Ett hjärta som blöder

När man redan innan match känner att det här är f-n bara mellanmjölk, snudd på lättmjölk, vet man att något är fel.

Att redan utanför arenan känna att mys-jögge smittat av sig och folk har en sådan där gosig dag tillsammans när solen äntligen tittat fram, men inte knyter näven för att påvisa att vi är där för att vinna.

Att sedan efter 30 min höra från läktarplats att de på plan inte är bra, men att vi ska visa våra hjärtan, då är det något fundamentalt fel.

Det här är inte min klubb. Det här är inte min klubb som får mig att glädjas, sörja, dela kamratskap och som har min kärlek.

Det här är inte min klubb där alla inte satsar allt i alla lägen, utan nöjer sig med vad som är på väg att hända. Där tränaren rangordnar spelarna och inte har förmågan att bryta mönster. Där innermittfältare springer runt som yra höns. Där den påpassliga förvirringen uppstår gång på gång och ett sönderläst spel utnyttjas match efter match av motståndarna.

Jag är trött på att höra fega kommentarer från tränarhåll efter dåliga insatser. Jag är trött på att se halvhjärtade insatser. Jag är trött på att ingen vågar säga som det egentligen är. Det är inget jäkla dagis som bedrivs. Det här är IFK Göteborg!

Det är dags för förändring. Tränartrojkan ska bort. Slut på myspys och gulligull. Det behövs en ny röst och det innan det är för sent. Det behövs ett omtag.  Det är dags att stoppa det hjärta som blöder.

Stundande premiär

Jag minns våren 2013. Vi skulle spela premiär, på stora Ullevi, mot BK Häcken. Detta Häcken som efter ett starkt 2012 skulle vara en stark guldkandidat att vinna Allsvenskan 2013.
Vi däremot, hade efter fiaskosäsongen 2012, inte mycket att hoppas på.

Allsvenska premiären minns jag som igår. Försvaret var stabilt, Jakob Johansson tackade för nytt kontrakt, ägde mittfältet, och gjorde mål. Samba-Sam presenterade sig för övriga Sverige och hans historia kan vi alla väldigt bra vid detta laget.

Trots att det kommer bli ett massivt publikstöd den 1 april känns ändå förhoppningar på årets IFK generellt låga. Jögge kommer med undanflykter. Backlinjen darrar och taktiken känns väldigt oklar. Själv är jag ganska optimistiskt. Jag tror inte på guld men jag tror inte heller att vi kommer att vara speciellt dåliga. Jag tror däremot på en seger i premiären. Att inte ha all press på oss, att tragiskt nog, slå i underläge kan passa oss ganska bra för tillfället.

Den 1 april kommer närmare 30 000 änglar att skrika, heja, hata, men framförallt älska. Vi kommer att älska IFK Göteborg. Vi kommer att ge Mix hans mest färgstarka debut som han sent kommer att glömma. Vi kommer tillsammans att täppa till truten på Sveriges mest "Fake News"-kompatibla förening. Vi kommer att sätta enorm press på AIK, Häcken och DIF. Sistnämnda som värvar hemvändare, en efter en.

På tal om hemvändare, jag tror det finns en anledning till att Gren, just nu satsar på lån.
Av samma anledning som både Oscar Wendt och Pontus Wernblom slutat i landslaget.
Jag tror att dessa herrar känner samma längtan efter blåvitt som vi andra gör.

8 dagar kvar till premiären. Tagga till nu kamrater. Se till att köpa upp de sista biljetterna. Se till att köpa nya matchtröjor och halsdukar. Se till att sprida hetsen!

Det finns ingen anledning att tveka och tvivla. Kärleken till blåvitt är alltid störst..

Snart skiner Poseidon!

Du har väl inte glömt?

HETS. Du har väl knappast missat att det är match imorgon? IFK Göteborg spelar sin, i särklass, viktigaste match på extremt länge. Ditt deltagande och stöd är oerhört viktigt.

 

En "friendly reminder", köp biljett.

 

Vi ses!

É DU GO I HÖVVET ELLER!? KÖP BILJETTER!

SUPERHETS. Tänker inte vara diplomatisk eller kompromissa: Det är den blåvita supporterns förbannade skyldighet att befinna sig på Gamla Ullevi nu på torsdag den 18:e augusti.

Det övergår mitt förstånd att vår bästa chans på evigheter för att komma in i ett Europaspel inte stänger biljettförsäljningsbutiken direkt efter öppning. Att den, tre dagar innan match, fortfarande är öppen är galenskap. Var med och spärra den förbannade luckan, och sätt upp en lapp.  

Det handlar inte primärt om att befinna sig på plats för att generera IFK Göteborg publikintäkter och därigenom förbättra ekonomin. Sittande popcornpublik ger mig ingenting mot Qarabag. Det ska brötas, sjungas, brottas, hyttas med näven på läktaren som aldrig förr - för att bidra med annat än uppgiften de våra på plan har. Vi ska göra vårt för att sätta press på motståndare, domare och fylla på vårt lags energidepåer med psykologiskt tjack. Oavsett vilken sektion vi befinner oss på. 

Ett avancemang handlar primärt om ekonomi. I runda slängar kan det uppgå till 40-50 miljoner kronor (!!!).

Det är dags att förstå innebörden. Att dubbelmötets resultat kan vara en klyfta mellan ruinens brant och mot en ny era av Europaspel och inhemska titeljakter. I vilket fall som helst, hur det än går, kan vi som var där säga – vi gjorde allt. I medgång. Eller sorg. För det är närvaron och dess kvalité som är supporterskapets själ.

Detta är inte enbart, som affischen påtalar, årets viktigaste match. Det är decenniets viktigaste match!

Blåvitt för aldrig dö. Vi ses kamrater. 

Hetsen fortsätter - Mot Europa!

HETS. Delar av redaktionen har redan försökt att mobilisera sig själva och de blåvita massorna. Det är gött. Det får dock inte stanna av där. Inte i takt med att semestrar tar slut, festivaler lämnar lervälling efter sig, nån sorts Premier League börjar och den slentrianmässiga vardagen tar vid. Det är nu alltings början fortsätter. Det är nu vägen som börjat trampats upp och beredas ska fyllas med fler, det är nu det, på riktigt, måste till lite jävla aktion, det är nu vi alla måste dra alla strån, alla måste bära sin del och vi, tillsammans måste sluta upp att skriva sjukt överkommatterade och för långa meningar. Nej, men seriöst då, för en gång skull. Det är nu det gäller.

Som vännerna på #bbpodd mycket riktigt poängterade idag, matchen på torsdag är, i särklass den viktigaste sedan 2002. Själv satt jag vid det tillfället i ett logement i Skövde, tittade på en för dyrt hyrd tjockteve och svävade mellan allsköns olika våningar i den känslomässiga hissen och förbannade mig själv att jag inte fanns på plats. Nu, med en match till av samma dignitet, viktighet, och nerv, då kan i alla fall jag inte stå utanför. Det hoppas jag också att ni verkligen känner.

Grejen är väl ändå den, i vanlig ordning, ni, jag, vi trötta inbitna som läser bloggar, lyssnar på poddar, följer "alla som är nåt" på sociala medier, överdoserar blåvitt, injicerar blåvitt, andas blåvitt och lever blåvitt, vi vet att vi kommer att stå/sitta/ligga/hänga/hoppa och våndas på Gamla Ullevis tribun på torsdag. Därför tillägnas denna prettotexten till precis alla andra, som av någon outgrundlig anledning tvekar över att lösa en biljett och dyka upp på torsdag. Uppriktigt, tänk efter, ställ dig själv frågorna: "håller jag ens lite på blåvitt?" givet svar ja. "Vill jag stå utanför när ny historia kan komma att skrivas?", troligtvis nej. "Hade det inte varit roligt att se något annat lag (mer än blåvitt, varför man nu går för att se motståndarna?) än de onämnbara, Kalmar, Jönköping Södra eller för den jävla delen Liverpool som du kanske ser på plats en gång var tredje år, och istället kika på ett oklart lag från ett land där ingen vet hur många konsonanter som kommer i följd, eller för del delen stavar sitt lags namn på femton olika sätt?" Självklart hade det varit kul!

Men okej, oavsett vad du svarar tycker jag att ditt deltagande och medverkan på torsdag vore oerhört uppskattad. Tillsammans kan vi nå ut. I Europa.

Hetsen kan börja - Mot Europa!

HETS. Jag var i ärlighetens namn lite nervös inför kvällens drabbning mot Falkenbergs FF. Nu behöver jag inte vara nervös längre. Vi lämnade matchen med noll insläppta mål, tre poäng och med en känsla av lättnad. Gott så.

Det var ungefär så mycket tid och så många ord jag hade för avsikt att ägna åt den matchen. Nu till något som har betydelse - på riktigt.

På torsdag spelar vi en utav klubbens viktigaste matcher på mycket, mycket länge. Detta sett ur flera olika perspektiv. Jag tänker inte bidra med någon djupgående analys av läget idag utan snarare uppmana till hets. En sällan skådad blåvit hets.

På torsdag, om sex ynka dagar, tar vi emot det inte så namnkunniga Qarabag från Azerbajdzjan. Vi är ett enda ynka dubbelmöte ifrån miljonerna i Europa. Vi är ett ynka dubbelmöte ifrån att få möta klubbar som t.ex. Manchester United, Schalke 04 eller Fiorentina. Vi är ett ynka dubbelmöte ifrån att kunna städa upp i en ekonomi som inte är värdig IFK Göteborg och Änglarna. Men vi kan bara göra detta tillsammans. Vi ska ut i Europa!

Biljetterna till matchen mot Qarabag är släppta och vi har alla våra arenor att sprida det blåvita budskapet på. Jag har tur som har haft möjligheten att sprida mina ord via denna eminenta domän (även om det nu var alldeles för längesedan), men ni har alla olika arenor att göra detsamma på. Oavsett om det handlar om att tapetsera förorterna med affischer, hetsa på sociala medier eller tjata på kollegan vid kaffemaskinen på jobbet så kan vi alla dra vårt strå till stacken nu. Vi ska ut i Europa!

Jag var för ung för att förstå hur stort det var på 90-talet, men jag vet att jag vill att vi ska bli vad vi har varit. Jag vet att jag vill att min son skall få växa upp under en epok där IFK Göteborg är en klubb att räkna med ute i Europa. Jag vet att jag vill se Zlatan Ibrahimovic bli kapad av Bjärsmyr eller Rogne på Gamla Ullevi. Detta kan dock bara bli verklighet om vi en gång för alla lyckas mobilisera oss, sprida det blåvita budskapet och sälja slut Gamla Ullevi. Ingenting går upp emot ett slutsålt Gamla Ullevi och det vi kan åstadkomma innanför Gamla Ullevis väggar. Vi ska ut i Europa!

När det gäller torsdagens match hoppas jag innerligt att det inte behöver tilläggas så mycket mer. Vi vet alla vad som förväntas av oss. Vi vet att vi måste vara på tå och vi vet att det är vi, tillsammans, som kan ta oss dit vi vill. Ung eller gammal. Kvinna eller man. Nu är det upp till oss!

Vi ska ut i Europa!

PS - Denna hets blir en följetong. BaraBen is back!

HAITAM ALEESAMI KLAR FÖR PALERMO

HAITAM ALEESAMI KLAR FÖR PALERMO

I varje fall om man ska tro dagens italienska sporttidningar som pekar på att affären är klar.

Troligtvis är kontraktet inskickat till det italienska fotbollsförbundet vilket gör det offentligt och självklart officiellt.

Affären ska kosta Palermo 1,2m EUR.

Tuttosport har bevakat affären och har idag markerat den som klar i pappersbilagan och mycket tyder väl på detta i och med Haitams avtackning i Jönköping...

Även Corriere dello Sport skriver att affären är klar.

Ciao Haitam! Juventus enligt din dröm 2018?!

*UPPDATERAS LÖPANDE

UPPGIFTER TYDER PÅ att Haitam Aleesami flyger ner till Palermo redan ikväll eller tidigt imorgon bitti.

Gazzetta Dello Sport har också bekräftat transfern.

TuttoSport är alltså inte först med nyheten.

/Figaro - @FigaroIFK på Twitter

Matchtankar - Jönköping hemma, 24/7

ANALYS. Sent vaknar syndare. Kaptenen har ännu inte lämnat det sjunkna skeppet. Inget att gnälla på, mer än frekvensen på inläggen, eller att det var för varmt på ståplats. Eller en sak då, domarinsatser och varför i helvete det spelas finaler på GU i bk häckens svartcup när de nyligen fick en ny "fin" arena för breddsport och möjlighet till allas nyttjande.

Domarmisstag (?) först då. Som BB-gubbarnas kollega på GT nyss krönikerade (orkar inte länka här i appen, även om det visst vore nåt sorts journalistiskt kutym att göra det. Men så är jag inte journo heller.) avseende tur och motgångar i avgörande lägen. Jag vet inte vad och varför man ska bröta på om det egentligen, delvis eftersom det såklart inte bidrar ett skit, och att det dessutom verkade tämligen svårt att utröna huruvida stinsen felaktigt släppte friläget på två gubbar till deras mål eller ej. Men visst är det förbannat jävla tröttsamt? Ellos borta? Kristoffer Karlsson och hans dreamteam kukade ur, Strömbergströmbergssons och hans gäng gjorde det samma idag (okej, jag vilar mitt fall och editerar med denna parentes då). Även om det lyckligtvis inte sket sig i poängtapp eller i att Martin/Markus/Magnus/Manfred/Mållgan faktiskt var direkt dålig. Segt är det med svenska "proffsdomare", oavsett. 

Sen kan man ju undra lite i Johns insats vid deras anfall, offside eller ej? Kändes han inte rätt fastklistrad i GRÄSET ganska länge?

Men, återigen, skit i det. Tre poäng är tre poäng. Även om det kändes som att segern var något dyrköpt ändå. Inte för att det syntes som att någon skadade sig, men för att värmen tog, matchen sög mycket must och att lite väl mycket kraft krävdes för att bärga tre extremt viktiga (på pappret enkla?) pinnar. Kul dock att Paka (ÄLSKAR FÖR I HELVETE DEN POJKEN) startar, gör det mesta rätt både offensivt och defensivt + det oväntade sköjet. En jävla fröjd. Även om det inte är en jättematch från hans sida. Solitt spel på mitten, Mads II gör det vi pratat, malt, önskat och dryftat om, skjuter utifrån, och gör mål på det. Sören är spelbar HELA tiden, Engvall kämpar men har lite oflyt. Och kanske tar lite väl mycket tid på sig ibland. MSD kämpar på, men kommer lite på mellis ibland och med det, ser lite osams ut med Emil som även han ser lite vilsen och ovanligt flat ut (även om insatsen inte alls är på långa vägar dålig eller underkänd). Haitam blandar och ger, men är även han fullt godkänd. Mittbackarna och John gör ett bra jobb. Tobbe gör ett fint inhopp, stökar, nickar och vinner viktiga bollar som tyvärr inte alltid förädlas. Tom gör en bra insats och kul att se Lawson komma in och kötta lite. Lugnar ner, värderar och spelar klokt, även om hans gula och den efterföljande frisparken kändes smått onödig.

Bara hoppas som sagt att det inte tog för mycket kräm här från kommande extremt viktiga match (hört den förut?) mot HJK (i delad serieledning med en match mer spelad) som slog jumbon i ligan med 4-2 idag. De gjorde visst, enligt twitter iaf, 4 mål på typ sexton minuter. Så sannolikt inte alls en promenad i park på torsdag.

Några korta från matchen då:
+ Mads II. Skott. Mål. Driv. Kvalitet.
+ Arbetsinsats. Kollektivt. Självförtroende.
+ 3 pinnar.
+ Seger, trots oklar insats från störande moment.

- Störande moment i form av katastrofal linjeman (eller?).
- Segern kändes tung. Hoppas jag fel.
- Att man visade publiksiffran istället för rätt nummer i 50/50, och många säkert komposterade sina lotter innan rätt nummer aviserades.
- Det bloggas för lite.

Ses på torsdag. Viktigt.

Matchtankar - Östersund (!?) borta, 15/5

ANALYS. Hello känslomässiga hissen my old friend. I've come to talk with you again. Så tröttsamt, genomskinligt, uppenbart och förutsägbart att den här "analysen" kommer igen. Eller ja, den här och den här? Det är väl samma gamla vanliga visa? Copypejstad från vilket jävla år som helst? Efter nån sorts jävla kollaps i Gefle 0-5? Sundsvall 2-2? Syrianska 2-1? Eller valfritt jävla bottennapp från valfritt jävla år. Det är sorgligt egentligen. Eller komiskt. Eller kanske båda delar? Lika säkert som hittepåsnacket i kyrkan på söndagen, som våffeldagen, som att det regnar på midsommar, som att solen går upp igen dagen därpå. Plattmatchen. Varje. Jävla. År. Hur är det möjligt?

Självklart kan man förlora fotbollsmatcher. Det är inte det. Det är den cykliska, nästan kusligt uppenbara katastrofinsatsen, vareviga gång som är så jävla sorglig. Två saker stör mig mest. Att man inte är förvånad över att det händer. Och att man blir så jävla förbannad på att det händer. Och att matchen, den superlativt överladdade mumssegern mot djurgården inte betyder ett jävla piss efter en sådan här "insats" ikväll.

Finns ingen vettig stans att börja själva analysen av matchen egentligen. Det kändes nästan från minut ett att det skulle bli såhär. Har ingenting med plast att göra. Så det kan vi verkligen inte skylla på. Det är bara för dåligt. Ingen tar tag i det. Även om MSD återigen är bästa spelaren i laget, så funkar ingenting. För någon. Kladd, söl, oskärpa, gåfotboll, icketempo, alibilöpningar, chansbollar, ovilja, spelidé (?), coachning (?) och travesti. Allt i en enda jävla röra.

Och så Haitams jävla hjärnsläpp på det också. Kul. Ska ju inte wajna ihjäl mig totalt redan om kommande match mot Peking, men visst fan känns det tråkigt? Visst, bara för någon annan att kliva fram, men självklart kommer det bli dagens Erlingmark som går ner och spelar vänsterback, och inte Billy? Så, lite halvtrökigt känns det oavsett (inte för att jag inte gillar MSD, men nu borde vi väl spela in rätt gubbe?). Dessutom, i all osammanhängande text, så känns ju denna säsongen bra jävla körd alla redan också.

Nej, vi säger så. Måste samla mig inför morgondagens Golgatavandring (apropå hittepåreferenser). Och, till sist, tråkigt att en liten grupp människor kan förstöra för så många.

Vi ses på torsdag. Krydda till er som var uppe i Norrland.

Tankar inför stundande EL-kval

Efter en jobbig, men ack så fantastisk, hemmamatch mot Djurgården befann jag mig i ett lyckligt och befriande glädjerus. Men samtidigt fick jag en orolig känsla, en känsla som fortfarande sitter i.

Vår backlinje var nästintill felfri. Detta med vår general Bjärsmyr på skadelistan. Hjörturs lilla bolltapp är redan förträngt och hade inte Rogne halkat hade nollan varit intakt. Djurgårdens målfarliga anfallare var nästintill osynliga. Men ack så mäktig han är vår Rogne. En härförare av högsta klass.

Varför känner jag då oro? Rogne är tillbaka och ska styra upp allt. Nu kommer vändningen vi alla väntat på. Fjolårets succévår är färskt i minnet och vi ska ta vid där vi slutade när Rogne och Vibe försvann ur bilden. Men min oro baseras helt på att Hjörtur kommer försvinna efter lånets slut. Med skador, avstängningar och andra oförutsedda händelser tror jag att vi verkligen skulle behöva dessa tre herrar. Bjärsmyr, Rogne och Hjörtur. Med två av dem i mittlåset blir vi otroligt svårstoppade. Och det är bara att inse det faktum, att Jörgen bygger laget bakifrån, och när 2 av 3 av dessa herrar är borta funkar försvarsspelet inte alls på samma nivå. Detta resulterar i ett generellt sämre spel över hela banan. Framförallt i den offensiva delen. Med dessa tre herrar tillgängliga hade vi dessutom kunnat, vid behov, förändra taktiken till ett 3-5-2. Inte för att jag tror Jögge hade börjat experimenterat med taktik och formationer. Förutom AIK borta förra hösten. Vi vet hur den matchen gick. Och med facit i hand, en taktik som skulle kunna funkat utmärkt, mot till exempel AIK borta denna vår, om dessa spelare varit tillgängliga.

Länge var min oro att anfallsbesättningen var för tunn. Men sett till den ekonomi vi nu har känns det snarare som om vi har en bra bredd. Tobbe har knappast spelat på topp. men har trots det, har han gjort fem mål. Engvall visar tendenser till en uppåtgående form precis så som vi vill ha honom. Framförallt när Paka är på plan. På tal om Paka, där har vi kanske, min främsta anledning till att se positivt på blåvitts anfallsspel säsongen 2016. Jag tror inte att han kommer att vara en ordinarie startspelare fullt ut denna säsong (även om jag innerst innan hoppas), däremot har vi en joker av hög klass och med ett stort blåvitt hjärta. Boman gör sitt jobb och har en roll att spela i detta lag och kompletterar de andra på ett bra sett.

Därför hoppas jag nu ur flera aspekter att IFK på något sätt lyckas lösa Hjörtur för att fullända vår defensiv. Kanske en förlängning av lånet, helst en övergång, då jag tror att vi kan få in välbehövda pengar på sikt genom en framtida försäljning. Framförallt hoppas jag att Hjörtur kan fortsätta utvecklas i Sveriges finaste förening innan någon klubb i Danmark eller, om det vill sig illa, Sverige knycker åt sig denna guldklimp. Jag tror att Hjörtur kan vara skillnaden mellan kval och gruppspel.

Så Mats Gren med Prio-Nisse och andra aktörer. Gör vad ni kan för att lyckas få loss Hjörtur, gör vad ni kan för att förlänga Rognes kontrakt. Snälla hjälp mig bli av med mitt oroliga tillstånd. Snälla, hjälp IFK till nya framgångar i Europa.

Behöver du hatet?

Någon gång på åttiotalet. Jag besöker Ullevi för första gången. Solen skiner, det är hyfsat blåsigt och det hade kunnat varit varmare. Men jag är där. Det är match mot AIK. Jag förstår, utan att ha varit fysiskt delaktig tidigare, att det är prestige. Göteborg mot Stockholm. Det är rivalitet. Det ligger i luften. Vi är runt 6000 åskådare i den väldiga friidrottsarenan. Vinst med, om jag inte missminner mig, 2-1. Jag kände bara glädje. Över att få vara där. Över segern. Över att få vara delaktig. Att få vara i någon sorts gemenskap, en tillhörighet. Något hat kunde jag inte känna. Det kanske fanns där, men inte hos mig.

Början av nittiotalet. Match på Stockholms stadion mot Djurgården. Stämningen på arenan är kusligt hotfull när klockan närmar sig 90 minuter. En mobb cirkulerar nedanför vår lilla klack. När slutsignalen ljuder slussas göteborgarna till sin buss/bilar, men vårt sällskap lämnas vind för våg på Valhallavägen. På väg mot bilen hör vi klapprandet bakom oss. Det är bara att springa, men brorsan slinter och har otur och hinns upp av den hatiska mobben. Som tur är ansluter en äldre dam, och lyckas mot alla odds få slut på sparkarna och slagen. Civilkurage när den är som bäst. Man önskar att man hade fått tillfälle att tacka henne, men vi leds snabbt iväg mot bilen av poliser som nu har uppmärksammat vad som hänt. Trafiken stoppas, och vi får "fri lejd" ut på vägen, över trottoarer och refuger. Mot bilen haglar stenar, framrutan spricker och uppemot 15 stenar träffar plåten. Där kände jag hatet bubbla upp inom mig. Mot Djurgården, mot Stockholm, mot alla. Fan ta dem! Men vi åkte därifrån. Och känslorna svalnade åtminstone av.

Återblick åttiotalet. UEFA-cupfinal på Ullevi. Vi åker med morgontåget från Hofors. Ett glatt gäng. Jag och basisten i vårt band har "lånat" ihop en varsin låda folköl under några veckors tid, som vi delar och bjuder på. Dessutom åker vi på barnbiljett, vilket föranleder konduktören att titta in efter ett par timmar; ok, är det här barnen sitter?..Vi skrattar, han skrattar, tåget rullar vidare. Mot Göteborg. Många blåvita ansluter under stoppen, och den stämning som möter oss i ett soligt Göteborg när vi kliver av på perrongen, är en sådan man aldrig kommer att glömma. Och inramningen sedan; skottarna man möter, blåvita kamrater man möter, det är fest, och på många plan. Vi är tillsammans, vi har roligt. Trots att en titel står på spel inom några timmar. Det har slagit mig i efterhand, att det var en ynnest att få vara med där och då. En upplevelse utöver det vanliga.

Solna centrum, 2009. Hela familjen ska gå på matchen mot AIK. Det är fint väder, och vi sitter ute och äter. Svante som fyllt 6 år, har tjatat om att få ha matchtröjan på sig, och jag har efter mycket funderande och tvekande sagt ja. Han är stolt över att få bära den blåvita tröjan. Jag är stolt över att han känner så. Han är ett barn, jag är hans pappa. Det måste väl ändå fungera att som barnfamilj gå på fotboll tillsammans, och vi har fått biljetter på VIP-läktaren. Men jag har fel. En till synes normal människa kommer förbi och spottar mot barnen, kallar dem för horungar och går vidare som om ingenting har hänt. Ett sånt mörker. Det upprepas en gång till av en annan person, och just då känner jag att jag är på väg att bli en sån där människa som jag i grund och botten föraktar. En som tappar det helt. Som raserar allting. Men jag blir inte det, för lyckligtvis har jag någonstans en spärr. Jag har en uppfattning om vad som är rimligt och inte. Sen på väg upp mot läktaren, blir vi i trappan upplyst av en medelålders allvarlig man i kostym att vi bör springa efter matchen. Och springa jävligt snabbt. Jag känner åter den obehagliga känslan bubbla upp, jag kan nästan ta på det. Jag skulle vilja spränga hela jävla Solna i luften! Det är så det känns. Men det svalnar av. Långt senare. För hatet inne på arenan når sin "höjdpunkt"när Adam Johansson skadas, och måste avbryta matchen. Folk står upp och applåderar och tjuter av förtjusning. Barnen och min fru undrar vad det är som pågår.

Ett axplock genom åren, mer för att belysa hur olika upplevelserna kan vara. Upplevelsen av att gå på fotboll, upplevelsen av gå och se IFK Göteborg. De svarta incidenterna har gjort att hatet har funnits inom mig, latent i ryggmärgen. Ett hat som jag egentligen inte vet vad det står för, eller mot vem eller vilka. Ett vilset litet hat som plockats fram på måfå genom åren, när man tyckt att "stämningen" krävt det. Hatramsor, glåpord. Några kanske inte ens skulle kalla det för hat. Men mot bakgrund av det som hände på Gamla Ullevi i onsdags, så har jag börjat fundera en hel del på det där hatet. Och vilka konsekvenser det i förlängningen kan få, tillsammans med vitt skilda människor i en laddad kontext. Jag känner att det är nog nu, och den känslan har jag haft under en längre tid.

Se er bara omkring runt arenan och på stan inför en högriskmatch. Är det ett krig som pågår? Den mobilisering som polisen tvingas göra är egentligen fullständigt orimlig, närmast absurd när man tittar på det. Allt för att skydda de kriminella gängen ifrån varandra, och skydda övriga åskådare ifrån dem. Hatet leder ofrånkomligen till det som förstör för fotbollen. För det finns många som saknar spärrar, som inte har respekten för andra människor. Som livnär sig på hatet. Nu råkar en del av dessa se fotbollen som sin arena för att kanalisera ut detta meningslösa hat. Då ska vi andra inte spä på detta genom att vara en del av det. Det är vår förbannade skyldighet att tänka om. Vi kan inte se på och bara acceptera läget. Man kan säkert se hatet som en jargong, som en "nödvändighet" för att upprätthålla någon form av "aggressiv rivalitet", men ingenting kan vara mer fel. Fotbollen behöver inte hat, den behöver passion, glädje och den behöver supportrar som står upp för sitt lag. Vi kan mäta oss på andra sätt än vem som hatar mest. Rivalitetens existens bygger inte på hat, det vägrar jag att tro.

Mitt fokus kommer att ligga på att stötta laget. Jag tycker att jag är skyldig IFK Göteborg det, jag är skyldig alla andra som går på matcherna det, inte minst den yngre generationen med Young Fellows i spetsen. Jag kommer inte att bidra genom att fylla i hatramsor eller agera idiot i affekt. Det är min ståndpunkt, mitt val, och det står jag för. Vi befinner oss alla i en gemensam miljö, det kommer vi aldrig ifrån. Man kan brinna och skapa tryck på matcherna på andra sätt.

Men hur känner Du? Känner du att du behöver ge hatet näring? Gillar du hatets kärna? Eller känner du någonting annat?

Kanske glädjen och stoltheten över att vara supporter till den finaste av föreningar, IFK Göteborg.

Matchtankar - ÖSK borta, 24/4

ANALYS. Som en medgångssupporter, fast tvärtom. Då kryper jag fram. Som snön i april. Som fågel Fenix okände halvbror som dyker upp när det skiter sig. Som nån sorts Ghostbuster för att suga i mig dåligheter och vomera upp på blogg, som dras likt flugor till fekalier på sommaräng. Späkande, gnällande, gnisslande och sågande. Allsvenskan är igång.

Vi tar det direkt. Vad som stör mig är det sjukt märkliga i att vi till synes helt och hållet, under fem månaders tid, totalt glömt av hur man spelar försvarsspel. Hur man som målvakt agerar och fångar bollar. Hur man ställer upp på fasta situationer. Hur man agerar när man gjort två mål eller fler på bortaplan. Hur man krigar sig till poängen. Försöker koka ner saker och ting till varför det blivit såhär. Skador? Visst, men det är fortfarande hyfsat samma gubbar som spelar bland de fem bakersta (okej, Albornoz idag, istället för Hjalle). Alvbåge går inte att känna igen. Eller så är det precis det vi gör? Detta är nivån och förra säsongen var för bra?

Mittfältet är något mer offensivt balanserat än ifjol, och mer och mer är det uppenbart vilken anledningen var att vi höll rent, "clean sheet" gång efter annan, och fanimej inte släppte någon över bron (inte i närheten av senaste matchernas frapperande usla försvarsspel)... Gustav Svensson. Visst, det kanske är den enskilt enklaste anledningen att bara skriva så, men ju mer man tänker på det, hur jävla mycket sopade han inte bort framför farligt område förra säsongen? Tillsammans med Ronken som höjde Bjärs, och ytterbackarna lirade som de gjorde då, och gör. Och Alvbåge på det. Då var det lätt att inte vara orolig.

Vad ser vi av det i år? Ingenting. Visst, som sagt, vi har lite mer offensiv balans, och Seb/Mads II gör ju det helt okej, eller faktiskt rätt bra, i synnerhet framåt, för mål har det ju blivit, men bakåt? Det är inget guldspel vi ser. Inte alls.

Och, visst, ingen idé att bara stövla in här som nån sorts jävla Allan (som dessutom tackade nej idag till medverkan i världens största podcast om Blåvitt för att jag var tvungen ett skruva ihop en miljon Ikeamöbler) och wajna hit och dit, men tro fan att man blir trött på det? Speciellt när det inte görs några desperata, eller för den delen till synes konstruktiva byten när vi MÅSTE gå för poäng? Populistiskt, men var fan är Paka? Okej MSD och Engvall, bra spelare, men ingen av dessa har väl visat allt för mycket hetta i tidigare matcher? Och nej, jag har inte sett nån träning.

Äh, jag vetefan. Det är så jävla tröttsamt. Att att göra många mål på bortaplan SKA (en vanlig säsong iaf) fan leda till seger. En ledning på bortaplan efter ett sådant jävla monstermål av Sören Räääxxx måste fan förvaltas bättre och inte innebära att man slutar spela minuten efter, och, oavsett om det är ett nytt backpar, ska fan inte behöva gå på samma bollar såpass många gånger.

Visst, två poäng upp. Det är jämnt. Allt kan hända och så vidare. Men, vi ska inte ligga åtta. Inte succeåret 2016. Nerverna är utanpå kroppen fram till onsdag. Då kör vi nästa måstematch. Vi ses.

Know Your Enemy: AIK 11/4 Kompisvallen

INFÖRRAPPORT. Efter en härlig seger mot "Hisingens stolthet", känns för övrigt lite som att vara gladast i Lagerbäckssläkten, väntar nu gnagarna från Hufvudstaden. Där har vi en tränare som troligtvis inte skulle vinna tidigare nämnda titel (https://www.youtube.com/watch?v=FFmmnNgB7pE) eller kallas Hisingens stolthet heller. I synnerhet inte med tanke på hur AIK spelade i senaste matchen mot Östersund.
Startelvan i den matchen såg ut som följer:

Formation: 4-4-2
Carlgren
Hauksson-Karlsson-Hooiveld-Gammelfarfar Nisse
Yasin-Ofori-Ishizaki-Blomberg
Isak-Strandberg

Spelsätt
AIKs match mot Östersund var ganska tråkig, mycket tack vare att AIK spelade med en defensiv inställning, min känsla är att de brukar göra det. I matchen hade AIK nästan uteslutande kontringar med inlägg som avslutade anfallen. De få gånger AIK byggde upp spelet själva från backlinjen var det oftast Ofori som hämtade boll, via Ishizaki och/eller Isak som kom mötandes från forwardspositionen spelades bollen vidare ut mot nån av kantspelarna, som antingen skickade in bollen själva eller någon av ytterbackarna göra det åt dem. När bollen väl var påväg att slås in var det många AIK spelare som löpte in i straffområdet. Båda de motsatta kantspelarna skymtades ofta vid bortre stolpen och minst en av de centrala mittfältarna tog sig gärna in mot Östersunds något osäkra mittbackar. Anfallsparet som spelade i den här matchen var betydligt giftigare än det som ställde upp mot Giffarna.

Defensivt var AIK kompakta och efter att de bemannat ÖFKs straffområde tungt var det snabba löpningar in i position som gällde för samtliga spelare. Backlinjen imponerade och lyckades förvånansvärt bra mot Östersunds snabba tekniker. Som inte skapade särskilt mycket lägen förrän i slutskedet av matchen när några låga inlägg letade sig in i "boxen". Väl där saknades Hyséns kliniska beslutsamhet i avslutningarna för Östersund. Å andra sidan var AIK väldigt effektiva och satte alla lägen de fick fram till 2-0.

Plus och minus
+ AIKs försvarspel, framför allt backlinjen, såg väldigt stabil ut. Ingen av spelarna där bak är särskilt snabb, särskilt inte Nisse och Hooiveld som dessutom spelade på samma kant, men ändock lyckades de hålla hyfsat bra koll på snabba yttrar. Höjdbollar, instick från utanför straffområdet och genombrott gick nästan inte alls. Där var AIKs backar varje gång.

+ AIKs effektivitet var anmärkningsvärd, i synnerhet med tanke på anfallarna- tillika målskyttarnas ringa ålder; 16 och 19 år. 35 år tillsammans, det är ett år yngre än Nisse det. Efter 2-0 missade visserligen Yasin och Isak ett väldigt bra läge vardera men då stod inte lika mycket på spel heller.

- Det egna spelet var inte alls bra och lämnar ett frågetecken inför kvällens match då AIK spelar på hemmaplan och Blåvitt har visat förut att en stabil defensiv och kontringar kan de vinna en match på Friends arena med. AIK utnyttjade Östersunds misstag och gjorde mål till stor del tack vare dessa. Blåvitt tar inte samma risker som ÖFK och då krävs det ett bättre anfallspel av AIK för att kunna skapa chanser på egen hand.

Skadeläge
AIK har som vanligt värvat skadade spelare även inför den här säsongen och Denni Avdic, Eero Markkannen och Dickson Etuhu (inte ett nyförvärv) lider väl mer eller mindre fortfarande av skador eller sviterna av skador. Den sistnämnda missar definitivt kvällens match.


Den här sammandrabbningen är en av de viktigaste matcherna på säsongen, både på läktaren och på planen, så det gäller att sjunga högre än någonsin och att Sebastian Eriksson skaver av minst tre hälsenor i första halvlek så är nog även den här matchen vunnen och vägen mot SM-guldet ligger asfalterad.

Forza Blåvitt!