Stil, värdighet och pausunderhållning

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com tar med jämna och ojämna mellanrum in gästkrönikor från er supportrar. Ibland är det ett okänt namn som får säga sitt, i dag är det dock en stor blåvit profil som tar bladet från munnen. Ulf Bjereld som är professor och prefekt vid Statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet kritiserar IFK Göteborgs pausunderhållningar, från sitt unika perspektiv.

Framgång förpliktigar. IFK Göteborg är otvivelaktigt Sveriges mest framgångsrika fotbollsklubb genom tiderna. Klubben har vunnit Allsvenskan flest gångar och dess internationella framgångar saknar motsvarighet hos andra svenska klubbar. Snart har IFK Göteborg kanske också landets bästa fotbollsarena!?

I många avseenden lever klubben upp till det ansvar som framgång innebär. IFK Göteborgs arbete präglas av långsiktighet, ungdomssatsningar, laganda och ett socialt engagemang. De så kallade firmorna hålls – till skillnad från i Stockholm – på behörigt avstånd från klubblivet. (Visst – den nu snart avslutade skatteskandalen var en svårsmält plump i protokollet…)

Men det finns ett område där klubbens stil och värdighet faller sönder. Jag tänker på pausunderhållningarna, som länge har varit ett sorgebarn. Töntiga sponsorarrangemang eller prickskjutning för fotbollsintresserad allmänhet har alltför ofta stått på programmet.

Under den gångna säsongen tvingades publiken genomlida en tävling som gick ut på att en enskild okänd person på tid skulle genomföra följande tre moment: 1.) Sparka in sju fotbollar i ett tomt fotbollsmål, 2.) Äta upp en stor hamburgare, samt 3.) springa bort till en bil och tuta. Varje enskilt moment visades för hela publiken på storbilds-tv, ackompanjerat av en bombastisk speaker som rabblade sponsornamn.

Vid något derby har IFK och Gais prövat en ny variant: en match mellan spelarfruarna i de båda lagen. Klubbarna lyckades faktiskt med konststycket att ge matchen en inramning som inte innebar att spelarfruarna blev en halvsexualiserad dekoration i en manligt dominerad fotbollsvärld. Men ”spelarfruarna”? Om nu någon av de manliga fotbollsspelarna är homosexuell och sambo med en kille - skulle denne sambo då också få vara med i spelarfrulaget? Och hur roligt vore det om pausunderhållningen i en match i damallsvenskan bestod av en match mellan "spelarmännen"? Den förmenta oförargligheten är ofta könsmaktsordningens bäste vän.

Så bort med pausunderhållningens misslyckade mix av vulgaritet och tråkighet. Sätt i stället sporten i fokus. Här kommer mina önskemål i rangordning:

Matchanalys. Låt någon kunnig person analysera det vi just har sett, illustrerat med exempel från storbildsskärmen (eller illustrerat på annat sätt, om inte storbildsskärmen är möjlig att använda på grund av olika avtal). Det är för matchen publiken är där – inte för att se vuxna människor äta hamburgare på tid. Under denna rubrik inryms också en reell matchrapportering från andra arenor, spelar- och tränarintervjuer etcetera.

Tävlingsinslag. Skall det vara tävling så skall det vara på riktigt och betyda någonting. Och då menar jag inte att någon Janne från dagens sponsor skall vinna en gratismiddag på Feskekörka. Varför inte till exempel låta något av IFK och motståndarens ungdomslag spela 2 x 7.5 minuter på liten plan och vinna ett riktigt pris?

Uppvisningar. Uppvisningar av lite mindre men sevärda sporter, som t ex rugby, landhockey, baseball eller truppgymnastik.

Pausunderhållningen kan uppfattas som en mindre viktig sak. Kanske det, men dess larv och oprofessionalitet fäster sig på helhetsbilden. Djävulen sitter som bekant i detaljerna. Låt oss hoppas på en nystart i samband med invigningen av den nya arenan!

//Ulf Bjereld
Professor, prefekt vid Statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs universitet.