Svensk idrott- en instabil investering?

TORSDAGSKRÖNIKAN I förra veckan drog Stig Lundström till med överdriften att alla IFK Göteborgs sponsorer kunde komma att lämna Blåvitt på grund av stök och våld i föreningens namn. I samband med detta väcktes en het debatt kring sponsornas flyktighet gentemot idrottsföreningar och vad sponsorer egentligen tål från föreningars, medias och supportrars håll.

GT:s Matts Olsson skrev igår om hur en av Frölunda Indians Platinasponsorer (de som satsar 250 000 kronor om året i sponsorpengar) planerar att hoppa av sitt sponsorskap. Men nu är det inte det enorma hockeyvåldet som skakar den ej namngivna storsponsorn, utan det är en irritation över ett sponsorevenemang som Indianstammen nyligen genomförde.
Man bjöd nämligen med sig cirka 50 av sina sponsorer och åkte över till Kanada för att uppleva NHL-hockeyn på plats. Här, på själva resan, så väcktes det onda blodet. Storsponsorn noterade att Frölundaledningen med Christer Kjellgren, Ronald Boisen, Stefan Larsson och Mats Ahdrian hade bokat in sig i Buisness Class medan de dryga 50 sponsorerna, som indirekt betalade för hela kalaset, fick sitta och "trängas" i ekonomiklass.

Med tanke på den enorma nyckfyllhet som uppenbarligen styr en del företags sponsorsatsningar är det egentligen väldigt märkligt att supportrar inte satt sabotage mot moståndarföreningar i system. Likheten till hur Italienska Catanias supportrar nu hotar med att åka upp till Rom för att från andra föreningars läktarplats sabotera och förstöra för andra lag är ju slående. Vi har en situation av allt mer nervösa och lättföränderliga ekonomiska faktorer kring svensk klubblagsidrott. Ett annat exempel är hur Svenska Basketligan utan närmare kontroller lyckades dra in sin verksamhet i det mystiska skalbolaget OBOL till den nivå att man bytte namn till OBOL Basketball League. Kort därefter avslöjade media hur sponsorn i själva verket var ett företag där det mesta inte stämde med fasaden man hade utåt och snabbt fick Basketligan bryta sitt samarbete med storsponsorn.

Så på ena sidan har vi en desperat idrottsrörelse som försöker roffa åt sig de brödkorn som sponsormarknaden erbjuder och på andra sidan har vi oseriösa och extremt nyckfulla sponsorer som är beredda att gå väldigt långt i sina konsekvenser av småsaker. Innebär detta då inte att svensk idrott generellt håller på att utvecklas till en högriskmarknad för ekonomisk investering?
Utan att värdera vilken hemsk upplevelse det måste ha varit att åka med det vanliga folket för Frölunda-storsponsorns representant, så var det i alla fall tillräckligt för att han nu ska driva igenom ett sponsorstopp av Frölunda för sitt företag. 250 000 kronor minus på grund av en flygresa.