Vissa intressen är lite "finare" än andra, men det visste ni väl? Att med näsan i vädret stå och sniffa på årgångsviner, eller samla på Ming-porslin, är mycket fint. Men att ha en bild av Håkan Mild som skrivbordsunderlägg, fylla hårddisken med länkar till obskyra tifon, köpa varje nummer av ”Offside” och stå och trängas med tusentals andra mer eller svettiga supportrar på match efter match, är obildat.
Att engagera sig i något så trivialt som fotboll, måste ju per definition innebära att man rent ut sagt skiter i ifall det är krig i världen.
”Hur kan du vara så upprörd över att Blåvitt förlorade matchen igår, när det samtidigt finns barn som inte får någon mat?”
Den frågan kan väl enkelt besvaras med att det inte svälter färre barn om jag slutar bry mig om var mitt lag ligger i tabellen. Att jag faktiskt får ont i magen över att se Blåvitt förlora, innebär inte att jag slutar uppröras över kattungar som plågas ihjäl och familjer som bor på gatan. Mest upprörd blir man nog om den som anklagar en avslutar sin utläggning med kommentaren ”Elva snubbar som jagar en boll” eller allra värst: ”Det är ju bara fotboll”.
Ibland inser man att personen ifråga är så inskränkt att det inte ens är någon idé att försöka bemöta påståendet, men emellanåt bestämmer man sig för att lägga ner lite energi på att klargöra en sak; det är inte bara elva personer som planlöst kickar runt en rund tingest. Ämnet avhandlas i flera böcker och filmer. Bland dem är i mitt tycke ”Fever Pitch” och ”Fotball Factory” de mest underhållande. Den förstnämnda följer en person från barndomen och framåt och har hög igenkänningsfaktor, den sistnämnda ger en skrämmande, men spännande, inblick i firmornas vardag, främst då Chelseas.
Den som en gång blivit biten inser att inom termen ”fotboll” gömmer sig snart sagt allt som livet kan innefatta;
En studie i det mänskliga psyket: Att tydligt kunna se mönstret i hur självförtroende, stöd från andra och stämningen spelare emellan kan påverka den enskilda spelarens prestationer, är kunskap som man kan applicera på snart sagt alla livets områden.
Samspel, turtagande och gemenskap: Detta är något man ofta talar om att barn behöver lära sig t.ex. i skolan. Vissa vill införa det som eget ämne på skolschemat, dessutom finns det inbakat i modern pedagogik.
Konflikthantering och tyglande av ilska: En fotbollsspelare måste snabbt kunna känna av stämningar, lära sig ta tillrättavisningar och hålla tillbaka sin ilska. Gula och röda kort kan bli följden av felaktigt agerande.
Drama: Här behöver jag väl knappast klargöra att en fotbollsmatch kan bjuda på dramatik av högsta klass.
Konst: Alla som säger att fotboll inte är en konstform är helt ute och cyklar!
Men visst, det finns stunder då man stannar till och undrar om man har blivit helt galen…
När man hör sig själv säga ”Hoppa Blåvitt-hopp”- när man vill att ens barn ska kliva på bussen till skolan.
När man utbrister ”Nej det går INTE, i den här familjen håller vi på Blåvitt” när ovan nämnda barn försiktigt frågar vad man skulle tycka om de bytte lag och började heja på Gais.
När man knappt har pengar till mat, men trots det lägger ett par hundringar på en matchbiljett. När man vaknar med ångest för att laget halkat ner i tabellen. När man bostavligt talat känner att det blixtrar framför ögonen, när personen som går förbi en stolt bär upp en Aik-tröja.
När man kommer tre timmar försent till sin älskade brors födelsedagskalas för att man ”inte kunde missa matchen, det förstår du väl, men hemskt mycket grattis på födelsedagen i alla fall.” När någon säger till en att ”du pratar om fotboll hälften av din vakna tid” och man generat tänker ”den andra halvan anstränger jag mig för att inte prata om fotboll då med”.
Så visst; om du tycker att jag är galen har du kanske rätt, men följ med mig nästa gång, vem vet, tillslut är det kanske du som står och svingar din halsduk och skriker ”MÅL!” med lyckotårar i ögonvrån…
