Ungefar sa langt tillbaka jag kan minnas har manniskor sagt
at mig att jag inte kan lata Blavitts spelschema styra over mitt liv. Det finns
viktigare saker i livet, har de sagt, och de tar jus a manga matchen pa en
sasong sa om jag missar nagon da och da sa ar det faktiskt inte hela varlden.
Jag har aldrig riktigt varit enig med dem dar. Sjalv vill jag inte missa en enda
sekund, atminstone inte sa lange hoppet lever. Jag menar, en bollvinst pa
mittplanen eller ett inkast i sjuttonde minuten borta mot Atvidaberg kan ocksa
vara matchavgorande. De kan ocksa sakra ett SM–guld. Sa sa lange det finns hopp
ar varje ospelad matchsekvens en av tusentals sma Bingolotto–luckor med Tobbe–hattricks,
fantomdubbelraddningar och vunna motlagg bakom – ett potentiellt stycke magi
att bara med sig for alltid. Jag haller som sagt inte med dem, men det betyder
inte att jag vagrar lyssna. Man far ju kompromissa ibland. Man far ju tanka pa
andra an sig sjalv.
Min allsvenska sasong 2012 tog slut en natt i mitten av
april pa ett hotellrum i Peking, innan den ens hade hunnit borja. Andra raka
domarranet pa hemmaplan innebar 2-2 mot Orebro och 0-2-2 I tabellen. Hoppet var
dott. Inte en enda gang under forra aret fick jag blicka ut over Ullevis
grasmatta och tanka att det ar har, nu alldeles strax, det hander, det som vi
kommer att minnas nar pokalen bargats pa andra sidan sommaren.
Nytt ar nu, men samma forutsattningar. Klockan ar 02.26 har
i New York pa denna arets forsta allsvenska matchdag. Snart ska ni vakna, ata
frukost, vanta, langta, vandas, gora vad ni nu gor innan match, for att sedan ta
pa er era halsdukar och bege er mot Nya. Hoppet – den
dar underbara kanslan som allt det har handlar om – har ateruppstatt. Jag
hoppas verkligen att det blir mer langlivat den har gangen, for jag star inte
ut med att missa en sasong till.
Alla (utom jag) till Nya!