Ingressen till ett reportage över fyra sidor
i DN 25 mars 2012: ”Göteborg. Nya Blåvitt är det roligaste som hänt
allsvenskan 2012.
Synd bara att serien inte har startat. I
realiteten brukar satsningar som kallas real hit och real dit sällan funka i
Sverige.
Här kan man därför vara både favorit och
underhund. Guldgnagaren Stahre ska få Änglarna att landa högt.”
.JPG)
I samma reportage,
Thomas Ravelli: ”Förutsättningarna
kan inte bli bättre. Allt finns där. De har fått bra träningsmöjligheter med ny
anläggning, truppen ser bra ut, de har en bra målvakt och en stabil ekonomi.”
Vi sitter med
facit i hand. Ingressens farhågor har tyvärr infriats med råge. Säsongen
har varit så dålig och en sådan besvikelse, att man redan sitter och längtar efter
att vintern ska stökas bort, och att våren åter ska komma med hopp. Så där som
den alltid gör.
Ändå trodde jag på
allvar att det skulle lyfta efter kryssmatchen mot Helsingborg på Gamla Ullevi
9 juli. Då fanns det där igen, och dubbelmötet mot Gefle väntande. Högst
överkomliga uppgifter för ett Blåvitt, som jag trodde, på väg uppåt. Trots allt, Blåvitt
hade visat att de kunde spela bra fotboll, om
än inte över 90 minuter. Men fotboll går ju som bekant ut på att vinna matcher,
och det gör man inte om man presterar vägvinnande fotboll högst sporadiskt
match efter match.
Det lilla hopp
som hade tänts, slutade som alla vet, med en kraschlandning på ”gemytliga”
Strömvallen. Det var som om allting rann ur maskineriet. Och dagarna efter var
det som om känslorna i och kring Blåvitt kokade. Med all rätt.
Men kanske var
det även där och då, efter den totala förnedringen, som IFK Göteborg och Mikael
Stahre slog emot botten, och vägen tillbaka tog sin början? För mycket längre
ner än så, går det väl ändå inte att komma, i den eländiga sörjan bland
söndervittrade självförtroenden?
Mikael Stahre: ”Det som gör att en grupp mår allra bäst är när man vinner
tillräckligt många matcher tillsammans. Det är det fotboll går ut på, att vinna
den där jävla matchen.”
Det finns fortfarande de som hävdar, både inom och
utanför föreningen, att Mikael Stahre är en av de bästa värvningarna som
Blåvitt gjort på mycket länge. Men skaran
som kräver hans avgång, är bra mycket större. Tålamodet har för längre sedan runnit
ut hos många av oss supportrar, och nu är situationen helt plötsligt den, att
Blåvitt slåss för sin allsvenska existens. Ska de som fortfarande tror på
Mikael Stahre som huvudtränare för IFK Göteborg få rätt, då krävs det att man
vänder den negativa trenden, redan i kväll på Gamla Ullevi. Och att laget visar
resultat resten av hösten. Jag lyfter gärna på hatten, om man vänder detta till
något positivt, även om termen positivt kanske inte är den rätta i sammanhanget.. Men det finns ingenting jag önskar mer än just detta.
Så, det finns ingenting annat för Mikael Stahre och IFK Göteborg
att fundera på inför kvällen, än att gå ut och vinna den där jävla matchen!
Framåt Blåvitt!
… Född ur hav och
himmel står vi kvar.
/Magnus
På Twitter: @Kugghjulsmannen