På gång


söndag 1 juli 2012

En ny skribent presenterar sig själv

BaraBenare,

jag har våndats inför den här dagen. Jag visste att den skulle komma, men har egentligen aldrig vetat hur nära den befunnit sig. Någon timme innan avsparken i finalen mellan Spanien och Italien i 2012 års upplaga av Fotbolls-EM gör jag mitt första avtryck i den här bloggen.

Ni är många som inte har en aning om vem jag är (här hade allas vår Erling garanterat, i sin hybris, vänt på perspektivet och uttryckt sig något i stil med "De allra flesta i Göteborg med omnejd har givetvis full koll på vem jag är, men..." - jag vill dock vara tydlig: det är inte Erlings framtid som vi nu anar i  BaraBen-horisonten, det är en helt annan framtid) så nedan finner ni en kortare presentation av mig själv.

Jag vill först och främst vara oerhört tydlig: Erling har gjort oerhört mycket bra för BaraBen.com och för IFK Göteborg - och kanske enbart därför vill jag personligen tacka Erling för hans tid, hans arbete och hans till synes odödliga engagemang. Tack Erling!

Därmed inte sagt att man håller med Erling i allt han tycker, tänker och skriver, men det är möjligen i ett helt annat blogginlägg en helt annan gång som det kommer framstå med tydlighet.

Så vem är jag, Daniel Sjögren (och nej, jag kommer inte skriva under pseudonym)?

Daniel Sjögren, jag, föddes under 1980-talets första hälft. Mina första stapplande steg tog jag på Gåsagången i Backa någon gång kring nyårsafton 1984, och som så många andra föddes jag in i den Blåvita fotbollskulturen. Uppväxten präglades av fotboll i alla dess former. Var det inte som utövare och spelare var det som supporter jag ägnade min tid åt fotboll.

Som tonåring var det dock oerhört svårt att kombinera smygsupandet på Burgårdsberget, i samband med Blåvitts matcher, med en framgångsrik och utstakad karriär som målvakt, men jag kan lova att jag gjorde vad jag kunde. Mina fotbollsframgångar stannade vid en vinst av pojkallsvenskan för BK Häcken. Jag var givetvis petad under hela den korta Häcken-sejouren då jag och Christoffer Källqvist är lika gamla. Jag skyller fortfarande lite på att hans far var lagledare också, även om substansen i den bortförklaringen är minimal. Men se vad som hände sedan. Nu står han i mål för ett allsvenskt lag inför i princip ingen publik alls (hade de 1900 på Hisings-bunkern igår?!) och här sitter jag rak i ryggen och med stolthet författar jag mitt första inlägg på BaraBen.com. Ja, livet har sannerligen sina vändningar...

Jag har gått i samma klass som Dennis "Cliff" Jonsson, tränat tillsammans med Kim Källström, Peter "Erra" Eriksson och Johnny Rödlund i BK Häcken (jag som junior och de som A-lagsspelare under gemensamma pass) och dessutom räddat flertalet träningsstraffar slagna  av Pontus Wernbloom undervår gemensamma tid i IK Kongahälla. Detta kommer Pontus för övrigt aldrig att erkänna. Detta utgjorde min korta men intressanta kontakt med Svensk Elitfotboll - närmare än såhär har jag alltså inte kommit. P.g.a. sjukdom var jag tvungen att avsluta min karriär som spelare under mitt första år som seniorspelare, då i IK Kongahälla. Nu nog med blygsamt skryt.

Från 90-talets andra hälft och framåt har jag ljuva minnen från Gamla Ullevi: Toll på räcket, rökbomber tillverkade av allt mamma hade hemma i bakskåpet och konfetti-tifon bestående av helt ärligt stulna stryktipskuponger (förlåt oss, Konfekthuset på Selma Lagerlöfs Torg). Det var tider det...

Idag skulle människor i min närhet säga att jag är energisk, högljudd, på gränsen till arrogant, en besserwisser, en naturlig ledare och kort och gott öl-, whisky- och fotbollstokig. Det är underligt vad bra mina närmaste känner mig.

Jag är övertygad om att "där jag är är det alltid bäst" och med tanke på att jag flytt Hisingen sedan länge och bosatt mig i Bohusläns sydligaste kommun så är det också hit min lokalpatriotism flyttats. Jag älskar Kungälv, havet, Marstrand, föräldrarnas sommarstuga, Bräckbodens kaksmulor och ingenting ni säger kan få mig att tro att livet ni lever på Hisingen ger er mer än vad läget i Kungälv ger mig.

Jag har med all säkerhet tid att vara nostalgisk senare under min skribentkarriär och hoppas att mina inlägg skall vara till belåtenhet. Om de mot all förmodan inte är till belåtenhet så vill jag att ni reagerar, agerar och med respekt uttrycker er avsky mot mina åsikter i kommentarsfältet. Det är så vi för den här bloggen framåt.

Idag finner ni mig på LS-sektionen eller i tillhörande bar (för att jag anser mig vara en så oerhört sofistikerad fotbollssupporter) på Twitter eller i något annat fotbolls- eller politikrelaterat kommentarsfält på nätet.

Nu när Tyskland och England lämnat EM-turneringen håller jag alla tummar jag har för att Italien tar hem EM-pokalen, om inte annat för att bryta den spanska sviten och för att Balotelli är lättare att ha och göra med efter en vinst.

Om ett par dagar är det dock dags att sparka igång höstsäsongen av Allsvenskan 2012 - det är då åter dags att våndas, hata, älska och gräva ner oss i det vi bryr oss om allra mest; Allsvenskan och Blåvitt.

Mitt bidrag till den här bloggen kommer baseras på i huvudsak positiv supporterkultur och humor.

Jag tycker inte alls att det är konstigt att inte Tobbe gör lika många mål i år, har oerhört stor respekt för IFK Göteborgs marknadsavdelning och tränaren Mikael Stahre och tycker att practical jokes och hets supporterskaror emellan liksom hör till den positiva supporterkulturens adelsmärken - det gör dock inte våld t.ex.

Sist men inte minst vill jag tacka BaraBen.com för att jag får lov att tycka till här.

Vi ses på Gamla Ullevi kamrater!