Know Your Enemy: AIK 11/4 Kompisvallen

INFÖRRAPPORT. Efter en härlig seger mot "Hisingens stolthet", känns för övrigt lite som att vara gladast i Lagerbäckssläkten, väntar nu gnagarna från Hufvudstaden. Där har vi en tränare som troligtvis inte skulle vinna tidigare nämnda titel (https://www.youtube.com/watch?v=FFmmnNgB7pE) eller kallas Hisingens stolthet heller. I synnerhet inte med tanke på hur AIK spelade i senaste matchen mot Östersund.
Startelvan i den matchen såg ut som följer:

Formation: 4-4-2
Carlgren
Hauksson-Karlsson-Hooiveld-Gammelfarfar Nisse
Yasin-Ofori-Ishizaki-Blomberg
Isak-Strandberg

Spelsätt
AIKs match mot Östersund var ganska tråkig, mycket tack vare att AIK spelade med en defensiv inställning, min känsla är att de brukar göra det. I matchen hade AIK nästan uteslutande kontringar med inlägg som avslutade anfallen. De få gånger AIK byggde upp spelet själva från backlinjen var det oftast Ofori som hämtade boll, via Ishizaki och/eller Isak som kom mötandes från forwardspositionen spelades bollen vidare ut mot nån av kantspelarna, som antingen skickade in bollen själva eller någon av ytterbackarna göra det åt dem. När bollen väl var påväg att slås in var det många AIK spelare som löpte in i straffområdet. Båda de motsatta kantspelarna skymtades ofta vid bortre stolpen och minst en av de centrala mittfältarna tog sig gärna in mot Östersunds något osäkra mittbackar. Anfallsparet som spelade i den här matchen var betydligt giftigare än det som ställde upp mot Giffarna.

Defensivt var AIK kompakta och efter att de bemannat ÖFKs straffområde tungt var det snabba löpningar in i position som gällde för samtliga spelare. Backlinjen imponerade och lyckades förvånansvärt bra mot Östersunds snabba tekniker. Som inte skapade särskilt mycket lägen förrän i slutskedet av matchen när några låga inlägg letade sig in i "boxen". Väl där saknades Hyséns kliniska beslutsamhet i avslutningarna för Östersund. Å andra sidan var AIK väldigt effektiva och satte alla lägen de fick fram till 2-0.

Plus och minus
+ AIKs försvarspel, framför allt backlinjen, såg väldigt stabil ut. Ingen av spelarna där bak är särskilt snabb, särskilt inte Nisse och Hooiveld som dessutom spelade på samma kant, men ändock lyckades de hålla hyfsat bra koll på snabba yttrar. Höjdbollar, instick från utanför straffområdet och genombrott gick nästan inte alls. Där var AIKs backar varje gång.

+ AIKs effektivitet var anmärkningsvärd, i synnerhet med tanke på anfallarna- tillika målskyttarnas ringa ålder; 16 och 19 år. 35 år tillsammans, det är ett år yngre än Nisse det. Efter 2-0 missade visserligen Yasin och Isak ett väldigt bra läge vardera men då stod inte lika mycket på spel heller.

- Det egna spelet var inte alls bra och lämnar ett frågetecken inför kvällens match då AIK spelar på hemmaplan och Blåvitt har visat förut att en stabil defensiv och kontringar kan de vinna en match på Friends arena med. AIK utnyttjade Östersunds misstag och gjorde mål till stor del tack vare dessa. Blåvitt tar inte samma risker som ÖFK och då krävs det ett bättre anfallspel av AIK för att kunna skapa chanser på egen hand.

Skadeläge
AIK har som vanligt värvat skadade spelare även inför den här säsongen och Denni Avdic, Eero Markkannen och Dickson Etuhu (inte ett nyförvärv) lider väl mer eller mindre fortfarande av skador eller sviterna av skador. Den sistnämnda missar definitivt kvällens match.


Den här sammandrabbningen är en av de viktigaste matcherna på säsongen, både på läktaren och på planen, så det gäller att sjunga högre än någonsin och att Sebastian Eriksson skaver av minst tre hälsenor i första halvlek så är nog även den här matchen vunnen och vägen mot SM-guldet ligger asfalterad.

Forza Blåvitt!