Publikkrisen är en myt

PUBLIKKRISEN Ja, det är uppenbarligen det stora ämnet just nu. "Vilken publikkris?", säger jag. Ärligt talat existerar det ingen publikkris. Och det är främst av allt inte en kris orsakad av att det i år är 16 lag i Allsvenskan. Det är en myt och ett uttryck myntat av folk som inte kan tänka längre än vad näsan räcker. Nu ska jag visa verkligheten.

Åskådarrekord
Låt oss börja med att ta en titt på det totala antalet åskådare i Allsvenskan. Efter 25 spelade omgångar av årets serie har drygt 1,6 miljoner åskådare tagit sig till de allsvenska arenorna. Räknar man med att årets snitt på 8 154 hittills håller i sig över avslutningsomgångarna (det brukar till och med höjas något) betyder det att efter 30 spelade omgångar så kommer nästan 2 miljoner åskådare ha räknats in (1 956 960 om vi ska vara petnoga). Så många åskådare har aldrig genom tiderna räknats in under en säsong. Den tidigare rekordnoteringen ligger på 1 956 042 och stammar från maratonsäsongen 1957–58. Förra årets total blev 1 867 039 och var faktiskt den näst högsta siffran genom tiderna. Är det verkligen befogat att tala om en allsvensk publikkris när fler än någonsin sett de allsvenska matcherna?

Tillfällig topp
Förra årets totalsnitt på 10 258 åskådare per match är vanligen det som det jämförs med när det nu talas om publikkris. Vi har tappat 20 procent mot den siffran. Samtidigt var förra årets snitt det högsta snittet sen säsongen 1965. Årets snitt är—om det står sig—det högsta snittet sen 1971 om man bortser från säsongerna 2001–2007, som med lite eftertanke bör betraktas som en extremt god publikperiod snarare än någon sorts normalnivå. 8 241 är inget dåligt publiksnitt. Det ser bara dåligt ut eftersom det råkar inträffa direkt efter en jättetopp. 8 154 hade år 2001 eller 2002 varit ett klart godkänt snitt, det hade varit en ökning med nästan 20 procent jämfört med säsongen 2000. Under 80- eller 90-talet hade det varit ett fantastiskt snitt, och hade förmodligen beskrivits som en publikboom.

"Ja, ja, men..." säger ni. Och visst, jag kan hålla med. Snittet har sjunkit med drygt 20 procent, det är ovanligt många matcher med oväntat låg publiksiffra och intresset verkar ha minskat överlag. Det går inte att förklara bort med rekordsiffror och tillfälliga toppar. Så låt oss då ta en titt på varför det blivit som det blivit.

16 lag i Allsvenskan
Naturligtvis påverkas snittet av att varje lag får ytterligare två hemmamatcher. Så vad betyder det i realiteten? I princip alla lag har tappat sitt snitt, i många fall rejäla ras. Men påverkar det klubbarnas ekonomi, egentligen? Låt oss ta en titt på de klubbar som spelat allsvenskt både 2007 och 2008. Jag utgår från att klubbarnas nuvarande snitt håller i sig säsongen ut.

Örebro SK: +18 650 åskådare, +16.3 %
Malmö FF: +10 541 åskådare, +6.1 %
Kalmar FF: +9 127 åskådare, +11.3 %
Helsingborgs IF: +5 263 åskådare, +3.4 %
Hammarby IF: +416 åskådare, +0.2 %
GAIS: -1 572 åskådare, -1.8 %
Trelleborgs FF: -2 479 åskådare, -5.5 %
Halmstads BK: -4 934 åskådare, -5.2 %
IF Elfsborg: -5 963 åskådare, -3.9 %
AIK: -6 036 åskådare, -2.2 %
Gefle IF: -8 404 åskådare, -12.5 %
Djurgårdens IF: -23 111 åskådare, -12.6 %
IFK Göteborg: -61 595 åskådare, -30.0 %
Summa: -70 097 åskådare, -3.9 %

Som synes har det inte varit något allmänt totalt publiktapp för de allsvenska klubbarna utan snarare så att det i princip enbart är Blåvitt som tappat onormalt mycket—inte helt utan anledning—publik sen förra säsongen. Övriga klubbar ligger inom ett intervall på +/- 10–15 % och ett antal klubbar kommer faktiskt öka sina publikintäkter (med antagandet att snittpriset för en biljett är detsamma) jämfört med förra säsongen.

EM-uppehållet
16 lag i Allsvenskan betyder att ytterligare fyra omgångar behöver placeras in någonstans. En "udda" säsong hade det inte betytt så mycket, en veckas tidigare start, en omgång extra under sommaren och två veckors senare avslutning. Men inte nog med det så hade vi ett abnormt långt uppehåll på nästan två månader mitt i säsongen, för EM-spel. Kombinerat innebar detta att det under vårsäsongen spelades match var tredje eller fjärde dag, och därmed hade alla lag en hemmamatch varje vecka. Det faller sig naturligt att det inte tilltalar alla publikgrupper. När IFK under säsongens inledning först spelar mot Örebro och Norrköping med helt ok publiksiffror, men sedan på den tredje hemmamatchen under två veckor lockar under 10 000 åskådare mot AIK trots en poängmässigt bra inledning, är det svårt att inte hitta anledningen i spelschemat. Utan EM-uppehåll hade publiksnittet inte varit så lågt som det är.

Topplagen
Det går inte att komma ifrån att Kalmar, Elfsborg och Helsingborg i topp inte ger samma publikdrag som om IFK, MFF, AIK och Djurgården slagits om guldet. Bra säsonger för de här lagen innebär förmodligen ytterligare 100 000–200 000 åskådare totalt och därmed en ökning av snittet med runt 500-1 000 åskådare. Storstadslagen drar inte bara extrapublik till hemmamatcherna när det går bra, utan även extrapublik till bortamatcherna. Det gör inte Kalmar och Elfsborg på samma sätt. Det har inget med 16 lag i Allsvenskan att göra, vi hade med största sannolikhet sett ett minskande publiksnitt även med 14 lag den här säsongen, om storstadslagen varit lika dåliga.

Slutsats
Nästa säsong kommer förmodligen publiksnittet att stabiliseras eller öka något från årets nivå, och "publikkrisen" existerar inte längre. Vårsäsongen kommer inte vara fullt så späckad på matcher som i år, både Malmö och Göteborg får nya arenor som definitivt kommer att höja snittet oavsett tabelläge, storstadslagen börjar om på ny kula och fler människor än någonsin lär se en allsvensk match nästa säsong. Vem kan klaga?