Gästkrönika bildspecial - Emelie

GÄSTKRÖNIKA. I dag serverar vi en gästkrönika bildspecial gjord av en flicka vid namn Emelie.
Eftersom vi gillade Emelies bilder så mycket kommer hon, i den mån hon kan, dela med sig av bilder från kommande bortamatcher i Skåneregionen.
Vill du delge dina åsikter eller tankar i form av ett kåseri, en krönika eller en analys? Maila oss din text eller din bild på:kontakt@baraben.com så kan den bli publicerad här - på Fotbollsgöteborgs största och bästa blogg!

Det var en vanlig skoldag när min kompis frågade vad jag helst av allt ville uppleva i livet innan det var dags och lämna jordens yta. Det dröjde inte länge innan jag svarade med svagt gråt i rösten: ”Helst av allt vill jag, precis som alla andra IFK Göteborgs supportrar uppleva en fantastisk Allsvensk säsong som avslutas med att man står på Gamlas Ullevi, inväntar slutsignalen av säsongens sista match som resulterar i att vi får fira det 19:onde och efterlängtade SM-guldet. Dock inte bara som en trogen supporter, utan som en fotograf som följt laget och föreningen genom hela säsongen, borta som hemma, i med och motgång.”

När min "fotbollshatare" till vän ifrågasatte denna dröm och ljuva tanke så gick det genast upp för mig – det finns folk som verkligen inte har någon stor passion och förståelse för hur mycket känslor det egentligen finns inom fotbollsvärlden. Det är inte bara en boll och ett gäng spelare som kämpar för en seger. Det är mer än så. De flesta drömmer om pengar, kärlek och kändisskap medan andra lever sig in i dröm fylld med blod, svett, tårar och fotboll.

Jag och min kompis promenerade genom Helsingborgs centrum när jag förklarade att det är en ren kärlek som växer inom en när man väl står på Gamla Ullevi och förs samman med alla supportrar i tonerna till Snart Skiner Poseidon. När vi alla förenas i ett och samma vrål efter slutsignalen och segern är vår. Vi lämnar Ullevi med en stolthet i hjärtat och längtar redan efter den kommande matchen, då vi åter igen kan få visa våra starkaste känslor och leva för vår passion. När vi sedan efter 29 omgångar genomgått gråt av både glädje och sorg, väntas säsongens sista match som ska resultera i ytterligare ett SM-guld, då vi återigen står på Gamla Ullevi och inväntar den 30 slutsignalen och sedan kan rusa in mot planen och tillsammans skapa historia och fira hela natten lång.

Tanken på att stå nere vid Gamla Ullevis gräsmatta som fotograf och fånga dessa ögonblick som sker under 90 minuters tid om och om igen under en hel säsong är tillfredsställande. Men att få fånga den otroliga historien bakom ett 19:onde SM-guld är en långt levande dröm. 
En dröm, som skall uppfyllas.
En dröm, som inom en kort tidsperiod kommer vara ett minne blott.
En dröm och ett minne som ska återberättas i decennier. 

Fram tills det 20:onde SM-guldet åtminstone.. 

Min långa och inlevelsefulla förklaring bidrog till att min kompis till viss del fick en uppfattning om vad fotboll egentligen handlar om, och vad det är för historia som ska dokumenteras och återberättas. Vad en sann passion är, och vad som, i mitt liv, är en sann och ren jävla kärlek! I med och motgång, glädje och sorg, tills döden skiljer oss åt. Som legenden Bertil ’Bebben’ Johansson sa; ”Man vet inte, näste dag är det min tur, sånt är ju livet och det är ju bara att acceptera. Men jag går ju inte och funderar på att jag ska dö imorn men så lätt är det och dö alltså. Men Blåvitt får aldrig dö.”

Vi är blåvitt! Vi har satt våra spår i fotbollens historia, men än är det inte slut. Så nu vänder vi ryggen till den allsvenska säsongen 2012, bryter ner minnena till sand så de rinner ut med tiden och tar en paus. För om ett par månader är det dags igen, då återförenas vi på Gamla Ullevi med blickarna framåt och satsar allt, för guldet det ska hem till Göteborg!

Nu kör vi!

P1 Dokumentären Kom Igen Gubbar! (Blåvitt 2012)

WEBBRADIO. Tidigare under söndagen sändes den omtalade P1 Dokumentären "Kom igen Gubbar"...




Programmet kan även laddas ner direkt som podcast/mp3a HÄR.

Kan vi fylla Gamla Ullevi?

STATISTIK OCH HETS Med Sveriges största supporterskara är det näst intill pinsamt att inte kunna ha ett högre publiksnitt än de dryga 10 000 vi haft de senaste säsongerna. I år var vi inte bara efter Malmö och AIK utan till och med Elfsborg. Jag tänker här presentera en uppskattning på hur lite som egentligen krävs för att vi ska fylla Gamla Ullevi match ut och match in.

Enligt en undersökning som gjordes nyligen påstods det att det finns ungefär 477 000 IFK-supportrar runtom i Sverige. Totalt bor 9 515 000 människor i landet. Enkelt matematik kan då berätta för oss att ganska exakt 5% av Sveriges befolkning faktiskt är Änglar.

I Göteborgs tätort bor 550 000 människor. Om vi antar att antalet supportrar till varje lag är jämnt utspridda över Sverige skulle således även 5% av Göteborgs befolkning ha Blåvitt som sitt lag. Lite enkel matematik igen så kan vi då hävda att minst 27 500 Göteborgare håller på IFK.

Så är det naturligtvis inte i realiteten. Eftersom geografisk plats är en stor faktor när man skapar relation till ett idrottslag är ju sanningen den att många fler i just Göteborg har IFK som sitt favoritlag än i någon annan stad.

I en undersökning från 2007 (presenterad på BaraBen i mars 2009) uppger 6 av 10 Göteborgare att deras lag är IFK Göteborg. Drygt 1 av 10 håller på Gais och knappt 1 av 10 håller på Öis. Resterande håller på något annat svenskt lag (t.ex. Elfsborg) eller på något utländskt lag.

Året då undersökningen gjordes, 2007, var visserligen ett par år sedan nu. Om vi tittar på publiksnitten sedan dess (och lite till) kan vi se följande:

• IFK haft runt 10 000 i publiksnitt nästan varje år sedan 2006 (undantaget guldåret 2007 och nästan-guldåret 2009).
• Gais har tappat från nära 7 000 (2006 och 2007) till mellan 4 500 och 6 000 beroende på år.
• Öis, som spenderat samtliga år sedan 2007 utom ett i en lägre division, har legat stadigt på ungefär 2 500 i snitt. Dock är det väl rättvist att nämna deras åskådarantal under säsongen 2009, när man spelade i Allsvenskan. Då hade de nästan 5 000 i snitt, trots att man var så dåliga att man åkte ur igen.
• Häcken, som inte ens var med i undersökningen 2007, är det enda laget som har en tydligt uppåtgående trend. Deras framgångar på planen har gjort att de gått från ett snitt på under 1 500 till över 3 000. Det som blir intressant är att se om deras snitt i år, då man var med i guldstriden till sista omgången, på nästan 4 500 personer per match är en indikation på nästa års snitt eller om man går tillbaka till runt 3 000 igen.

Sammanfattar man ovanstående kan man egentligen konstatera att den ökning som Häcken har gjort inte är på bekostnad av IFK, dvs det är inte IFK-supportrar som bytt lag till Häcken. Antingen är det Gaisare eller personer som inte tidigare hade något favoritlag i Sverige (eller över huvud taget) som numera väljer att gå och se Häckens matcher.

Om man är lite negativ av sig kan man räkna högt på de andra lagens snitt för att ge oss ett "worst case scenario" om hur fördelningen av supportrar i Göteborg ser ut. Ponera att Gais har 5 000 på sina matcher, Öis har 5 000 när de spelar i Allsvenskan och Häcken kommer göra ett bra år nästa år också och närma sig 5 000 i snitt de också. IFK fortsätter på sina stadiga 10 000. 20% håller fortfarande på något annat lag.

10 000 personer av totalt 31 250 (10 000 + 5 000 + 5 000 + 5 000 + 20%) är i princip en tredjedel, 32%. I teorin har alla lag lika stor andel supportrar som går på matcher som anhängare som stannar hemma. Därför antar vi att fördelningen av det totala antalet anhängare i Göteborg är samma som fördelningen av antalet människor på matcherna. 32% av Göteborgs tätorts (mer eller mindre) fotbollsintresserade håller på IFK Göteborg.

Fördelningen mellan hur många som anser sig ha en lagtillhörighet kontra inte är intresserade av klubbfotboll över huvud taget är svårt att veta. Om man tittar på antalet svenskar som följer sändningarna av landslagets matcher ser man att det brukar vara ungefär två miljoner, något fler när det är större matcher, men i runda tal 20% av Sveriges befolkning. Vi antar att det finns lika många som bara följer landslaget som det finns personer som enbart följer sitt klubblag, då bör samma antal, 20%, av det svenska folket ha någon form av intresse för klubbfotboll.

Sammanfattningsvis: 20% av Göteborgs befolkning är mer eller mindre intresserade av klubbfotboll, vilket motsvarar ungefär 110 000 människor. 32% av dem säger att IFK är deras lag, konstaterade vi tidigare. Då landar vi på runt 35 000 människor, enbart i Göteborgs tätort, som håller på IFK Göteborg. Om hälften av dem går på match så har vi fyllt Gamla Ullevi, utan att en enda stackars sate från kringliggande kommuner eller långväga resmål får biljett.

Dock är det flera aspekter som gör att inte alla går på match ut och match in. Tid är den ena, ekonomi är den andra och hype är den tredje. Den sista "ursäkten" accepterar jag egentligen bara i ett läge som de sista två-tre matcherna för säsongen en säsong som den vi haft i år, då inget finns att spela för och spelet inte värmer för fem öre. Inte heller jag hade motivation att gå på sista matchen och när den halvt krockade med en innebandymatch i Korpen blev det ett enkelt val att inte gå dit. Spelarna hade redan lagt ner säsongen, så varför skulle jag fortsätta?

Angående tid så har vi ju faktiskt konstaterat att det inte behöver vara så tidskrävande eftersom det räcker att varje IFKare går på varannan match i snitt för att vi ska fylla Gamla Ullevi med enbart göteborgare. Och handlar det om ekonomi så kan man ju använda samma resonemang. Köp årskort varannat år och gå på (i alla fall nästan) alla matcher det året och stanna hemma året därpå. Gör alla likadant så fyller vi arenan varje match.

Det här är givetvis inte fakta och det är inte heller riktigt så svart och vitt som jag framställer det, men vi borde verkligen kunna vara mycket, mycket närmre fullsatt än vad vi faktiskt brukar vara.

/patricw
@patricwestberg

Minnen från Råsunda

ÅTERBLICK. Dagen efter sista matchen på Råsunda är det dags att ta en titt i backspegeln och minnas 2 av de vackra stunder arenan har gett oss. Håll till godo:





Sedan får vi inte heller glömma hur AIK kommer minnas Råsundas sista spark....

P1 Dokumentär: "Kom igen, gubbar!"

P1 söndag den 25 November klockan 15:03

RADIODOKUMENTÄR. Vi visste alla förutsättningarna inför årets säsong. Efter en ovanlig satsning med ett flertal prestigevärvningar så var framgång det enda som räknades för IFK Göteborg säsongen 2012. En toppstrid, kanske ett guld, vi som följde laget under försäsongen såg ett självsäkert gäng som stundtals spelade bländande fotboll. Det var lätt att vara blåvit. Vad kunde gå fel? Allt visade det sig. IFK Göteborg blev ett rysligt exempel på fotbollens komplexitet och psykologi, vi fick bevittna en mental härdsmälta som nästan slutade med degradering.

Under den här märkliga säsongen följdes laget av Sveriges radios Louise Jacobson. Det som hon först trodde skulle bli en radiodokumentär om segrar och vinnarkultur blev till slut något helt annat. Jag ringde upp henne och frågade varför hon ville göra den här dokumentären.

– Därför att … jag är lite fascinerad över det här med vinnarskallar, och till en början var det ju tänkt att Blåvitt skulle vara med i toppstriden vilken jag ville följa, men nu blev det ju inte så riktigt.

Vad hade du för relation till fotbollen innan?

- Ingen! Jag hade bara sett några matcher på TV då och då. Men absolut inte Allsvenskan. Men jag var ändå fascinerad och förstod ju att det engagerade många och kände att jag ville förstå.

Hur har ditt förhållande till fotbollen förändrats? 

– Jo, jag har ju blivit mer intresserad. Inte såpass att jag kommer köpa årskort nu, men jag kommer helt klart att se fler matcher, Allsvenskan och andra. Man behöver ju få lite nycklar för att det ska bli kul, så är det ju med all kunskap. Och först då kan man skaffa sig ett eget förhållande till det. Men att bli sådär galet lycklig av fotboll som jag sett andra bli, dit kommer jag nog aldrig. Då måste det till något socialt eller genetiskt.

– Det jag kommer minnas längst är nog den kompakta stämningen som uppstår i ett rum med 30 män med gott självförtroende. De garvas åt saker hela tiden, utan att man fattar poängen. Det är väl del av en kultur. 

Hur var det att komma in i en grupp som drabbades av det här oväntade nederlaget?

– Mm … det var ju spännande att se humörsvängningarna. Mikael Stahre brukade prata om den här känslomässiga hissen som man inte får åka med i, men det var ganska mycket en känslomässig hiss.

– Stahre är väldigt intressant tycker jag. Han är väldigt engagerad som person och tränare. Det jag blev nyfiken på hos honom var hans oerhörda vinnarfokus. Alla elittränare bör ju ha det mer eller mindre tänker jag, men Mikael Stahre var inte rädd att säga att vinnandet betyder allt för honom.

– Och det är ju sjukt spännande att komma in i en grupp, och försöka fånga upp vilken jargong och vilka värderingar som råder där tycker jag. Det speciella med fotbollen är att allt handlar om att vinna, vinnarmentaliteten är norm för nästan alla där, och det var det där svartvita jag ville skildra i den här dokumentären.

Dokumentären sänds i P1 på söndag den 25 november klockan 15:03

Louise Jacobson arbetar för Sveriges radio och har tidigare bland annat gjort dokumentären "Sommar utan män" som nominerades till Tempo Radio Award 2011.

@BengtsonJoakim

Gästkrönika signerad John Alvbåge

GÄSTKRÖNIKA. I dag serverar ingen mindre än John Alvbåge en gästkrönika om sitt liv som fotbollsupporter och spelare. Vill du delge dina åsikter eller tankar i form av ett kåseri, en krönika eller en analys? Maila oss din text eller din bild på:kontakt@baraben.com så kan den bli publicerad här - på Fotbollsgöteborgs största och bästa blogg!

Hej Alla Blåvita.

Det är alltid ett litet känsligt ämne när man får frågan att skriva en krönika för fotbollsbloggarnas fotbollsblogg BaraBen. Det är givetvis en ära att få frågan, men det kanske kan uppfattas som fjäsk till fansen att smöra och klappa fansen medhårs. Men jag tänker inte bry mig om det nu. Jag ska helt enkelt försöka skriva ner något som kommer rakt ifrån hjärtat.

Jag har inte här i denna krönika tänkt summera det Blåvita året 2012, eller berätta om mitt första hela år som Blåvit spelare. Jag har valt ett helt annat ämne. Dels för att jag brinner mer för det ämnet jag ska skriva om, och sen så har ju det Blåvita fotbollsåret inte varit så jävla roligt så att det är värt att summeras i en krönika eller liknande. Det bästa med året är att vi nu har mer erfarenhet än förra året och att vi har ett jädrans sug på att göra något bra med fotbollsåret 2013!

Saken är den att under ledigheten som är just nu så har jag haft tid till att göra lite saker som jag under året skjutit upp till framtiden.

Dom där hyllorna måste upp  -  Det gör jag när jag får tid...

Jag måste måla färdigt på övervåning  -  Det gör jag när jag är ledig...

Fan jag måste städa i garaget  -  Det gör jag på semestern....

osv osv...

Så när jag var ute i garaget och städade för någon vecka sen så började jag rota i gamla flyttlådor för att se vad som skulle sparas och vad som skulle slängas. Då hittade jag en låda som innehöll en mängd gamla foton, tidningsutklipp och gamla fotbollsalbum ifrån VM 1990 och 1994 osv. Jag började bläddra och på en sekund så kändes det som att jag var en pojke på 7-8 år igen. 
Jag visste inte då vad jag skulle bli, men jag kunde drömma om det. Jag drömde mycket och ofta.

Jag ville bli fotbollsmålvakt och jag ville spela i Champions League med Blåvitt.

Faktum var ju att varje gång jag satt framför TV:n, eller stod i kylan på Ullevi och såg spelarna komma in till Champions League-låten så stannade världen upp för en stund. Man stod och njöt, och gåshuden var total. 
"The Champions Leaaaague, the Chaaaaampionsssss" - Fantastiskt!

Hela den där framgångrika eran på 90-talet med SM-guld efter SM-guld och Champions League-matcher varje höst/vinter på Ullevi gjorde ju att min kärlek till klubben var stor. Jag var ingen medgångsupporter som bara höll på Blåvitt för att dom var Sveriges bästa lag - Jag höll på Blåvitt för att min morfar, pappa och alla andra i släkten gjorde det. Jag fick en Blåvit uppfostran skulle man kunna säga. Vi hade en sån där liten matchdräkt hängandes med en sugpropp i ena fönstret i familjekombin och pappa hade gamla porträttbilder av spelare i byrån hemma som han visade mig ibland. När jag var hemma hos mormor och morfar så kunde morfar berätta om gamla Blåvita storspelare som jag aldrig hört namnet på tidigare. Jag var som liten grabb imponerad och att få spela i Blåvitt var ju den ultimata drömmen om det ens var möjligt att få göra det.

 Lagbild ifrån RekordMagasinet, IFKs lag ifrån 1945. Jag fick Morfars RekordMagasinet utklipp innan han gick bort. Jag har kvar samlingen än idag, den har ett stort värde för mig.

Jag insåg ganska tidigt att det var fotbollsmålvakt jag ville vara. Jag spelade visserligen handboll länge in i tonåren och var inte helt värdelös där, men fotbollsmålvakt var ju grejen, det som var roligast. Man fick ha handskar på sig och det var riktigt skönt att kasta sig på grusplanen kunde jag tycka.

Jag gillade hela grejen med att vara målvakt och intresset var stort.

Jag hade förebilder och idoler och det är just det ämnet som denna krönika handlar om. Att man ska ha drömmar och att man måste ha förebilder!

För mig så har mina drömmar och mina förebilder haft en extrem påverkan på just mitt liv och på vart jag är idag. Mitt pojkrum hade visserligen Batman och Stålmannen på väggarna men annars var det andra superhjältar som gällde - Sebastiano Rossi, Gianluca Pagliuca, Michael Proud Homme, Claudio Taffarel, Peter Schmeichel och såklart Thomas Ravelli.

Ravelli var speciell för han var min Blåvita hjälte. Han var gud för mig när jag växte upp och jag gillade honom långt innan 1994 då resten av Sverige fick upp ögonen för honom.
Jag njöt som 12årig pojk att Ravelli blev hjälten i VM 94. 
"Haha där fick ni alla tvivlare" tänkte jag. För jag minns hur sjukt ifrågasatt Ravelli var just innan den där magiska sommaren 1994.

Jag minns tydligt när jag var 10 år gammal. Året var 1992 och det var EM på hemmaplan och Ravelli skulle stå i Femmans köpcentrum och signera bollar. Jag åkte in med mamma och alla hennes dagbarn för att få en sån där EM 92-boll signerad. Väl framme hos Ravelli så var jag stum, helt förstummad. Jag tror inte ens att jag fick fram ett "hej".

Ravelli ville vara trevlig och kallpratade lite till mig. Han såg att jag hade en Los Angeles Kings-keps på mig och sa "Kings, aha så du spelar ishockey?". 
Jag fick inte fram något svar jag bara mumlade något för jag spelade ju inte alls ishockey. Jag hatade ishockey.

Jag var nog hans största fan och fick inte sagt ett skit till honom.

Det hela var slut och det var mer folk som skulle ha sina bollar signerade och jag gick till min mamma som glatt stod och tittade på sin son som äntligen fått träffa sin idol. Men jag var ledsen och förstörd eftersom att Ravelli nu trodde att jag spelade ishockey. Han hade ju ingen aning hur mycket jag avgudade honom.

Hela dagen var förstörd och på bussresan hem till Torslanda så tittade jag ner i golvet och tänkte hur dum i huvudet jag var som hade på mig min gamla urtvättade Los Angeles Kings keps just denna dagen. Hur kunde jag vara så dum att jag nu hade fått Ravelli att tro att jag gillade ishockey - idiot!

Det tog ett tag att smälta och det är väl inte för inte som att jag minns hela historien än idag.

Sen den dagen som 10åring så har det gnagt mig i bakhuvudet att jag ska fan visa någon gång för Ravelli att jag inte alls spelar ishockey utan det är fotboll som jag spelar och att jag är fotbollsmålvakt, precis som han själv.,

En del av EM92-laget. Ni kan se flera Blåvita hjältar som Kennet, Rehn, Micke Nilsson, Ravelli och min personliga favorit Micke Martinsson

Att ha förebilder är ett utav dom bästa tipsen jag kan ge till en ung fotbollspelare. Titta på din idol och försök göra likadant. Se och lär!

Jag missade inte många av hemmamatcherna när jag kom upp i tonåren och allt som oftast så åkte jag buss och spårvagn in till Gamla Ullevi med mina andra Blåvita kompisar från Torslanda.Det var stämning redan på bussen. Ofta hoppade vi av på Backaplan och tog spårvagnen över Götaälvbron för på spårvagnen var det alltid så bra drag. 
Väl inne på Gamla Ullevi så sa jag ofta till kompisarna att "Gå ni bort till klacken så kommer jag sen", för jag stod allt som oftast precis bakom Ravellis mål och tittade på hans uppvärmning. Jag såg på honom och försökte suga i mig av varje intryck jag kunde få. Jag tog hundratals "mentala bilder" som jag sen försökte göra till mina hemma på TorslandaVallen. När uppvärmningen sen var klar så trängde jag mig in borta hos klacken med kompisarna för att lyssna och sjunga med i Andreas Tolls allsång.

Ibland var det för packat med folk på Gamla Ullevis långsida så vi var tvungna att stå på kortsidan där Micke Nilsson minst en gång per match sköt en boll över till Stampgatan på andra sidan vattnet. 
"-Micke Nilsson skjuter för o döda, Micke Nilsson skjuter för o döda!"

Jag och min kompis Mats Johanesson innan avresa till ännu en Blåvitt match.

            Ni ser också hur sjukt modern jag va på den tiden! Lusekoftan! =)

Idag så är det givetvis en viss Malmöpåg som heter Zlatan som är alla kidsens förebild och det är han som till 90% gör att vår Svenska fotbollsframtid kommer att bestå av sulfinter, klacksparkar och bicicletas. 
Zlatan är tokviktig just därför men jag är i grund och botten en kille som njöt mer åt Jonas Thern och Stefan Schwartz tacklingar än åt finliret som ung.

Jag minns väl den gången som den övernaturligt snabbe Andrei Kanchelskis blev så enkelt ikappsprungen av Jocke Björklund på Nya Ullevi 1994, och när Jocke tog bollen ifrån Kanchelskis så jublade jag så högt jag kunde. Det var vacker fotboll för mig.

Annars var Roberto Baggio min allra största idol om jag nu inte skulle välja en målvakt. Roberto Baggio var liraren jag alltid var när jag skulle spela ute och skjuta straff när vi lekte "VM-final" på gräsmattan hemma vid radhusområdet i Torslanda. Det var det enda tillfället, annars så var jag målvakt och då var det Schmeichel, Ravelli och grabbarna som gällde.

Lagbild på mitt gamla Torslanda IK lag. Bilden tagen efter segern i Lion Cup 1992. Good old Times!

Just det att få vara en del av IFK Göteborg idag är stort för mig, otroligt stort. Jag kan väldigt enkelt relatera till alla unga supportrar för jag är ju en av dom liksom. När det står en liten kille och vill ha sin keps eller tröja signerad efter träningen så ler jag bara, för jag har precis gjort som han en gång i tiden. Det känns inte som att det var så längesen, trots att jag numera är 30 år fyllda och har hår på pungen.

Hela idén till denna krönikan fick jag som sagt när jag rotade i den där flyttlådan ute i garaget och kände mig som en ung pojke igen. Innehållet i lådan påminde mig om min uppväxt som gjort att jag är där jag är idag. Jag drömde och ville bli som mina idoler......och en bit på vägen har jag kommit för jag drömmer fortfarande om det där Champions League låten som jag återigen vill höra på Ullevi....
"The Chaaaampioooons Leaaague, the Chaaaaampionssss!"

Bild tagen i Svanesund 1997 då jag var med på IFKs Sommarproffs. Hittar ni mig på bilden? Andra lirare på bilden är bland annat Johan Elmander, Stefan Ishizaki, Daniel Niklasson mfl. Som ledare ser ni bland annat Bullen, Ola Svensson och legenden Leif Nilsson.

Fortsätt drömma gott folk, det är sjukt viktigt och Heja Blåvitt !

//

Eder burväktare John Alvbåge

Samtliga bilder är ifrån John Alvbåges privata samling.

Dr. De Pedro´s straffsparksskola

FOTBOLLSSKOLA. Enligt Infostrada Sverige på Twitter (@InfostradaSE) så är Blåvitt sämst i Allsvenskan på att förvalta sina straffsparkar om man räknar från 2009 och framåt. Vi har fått 15 straffar och satt endast åtta av dessa, 53-procentig utdelning alltså. För att råda bot på detta tänkte jag att vi kunde få hjälp av en f.d blåvit superstjärna. Javier De Pedro, som säsongen 2005 anlände till IFK och som försvann lika snabbt. Håll till godo!

Att bygga ett lag

Mattias Balkander, journalist på GP, ställer idag frågan på sin blogg på hur vi blåvita inför nästa säsong vill:

1. Formera truppen.
2. Skapa ryggrad i startelva, vilka ingår där och på vilka positioner.
3. Arbeta med rekrytering av ny klubbdirektör.
4. Tänka i frågan kring Kent Olssons efterträdare.

Jag kommer i det här inlägget att främst fokusera på de två första punkterna och försöka resonera lite kring dessa.

Som ni själva kanske redan märkt så hänger fråga ett och två ihop. När man snackar ryggrad i ett lag nämner man ofta centrallinjen. Det vill säga målvakt, mittbackar, innermittfält och anfallare. Har man

starka spelare på samtliga av dessa positioner plus någon "spetsposition" så är man ett topplag. Det är i alla fall min bestämda åsikt.

Mattias Bjärsmyr

Kollar man på truppen som vann sm-guld 2007 hade vi en Bengan i toppform, i mittbacksparet Ragge och Bjärs hade vi nog allsvenskans bästa mittbackspar. På mitten hade vi Thomas Olsson och Gustav Svensson och längst fram en Marcus Berg som gjorde mål på allt mer eller mindre. Lägg där till att vi hade en ordentlig spetsspelare i Niclas Alexandersson på högerkanten. Att vi dessutom kunde lyfta fram en sån spelare som Wernbloom som började leverera direkt efter att Berg försvann ledde således fram till nummer 18.

Om vi så hoppar fram till 2008 så var den stora skillnaden egentligen att Marcus Berg försvunnit. Och det kan mycket väl ha varit det som skiljde från ytterligare ett sm-guld. Att den där notoriska målskytten inte fanns i truppen. Bäste målskytt 2008 blev Wernbloom på ynka åtta mål. Det är givetvis omöjligt att svara på om det hade räckt till sm-guld med en riktig målskytt i laget. Men det kan mycket väl ha varit det som fattades. Utöver att Berg försvann valde Bengan att lägga handskarna på hyllan och Christensen plockades in. Men i resonemanget kring vilka nyckelpositioner som måste vara fyllda gör det ingen skillnad då Kim är/var en lika bra, om inte bättre, målvakt än vad Bengan var.

Även till säsongen 2009 fick vi behålla "ryggraden" i truppen. Den enda egentliga förändringen var att Alex lagt av, men samtidigt klev Selakovic fram och gjorde sin bästa säsong i Blåvitt. Det som fattades 2008 var alltså en målskytt, något vi fick 2009 då även Hysén gjorde sin bästa säsong i Blåvitt. När Bjärs och Wernbloom försvann klev Dyre/Hjalmar fram i försvaret samtidigt som Stiller plockades in och ersatte på ett utomordentligt sett. Och vi vet ju alla hur snubblande nära vi var att plocka hem det 19e.

Det finns utöver dessa spelare ytterligare ett gäng som fortfarande nämnts. Däribland Adam Johansson och Sebastian Eriksson, bägge två med landskamper på meritlistan. Så under dessa tre säsongerna fanns det gott om kvalité i truppen.

Tobias Hysén

Säsongerna 2010 och 2011 kommer jag inte gå igenom närmare. Men det man kan säga är att det försvann oerhört mycket kvalité ifrån truppen utan att det dessa ersattes fören hösten 2011. Under dessa två säsonger tappade man resterande delarna av centrallinjen, den enda som blev kvar var Hysén, som dessutom drogs med mycket skadebekymmer. Vilket även Adam Johansson, Robin Söder och Mikael Dyrestam gjorde.

Inför 2012 försökte man göra något åt detta. Man värvade en ny målvakt, en ny mittback, tre centrala mittfältare, Haglund inräknad och dessutom en ny anfallare (Sobralense). Det man fick var en målvakt som släppte in billiga mål, en mittback som inte alls styrde försvaret på det sätt man hoppats på, ett gäng mittfältare som mest sprang på samma ytor och en anfallare som sett stundtals väldigt ointresserad ut. Lägg där till att Hysén som var tänkt som den notoriska målskytten inte längre gjorde mål som han gjort tidigare. 

Vad vill jag så se till nästa säsong? Jag vill dels se en John Alvbåge som håller samma nivå som han gjorde under hösten. Gör han det så finns det absolut en tillräckligt bra målvakt. Jag vill se att man lyckas förlänga Bjärsmyrs kontrakt. Vad gäller den andra mittbacksplatsen så är jag lite kluven till hur man skall göra där. Vågar man satsa på Dyrestam? Han har trots allt varit oerhört skadebenägen och gjorde i år bara sju matcher. Kjetil Waehler håller helt enkelt inte tillräckligt hög nivå för att vara ordinarie i ett lag som skall utmana om SM-guldet. 

Mikael Dyrestam

Om man skulle lyckas förlänga med Bjärsmyr och samtidigt plocka in ytterligare en mittback lär det få konsekvensen att Dyrestam förpassas till vänsterbacksplatsen. Det i sin tur leder med största sannolikhet att han inte förlänger kontraktet. Nu är det en väldigt förenklad bild av sanningen men det är nog så det ser ut. Om man inte vågar satsa på Dyre som mittback är det nog lika bra att försöka sälja honom redan nu i vinter, om det finns intressenter. Kontentan av det hela är att man måste förstärka försvarsspelet. En mittback och en vänsterback lär vara det som letas efter just nu.

Ser man till det centrala mittfältet blir det med största sannolikhet inga nyförvärv. Snarare kan det vara så att det försvinner någon eller till och med några spelare härifrån. Eller åtminstone att man kommer vara öppen för förslag. För man har nog insett att man har alldeles för många. De jag tror man kommer satsa på inför nästa säsong är Pontus Farnerud och Jakob Johansson. 

I anfallet hoppas jag att man återigen väljer att placera Hysén. För det är där han är som bäst. Men även här letar man som bekant förstärkning. Jag tror inte man vågar satsa på Hysén som ensam målgörare.

För att sammanfatta tror jag således att man kommer ha en centrallinje bestående av:

Alvbåge

Bjärs - Dyre/NY

Jakob - Farnerud

Hysén - NY

Hannes Stiller

Ser man till vilka spelare som finns i truppen just nu så borde man absolut inte fortsätta spela 4-4-2 då det egentligen bara finns en ytter i Bärkroth. Det enda som egentligen är "säkert" är att man kommer använda sig av en fyrbackslinje. Hur man sedan väljer att fylla på startelvan beror nog en hel del på vilka spelare man lyckas knyta till sig och vilka man blir av med. För i dagsläget finns det nog flera som man helt enkelt vill bli av med. De jag tänker på är främst Daniel Sobralense och Philip Haglund. Det känns inte som att det finns några naturliga roller i laget för någon av dessa. Dessutom MÅSTE man förlänga med Hannes Stiller, det är min bestämda åsikt. Han är absolut inte tillräckligt bra för att vara ordinarie, men det går inte komma ifrån det faktum att han fortfarande levererar när han får chansen.

Så i vinter har Mikael Stahre, Håkan Mild och spelartruppen ett jättejobb framför sig. För det lär bli en hel del förändringar...

Andrej Häggblad – ”Vi ska återerövra Göteborg”

 

INTERVJU. Jag träffade Andrej Häggblad, marknadschef för IFK Göteborg, uppe på soldränkta Kamratgården. Alla här i Göteborg vet att solen inte tittar fram allt för ofta nu för tiden, men just idag gav den vår gård ett alldeles underbart sken.

Foto: Peter Johansson

Allt hade börjat med ett Twitterinlägg där Andrej förklarade att ”Senast säsongen 2015 ska vi sälja 15000 årskort/biljetter i snitt per match i allsvenskan”. Detta gjorde mig väldigt nyfiken och jag ville veta mer. Andrej föreslog ett möte och några minuter senare var mötet bokat.


Foto: Peter Johansson

En sprudlande glad Andrej tog emot nere i receptionen. Efter att ha hämtat lite kaffe var det dags för vårt samtal i ett av mötesrummen. Ena kortsidan i rummet var täckt med budskapet ”IFK – Laget i våra hjärtan”. Det kunde inte bli mer sant än så!

Berätta för oss – vad är det för mål ni satt upp och vad innebär det i praktiken?
- Säsongen 2015 ska vi sälja 15000 årskort/biljetter till varje hemmamatch. Målet ska uppnås med bibehållen eller förbättrad intäkt per åskådare. För att uppnå målet tror vi att ett kundorienterat synsätt i kombination med ett återkommande analys- och förädlingsarbete är viktiga framgångsfaktorer. Vi får dock inte glömma det allra viktigaste, att vidareutveckla den fantastiska atmosfär som råder på Gamla Ullevi. Det är en konkurrensfördel som ingen annan kan erbjuda.

Berätta lite om hur ni inom marknad jobbar för att nå målen.
- Vårt arbete består av två faser, rekryterings- och leveransfasen. Rekryteringsfasen går ut på att övertala så många personer som möjligt att besöka våra evenemang. Leveransfasen innebär att erbjuda en upplevelse som gör att de vill återkomma. Oavsett vilken av faserna vi ägnar oss åt gör vi det genom att utgå från den aktuella målgruppen. Vårt rekryterings- och leveransarbete skiljer sig t.ex. avsevärt åt när det gäller Young Fellows och Seniorläktaren. Genom att utgå från målgruppens behov när vi formar budskap, väljer kanal och aktiviteter på arenan är vi övertygade om att vi kommer att öka vårt publiksnitt. Då skapar vi mervärden för livepubliken som överträffar substituten som t.ex. tv-soffan. Kan vi bland annat få ordning på wifi-nätet så öppnar sig många möjligheter. Framtidens publik vill inte vara åskådare. De vill vara deltagare.

Andrej Häggblad

Tidigare säsonger har ni kunnat rida på vågen av SM-guld, ny arena och inför säsongen 2012 gjorde vi flera spektakulära värvningar. Nu har vi tre år i rad med placeringarna 7-7-7. Hur ser det ut inför säsongen 2013?
- Vi har precis gått ut med budskapet ”Återerövra Göteborg”. Vi måste skapa en stark grund att utgå ifrån om vi ska nå framgång bortom våra gränser. Att återerövra Göteborg innebär främst att Gamla Ullevi återigen ska bli en arena som våra motståndare fruktar och lämnar tomhänta. Men även att vi ska återta positionen som nummer ett i staden när vi summerar allsvenskan 2013. Lyckas vi med båda de sakerna så är sannolikheten stor att vi är med och slåss om det vi åtrår allra mest.

Hur ser det ut med priser inför 2013?
- Vi kommer ha samma priser som under 2012. Med tanke på inflationen kan man kanske lite skämtsamt säga att det blir billigare att besöka våra matcher. Vi kommer även bjuda alla årskortsinnehavare som förnyar sitt årskort innan den 31 december på bortamatchen mot Häcken. Det är ett tack för deras lojalitet samtidigt som det går i linje med att vi ska återerövra Göteborg och behöver deras stöd.

Utöver detta kommer vi även byta biljettleverantör från iTicket till Ticnet och vi hoppas att det innebär förbättringar för våra kunder. En förbättring för våra årskortsinnehavare är att de kommer att kunna vidarebefordra en biljett från sitt årskort om de inte själva kan gå på matchen.

Hur kan vi som supportrar hjälpa till att nå de uppsatta målen?

- Det är fyra saker jag kommer på direkt:

1. Sprid ordet! Dela med er av de blåvita budskapen i de sociala medierna.
2. Visa färg! Flagga från balkongen på matchdagar. Klä er i blått och vitt. Sätt en dekal på din bil. Blåvit stad var ett fantastiskt initiativ!
3. Värva! Ni supportrar är våra viktigaste ambassadörer och kan genom ert agerande påverka andra att komma på våra matcher.
4. Sjung! Lev ut din passion på Gamla Ullevi. Det ska koka när Blåvitt spelar.

Mötet lider mot sitt slut och det är en väldigt positiv och energisk Andrej som har hållit låda i över en timme. Innan mötet avslutas vill vi självklart passa på att ställa fem snabba frågor:

Gräs eller Konstgräs
- Utifrån mitt kommersiella perspektiv tycker jag att det med rådande förutsättningar finns fler fördelar med konstgräs.
Kött eller Makrill
- Kött
Gamla Ullevi eller Nya Ullevi
- Gamla Ullevi
Snart skiner Poseidon eller Heja Blåvitt
- Snart Skiner Poseidon
Baraben eller andra fansidor
- Alla sajter, bloggar och initiativ är viktiga.

Har du några sista ord du vill hälsa till Barabens läsare?
- Jag är lite oroad över att det är några få personer som står för majoriteten av det aktiva engagemanget inom den blåvita supportersfären. De personerna behöver stöttning innan de bränner ut sig. Ju fler som engagerar sig aktivt, desto snabbare kommer IFK Göteborg att nå framgång. Var med och bidra utifrån era förutsättningar. Engagera er i Supporterklubben Änglarna, hjälp till med tifon, skriv ett blogginlägg, häng upp en banderoll etc.

Foto: Peter Johansson

Efter mötet sluts får jag en extra rundvandring på Kamratgården. I korridorerna stöter jag ihop med både Håkan Mild, Kennet Andersson och Roger Gustafsson. Väl utanför fortsätter solen skina på mig och de gröna gräsplanerna. Det kunde inte bli en bättre avslutning på detta möte.

KanalGlenn är tillbaka: MediaMarkt vs BaraBen

KANAL GLENN. I inslaget BaraBen vs MediaMarkt tar vi tag i de brutala lögner som just nu sprids i Göteborg i ett klipp av tung, djuplodande, grävande journalistik...

Årets föraning

Den 28 mars i år släpptes Kents singel 999, den första från senaste skivan Jag är inte rädd för mörkret. Då var det fortfarande några dagar kvar till Blåvitts allsvenska premiär borta mot Syrianska, men Jocke Berg, den synske jäveln, han visste redan:

"Vi har väntat här i regnet
på någonting som inte hände
och som aldrig kommer hända
Det är bara en vag känsla
av att någonting gått förlorat"

 
Och, ja, att döpa låten till 777 hade så klart varit alldeles för enkelt.

/ @johannerman

Gästkrönika - David Lundin

GÄSTKRÖNIKA. I dag välkomnar vi unge herr David Lundin som serverar en gästkrönika kring sina tankar runt Silly Season. Vill du delge dina åsikter eller tankar i form av ett kåseri, en krönika eller en analys? Då är tillfället perfekt! Maila oss din text eller din bild på:kontakt@baraben.com så kan den bli publicerad här - på Fotbollsgöteborgs största och bästa blogg!


Det har i samband med Säsongens slut börjat snackas om övergångar och rustning till nästa säsong på olika plan. Med det ingår såklart även förstärkningar av olika slag. Sportbladet har skrivit om att IFK letar efter en rutinerad förstärkning på mittfältet samt en målskytt som pumpar in ca 15 baljor per säsong. Men om en mittfältare ska på ingång så ska det tilläggas att IFK redan har fem-sex mittfältare i truppen efter Selakovic avsked, beroende på om man räknar Sobra som mittfält eller inte. 
Till förra säsongen värvade man två-tre mittfältare med (Sobra), Farnerud och Gerzic. 
Om man då behöver en till är det ju väldigt tydligt att man inte tror på sin satsning och måste svänga/ändra metod. Det är ju en markering spelare-, som supportrar måste känna av och det tycker jag inte bådar gott för framtiden, då jag gärna ser fortsatt tro på kontuinitet för framgång. Efter den här satsning får man ju vänta in i viss mån på framgången, och ge den lite tid.  

Men en anfallare behövs absolut om inte Hysen/Söder börjar komma igång. Hysen räknar jag med ska fortsätta som tidigare säsonger och göra det han ska i målprotokollet, och att det här bara var ett svart år för honom helt enkelt. Men för Söders del börjar man tveka - för visst har han fått chansen men han har inte tagit den vara på den. Så enkelt är det. Trots att man känner för killen så är IFK en stor professionell klubb och det gäller att man levererar. Men en gubbe som sätter kassorna behövs, frågan är om det finns i de egna leden eller någon annanstans. Det har ju ryktats konkret om Robin Simovic som känns riktigt intressant. Han är 197 cm lång och hyfsat snabb. Han har många gånger i sin karriär jämförts med Zlatan och jag kan bara stämma in. Han kan bidra med tyngd och mål i anfallet.Han är bara 21 år gammal och med ett kontrakt verkar gå ut snart, så han känns inte så dyr för IFK och lösa. Han har spelatat i superettan i år för Ängelholm och lagt 17 mål. Man kan se några av dem här. Han tycker jag som sagt känns riktigt het. 

En annan potentiell spelare är Emil Johansson som inte har gjort en kanonsäsong i sin nuvarande klubb Groningen som spelare i eredivisie. Han har fått knappt med speltid (skadad) men är en riktigt bra grabb för Allsvenskan. Han gjorde årets mål 2009 och var med när u-21-em spelades i Sverige. Då petade han Martin Olsson som nu är mer eller mindre ordinarie i landslaget. Man kan i alla fall vara säker på att han inte är sämre än Logi i alla fall. Med det sagt behöver han inte vara världsbäst, men med Logis säsong och det han tidigare har visat för oss så kan han väl inte få spela så mycket mer för IFK. Han har faktiskt varit riktigt miserabel utan en enda riktigt bra prestation. Enda anledning till att han har fått spela är att det inte funnits någon bättre efter skador och liknande. Men i Emil kan man få en trygg, säker och offensivt inriktad vänsterback. 

Det har även ryktats kring BP-talangen  Ludwig Augustinsson (Vänsterback). Augustinsson känns intressant med sina blott 18 år. Han har varit en av alla dem som övertygat i BP i år och har gjort att de har åkt upp i Allsvenskan, men det känns fortfarande lite tidigt att värva en kille som bara haft en säsong som ordinarie i BP. Då har man ju Azulay istället som i och för sig är mittback men också kan konkurrera på ytterbacksplatsen såväl som den skadedrabbade "Dyre". Men det står fortfarande i spekulation mellan Augustinsson och Johansson där jag känner att Johansson är ett mer beprövat kort. Silly är som sagt igång direkt efter slutsignal som vi verkar få vänja oss vid som Blåvitt supporter.  

"Silly är roligare än själva säsongen för en IFK-supporter" som min bror uttryckte det. Jag kan hålla med men det måste få konsekvenser i resultat annars är det inte "guld" värt. 

Håkan Mild jobar vidare och det gör vi som supportrar! 

Ha d Gott! 

/ David Lundin

Det här kallas timing, Zlatan!

LANDSLAGET. Pang, pang, pang, pang. "Babbe"? Zlatan Ibrahimovic till riksdagen! #dethärärmittland - en sån underbar jävla spelare, person, karaktär, förebild, hjälte - heja Sverige! Århundradets replik.

Gästkrönika - Vi bör stå enade, ej splittrade!

GÄSTKRÖNIKA. I dag välkomnar vi signaturen "Erik H" som serverar en gästkrönika om sina slutsatser kring vår supporterkultur. Vill du delge dina åsikter eller tankar i form av ett kåseri, en krönika eller en analys? Maila oss din text eller din bild på:kontakt@baraben.com så kan den bli publicerad här - på Fotbollsgöteborgs största och bästa blogg!


Först bör jag deklarera att jag inte tillhör någon gruppering. Jag sitter på sittplats och trivs bra med det. Då vår älskade förening lider av en kris, vilket ett guld på 16 år givetvis kan beskrivas som, är det rätt få saker som man som supporter kan göra. Man kan ge glada tillrop till spelarna, man kan försöka få med sig en eller några extra kompisar på hemmamatcherna och man kan köpa årskort. Man kan också sluta prata illa om andra supportergrupper som stöttar samma lag. 

Jag anser att vi ska ha beröm. Under dessa långa mörka år har supporterskaran skött sig bra. Genomgående ett högt publiksnitt, väldigt få skandaler (inkastade föremål, stormningar etc) och en stödjande publik. 

Något som däremot stör mig lika mycket varje gång är då jag hör Blåvita supportrar snacka skit om andra Blåvita supportrar. Det kan vara på stan, det kan vara på diverse internetforum och det kan vara chattrutan här på den eminenta bloggen Baraben.com. Är rätt övertygad om att den Blåvita supporterskaran är en av de allra mest splittrade i Sverige. Något som jag finner ytterst tråkigt. 

Ett exempel är självklart all den skit Ultras Göteborg får. Som ultrasgrupp är de den i Sverige som bränner klart minst bengaler. Detta pga det negativa ställningstagande stor del av övrig publik tagit. Vid de enstaka tillfällen det faktiskt sker blir det ett mindre ramaskri. Man behöver inte gilla bengaler, men man måste tillslut inse att det tillhör ultraskulturen och det kommer ske igen. Tillika får Ultras Göteborg sällan beröm för de resor de anordnar, de tifo-korregrafier de skapar eller de flaggor de målar. 

Tror att vi alla kan enas om att en splittrad supporterskara inte gynnar blåvitt, det drabbar i slutändan stödet till laget. Försök därför ha förståelse för att folk väljer att stödja sitt lag på olika sätt. Alla är nämligen där för samma mål;
Att heja fram IFK Göteborg till 3 poäng. 

Jag vill till sist visa ett klipp. Hammarbys huligangruppering anordnar en fest, och till den ansluter gamla sittplatsgubbar, barnfamiljer och ultrasgrupper. För längst in håller de ändå på samma lag. Något som många av dagens supportar till IFK Göteborg tycker är mindra viktigt. 

//  Erik H

Att vara fast i en destruktiv relation

Så har ännu en allsvensk säsong gått ifrån våra liv och kommer aldrig åter. Och ärligt talat var det väl lika bra det. För första gången jag kan minnas var det en slutsignal av lättnad som gick där i sista omgången. Den var inte som den brukar, ackompanjerad av känslan av att något tagits ifrån en i förtid. Jag orkade faktiskt inte mer. Jag ville bara att skiten skulle ta slut.

Men så går dagarna – snart tio nu sedan Djurgårdsmatchen – och saknaden efter den olyckliga kärleken börjar slita tag. På något sjukt jävla masochistiskt sätt börjar jag så smått att längta tillbaka. För olycklig kärlek är ju också kärlek, och vilken kärlek som helst är bättre än ingen kärlek alls.

Så jag låter mig längta tillbaka. Vad annars kan jag göra? Jag rekonstruerar, modifierar, glorifierar. Tänker att var hon verkligen så jävla hemsk mot mig som alla säger? Som tabellen visar?

Vi kom alltså sjua igen, min kärlek och jag, för tredje året i rad. Hattrick. Eller ja, inte mycket till trick kanske, men en hattvurpa. En själslig slagserie rätt på den proverbiala käften.

Men hon är inte alltid sådan här – det finns så mycket som är fint med henne också, skulle jag bedyra för mina vänner om vi spinner vidare på inslagen analogi. Som den underbara hoppfullheten som fortfarande fanns där någon halvtimme in i säsongen, när Sobra hade gjort 1–0 och bara var en försvarare på mållinjen ifrån att sätta sitt andra. Eller som Jakob Johansson, det jävla föredömet! Som Bjärsmyrs återkomst och relativa stabiliserande av försvaret, upphämtningen i Sundsvall, 2–1-segrarna mot topptrion, att AIK missade att ta en Europa-plats. Som klacken, som faktiskt stått för en rad imponerande insatser både hemma och borta, trots lite folk och att laget varit helt under isen. De sju (vad annars?) sakerna kommer jag verkligen att sakna.

Och mina vänner skulle så klart kontra att nu får jag fan skärpa mig. Har jag glömt klyschorna som Stahre rapat ur sig hela säsongen: bärande väggar, ge energi till varandra, för stora i vår defensiva form? De hade varit irriterande att lyssna på en normal säsong, så hur olidligt jävla störande var de inte nu? Har jag glömt förnedringen på Strömvallen, Kalmars parodiska 1-1-kvittering eller de nästan Gais-mässiga publiksiffrorna? Har jag förträngt alla horribla domslut i början av säsongen som kostade oss så dyrbara poäng: den uteblivna straffen mot Syrianska, de felaktiga straffarna emot oss mot Norrköping och Elfsborg, offsideavblåsningen mot Örebro och AIK:s offsidemål borta? Hur är det med maratontabellen, tänker jag ens på den? Och för Guds skull, om inget av det där biter, har jag helt tappat fattningen och förträngt Robin Söder?!

Nej, det är klart att jag inte har. Jag har inte glömt någonting. Och innerst inne vet jag ju att vem som nu skulle ha sagt allt det där skulle ha haft helt rätt. Att om jag nu inte kan lämna henne helt så borde vi i alla fall inte ses på ett tag. Att vi båda skulle må bra av ett uppehåll. Jag vet ju det. Det är bara så smärtsamt med tanken på att vara utan kärlek.

/ @johannerman

Nattsvammel om säsongen

SVAMMEL När jag började skriva den här texten visste jag inte riktigt var jag ville landa med den. Det slutade med ett halvvirrigt resonemang kring psykologi och självförtroende, hur det ena kan leda till det andra. I efterhand kan jag känna att det saknas struktur i texten, men det får ses som ett sätt att ventilera den gångna säsongen lite...

När man snackar fotboll hör man ofta att det finns lag som alltid är tuffa att möta. Blåvitt är ett sånt lag som motståndare ofta beskriver som tuffa att möta. Så även denna säsongen. Försäsongssnacket handlade mycket om alla nyförvärv, Blåvitt var en given guldkandidat. Det som skulle bli den stora revanschen efter två urusla säsonger kom av sig redan i den första omgången vid förlusten mot Syrianska. Trots förluster i de inledande omgångarna fortsatte motståndarnas tränare, supportrar och spelare prata om Blåvitt i termer som att det faktiskt är en tuff match. Det handlar givetvis mycket om psykologi, att lägga över pressen på motståndarna. I detta fallet Blåvitt. Ett favoritskap som laget inte varit i närheten av att kunna hantera. 

Pontus Farnerud, ett av alla nyförvärv

Det finns flera punkter man kan peka på när det gäller vad som gått fel under året. Vad som behöver förändras och vad som gjorts fel. Jag vill hävda att mycket av säsongen förstördes redan i första omgången. Inte bara vad gäller tappade poäng utan just de psykologiska bitarna. Man gick in som jättefavorit, inte bara i matchen utan för säsongen i stort, och det blev ett ordentligt magplask direkt. Att ett lag som är stora favoriter förlorar den inledande matchen på säsongen har hänt förr. Men det som hände där efter är sådant som inte får hända inom elitidrott. Även andra matchen förlorades. Fine, det kan inträffa. Absolut inte acceptabelt för en klubb som IFK Göteborg, som dessutom storsatsar. Men det kan inträffa. Vad som däremot INTE får inträffa är att så många, välbetalda, rutinerade, erkänt duktiga fotbollsspelare visar såpass dålig mental styrka. I bägge de två inledande matcherna hade man tappat en 1-0 ledning till förlust.

Under säsongen tappade man hela nio stycken ettmålsledningar till poängförlust. Mot Malmö hemma gjorde man det dessutom två gånger under samma match. I flertalet av dessa matcher blev det dessutom förlust och det man kunde se var ett så ängsligt Blåvitt så att det många gånger var pinsamt. Det kan knappast vara en tillfällighet att ett lag blir så ängsligt gång efter annan. Vad det berodde på kan inte jag svara på. 

Under säsongens inledande omgångar kunde man läsa en rad olika bortförklaringar till varför det gick som det gick. Efter Syrianska var det Erik Lund som pekades ut. Efter Norrköpingsmatchen var det Martin Hansson, efter Örebro hemma var det linjedomaren som, felaktigt, vinkade av för offside i slutskedet av matchen. Man kan diskutera fram och tillbaka hur säsongen hade artat sig om vi hade fått med oss nio poäng ifrån dessa tre matcherna istället för den ynka poäng vi nu fick med oss. Istället kom man in i en ond spiral med tappade ledningar något som självklart är påfrestande för självförtroendet. 

Men som fotbollsproffs måste man klara av ta sig ur just dessa onda spiraler. Lyckas vända negativa trender. Om man inte klarar av att göra det på individnivå, så måste man kunna göra det som lag. Allt som oftast finns det naturliga ledare inom laget som ser till att man lyckas vända negativa trender. Men i ärlighetens namn har dessa lyst med sin frånvaro i år. Ingen ville eller vågade ta ansvar på planen. Istället förväntade man sig att någon annan skulle göra jobbet.

Vad vill jag ha sagt med den här texten? I ärlighetens namn så vet jag inte riktigt. Men när en förening som IFK Göteborg gör en storsatsning så måste man se till så att dåliga resultat inledningsvis inte speglar sig även längre fram i säsongen. Trots en kass vänsterback, halvtaskiga mittbackar och anfallare som inte gör mål så måste man få laget att uppträda just som ett lag. För det har varit alldeles för många matcher där det saknats lagkänsla och vilja att hjälpa varandra. Mycket av det handlar om psykologi.

BONUS #1 Som ni kanske vet lottades grupperna för Svenska cupen igår. När jag spanade in SvFF's hemsida för att se vilka Blåvitt hamnat med dök följande reklam upp. För Gais skull, så kan man ju hoppas att även dem spanat in det...

BONUS #2 Det är inget nytt att Håkan Mild letar en ny anfallare. Många hoppas på Markus Berg då denne är oönskad i sin nuvarande klubb Hamburg. Det vore givetvis en drömvärvning, men den känns inte särskilt realistisk i dagsläget. En som däremot känns mer realistisk är Moestapha El-Kabir. En affär där kan mycket väl innefatta Pär Ericsson i utbytte, troligtvis även med pengar emellan. Att hans namn dyker upp nu beror på en tweet som Mikael Dyrestam nyligen postade. Om det ligger någonting i det eller inte återstår att se. Men det är helt klart intressant.