På gång


tisdag 10 juli 2012

Funny Games

KRÖNIKA. Det har varit en märklig prövning att vara blåvit den här säsongen. I går när jag gick från matchen var jag på något trotsigt vis rätt nöjd över att Helsingborg inte hade gjort två mål utan bara ett. För det är sån jag har blivit. Cynisk och allmänt jävlig. Det har gjort det samma om vi spelat bra eller dåligt, resultaten tycks ändå ha lottats fram ur den stora fotbollstombolan som ingen vet var den finns eller allraminst har någon kontroll över.  De få gånger vi har vunnit har det ofta varit med dåligt spel, när vi spelat bra har vi bara fått en poäng, ibland noll. Allt har varit skit samma, sätt Micke Stahre i mål, kasta in nåns lillebrorsas bästis i anfallet, spela med sju vänsterbreddare,  ansök om dispens för användning  av tjänstevapen, det spelar ändå ingen roll, vi skulle antagligen spela oavgjort oavsett vilket. Så har jag tänkt. Cynisk och allmänt jävlig.  En bitterskit.
När jag följde laget i vintras så var jag en helt annan supporter. Jag vågade inte säga det rakt ut eller skriva det så någon såg, men jag gick runt med en kolsyrad känsla av optimism, hela föreningen kändes som en nyöppnad flaska Pommac, allt var fräsht och spännande, ny anläggning, nya spelare, nya tränare. Träningarna var intensiva och hårda, men ändå låg det en aura av kamratlighet över alltsammans, det fanns inga fel att hitta. Vi briljerade i flertalet träningsmatcher, bl. a. redan innan varesig Gerzic eller Farnerud hade anslutit. De kom och tätade till en redan tight trupp, trissade upp konkurensen och tvingade alla andra att höja sig ännu lite till. Och kanske var det nånstans i all denna underbara optism som problemet låg, att allt var för bra.
Egentligen borde jag hört olyckskorparna kraxa, det var bara ren och skär ouppmärksamhet som förledde mig. Det är som med spännande filmer, de allra bästa utspelas mitt på dagen och vaggar in en i en känsla av trygghet. Stod det verkligen thriller på DVD-fodralet? tänker man efter en kvart. Jodå, du ska snart bli varse. Har ni sett Funny Games? En absurd Thriller om två välkammade unga killar klädda i vita pikétröjor som leker en brutal lek vilken slutar i tortyr och bestialiska mord. Det är nog den filmen jag tänker på så här efter snart halva säsongen. Någonstans i all denna kolsyrebubblande optimism har det letat sig in två välkammade killar i vita pikétröjor som metodisk bearbetar ner allt hopp och alla drömmar.
Så fortsättningen då? Ska jag falla för frestelsen att skratta åt det farsartade eländet och planera in en äventyrsspäckad weekend i Grums kommande helg i stället för att gå på matchen mot Gefle? Fuck no. Det är den här typen av prövningar som svarvar fram en ihärdig supporter, härdar stålet, formar något som står stadigare och rakare och som med ursinne ruskar av sig varje motgång. Nej! Nej! Nej! Egentligen väntar jag mig inget annat än att allt skiter sig mot Gefle på lördag. För sådan har jag ju blivit. Cynisk och allmänt jävlig. En bitterskit. Men jag blir också galnare och mer hängiven i mitt supporterskap. När Mikael Dahlberg dunkar in 0-5 på lördag, då står jag där med ihopknipta ögon och skriker ”BLÅVIIITT BLÅVIIITT!” så att saliven sprutar över barnfamiljen framför mig. För den här säsongen är bara en märklig prövning, och jag har bestämt mig för att stå kvar tills prövningen dragit förbi.