I år har Gais och Blåvitt samarbetat kring derbypriserna.
Är allt därmed frid och fröjd? I helvete att det är.
Här är priserna för årets derbyn:
» Sittplats ”Lyx” (mitt på långsidan): 450 kronor.
» Sittpats ”Bra” (långsidorna): 340 vuxen, 215 kronor barn.
» Sittplats ”Budget” (hörn): 340 vuxen, 215 barn och pensionärer.
» Ståplats Gais-klacken sektion J och H: 260 för vuxen, 170 kronor för barn och studerande.
» Familjeläktaren: 195 kronor person.
» IFK-klacken sektion A och O: 195 för vuxen, 120 för barn.
» På de blåvita sektionerna P och B kostar biljetterna 260 för barn och 170 kronor för barn.
Jag har så många invändningar mot den här prisbilden att jag knappt vet var jag ska börja. En vuxenbiljett på långsidan kostar minst 340 kronor, vilket motsvarar mer än tre biobiljetter. En enda vuxenbiljett för att gå och se Gais hemmamatch mot Blåvitt kostar alltså mindre än att gå på bio och bjuda med sig två kompisar på "Shutter Island" eller att ta med sig sina två barn på "Avatar".
Tror Gais och Blåvitt att de bjuder på bättre underhållning än Martin Scorsese?
Det verkar så.
Efter det undrar jag raskt om någon inom Gais eller Blåvitt någon gång har bevittnat en allsvensk match?
Det verkar dessvärre mindre troligt.
Att gå och se matchen FC Barcelona mot Deportivo de la Coruña, nu på onsdag, kostar 43 euro på övre etage. Det är drygt 430 kronor. Att se derbyt i Göteborg från mitten av långsidan på Gamla Ullevi kostar 450 kronor. Det är alltså en tjuga dyrare än att se Messi och Zlatan från billiga platser på Camp Nou. I UEFA:s ligaranking för 2009/2010 så är Spanien rankat som nummer två, bara England är bättre. Barcelona är även semifinalist i Champions League. Sverige är i samma ranking placerat som nummer 22. Och Gais har spelat semifinal.
I Svenska Cupen.
1986/1987.
Det är dags att vakna från paltkoman nu. De personer inom fotbollsföreningarna i Sverige som glatt hejar på de ökande biljettpriserna måste uppmärksammas på att de raskt och effektivt håller på att döda svensk fotbolls hjärta och själ. Dessa "prisbildsexperter" hänvisar ofta och gärna till hur "Stockholmslagen har högre priser än oss". Nåväl, dessa stockholmslag har även under de senaste säsongerna fått bevittna en starkt nedåtgående trend vad gäller publiksiffror på derbyn och en minst sagt avtagande allmän hype kring elitfotbollen i regionen. Sportsligt har enbart AIK presterat under de senaste säsongerna, medan 2000-talets fenomen DIF har rasat ihop, för att inte nämna Hammarby som till och med har degraderats.
Vill ni verkligen se på Stockholmsfotbollen som ett föredöme?
Gais kanske inte har högre ambitioner, men jag trodde Blåvitt hade det.
Gais och Blåvitt är två lag som på egen hand utnämnt sig till de vanliga människornas lag. Gais har i decennier arbetat på och varit stolt över att ha sina rötter i arbetarklassen, att det är ett "de äkta göteborgarnas lag". Samtidigt har Blåvitt i sken av alla framgångar stoltserat med att man är "hela folkets lag" och kallar sig även ofta för "hela Sveriges lag". Därför tycker jag det är väldigt märkligt att en match just mellan dessa så kallade folkets fotbollsrepresentanter de facto kostar skjortan att bevista.
Är det så att det helt saknas kontakt med verkligheten inom alliansen?
Finns det någon anställd på Kamratgården som faktiskt betalt inträde för att gå på Blåvitt - någon gång, alls? Eller jobbar det måhända någon på Gaisgården som faktiskt löst en biljett till en av atleternas hemmakamper, under säg, de senaste tre säsongerna? Man börjar ju ärligt talat tvivla. Det är klart att om man ägnar hela dagarna åt att jaga sponsorer, gå på träffar med stora företag och snacka om priser på loger - att det blir rätt svårt att relatera till hur Svensson fungerar på ståplats. Eller hur familjen Karlsson resonerar kring sina biljetter till familjeläktaren.
Jag är en av de personer i samhället som är lyckosam nog att både har ett jobb och inte tvingas leva på marginalerna. Men jag har varit både student, arbetslös, har slitit som lågavlönad lager-, terminal-, butiks- och metallarbetare tidigare i min ungdom. Trots detta har jag alltid haft råd att gå på fotboll, för det har varit ett billigt - ett på många sätt folkligt - nöje. Visst, speciellt under studentåren var det ett djupt hål man fick gräva i fickan för att säkra sitt årskort, men det var värt det. De många procenten av studiebidraget som stack till fotboll - ofta på bekostnad av kurslitteratur - var värda varje endaste sista krona. För det var något man älskade att göra, en hobby som för många är en brinnande passion. Men även något som var tillgängligt, inte främmande och exklusivt. Inte något som bara kunde ses på tv.
En god vän från Norrköping var på puben "Hemmaplan" i Majorna och såg matchen Gais-AIK. Där var puben fullsatt av grönsvart klädda Gais:are, trots att deras lag spelade hemmamatch. Min polare skämtade naturligtvis med sin vän om hur "Gaisare är alkisar som väljer puben före arenan" och drog lite andra sådana klyschor. Sådant som fotbollsfans gärna plockar fram för att jävlas med varann. Men när han berättade om den glödande passion som fyllde baren, med sång, med inlevelse och med hjärta så undrade jag om han inte frågade några av dem varför de inte var på Ullevi.
"Men det gjorde jag, när vi tog en cigg i paus så snackade jag med två killar i Gais-halsdukar. Den ena vände sig om, såg ner i marken. Den andra kikade på mig lite skamset och sa: jag har fan inte råd längre - det har blivit för dyrt".
Om inte alla alarmklockor på Gaisgården ringer nu så läs följande siffra:
5 687. Det var Gais publiksnitt för 2009. Var är ambitionerna?
Siffran stannade där trots ett desperat erbjudande med gratis inträde i sista matchen mot Malmö FF. Då kom 11 685 personer. Siffran stannade där på grund av en bojkott i hemmaderbyt när tusentals blåvita såg matchen hemifrån eller från gemensamma pubsamlingar. Hörs det fortfarande inga alarmklockor på Gaisgården? Låt oss då fortsätta resonemanget kring prisbilden för årets göteborgsderbyn. Det blev ju en slags anpassning av biljettpriserna till det här året. Anpassningen gick ut på följande ekvation på Gais- och Kamratgården:
- Vi, Blåvitt och Gais, vill ha mycket betalt.
- Vi, är medvetna om att Blåvitt drar fler derbybesökare än Gais.
- Vi tror att bojkott utesluts om Blåvitts biljettpriser är samma som Gais.
Lösningen: Gais sänker sina priser ett litet snäpp medan Blåvitt å andra sidan höjer sina priser ett litet snäpp.
Skillnaden från 2009 är alltså inte att publiken fått som man ville, att vi pressat tillbaka biljettpriserna och i alla fall tillfälligt bromsat in den eskalerande kostnaden för att se på allsvensk fotboll. Nej, egentligen är det tvärt om - i alla fall för de blåvita skarorna. Nu har i stället biljettpriserna för derbyt Blåvitt-Gais blivit ett snäpp dyrare. Det har jag dock full förståelse för att folk inte gnäller lika mycket på, då många resonerar som så att "pengarna går ju ändå till Blåvitt". Men gör de verkligen det, i längden?
När det är så här dyrt att gå på fotboll så blir det svårare och svårare, för inte bara dessa derbyaktuella - utan alla lag, att locka till sig förstagångsbesökare och småintresserade fotbollens hemmakonnässörer. Vi kan återgå till mitt inledande exempel för att göra det hela lite tydligare:
Om jag vill ta med mig min tjej eller fru och våra två barn på derbyt:
Kostar det oss 1 110 kronor för dessa fyra biljetter på långsidan.
Om denna fiktiva familj går på familjeläktaren kostar det 780 kronor.
Så någonstans mellan 780 kronor till 1 110 kronor kostar det för att gå på en enda derbymatch, för en familj på fyra personer. Det är drygt 8-11 biobiljetter. Eller fyra biobiljetter, godis/drickor/popcorn + ett besök på Burger King för hela familjen, före filmen. Det här är alltså jämförelser som långt ifrån enbart arbetslösa eller ensamstående föräldrar gör. För fotbollen finns ju alltid kvar, man kan alltid gå "någon annan gång", medan den senaste filmen som ungarna vill se - för att kompisarna sett den, för att reklamfilmen fångat deras intresse eller för att den har en spännande stjärna i huvudrollen, är svår att argumentera bort.
Men det kommer ju fler derbyn.
Det kommer fler blåvita matcher.
Men inte nödvändigtvis någon publik.
För att inte tala om det monumentala hyckleriet som de flesta av oss fotbollsfans sysslar med. När de blåvita fansen var rasande över Gais biljettpriser så vägrade Gais-fansen att acceptera kritiken. Från Gais supporterhåll hördes det då resonemang som "ni gör det bara för att sabba för Gais". Hela den här texten är ett bevis på motsatsen. Resonemanget handlade inte om Gais, utan om det faktum att Gais tog alldeles för mycket betalt för att gå på sitt derby. Nu har Gais sänkt sina priser ett litet snäpp, men gett Blåvitt utrymme att samtidigt smyghöja sina priser. Allt under en vit flagg av "nu är vi överens mellan klubbarna".
Överens om att fortsätta höja priserna för era åskådare ja.
Inte mycket mer. Inte mycket mindre.
"Jag vet att du sliter varje dag på fabriken, men om det ska gå ut över mig - då blir jag besviken."
I fjol jämförde BaraBen priserna på Gais hemmaderby med all möjligt:
"Shalke04 tar 120 till 140 kronor för en ståplatsbiljett på Arena AufSchalke.Efter hand sänkte Gais priserna för den blåvita klacken. Men inte för sina egna supportrar. Nu handlade inte bojkotten i sak om att kämpa för Gais egna supportrar, på grund av de patetiska rivaliteter vi har mellan grupperna. Men att stå fast vid principen att inte betala galna priser borde varit i Gaisarnas intresse då, bör vara i de blåvita fansens intresse nu och borde vara det även när Blåvitt spelar hemmaderby mot Gais i höst. Skillnaden då är att drygt 7 000 blåvita har årskort och inte betalar för sina lösbiljetter, men jag skulle verkligen inte klandra den Gaisare som vill bojkotta Blåvitts hemmaderby. Det enda problemet med ett sådant "hot" är att det finns tillräckligt med blåvita att fylla arenan helt utan hjälp av grönsvarta fans.
Malmö FF tar 160 kronor för en klackbiljett mot HIF på Swedbank Arena.
Gais tar 380 spänn för en plåt till övre kortsidan mot IFK."
Men principen är mycket viktigare än ett bojkottande fram och tillbaka. Det handlar i grund och botten om allt från att respektera sina föreningars historia och kulturella status i dagens samhälle - till att inte göra fotboll så dyrt och otillgängligt att det i slutändan bara blir ett nöje för de absolut mest välbärgade. För då kommer det sluta med att ni, kära alliansklubbar, bara har delar av Frölunda Indians - och majoriteten av GöteborgsOperans - besökare kvar som potentiella kunder.
Lycka till med det.
IFK Göteborg och Gais har potential att höja sina publiksnitt, avsevärt. Det är till och med så att deras föreningar i det tysta kräver detta av respektive biljettansvariga och marknadsavdelningar. Biljettintäkter är en stor inkomstkälla, i allsvenska fall en för stor inkomstkälla. Misslyckanden på annons-, reklam-, marknadsområden innebär justeringar av biljettpriser. En lågkonjunktur innebär "marknadsanpassning av priserna", en stagnerad business mot utlandet kanske kan tvinga fram en "anpassad kostnadskalkyl kring behovet av matchrelaterade intäkter".
Ni kan ge er fan på att Blåvitt skulle vara sugna på att försöka bekosta den hoprasade träningshallen genom att öka biljettpriserna till 2011 - om ingen sa ifrån.
Man kan göra tusen räkneexempel fram och tillbaka. Här ovan har jag jämfört med biobiljetter enbart för att det är något som de flesta kan relatera till, jag jämförde med Barcelonas kommande hemmamatch för att det är en extrem kontrast till den sketna fotboll vi ser i Allsvenskan men jag kan fortsätta hela dagen om ni så vill.
Vi kan spekulera i all evighet kring varför publiken sviker arenorna. Planerna är usla, underhållningen sämre än på länge och allt är ju bara skit. Men i grund och botten finns det bara en enkel förklaring till varför det så sällan blir fullsatt på Gamla Ullevi, ens på derbyn - trots en i sammanhanget sketen kapacitet på drygt 18 000 platser - det är alldeles för dyrt att gå på fotboll i Göteborg. Arbetarklassens lag? Folkets lag? Jo, tjenare. Tror ni på jultomten med?
