Om Ölme och det tråkigas estetik

Idag framkom det att trotjänaren Magnus "Ölme" Johansson, aka rambo, ett smekanamn han fick efter användandet av sin signifikativa bandana under 1990-talet, lägger av med fotbollen. Vi minns "Ölme" genom att återpublicera den klassiska krönika som BaraBen.com -skribenten "Disco" publicerade den 17 Februari 2006.

FOTBOLLSKULTUR Så Henke Larsson återvänder. Tillsammans med "publiklagen" Gnaget och Gais tillfälliga återkomster torde detta betyda att vi får läsa rubriker som "SUPERHETA ALLSVENSKAN" och "REKORDPUBLIK PÅ CHOCKDERBYT" inom ett par månader.
Det är alltså dags att prata lite om Ölme.

Är man något sånär fotbollsintresserad så skaffar man sig ganska snabbt en estetisk approach till spelet. Det spelar ingen roll vem du är eller hur lite koll du har på spelet (själv har jag nästan ingen, rent taktiskt sett); du måste skaffa dig ett förhållningssätt. Antingen sätter du på dig Beckham-tröjan och knör dig in bland 150 000 japanska turister på Old Trafford, eller så yrar du om sambafotboll bland tretusen pers på Gamla Ullevi när ÖIS möter Gefle. Alla sätt funkar.

Min egen estetik är simpel. Jag tycker att fotboll ska vara tråkigt.

Det är en grundprincip som möjligen avlades i skämtsam anda, men som jag mer och mer har börjat ta på allvar. Jag kan inte identifiera mig med derbyfester, tifon, 4-3-3 och målkalas. Jag vill ha duggregn, 5000 på läktarna, och 1-0 mot ÖSK. (ÖSK som jag för övrigt högaktar; med konstgräs, gnetstil, och taskig publik var de ett fett långfinger upp i arslet på den Zoran Lukic-citerande, rosaskjortklädda derbyfestmaffian. Jag saknar dem ofantligt.)

Jag vill se 4-4-2, zonspel, press med understöd, bygga laget bakifrån, Lasse Lagerbäcks glasögon, tänk noll-noll gubbar. Tålamodsprövande kryssmatcher, lervälling, utlandsproffs från Finland och Makedonien. Det trygga och inrutade och dödtrista. Allt det där som hundratals överpublicerade publiksifferfascister har gjort liktydligt med att bära naziuniform och offra barn under det här årtusendet.

Det är väl lite därför, antar jag, som jag gillar Ölme så mycket. Inte bara gillar; jag älskar Ölme på samma lätt störda sätt som en genomsnittlig svensk man (läs: Mats Olsson) älskar Zlatan. Jag högaktar, avgudar, och beundrar Ölme. Han är den enda spelaren i dagens trupp jag skulle vara nervös inför att träffa.

Ölme får inga rubriker, inga tifon, de flesta kan knappt hans tröjnummer. Han är totalt jävla omöjlig i tvåtusentalets konfettifotboll. Han är av en annan sort, en annan era, han ger fan i om det är fyrtiotusen eller tvåhundra på läktarna, han bär sig ungefär likadant åt ändå. Utan att någonsin få den uppskattning han förtjänar. Fatta att jag älskar honom.

Därmed inte sagt att vår kärleksaffär är oproblematisk.

Det har pratats mycket om Håkan Mild de senaste månaderna. Jag säger inget ont om Håkan Mild. Men det är *lätt* att älska Håkan Mild. Håkan Mild är en ikon och ikoners främsta funktion är att dyrkas. Kärleken till Håkan ställer inga krav på en, behöver aldrig ifrågasättas. Jag har aldrig kämpat med Håkan Mild.

Ölme, däremot.

Ölme som ser till att bli utvisad under brinnande guldstrid, Ölme som sköter uppspelen som om han hanterade en hagelbössa, Ölme som inte rör en min när han dunkar upp en straff i nätet och skjuter guldet till Malmö, Ölme som förmodligen tycker att den "moderna" ytterbacken är ett jävla larv. Ölme som kan göra nybörjarmisstag vid trettiofem. Ölme som kom hem från Groeningen utan några som helst fanfarer och gick direkt in och fick rött kort mot Gnaget, en match vi för övrigt torskade. Ölme som en gång i tiden bar upp en Ellosfrissa.

Men också Ölme som skulle ha uppfunnit uttrycket "in och kötta" om han inte hade varit upptagen med att ligga och skava på hela europas anfallspar på den tiden det begav sig. Ölme som på något totalt omöjligt sätt har lyckats bli förste straffskytt. Ölme som har en landskamp i karriären - 3-3 mot Cypern (var han bra? Självklart var han *bra*.) Ölme som med svajande ellosfrissa gick in och brottade ned hela jävla Milan.
Han är den sista resten av det "riktiga" Blåvitt, det som jag präglades in i. Bengan kom efter gulderan, Alex var bara med på sluttampen. Ölme tillhör Nisses, Erras, Linkans generation, den generationen som åt guldpytt till vardagsmat och piskade upp Barcelona. Och i en värld där varken Håkan Mild eller Magnus Erlingmark spelar fotboll längre så är Ölme det bästa vi har.

När han en gång ställer skorna på hyllan så lär det inte bli några hyllningstifon eller ramsor. Troligast är att han bara kliver av planen, byter om, och går vidare. Precis som det ska vara.

Fy fan vad jag kommer att sakna honom.