Premiär: Inifrån Blåvitt - Tobias Hyséns blogg

INIFRÅN BLÅVITT Eftersom farsan inte vet hur man surfar, får jag glida vidare på bloggvågen här på BaraBen.com. Just nu satt jag och spelade "Become a legend" på PES med Fulham och vann typ allt. Det blir en hel del tv-spel överlag för oss i laget. Ofta spelar vi på resorna till och från matcher men nu när det är försäsong så blir det klart mer spelande mellan träningar och på träningsläger.

Det blir även en hel del av strategispelet Football manager där tjusningen är att kunna köpa sig själv till ett av de riktigt bra lagen ute i Europa och se om man håller där eller inte. Jag håller oftast, kanske inte i de allra bästa lagen men i lag som Blackburn och Newcastle så brukar det gå funka rätt bra. Oftast spelar jag med Liverpool, men de är rätt rötna när det kommer till själva spelet så jag lyckas sällan med dem. Då har jag andra favoriter som Atletico Madrid, Juventus och Spurs, plus kanske några till.

Men mest av allt så spelar vi hockey på X-box.

Jag älskar hockey även utanför tv-spelens värld och följer Frölunda i Elitserien på nära håll. Det svider extra varje gång de förlorar då jag känner några av gubbarna i laget, som Johan Andersson och Fredrik Petterson. Vi brukar snacka mer än med de andra i Frölunda, men det är alltid skoj att träffa gubbarna när det blir av. De flesta är ju inte från Göteborg men då vi i Blåvitt är störst i stan finns det nog en och annan som håller på oss med. För mig som hållit på VF sedan jag var grabb så är det bara coolt att få snacka med spelare som Niklas Andersson, Kallio och Ronnie Sundin. Men sen är det väl så att vi känner igen deras ansikten och vice versa, så det blir alltid lättare att bryta isen då.

Men vi fotbollsspelare och de är väl lika på många sätt. En grej är ju att många hockeyspelare snusar och när jag tänker efter så är det en hel del killar i vårt omklädningsrum som gör det med, Ragge och Pontus för att nämna några. "Har du snus?" nog den vanligaste frågan i omklädningsrummet. I alla fall av det som är tillräckligt rumsrent att skriva om. Det är väl framför allt jag som är mot snus i vårt lag och det kommer från en del dåliga upplevelser i ungdomen. Snus och alkohol går inte alltid ihop om man säger så.

Nu när det är försäsong blir det mycket tid borta från familjen. I början tyckte jag inte att det var någon större fara. Grabben var ju liten och förstod inte så mycket, men nu när han är lite större är det rätt jobbigt. Ja eller jobbigt och jobbigt, jag vill helt enkelt vara mer med honom än man är. Sådant som träningsläger blir extra jobbigt ju äldre barnen blir, antar jag. Pappa-ledigheten får jag bara under våra ledigheter, när vi inte behöver träna på Kamratgården. Det hade ju varit något att komma till tränarna och säga att: "nu kommer inte jag på fyra månader för jag ska vara pappaledig", man måste ju vara där om man vill spela. Jag vill ju spela alla matcher och tränar jag inte så spelar jag ju inte. Det är en sådan grej som bara är som den är. Men jag har ju dagar att ta ut på pappeledigheten tills grabben fyller sju år så jag får väl helt enkelt ta dem senare när jag tappar farten, då blir jag ju medioker, haha.


På träningarna så sliter vi som djur men den här försäsongen är lite annorlunda, det känns som om vi är mycket bättre tränade än vi var i fjol. För egen del går det bara bra. Spring i benen ska man inte ha nu, men det känns som sagt att man är längre fram än i fjol. Vi blir bättre och bättre i spelet med, Blåvitt är alltid tunga att möta. Så var det när jag lirade med Djurgårn också, det var alltid jobbigt att möta IFK. Men sedan är det en annan grej att omsätta allt slit till att vi ska kunna dominera matcherna. Vi har lärt oss att vi kan sätta fart tidigare i matcherna, för att vi vet att vi orkar slutföra dem och det kommer bli en psykisk fördel för oss om inte annat.

Efter förra årets förlust mot Basel så körde vi fast lite grann. Vissa spelare tog det hårdare än andra och framför allt så tror jag felet var att vi körde på som om ingenting hade hänt. Med facit i hand skulle vi nog hellre sagt direkt att "fan vad jävla knäckta vi blev, men det är så det är, vi jobbar vidare ändå".

I slutet av förra säsongen började ett nytt spelsystem växa fram, där vi spelar 4-3-3 i anfallsspelet, som nästan blir till 4-1-5 eftersom våra inre mittfältare gärna ska med upp i banan. Jag tror det är en styrka att vi kan byta lite, för 4-4-2 är Blåvitt ut i ryggmärgen. Det systemet har alltid spelats här så jag tror att det kan vara bra att skifta om lite, speciellt då vi körde fast en del med vårt 4-4-2 och blev lästa av vissa motståndare. Då är det bra att ha ett alternativ att byta till om det går lite i baklås. 4-1-5 ja, det är kanon. Anfall är bästa försvar. Jag tror att många gillar systemet med på grund av resultatet vi fick med det i slutet av förra året. Då spelade vi jävligt bra fotboll och fick mer av ett eget passningsspel där det kändes som att vi var överallt i banan på ett annat sätt.

När man möter ett lag som Ljungskile vet man ju att dom kommer grisa och kriga. Då handlar det om att luckra upp dem och just det var vi för dåliga på förra året. Men när vi möter topplag är det oftast bästa dagsformen som avgör till den enes fördel, eller några individuella prestationer, som försvaret och Kim i bortamatcherna mot Kalmar.

Tills nästa blogg - hälsningar inifrån Blåvitt
// Tobias Hysén