Egentligen borde man ha tagit semester nästa vecka. Från allt. Ni vet, det har krupit under skinnet en lång tid, men det är nu det börjar skava på allvar. Riktigt ordentligt dessutom. Häcken på Ullevi om en vecka. Deras hemmamatch, deras evenemang. Men vår mark, vår kamp.
Nog känns det att det är nära nu. Och jag vet precis hur det blir. Man skulle behöva dra sig undan, åka upp till stugan eller bara vara borta. Man blir vresig, pillar på iphonen i tid och otid, man reagerar på fel saker, vänder på resonemang och blir allmänt osocial. I de värsta stunder rent otrevlig. Man släpper dörrar framför näsan på pensionärer, skriker idiot åt bilister i trafiken, reagerar med förakt på till synes normala tilltal, man nonchalerar, man lyssnar inte. Man är kort sagt, väldigt mörk och ostrukturerad vad gäller sina egna känslor.
Och ändå är det bara för en god sak. Det handlar ju trots allt om kärlek. Man vill bara släppa lös den, ge den fritt spelrum. Och låta Blåvitt spela upp till dans. Det är då vi är där igen. Med frustrationen, glädjen, euforin. Och nerverna.
Det är som sagt en vecka kvar. Men jag vill redan nu be om ursäkt till er som råkar komma i vägen för mitt väntade instabila humör. Jag vill er inget illa, jag hatar er inte, jag ser er inte som smutsig luft. Ta inte ett "dra åt helvete" ordagrant.
Det är "bara" en premiär i antågande.
