Vem är patricw?

Hej!

Idag blev det officiellt att jag är en av de tio nya bloggare som krävs för ett försök att ersätta en gigant som Erling, en person jag aldrig träffat men uppskattar mycket och har enormt stor respekt för. Jag tänker i detta inlägg berätta lite om mig själv och om varför jag är här. Jag ska försöka att hålla mig så kort som möjligt eftersom ni är inte här för att läsa om mig, utan för att läsa om Blåvitt, men vill ändå att ni ska veta ett par saker.

Om ni inte har listat ut det än så heter jag Patric och mitt efternamn börjar på W, därav signaturen patricw. Jag är 25 år gammal och snart nyexaminerad civilingenjör från Chalmers inom IT och interaktionsdesign. Jag är född och uppvuxen i samma stad som fostrat legender såsom Dan Corneliusson, Gustaf Andersson och Håkan Mild (Trollhättan). Mitt hjärta har dock alltid bott här i Göteborg så när det var dags att välja studieort, för sex år sedan, valde även min kropp att flytta efter. Jag tillhör en av de som gärna kollar både fotboll och hockey, men eftersom en biljett till Scandinavium inte riktigt är anpassad till studentekonomin har det blivit mer av det som vi alla delar här, IFK Göteborg, sedan jag kom till stan.

Jag har sökt mig hit till BaraBen för att jag känt ett tag att bloggen tappat lite i kvalitet sedan man själv började följa den aktivt. Jag säger inte att de som skriver nu inte gör ett bra jobb, jag säger bara att det kan bli så mycket bättre. Att den återigen kan nå sådana höjder som 2009 då den vann Aftonbladets Stora bloggpris för årets sportblogg. Det är en av anledningarna till att jag valde att söka mig hit. För att kunna "leda genom exempel" istället för att sitta för mig själv eller i något kommentarsfält och klaga på hur det var bättre förr. Det tillsammans med en drivkraft att nå ut. Jag har tidigare försökt blogga i flera omgångar, själv och med kompisar, men varje försök har långsamt dött ut då man vetat att antalet läsare gått att räkna på sina båda händer. Till slut orkar man inte längre lägga energi på något som ingen mer än du själv uppskattar.

Så min förhoppning är att ni kommer att uppskatta mig och det jag skriver. Det kommer inte alltid att vara guld och gröna skogar. Jag kommer inte att dra mig för att kritisera den/dem/det som förtjänar kritik. Däremot kommer jag se till att varenda ord i sådana fall består av konstruktiv kritik som en vettig människa kan ta till sig och lära sig utav.

För att ni ska få en lite bättre bild av mig så kommer jag under dagen att presentera två ytterligare artiklar. Den ena visar på den alltid lika positiva patricw och den andra kommer med hjälp av statistik att visa er den uppgivne och cyniske patricw.

Följ mig gärna på Twitter också om du har lust :)

Tack för förtroendet! Hoppas att vi får en fantastisk resa tillsammans!
Det var han som var Erling. Det var jag som var Glenn. 
Ha det!
/patricw

Det känns som om jag går emot strömmen...

Ett par saker skall ni ha klart för er innan ni läser resten av detta inlägg:

1. Jag har sett mitt kära IFK Göteborg förlora på friidrottarsenan på Östermalm i Stockholm strax innan jag författar detta inlägg
2. Det var inte första gången jag såg mitt kära IFK Göteborg förlora i år...
3. Punkt no.2 har i sin tur medfört att jag linmundigat ett par stora glas IPA mer än vad som egentligen är brukligt en vardagskväll 
4. De i punkt no.3 nämnda glasen kan ha en negativ inverkan på såväl mitt svenska språkbruk som på mitt omdöme i detta inlägg

Om ni läst igenom ovanstående och fortfarande känner att ni är intresserade av vad jag har att säga längre ner så har jag redan nått längre än vad uppskattningsvis 70% av BaraBens skribenter någonsin gjort, och då är detta blott mitt andra inlägg här.

Jag satt på vad man närmast får lov att kalla för en "Blåvit pub" i Malmö och bevittnade eländet från Stockholm. Puben "Sir Tobys" på Davidshallsgatan i Malmö inrymmer i princip enbart änglar när Blåvitt spelar, så också denna kväll. Utav de tjugofem personerna som valt att besöka puben denna kväll var det gissningsvis tjugotvå som befann sig där enbart för att de där hade det goda omdömet att visa vårt kära Blåvitt, möta Skansen på bortaplan, på alla stora skärmar som lokalen inrymde. Två via Twitter nyfunna och Blåvita vänner utgjorde de närmast sörjande. 

En utav fåtalet skånska och äldre herrar(påtagligt berusad redan innan avspark), som jag fann sittandes vid bardisken när jag gjorde entré, besökte puben enbart för att Sir Tobys serverar "Malmös bästa plankstek"(?!). Att vederbörande valde att somna med näsan i pepparsåsen hör egentligen inte hit men det ger detta inlägg en extra twist. Han håller säkerligen på MFF.

Visst tog vi ledningen, och jublet visste inga gränser när den från många håll bespottade Sobralense knoppade in 0-1. Att jag som talesperson för målvaktsfacket sedan anser att det var en målvaktstavla som Skansens målvakt bjöd på hör inte hit. "Sobra" var kung över Östermalm för en stund. 

Som vanligt i år varade inte vår glädje länge, utan vår välförtjänta eufori byttes ganska snart mot sorg, frustration och uppgivenhet.

Nu ska jag vara kritisk; Så fort vi gjort 0-1 så börjar vi agera defensivt. Idag bestod så gott som hela startelvan av spelare som finner sina bästa kvaliteter i ett bollhållande och dominerande lag. T.o.m. vårt mittbackspar för dagen hör hemma i en annars mer offensiv lagdel. Likt förbannat sjunker hela laget ner i Alvbåges knä direkt efter ledningsmålet. Varför?! Såhär har det sett ut efter ledning hela året. Varför?!

Att jag återigen i egenskap av talesperson för målvaktsfacket vill flika in med något är inte till fördel för John Alvbåge. Rätta mig om jag har fel, men jag tror att Stahre på alla andra positioner än på just målvaktspositionen valt att byta ut spelare, eller tvingats byta ut spelare i år. Det kan ha varit p.g.a. underprestation eller p.g.a. skada, men visst har han bytt på alla andra positioner? 

Vad är det som gör att målvaktspositionen är så helig? Dahlin förtjänar verkligen att få lov att konkurrensutsätta även målvaktspositionen. Detta är min subjektiva uppfattning. John har inte varit sämst på plan i år, absolut inte, men att isolerat betygsätta målvakten för förehavanden mellan stolparna är oerhört naivt. Utanför sin "målgård", med bollen vid fötterna, vid inlägg och även vid flertalet enklare ingripanden så har John sett oerhört darrig ut i år. 

Målvakten är den spelaren på planen som ser spelet bäst då han har alla medspelare framför sig stora delar av matchen. Målvaktens uppgift består således mycket i att styra och dirigera sitt lag, såväl i försvar som i anfall. Det kan vara så att ett darrigt försvar, vilket vi nog alla är överens om är just det Blåvitt i detta nu innehar, bottnar i en osäker målvakt eller i en målvakt som inte har spelarnas omedvetna men ack så viktiga respekt. Vi har dock en målvakt som är duktig på att twittra, men vi lär inte vinna några matcher på det.

Slutresultatet i dagens match tänker jag inte ens nämna här, för det är inte relevant för mig i nästa del av detta inlägg. Ok, vi förlorade, igen, och vi har alla i supporterledet rätt att vara kritiska mot de många gånger överbetalda spelarna som klubben valt att satsa på i år, men...vilken är vår uppgift?!

Såhär tänker jag: Om spelarnas uppgift är att tillsammans bilda ett lag som på planen presterar så måste väl vi supportrar också ha en uppgift. Eller har jag fel? Vår uppgift måste vara att på läktaren och i TV-sofforna bilda ett lag som presterar? Så tänker jag i alla fall...

Att dra 40 000 till Nya Ullevi och få dessa människor att kasta konfetti, sjunga sånger, vara glada och bidra till flaggtifon när Rehn, Mild, Erlingmark, Ravelli och Ölme briljerar mot internationellt motstånd är inte svårt. Men att återigen, för jag vet att detta inte är den enda svackan vi haft, agera som ett lag på läktaren i motgång utgör vår utmaning framöver. 

Vi är Blåvitt! Vi är bäst i Sverige! 

Vi må vara kritiska mot våra egna spelare på Twitter i några minuter efter slutsignalen. Vi må tycka illa om de Djurgårds-supportrar som kastade sten på Kjetil och sedan tände pyroteknik och på så sätt försenade matchstarten. Vi må skrika oss hesa av frustration för att vi inte vinner, för att domaren är dålig, för att gräset är klippt åt fel håll, för att några utav oss tycker att Selakovic är för gammal, för att vi tycker att Alvbåge borde träna fotboll med fötterna, för att Stahre kommer från Gnaget, för att Stockholms Stadion är en dålig arena, för att Jesper Blomqvist led av identitetskris och skaffade rastaflätor, för att Philip Haglund är från fel sida landet, för att skånska är svårt att förstå, för att gult och svart är fult, men...

...lik förbannat ser vi fram emot kommande måndag då Helsingborgs IF gästar Gamla Ullevi. För det är då vi får dricka öl i LS-baren trots att det är vardag. Det är då vi får hålla upp våra blåvita halsdukar mot skyn och tillsammans sjunga "Snart skiner Poseidon". Det är då vi får känna den där samhörigheten som man gör i ett lag. Det är därför vi besöker Gamla Ullevi. För att vi är ett lag. Vi är IFK Göteborg!

Det som ibland skrämmer mig är att det ibland känns som om jag går emot strömmen. Det skrämmer mig att jag känner mig stundtals ensam. Det skrämmer mig att trots att jag vet att vi är så otroligt många som sympatiserar med IFK Göteborg så är jag ensam...

Det är lätt att vinna tillsammans, men jag vill känna att det är lättare än vad det är just nu att även förlora tillsammans. Jag är rätt säker på att det är just vad vad våra blåvita idoler också vill känna:

Vi vinner tillsammans och vi förlorar tillsammans!

En ny skribent presenterar sig själv

BaraBenare,

jag har våndats inför den här dagen. Jag visste att den skulle komma, men har egentligen aldrig vetat hur nära den befunnit sig. Någon timme innan avsparken i finalen mellan Spanien och Italien i 2012 års upplaga av Fotbolls-EM gör jag mitt första avtryck i den här bloggen.

Ni är många som inte har en aning om vem jag är (här hade allas vår Erling garanterat, i sin hybris, vänt på perspektivet och uttryckt sig något i stil med "De allra flesta i Göteborg med omnejd har givetvis full koll på vem jag är, men..." - jag vill dock vara tydlig: det är inte Erlings framtid som vi nu anar i  BaraBen-horisonten, det är en helt annan framtid) så nedan finner ni en kortare presentation av mig själv.

Jag vill först och främst vara oerhört tydlig: Erling har gjort oerhört mycket bra för BaraBen.com och för IFK Göteborg - och kanske enbart därför vill jag personligen tacka Erling för hans tid, hans arbete och hans till synes odödliga engagemang. Tack Erling!

Därmed inte sagt att man håller med Erling i allt han tycker, tänker och skriver, men det är möjligen i ett helt annat blogginlägg en helt annan gång som det kommer framstå med tydlighet.

Så vem är jag, Daniel Sjögren (och nej, jag kommer inte skriva under pseudonym)?

Daniel Sjögren, jag, föddes under 1980-talets första hälft. Mina första stapplande steg tog jag på Gåsagången i Backa någon gång kring nyårsafton 1984, och som så många andra föddes jag in i den Blåvita fotbollskulturen. Uppväxten präglades av fotboll i alla dess former. Var det inte som utövare och spelare var det som supporter jag ägnade min tid åt fotboll.

Som tonåring var det dock oerhört svårt att kombinera smygsupandet på Burgårdsberget, i samband med Blåvitts matcher, med en framgångsrik och utstakad karriär som målvakt, men jag kan lova att jag gjorde vad jag kunde. Mina fotbollsframgångar stannade vid en vinst av pojkallsvenskan för BK Häcken. Jag var givetvis petad under hela den korta Häcken-sejouren då jag och Christoffer Källqvist är lika gamla. Jag skyller fortfarande lite på att hans far var lagledare också, även om substansen i den bortförklaringen är minimal. Men se vad som hände sedan. Nu står han i mål för ett allsvenskt lag inför i princip ingen publik alls (hade de 1900 på Hisings-bunkern igår?!) och här sitter jag rak i ryggen och med stolthet författar jag mitt första inlägg på BaraBen.com. Ja, livet har sannerligen sina vändningar...

Jag har gått i samma klass som Dennis "Cliff" Jonsson, tränat tillsammans med Kim Källström, Peter "Erra" Eriksson och Johnny Rödlund i BK Häcken (jag som junior och de som A-lagsspelare under gemensamma pass) och dessutom räddat flertalet träningsstraffar slagna  av Pontus Wernbloom undervår gemensamma tid i IK Kongahälla. Detta kommer Pontus för övrigt aldrig att erkänna. Detta utgjorde min korta men intressanta kontakt med Svensk Elitfotboll - närmare än såhär har jag alltså inte kommit. P.g.a. sjukdom var jag tvungen att avsluta min karriär som spelare under mitt första år som seniorspelare, då i IK Kongahälla. Nu nog med blygsamt skryt.

Från 90-talets andra hälft och framåt har jag ljuva minnen från Gamla Ullevi: Toll på räcket, rökbomber tillverkade av allt mamma hade hemma i bakskåpet och konfetti-tifon bestående av helt ärligt stulna stryktipskuponger (förlåt oss, Konfekthuset på Selma Lagerlöfs Torg). Det var tider det...

Idag skulle människor i min närhet säga att jag är energisk, högljudd, på gränsen till arrogant, en besserwisser, en naturlig ledare och kort och gott öl-, whisky- och fotbollstokig. Det är underligt vad bra mina närmaste känner mig.

Jag är övertygad om att "där jag är är det alltid bäst" och med tanke på att jag flytt Hisingen sedan länge och bosatt mig i Bohusläns sydligaste kommun så är det också hit min lokalpatriotism flyttats. Jag älskar Kungälv, havet, Marstrand, föräldrarnas sommarstuga, Bräckbodens kaksmulor och ingenting ni säger kan få mig att tro att livet ni lever på Hisingen ger er mer än vad läget i Kungälv ger mig.

Jag har med all säkerhet tid att vara nostalgisk senare under min skribentkarriär och hoppas att mina inlägg skall vara till belåtenhet. Om de mot all förmodan inte är till belåtenhet så vill jag att ni reagerar, agerar och med respekt uttrycker er avsky mot mina åsikter i kommentarsfältet. Det är så vi för den här bloggen framåt.

Idag finner ni mig på LS-sektionen eller i tillhörande bar (för att jag anser mig vara en så oerhört sofistikerad fotbollssupporter) på Twitter eller i något annat fotbolls- eller politikrelaterat kommentarsfält på nätet.

Nu när Tyskland och England lämnat EM-turneringen håller jag alla tummar jag har för att Italien tar hem EM-pokalen, om inte annat för att bryta den spanska sviten och för att Balotelli är lättare att ha och göra med efter en vinst.

Om ett par dagar är det dock dags att sparka igång höstsäsongen av Allsvenskan 2012 - det är då åter dags att våndas, hata, älska och gräva ner oss i det vi bryr oss om allra mest; Allsvenskan och Blåvitt.

Mitt bidrag till den här bloggen kommer baseras på i huvudsak positiv supporterkultur och humor.

Jag tycker inte alls att det är konstigt att inte Tobbe gör lika många mål i år, har oerhört stor respekt för IFK Göteborgs marknadsavdelning och tränaren Mikael Stahre och tycker att practical jokes och hets supporterskaror emellan liksom hör till den positiva supporterkulturens adelsmärken - det gör dock inte våld t.ex.

Sist men inte minst vill jag tacka BaraBen.com för att jag får lov att tycka till här.

Vi ses på Gamla Ullevi kamrater!