Recension: AIK-IFK Göteborg

KUNDUNDERSÖKNING. Jag är nog inte ensam om att få massa spam till inkorgen. Vissa dagar är skräpmejlen till och med fler än antal misstag som Jos Hooiveld hinner göra under 90 minuter. Men så ibland är det något väldigt viktigt som sticker ut och som man väldigt gärna vill svara på. Som en kundundersökning från ticnet om evenemanget AIK–IFK Göteborg. För jag vill ju väldigt gärna hjälpa andra fans att välja rätt i djungeln av evenemang och var man kan hitta tre säkra poäng.

Hej Ticnet/AIK, för det första vill jag börja med att gratulera till ett riktigt bra evenemang. Inte ens Ingmar Bergman hade kunnat regissera aftonen på ett bättre sätt. Utan tvekan får evenemanget högsta betyg av mig då inledningen/uppladdningen var magisk. Precis som stämningen, spänningen, dramaturgin och inte minst avslutningen. Vilket mästerverk! Och som de flesta besökare hoppades på inför tillställningen så segrade de goda. Igen. Jag rekommenderar verkligen andra att besöka det här trevliga stället. Om jag varit en siamesisk trilling hade ni fått sex tummar upp.

Mvh

Jonas

#blavitstad - en sista styrkedemonstration

UPPMANING. Kamrater. På lördag är det dags. På lördag avgörs det. Guld eller tomhet.
Under året som gått har vi kraftsamlat som aldrig förr. Tifon, karavan, publikstöd och allt annat engagemang som inte visats upp på bra länge. Men det är inte slut än. Det finns lite kvar att ge.

Som en sista styrkedemonstration ber vi alla att fram till lördagens match visa sitt stöd på gator och på torg, på arbetsplatsen, i skolan, ja överallt där den blåvita familjen finns. Pryd din bostad i de finaste av färger, klä dig i blått och vitt, spela ängla-låtar var och varannan minut och visa att vi ÄR störst och bäst i Sverige.

Aldrig har vi varit starkare och vi ska än en gång visa hur stor den blåvita familjen är. Sprid budskapet och använd #blavitstad i sociala kanaler för att påvisa hur du bidrar till den blåvita inramningen.

//Snart skiner Poseidon

Förväntan stiger

Ett monster av kamplust.

COMEBACKGÄSTKRÖNIKA. Jag sitter och tänker på  vintern. Och de vindpinade och kalla vårdagarna, som gjorde allt för att försöka få vintern att nypa ännu ett tag om landet. Hur jävligt man kunde känna det då, när det enda man ville ha var en Allsvenska som rullade igång, ett Blåvitt som skulle utmana, som äntligen skulle ta oss ända fram. Det är guldet man tänker på. Som man alltid tänker på. Vinter, vår, sommar, höst. Guldet finns där för jämnan. Guld, guld, guld och lite pytt i panna mellan varven. För att få känna på. Testa lite. Smaka av.

Och nu närmar sig slutet på säsongen, och jag sitter och tänker på vintern? Hur det kan bli. Men jag tänker att så som jag längtade då, efter precis det här som vi har framför oss nu, längtar jag så det värker i kroppen till måndag kväll, 19.05. Två omgångar kvar. Två vinster räcker med största sannolikhet till det där efterlängtade guldet. Hur man än vrider och vänder på det, är det faktiskt så det ligger till.

Och bilderna av tappade poäng, straffmissar, öppet mål, felaktiga domslut, svaga forwards, försäljningen av Vibe, skadan på Rogne, svag trupp, svagt anfall eller vad det nu råkar handla om, det har jag lagt bakom mig nu. Det tjänar ingenting till i dagsläget att älta allt detta. Det är som det är, och nu står vi med två omgångar kvar och har en mycket god chans på det nittonde guldet.

Då måste vi pumpa in självförtroende i vårt blåvita universum, en självklar bild av oss själva som segrare, de starkaste. Vi har Solna och Peking på andra sidan, och de skrämmer inte livet ur mig om man säger så. De är inte starkare än Blåvitt, de har ingen generalplan för att spela hem det här, de har nerver som alla andra.

Därför ska vi inte vika ner oss, vi ska inte tala om brister. Vi ska lyfta fram det bästa ur oss som vi har, och bygga ett monumentalt monster av kamplust! Det är vi, supportrar, spelare, teamet runt laget, alla med blåvitt blod, det är vi som tillsammans bygger det mäktiga. Det är det mäktiga monstret som äntrar Kompisvallen på måndag kväll, det är det monstret som tillsammans ska gå in och göra ett jobb. Ett jobb som för alltid släcker ångesten från 09, som kommer att sätta oss i en katapultstol inför sista omgången nästa helg.

Vi är Blåvitt, och guldet ska hem. För tillfället finns ingenting annat som behöver uppta dina tankar. Ingenting annat.

Kämpa

En bitter dagen efter. En känslomässig karusell från förlust, till serieledare, till en poäng med bitter eftersmak.

Vi kan snacka om att det var hands vid straffen, att Hjalle gjorde två tvivelaktiga misstag som ledde till två mål. Men det är inte lönt och det är inte där problemet ligger. På ett sätt är det väl tur att det var just Hjalle som orsakade dessa två misstag om någon. En herre som kan ta på sig det och gå vidare med bravur. Men problemet är att anfallsspelet knappt fungerat sedan Vibe lämnade. Hade anfallet fungerat som det borde och gjorde hade vi antagligen inte varit i denna situationen som vi faktiskt är i. Boman har gjort bra insatser men han är samtidigt begränsad. Riski har blandat och gett. Engvall har så mycket fotboll i sig men har inte fått allt att stämma. Sköld har jag personligen knappt sett spela och verkar inte ha något större förtroende.

Samtidigt har Mads blivit för defensiv, Ankan har kommit av sig och Lennartssons lösning har tyvärr varit SEB på en kant. Bortamatchen i Halmstad var första gången och höll på att kosta oss mycket. Även mot Halmstad hemma testades samma lösning och det kostade oss två poäng.

Vi har ett stort problem och Jörgen har tyvärr inte fått ut någon bra lösning på detta. Vi har Smedberg på bänken som är en kantspelare av högsta allsvenska klass. Vi har SEB med hjärta och stake som få på bänken. Vi har Ankersen som är en teknisk och irrationell spelare. Trots dessa valmöjligheter har vi ett ej fungerande anfallsspel och är lättlästa som få. Kollektivet håller inte fullt ut längre.

På måndag möter vi allsvenskans just nu formstarkaste lag. Vår kanske största rival. På bortaplan. I en direkt avgörande guldmatch. Det är bara tre poäng som räknas, inget annat. Så snälla Jörgen. Visa handlingskraft och fingertoppskänsla. Överraska. Vi har grundstommen.Vi behöver spetsa till det som inte fungerar och varför inte göra det med dem spelarna som är bäst.

Släng upp Ankan eller SEB bredvid Engvall i ett 4-4-2 och låt Smedberg ta kanten. Kör någon form av 4-3-3 med SEB-Gurra-Mads centralt och Engvall-Rieks-Ankan som forwards.

Ett GULD står på spel och vi riskerar att tappa det mot AIK än en gång. Det vill jag verkligen inte ska hända. Norrköping kommer antagligen bara ta tre poäng till. Malmö borta är en ruggigt svår match samtidigt som jag har svårt att se att vi efter en eventuell seger mot AIK förlorar hemma mot Kalmar i en match som gäller guld.

Det är nu det är ALL IN - kämpa för SM-guld! Inte bara för oss supportrar, men framförallt för Salle. Det finns inget mer jag unnar framgång och glädje som vår Emil. Så kamrater, släpp alla negativa tankar och föreställ er känslan efter tre poäng mot gnaget. Tänk en avgörande match hemma mot Kalmar. Det är så det måste bli. Det är så det ska bli. NR 19 ska hem!

The Force Awakens

KÅSERI. Man kan säga vad man vill om blåvitt anno 2015. Eller för den delen under den moderna tiden post 2007. Det har talats om känsolmässiga hissar. Det har talats om "sämst när det gäller som mest". Det har talats om en försäsongsträning som renderat en grundfysik som inte kan jämföras med något annat under klubbens 111-åriga historia. Det har talats om hunger. Det har talats om mod. Driv. Vilja. Kamp. Det har talats om noggrannhet. Detaljer. Domslut. Konstgräs. Målskytte. Lasse Vibe. Thomas Rogne. Det har talats om guldstrid. Det har talats om ångest. Kramp. Frossa. Det har talats om motståndare. Om målskyttar. Armbågar. Och det har talats om Hjalmar Jonsson. Som så många gånger förr.

Det finns så ofantligt mycket att analysera. Nysta i. Penetrera och dissekera. Men för den delen kan man inte ta bort det faktum att gårdagens match innehöll allt och inget. Glädje. Hat. Ångest. Eufori. Besvkelse. En första halvlek som återigen kan placeras in på den absolut mörkaste och fulaste delen på skalan gällande acceptabla insatser. Det är helt jävla osannolikt märkligt att ända sedan katastrofmatchen (som visserligen gick väl, till slut) mot Sundsvall hemma, efterföljt av bedrövelsen mot Halmstad hemma och nu första halvlek mot Solna/DIF har det sett ut att vara så jävla långt ifrån en guldstrid, ett guldlag och ett vårspel. Förstår det verkligen inte. Vad är det som blockerar? Rädsla? Oroligheten i att förlora? Att ta ett felbeslut? Jag vet inte. Verkar som att en hårtork i paus har behövts i samtliga dessa tre matcher. Ser hellre 11 övertända spelare från start än 11 viljelösa, stillastående och ängsliga diton.

Man kan dryfta att guldet försvann med Vibe. Eller med Ronkens korsband. Eller med missade straffar mot DIF/Solna och Norrköping. Eller tappad 2-0-ledning mot Sundsvall borta. Eller i förlustmatch borta mot Falkenberg. Eller för den delen kryss mot HBK hemma. Man kan även trycka ut stora ord i att det inte går att vinna guld med en sådan som Hjalmar på plan.

Det enda vi dock vet att här och nu, eller åtminstone om 6 dagar, på Monster Jam-arenan, i Mordor, i den ständigt logistiska röran norr om Stockholms Central, det är där det avgörs. Mot de värsta av rivaler. Mot mörkret. Mot ondskan. Återigen ställs vi inför en helvetesmatch där det inte finns någon återvändo. Vinna eller försvinna. Segra eller dö. Våga eller att inte våga. Oavsett om det är Hjalmar Jonsson, Dick-son Etubuhu, Mohammed Ali Kahn, Mohammed Bangura eller Mohammed Al Hakim som står i vägen.

Det är dags för kraften att vakna. En sista gång.

Matchchat: Djurgården borta

MATCHCHAT Matchchatten är baserad på en irc-kanal. Och för er som använder en egen irc-klient är det servern "irc.geekshed.net" och rummet #Baraben som gäller.
Skulle det uppstå problem med att ansluta till kanalen kan följande länk användas. [LÄNK]

Skicka !startelva för att få startelvan skickad till dig.

Vi é Blåvitt

MUSIK. Hyllningarna är många till Sveriges bästa förening. Här är nästa bidrag från kamraten Mikael Hallström.

IFK - HBK filmen

Här kommer filmen från matchen mot HBK och födelsedagsfirandet av IFK vid kamratstenen. Vi beklagar att ljudet under sista delen av filmen fungerade sämre.

Motgångsbloggare i medvind!

KÅSERI. Efter att ha skrivit nåt tramsigt blajinlägg för någon vecka sedan inser jag att klagomursventilen behöver lättas igen. Det finns så mycket att säga om gårdagens fadäs, samtidigt som det känns som att inget mer behöver sägas. Man både vill ställa sig och skrika, agera, prestera, knyta näven, förena sig, mobilisera sig och inse att det fan inte är kört. Men på samma gång vill man även krypa ner, lägga sig i fosterställning på dörrmattan (inte i borås dock), blunda och sova ända till vi har joggat hem en jävla allsvenska, ett annat år.

Som jag skrev på twitter igår. Min bi-polära sida visar sig rätt stark nu. Jag vill säga till mig själv att hålla käft, sluta wajna och lipa över hur jävligt allt är. Ta mig i kragen, bitchslappa mig själv hårt, gaska upp mig, kamma mig, slicka sår och se till att göra allt som krävs för att lösa 9 pinnar i de sista matcherna för denna säsong. Men det är svårt. Extremt svårt. Samtidigt slog det mig, i samband med att jag råkade läsa Balkanders "krönika" från gårdagens plattmatch, att jag tänker fan inte resa mig upp och gå därifrån, lägga ner allt, kliva av och logga ut. Det ger inget.

Angående huruvida en "seriös" journalist kan göra sådär, det kanske kräver ett eget blogginlägg och en analys i sig självt, vilket jag inte pallar med just nu, och kanske dessutom bör överlåta till "dagens media" eller något sådant forum. Saken är den, att återigen lägga sig ner och dö, koppla ner, stoppa huvudet i sanden och "stejta" nåt jävla populistiskt och med det, förbehållslöst hylla stadens andra lag, när de återigen viker ner sig och visar vilken jävla pajasförening det är (ivrigt påhejad av inga fans och en mängd fåntrattar ur "etablissemanget"), det är frapperande.

Kanske skit samma avseende bruset runtomkring.

Matchen? Makalöst najs tifo (lägger ingen värdering i vad som stod, och vem som kreddar vem när det är föreningens och/eller Ultras födelsedag) i rätta färger och magisk inramning. Allt enligt boken. Nästan för varmt på ståplats i oktobersolens starka strålar. Fullt med folk. "Bring a friend-kampanj" från min sida där 3 tyska Bayernsupporters bjöds med till KB. Allt upplagt för fest. Men, då bjuds vi på säsongens i särklass sämsta jävla halvlekar. Hatar att dra fram "vad var det jag sa"-kortet, men det uppenbara i såsigheten och kladdet från "Sundsvall var minsann en engångsföreteelse" och att "vi har gjort läxan" är ju lika säkert som "amen i kyrkan", "heja häcken från GP" och 1,001 i odds från random spelbolag. Väntat. Men icke dess förty. Precis lika hemskt.

Jag förstår mig verkligen inte på psykologi (kanske både på grund av att jag tycker det är sjukt ointressant och för att jag är ingenjör). Inte det minsta, men det uppenbara i att guldfrossan ackompanjerat av en märklig coachning (Seb som ytter?) påverkar spelarna märkbart mycket, även det är ledsamt att se. Jag försöker förstå varför, VARFÖR föreningen (för det spelar uppenbarligen ingen roll vem som spelar, vilken tränare, styrelse, organisation eller veckodag det är) återigen är som mest chockad och blockerad av stundens allvar när det gäller som mest, det är oerhört märkligt. Vi har sett det 2009. Vi har sett det i otaliga matcher i EL-kvalspel. Vi har sett det i "givna matcher" mot Gefle, Falkenberg, Sundsvall, och nu då mot HBK. Vi har garanterat inte sett det för sista gången heller. Tyvärr.

När det då coachas lite i andra, Ankersen kommer in på sin position och kantspelet (det som varit det mest effektiva i år) kommer igång igen (om än för sent, med facit i hand), då manglar vi ju ner motståndet. Även om marginalerna är emot oss i Engvalls kryssträff, felaktiga (?) avblåsningar och Toms hemska miss, så får vi väl minnas att de i tidigare matcher varit med oss.

Lika osammanhängande som detta inlägg nu formeras, lika märkligt är det att förbundet slänger in nån jävla flöjt i Kristoffer Karlsson som ska blåsa denna match. Nu avgjorde han ju inget över huvud taget, det gjorde vi så bra själva, men att det finns utrymme att kasta in en helt oprövad (jag hade åtminstone aldrig sett eller hört talas om denna domare innan) i en brinnande (!) guldstrid, det är sjukt märkligt det också.

Nej, det finns inget annat än 3 raka vinstmatcher nu för att ha någon som helst chans på guldet.
Om det är möjligt? Såklart.
Om jag tror på det? Inte just nu (fråga mig igenom om någon vecka).
Om spelarna tror på det? Det utgår jag ifrån.
Om Andess gör sin förbannade plikt och stoppar peking på dörrmattan? Förhoppningsvis.
Om vi sålde guldet med Vibe? För tidigt att säga, men högst sannolikt.
Om mycket kan lastas på Håkan i rötna dyra värvningar som blockat lite av Grens budget? Ja.
Om vi läst det sista kring att FC realbarcelonamffhäcken är världens bästa lag? Haha.
Om vi törstar efter det förbannade jävla guldet tillräckligt mycket? Hoppas det.