Behöver du hatet?

Någon gång på åttiotalet. Jag besöker Ullevi för första gången. Solen skiner, det är hyfsat blåsigt och det hade kunnat varit varmare. Men jag är där. Det är match mot AIK. Jag förstår, utan att ha varit fysiskt delaktig tidigare, att det är prestige. Göteborg mot Stockholm. Det är rivalitet. Det ligger i luften. Vi är runt 6000 åskådare i den väldiga friidrottsarenan. Vinst med, om jag inte missminner mig, 2-1. Jag kände bara glädje. Över att få vara där. Över segern. Över att få vara delaktig. Att få vara i någon sorts gemenskap, en tillhörighet. Något hat kunde jag inte känna. Det kanske fanns där, men inte hos mig.

Början av nittiotalet. Match på Stockholms stadion mot Djurgården. Stämningen på arenan är kusligt hotfull när klockan närmar sig 90 minuter. En mobb cirkulerar nedanför vår lilla klack. När slutsignalen ljuder slussas göteborgarna till sin buss/bilar, men vårt sällskap lämnas vind för våg på Valhallavägen. På väg mot bilen hör vi klapprandet bakom oss. Det är bara att springa, men brorsan slinter och har otur och hinns upp av den hatiska mobben. Som tur är ansluter en äldre dam, och lyckas mot alla odds få slut på sparkarna och slagen. Civilkurage när den är som bäst. Man önskar att man hade fått tillfälle att tacka henne, men vi leds snabbt iväg mot bilen av poliser som nu har uppmärksammat vad som hänt. Trafiken stoppas, och vi får "fri lejd" ut på vägen, över trottoarer och refuger. Mot bilen haglar stenar, framrutan spricker och uppemot 15 stenar träffar plåten. Där kände jag hatet bubbla upp inom mig. Mot Djurgården, mot Stockholm, mot alla. Fan ta dem! Men vi åkte därifrån. Och känslorna svalnade åtminstone av.

Återblick åttiotalet. UEFA-cupfinal på Ullevi. Vi åker med morgontåget från Hofors. Ett glatt gäng. Jag och basisten i vårt band har "lånat" ihop en varsin låda folköl under några veckors tid, som vi delar och bjuder på. Dessutom åker vi på barnbiljett, vilket föranleder konduktören att titta in efter ett par timmar; ok, är det här barnen sitter?..Vi skrattar, han skrattar, tåget rullar vidare. Mot Göteborg. Många blåvita ansluter under stoppen, och den stämning som möter oss i ett soligt Göteborg när vi kliver av på perrongen, är en sådan man aldrig kommer att glömma. Och inramningen sedan; skottarna man möter, blåvita kamrater man möter, det är fest, och på många plan. Vi är tillsammans, vi har roligt. Trots att en titel står på spel inom några timmar. Det har slagit mig i efterhand, att det var en ynnest att få vara med där och då. En upplevelse utöver det vanliga.

Solna centrum, 2009. Hela familjen ska gå på matchen mot AIK. Det är fint väder, och vi sitter ute och äter. Svante som fyllt 6 år, har tjatat om att få ha matchtröjan på sig, och jag har efter mycket funderande och tvekande sagt ja. Han är stolt över att få bära den blåvita tröjan. Jag är stolt över att han känner så. Han är ett barn, jag är hans pappa. Det måste väl ändå fungera att som barnfamilj gå på fotboll tillsammans, och vi har fått biljetter på VIP-läktaren. Men jag har fel. En till synes normal människa kommer förbi och spottar mot barnen, kallar dem för horungar och går vidare som om ingenting har hänt. Ett sånt mörker. Det upprepas en gång till av en annan person, och just då känner jag att jag är på väg att bli en sån där människa som jag i grund och botten föraktar. En som tappar det helt. Som raserar allting. Men jag blir inte det, för lyckligtvis har jag någonstans en spärr. Jag har en uppfattning om vad som är rimligt och inte. Sen på väg upp mot läktaren, blir vi i trappan upplyst av en medelålders allvarlig man i kostym att vi bör springa efter matchen. Och springa jävligt snabbt. Jag känner åter den obehagliga känslan bubbla upp, jag kan nästan ta på det. Jag skulle vilja spränga hela jävla Solna i luften! Det är så det känns. Men det svalnar av. Långt senare. För hatet inne på arenan når sin "höjdpunkt"när Adam Johansson skadas, och måste avbryta matchen. Folk står upp och applåderar och tjuter av förtjusning. Barnen och min fru undrar vad det är som pågår.

Ett axplock genom åren, mer för att belysa hur olika upplevelserna kan vara. Upplevelsen av att gå på fotboll, upplevelsen av gå och se IFK Göteborg. De svarta incidenterna har gjort att hatet har funnits inom mig, latent i ryggmärgen. Ett hat som jag egentligen inte vet vad det står för, eller mot vem eller vilka. Ett vilset litet hat som plockats fram på måfå genom åren, när man tyckt att "stämningen" krävt det. Hatramsor, glåpord. Några kanske inte ens skulle kalla det för hat. Men mot bakgrund av det som hände på Gamla Ullevi i onsdags, så har jag börjat fundera en hel del på det där hatet. Och vilka konsekvenser det i förlängningen kan få, tillsammans med vitt skilda människor i en laddad kontext. Jag känner att det är nog nu, och den känslan har jag haft under en längre tid.

Se er bara omkring runt arenan och på stan inför en högriskmatch. Är det ett krig som pågår? Den mobilisering som polisen tvingas göra är egentligen fullständigt orimlig, närmast absurd när man tittar på det. Allt för att skydda de kriminella gängen ifrån varandra, och skydda övriga åskådare ifrån dem. Hatet leder ofrånkomligen till det som förstör för fotbollen. För det finns många som saknar spärrar, som inte har respekten för andra människor. Som livnär sig på hatet. Nu råkar en del av dessa se fotbollen som sin arena för att kanalisera ut detta meningslösa hat. Då ska vi andra inte spä på detta genom att vara en del av det. Det är vår förbannade skyldighet att tänka om. Vi kan inte se på och bara acceptera läget. Man kan säkert se hatet som en jargong, som en "nödvändighet" för att upprätthålla någon form av "aggressiv rivalitet", men ingenting kan vara mer fel. Fotbollen behöver inte hat, den behöver passion, glädje och den behöver supportrar som står upp för sitt lag. Vi kan mäta oss på andra sätt än vem som hatar mest. Rivalitetens existens bygger inte på hat, det vägrar jag att tro.

Mitt fokus kommer att ligga på att stötta laget. Jag tycker att jag är skyldig IFK Göteborg det, jag är skyldig alla andra som går på matcherna det, inte minst den yngre generationen med Young Fellows i spetsen. Jag kommer inte att bidra genom att fylla i hatramsor eller agera idiot i affekt. Det är min ståndpunkt, mitt val, och det står jag för. Vi befinner oss alla i en gemensam miljö, det kommer vi aldrig ifrån. Man kan brinna och skapa tryck på matcherna på andra sätt.

Men hur känner Du? Känner du att du behöver ge hatet näring? Gillar du hatets kärna? Eller känner du någonting annat?

Kanske glädjen och stoltheten över att vara supporter till den finaste av föreningar, IFK Göteborg.

Tillsammans är vi starkare

Intresset för biljettsläppet till finalen av Svenska Cupen har idag varit stort. Sociala medier vimlar av inlägg där människor stolt berättar om sina bokade platser. Där finns framförallt mycket glädje och stor förväntan.

Tyvärr ser jag även inlägg av det negativa slaget. Inlägg som genom ”likes” och favoritmarkeringar får medhåll från flera håll. Man kallar folk som kanske inte brukar gå, eller aldrig tidigare varit på en blåvit match, för ”medgångssupportrar”. Man menar att det är tråkigt att många av dessa ”oäkta fans” köper biljett nu och inte annars. Det finns en tydlig irritation mot människor som inte stöttar laget i varje match, utan plötsligt dyker upp när det finns chans på en trofé och en titel.

Jag kan förstå tankarna som ligger bakom. De är egentligen positiva, även om de yttras på ett annat sätt. Alla vill vi ha ett högre publiksnitt på de allsvenska matcherna. Det ska vara en ynnest att ha biljett till en hemmamatch på Gamla Ullevi. Att se fotboll på plats och att stötta IFK Göteborg bör vara något allt fler vill göra. Motståndarlag ska rädas det massiva trycket på en kokande stadion när de sätter sin fot i Göteborg.

Men.. Lösningen för att locka mer publik är inte att kalla folk för medgångssupportrar, då de väljer att gå på just cupfinalen mot Örebro. Vill man ha mer folk på läktaren, blir det fel att klaga då folk faktiskt kommer och tittar. Är det inte ett ypperligt tillfälle att ta med personer som inte vanligtvis ser Blåvitt spela på plats? Att föda ett fortsatt intresse och en kärlek till klubben? Att se IFK Göteborg ta en titel på hemmaplan skulle kunna bli starten på något fint i mångas liv. ”Det var där och då jag blev blåvit. Det var kärlek vid första ögonkastet.”.

Så. Få inte möjliga blivande supportrar att känna sig ovälkomna. Dra med dig varje människa du kan hitta. Visa dem varför de ska fortsätta dyka upp på matcherna. Få dem att sjunga, så skapar vi ett makalöst tryck.

Gå inte emot varandra. Tillsammans är vi starkare.

Älska Blåvitt.

Markus Samuelsson, 12: "Jag kan ta sorg, jag kan ta smärta - men Blåvitt finns alltid i mitt hjärta"

LÄSARBREV/POESI. Det här meddelandet skickades av 12-åriga Markus till kontakt@baraben.com - dit även du kan skicka din kärlek, eller ditt hat. Oavsett om det är en dikt, en bild, en video, en gästkrönika eller något ännu mer spännande. Tveka inte - hör av dig.

Smutskasta inte IFK Göteborg

UPPMANING. Jag hoppas att du som läser detta aldrig kommer göra något för att smutskasta vår klubb, vårt klubbmärke, våra supporters, vår kärlek.

Igår var det dags igen.. Matchen i Stockholm mellan Djurgården och Mjällby bröts sedan idioter kastat in föremål på plan och mot spelare. Detta är ALDRIG ok! Det går inte att skylla på spelarna, domarna, motståndarna som gör mål, plastgräs eller vilken annan anledning som helst. Ge fan i att förstöra!

Kastade föremål, bråk, olaglig pyroteknik och dylikt ska inte förekomma! Vi är bättre än så!

IFK Göteborg är vår stora kärlek och vi ska göra allt för att inte förstöra. Om du ser någon agera på ett sätt som inte hör hemma runt vår kärlek hoppas jag du agerar. Bort med all skit!

Vi är Blåvitt - Bäst i Sverige!

Att vara fast i en destruktiv relation

Så har ännu en allsvensk säsong gått ifrån våra liv och kommer aldrig åter. Och ärligt talat var det väl lika bra det. För första gången jag kan minnas var det en slutsignal av lättnad som gick där i sista omgången. Den var inte som den brukar, ackompanjerad av känslan av att något tagits ifrån en i förtid. Jag orkade faktiskt inte mer. Jag ville bara att skiten skulle ta slut.

Men så går dagarna – snart tio nu sedan Djurgårdsmatchen – och saknaden efter den olyckliga kärleken börjar slita tag. På något sjukt jävla masochistiskt sätt börjar jag så smått att längta tillbaka. För olycklig kärlek är ju också kärlek, och vilken kärlek som helst är bättre än ingen kärlek alls.

Så jag låter mig längta tillbaka. Vad annars kan jag göra? Jag rekonstruerar, modifierar, glorifierar. Tänker att var hon verkligen så jävla hemsk mot mig som alla säger? Som tabellen visar?

Vi kom alltså sjua igen, min kärlek och jag, för tredje året i rad. Hattrick. Eller ja, inte mycket till trick kanske, men en hattvurpa. En själslig slagserie rätt på den proverbiala käften.

Men hon är inte alltid sådan här – det finns så mycket som är fint med henne också, skulle jag bedyra för mina vänner om vi spinner vidare på inslagen analogi. Som den underbara hoppfullheten som fortfarande fanns där någon halvtimme in i säsongen, när Sobra hade gjort 1–0 och bara var en försvarare på mållinjen ifrån att sätta sitt andra. Eller som Jakob Johansson, det jävla föredömet! Som Bjärsmyrs återkomst och relativa stabiliserande av försvaret, upphämtningen i Sundsvall, 2–1-segrarna mot topptrion, att AIK missade att ta en Europa-plats. Som klacken, som faktiskt stått för en rad imponerande insatser både hemma och borta, trots lite folk och att laget varit helt under isen. De sju (vad annars?) sakerna kommer jag verkligen att sakna.

Och mina vänner skulle så klart kontra att nu får jag fan skärpa mig. Har jag glömt klyschorna som Stahre rapat ur sig hela säsongen: bärande väggar, ge energi till varandra, för stora i vår defensiva form? De hade varit irriterande att lyssna på en normal säsong, så hur olidligt jävla störande var de inte nu? Har jag glömt förnedringen på Strömvallen, Kalmars parodiska 1-1-kvittering eller de nästan Gais-mässiga publiksiffrorna? Har jag förträngt alla horribla domslut i början av säsongen som kostade oss så dyrbara poäng: den uteblivna straffen mot Syrianska, de felaktiga straffarna emot oss mot Norrköping och Elfsborg, offsideavblåsningen mot Örebro och AIK:s offsidemål borta? Hur är det med maratontabellen, tänker jag ens på den? Och för Guds skull, om inget av det där biter, har jag helt tappat fattningen och förträngt Robin Söder?!

Nej, det är klart att jag inte har. Jag har inte glömt någonting. Och innerst inne vet jag ju att vem som nu skulle ha sagt allt det där skulle ha haft helt rätt. Att om jag nu inte kan lämna henne helt så borde vi i alla fall inte ses på ett tag. Att vi båda skulle må bra av ett uppehåll. Jag vet ju det. Det är bara så smärtsamt med tanken på att vara utan kärlek.

/ @johannerman

Spelarfru sökes

SPELARFRU SÖKES. Han sökte kärleken - och fann den.

Vad tänkte du på? Blåvitt!

GÄSTKRÖNIKA. I dag välkomnar vi Petra Johansson som serverar en gästkrönika om kärleken till Blåvitt. Vill du delge dina åsikter eller tankar i form av ett kåseri, en krönika eller en analys? Mejla oss din text, bild, video eller annat kreativt på: kontakt@baraben.com så kan den bli publicerad på Fotbollsgöteborgs största, bästa och om vi ska vara ärliga - enda blogg av värde!

Det pulserar i kroppen, det darrar och skakar och musklerna värker. Andetagen är häftiga och tunga och kroppen är fuktig – adrenalinet flödar. En pirrande känsla av välbehag och glädje sprider sig genom kroppen, en kropp som är utmattad och tung men som samtidigt känns pigg och lätt. En kropp som känns trött och svag samtidigt som den känns stark och fylld av energi. Tankeverksamheten, ja den har slutat fungera för längesedan.

För en sekund vet jag inte om jag skall skratta eller gråta.

Känslan efter en väl genomförd fotbollsmatch, oavsett du suttit på läktaren eller just klivit av planen. Ibland undrar jag vad det var som gjorde att jag föll för fotbollen? Jag menar, en öm kropp, blåslagna tår, såriga knän och gräsfläckar. Galna hejaramsor och ja, några kvinnliga former på benen kommer jag ju aldrig att få.

När jag själv slutade spela och istället tog plats på levande sittplats på Gamla Ullevi är känslan fortfarande densamma efter 90 minuter - kroppen är öm, tårna är blå och sönder trampade. Mina knän har vid ett flertal tillfällen varit såriga och även haft gräsfläckar när jag i stundens hetta fallit ned på knä och bönat och bett (jag och min bror Johan lever oss in lite väl mycket emellanåt) och ja, några kvinnliga former på benen har jag fortfarande inte.

Hur som helst, uppehållet är äntligen över och alla är vi här på grund av vår gemensamma kärlek till all det där – fotbollen! Blåvitt. Uppehållet kom lägligt sades det och ska jag vara helt ärligt tror jag det kom lägligt även för oss supportrar. Det är minst sagt passion, blod, svett och tårar även på läktarplats. Det är med skräckblandad förtjusning och med längtan i bröstet, vi tar plats på läktaren med blåvita ränder på Gamla Ullevi igen.

Tillsammans kommer vi skratta, vara förbannade och säkert också gråta. Oavsett vi suttit på läktaren eller varit ute på planen. Tillsammans kommer vi kommer stötta varandra, uppskatta och berömma, i framgångar men också i motgångar. Oavsett vi suttit på läktaren eller varit ute på planen...

Oavsett vi suttit på läktaren eller varit ute på planen växer vi samman och bildar ett lag, ett team – ett vinnande koncept.

Ett vinnande koncept där vi tillsammans står bakom Stahre och hans blåvita gäng och får nöjet att se Robin och Tobbe dundra in boll efter boll i nätet, njuta av Sana's tekniska uppvisningar. Philip som, som en maskin, i 90 minuter kämpar oavbrutet och ett försvar som är stabilare än någonsin.

Jag känner på mig att det kommer bli en bra sommar och höst, oavsett vi sitter på läktaren eller är ute på planen.

Den förhållandevis lilla klick människor jag har runt omkring mig som inte intresseras av fotboll över huvud taget frågar mig dagen efter match – Vad tänkte du på? När de ser mina blågula knän och knappt kan höra vad jag säger för jag är så hes, är det med stolthet jag svarar
– Jag tänkte på Blåvitt!

Tillsammans, ett lag, ett team – ett vinnande koncept.
Nu kör vi – All in Blåvitt!

/Petra Johansson

All in blir all out

ERLINGS MIXPÅSE. Det slog mig när jag satt på planet och skrev dessa rader för nästan en vecka sedan vad intimt det är att umgås på det sättet man gör i en grupp när man är borta på det här sättet. Och då tänker jag inte på vi tre som åkt för Barabens räkning utan snarare på den blåvita truppen. Fotboll är lite smågay helt enkelt. Det är också ett ämne som jag tog upp med den sista gästen i Erlings Myshörna. Bara det namnet är också lite smågay. Spelarna umgås väldigt nära, får massage, kramas på träningen och så vidare. Även inkilningen som var förra fredagen innehöll en del naket och halvnaket… Men det är också allt jag avslöjar därifrån. Vi fick inte vara med men fick ta del av lite inspelat material som garanterat gjorde succé under kvällen.

Nåt annat som var gay var den massage jag fick av en turk som hade bott i London i många år och till skillnad från många andra således språkade väldigt bra engelska. Det blev en turkisk tvätt på någon typ av varm stenplatta och sen massage över hela kroppen. Han var inte blyg den gubben… Saknade dock ansiktsmask vilket drar ner betyget till 3 av 5 fezar. Gayfaktorn var dock snäppet högre och landar på 4 av 5 fezar.

Det roliga är att det fortfarande finns folk som tycker och tror att attityden inom fotbollen är så jävla hård och att det är så många hemska skämt i omklädningsrummet. Alla som snackar om sånt är uppenbarligen folk som inte varit med inne i den här kulturen. Fotbollen håller på att gå från macho till smågay helt enkelt. Men så antyder också de andra två i planet att jag är lite smågay så det passar väl kanske...

*****************************************

*****************************************

Nog om detta. Veckan som helhet i Turkiet var fantastisk. Vi har haft fint väder mesta tiden och det blev så varmt under lördagen att det blev läge för ett dopp i hotellets pool. Det skulle jag dock aldrig gjort, för det var svinkallt. Lika kallt var det också under första matchen när det regnade katter & hundar och vi satt under hyllan där Karlsroo filmade, utan nämnvärt skydd. Där och då var det nästan så att vi började längta tillbaka till Valhalla, men det lär väl ändras så fort vi äntrar svensk mark alldeles strax. Valhalla längtar man dock till redan imorgon när genrepet mot Falkenberg spelas, och då är det bara en vecka kvar till Allsvenskan startar… Det är sjukt vad det är nära nu.

*****************************************

Utlottning av tröjor, videospel med mera för de som skänkt pengar till lägret är på gång och någon gång i veckan hoppas vi kunna presentera vinnarna här på bloggen.

*****************************************

En del har undrat över vad som hände med min utmaning där jag skulle springa 5km mot Mikael Stahre. Den har skjutits på obestämd framtid, pga att det inte blev av på lägret märkligt nog. Jag hävdade att Stahre förhalade det hela och krävde seger på walk over. "Ingen jävla WO" fick jag till svar då. Han viker sig inte i första taget.

*****************************************

Gällande spelet så får man såklart helt andra intryck när man kan se laget träna en hel vecka och spela två matcher på kort tid, utöver att bara se en match eller träning då och då. Det är också roligt att vara så nära att man hör hur spelare och ledare tänker kring olika situationer i matcher och på träningar.

Men var står IFK Göteborg just nu egentligen, med en vecka kvar till allsvensk premiär? Det är klart att Stahre, Edlund & spelarna egentligen är rätt personer att bedöma det bäst men jag har ändå en syn på det hela som jag garanterat inte är ensam om.

Det är ett grymt bra lag vi har på gång – men det är inget färdigt lag.

Det är inte samspelt än så länge, och vem kan kräva det med så många nya killar i laget? Men där finns tillräckligt med spetskompetens för att ändå vinna matcher i början, och dessutom kommer det alltid komma stunder i matcherna då spelet verkligen sitter och då kommer det se fantastiskt ut. Men vi är inte där ännu och det märker man. I början handlar det om att vara aggressiva, visa inställning och hoppas det bär långt.

Risken är att vi fastnar i ett krampaktigt spel under våren med många målsnåla matcher, och många oavgjorda sådana. Matcher då vi inte riktigt får ut så mycket av vårt anfallsspel. Men jag hoppas jag har fel här, och som sagt, går det bra i vår kan det bli hur bra som helst.

Så småningom kommer spelet och spelidéerna sitta bättre. Då kan det bli åka av på riktigt. Men tålamod först. Tålamod.

*****************************************

Tålamod är också något ni får ha innan ni ser mig i Kanal Glenn igen. Jag känner mig rätt utpumpad efter Turkietveckan för tror det eller ej – det tar en del kraft att förbereda och genomföra så många intervjuer på så kort tid. Nu blir det vila för mig på obestämd tid från bloggande och programledande. Sen hur lång tid det blir vet jag inte. Det kan bli en dag, det kan bli två månader. Andra får kliva fram och ta ansvar helt enkelt, precis som det är på planen. För mig blir förvandlas nu ”all in” till ”all out”. Det sista jag skriver måste dock ånyo bli ett stort tack till alla som varit med och bidragit till denna resa som varit en förmån att få åka på. Mycket tack vare att spelarna och ledarna i truppen också bjudit till så mycket som de gjort.

*****************************************

Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord. Dessa bilder från ledarloppet i Turkiet sammanfattar väl egentligen det på ett väldigt bra sätt. Glädjen och kärleken som finns i den här truppen och i föreningen är så enormt stor.

Man är så stolt över att vara ängel. Alltid stolt.

*****************************************

Tack igen och på återhörande!

Dagen farsan tog med mig till Ullevi

 GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com tar med jämna och ojämna mellanrum in gästkrönikor från er supportrar. Ibland är det ett okänt namn som får säga sitt, ibland en stor blåvit profil. Denna söndag tar "JINXEN" sig an det där med ursprungskärleken till Blåvitt. Håller du med? Tycker du tvärtom? Gillar du det du läser? Eller avskyr du rubbet? Mejla in din gästkrönika till oss på kontakt@baraben.com eller lägg in din kommentar nedanför bloggposten!

När jag var mycket liten tog min far med mig till ett ställe jag aldrig hade varit på tidigare. Vi stod hemma i hallen på Köldgatan 18, år 1987. och tog på oss ytterkläderna. Min far drog på sig en blå tröja jag hade sett hänga i garderoben och plockade sedan ned en gammal halsduk, som luktade damm, från en av hyllorna. Jag kände mig mycket glad när min far hängde halsduken runt min hals, det kändes mycket speciellt, som om det var något alldeles särskilt som skulle ske denna dag. Vi hade just ätit och min mor stod och diskade tallrikarna ute i köket, bredvid henne satt min ena syster och grät eftersom hon var för liten för att få följa med, jag tyckte synd om henne.

Min mor kramade mig och jag och min far begav oss ned för gatan mot spårvagnshållplatsen, det var en vacker dag, kommer inte ihåg men det borde ha varit antingen en lördag eller en söndag. Det var mycket folk på väg samma väg jag och min far vandrade hand i hand, vi var glada och jag kommer ihåg att många människor skrattade och sjöng i spårvagnen. Jag satt i min fars knä och visste inte riktigt vad som skulle ske, det var så många runt oss, och jag såg blåa och vita färger överallt. Det var mycket speciellt och jag kan fortfarande se just dessa minnesbilder då jag blundar och koncentrerar mig.

Vi gick av inne i staden efter att ha åkt över bron, vi gick till ”Lasse på heden” och köpte korv i bröd, min far sa till mig att inte säga till min mor att vi hade ätit en gång till, hon skulle nog inte tycka det var bra, jag lovade honom att inget säga, men kom inte att hålla mitt löfte. Vi gick en lång bit, mina ben var mycket kortare då och det kändes som om vi hade vandrat en evighet, min far lyfte upp mig på sina axlar då han såg att jag inte tyckte det var kul att gå längre. Där uppe kunde jag se ett tåg, ett tåg format av människor som flöt framåt i en ström vilken vi befann oss mitt i. Strömmen var blå och vit och sjöng så det ekade, jag kände mig som en del av något stort då jag såg och upplevde allt detta, jag log brett och skrattade utan att egentligen förstå anledningen, det var som om en osynlig kraft hade fått tag i mig.

Vi kom fram mot en stor byggnad jag inte kände igen, det var så mycket människor där, så mycket blå och vit färg, så höga sånger ljöd och mitt lilla hjärta slog allt hårdare inne i min bröstkorg, aldrig förr hade jag sett något liknande. Jag förstod inte vad detta var, det kändes som om det var något stort och mycket viktigt som skulle ske. Vi kom in på byggnaden, där låg ett fotbollsplan, gräset lyste vackert och friskt grönt av den ljumma och klara vårsolen, det luktade popcornen och klippt gräs, Vi ställde oss bakom ett av målen uppe på en stor trätrappa, jag satt fortfarande på min fars axlar och han höll mina händer, jag frågade vad detta var. Min far tittade upp på mig och svarade att detta var änglarna, jag blev förbryllad av detta, hade bara trott att de fanns i sagor tidigare, men då ett gäng killar i blåvita dräkter sprang ut på gräsmattan och applåderade åt oss i publiken förstod jag att de var högst verkliga.

När jag mycket senare försökte somna hemma i mitt rum på Köldgatan, hade jag fortfarande på mig halsduken, jag låg länge och tittade på den, dess blåvita färg påminde mig om vad jag hade sett tidigare. Jag skulle aldrig glömma den dagen och de känslor den väckte i mig, det var som om jag redan från början fötts med en längtan i bröstet, och att de saker jag såg och upplevde den dagen väckte känslorna som slumrat djupt i mitt sinne.

Jag har levt tusentals dagar sedan den dagen, mycket har hänt i mitt liv, jag har upplevt liv och död, sorg och glädje, vrede och lycka. Likväl är det just fragmenten av den dagen då min far tog med mig till Gamla Ullevi för första gången, som är bland de starkaste av mina minnen. Det är därför jag än idag går på nästan varje match, jag söker efter just den där känslan jag en gång kände för så längesedan, jag letar och söker, som om jag har tappat något jag höll mycket kärt.

År 2007, då jag i eufori sprang ut på Nya Ullevis gräs efter att vi besegrade Trelleborg med 2-0, kände jag minnet brinna starkare än någonsin igen, det var som om känslorna välde över mig. Jag ryser då jag tänker på det idag, men nu är bara fragmenten kvar igen, varför ska det vara så svårt att minnas allt?

Jag kände sådan sorg för mitt IFK Göteborg i början av säsongen, jag kände en sådan sorg för att jag ville få dem att minnas för mig, få mig att minnas de dagar som har flytt då jag har svårt att skaka fram minnena på egen hand. Jag önskar att IFK Göteborg kan hjälpa mig, jag går på varje match, i ur och skur, allt för att få känna en gnista av det jag en gång kände. Det är allt som betyder något, att få känna den där känslan av glädje och spänning en gång till, det är allt jag vill.

Den dagen för så längesedan var det som om jag blev ett med IFK Göteborg, som om jag själv blev en blåvit ängel, känslorna var äkta och de sitter kvar in i märgen än idag, men jag skulle ge vad som helst för att få känna det från början igen. 

"Och nu är allt ett minne, en saga från igår"

- Dan Andersson,  "Svarta Ballader"

/JINXEN

Vi skall inte drivas av hat!

GÄSTKRÖNIKA. BaraBen.com tar med jämna och ojämna mellanrum in gästkrönikor från er supportrar. Ibland är det ett okänt namn som får säga sitt, ibland en stor blåvit profil. I kväll tar "Glänn" sig an tränarfrågan för Blåvitt, efter "Joakim":s utläggning i morse. Håller du med? Tycker du tvärtom? Mejla in din gästkrönika till oss på kontakt@baraben.com eller lägg in din kommentar nedanför bloggposten!

Vi skall inte drivas av hat! Otroligt kul med först Salomonsson och sedan Sobralense. Skulle bli otroligt förvånad om inte den nya tränaren hade ett finger med i spelet om nya spelare. Skulle den tränare vara Herr Stahre så kan jag inte annat än att hoppa högt av glädje. Känner inte mannen så jag kan inte annat än tala för vad jag sett via olika media. Då gillar jag vad jag ser! Varför, jo så här tänker jag:

Jag tycker att Stahre utstrålar passion och delaktighet, engagemang och är otroligt verbal, verkar ha humor och humör och är en vinnare. Dessutom en glädjespridare av stora, erkända mått! Allt det som jag tycker att JO saknar, fan, jag försöker minnas att jag sett honom le men kan inte komma på när det skett.

Ett stort plus för folket på KG som tagit detta beslut med Mild i spetsen. Det är så otroligt starkt att våga detta. Man ser till människan, man ser till resultaten och man ser till IFK:s bästa. Vips hamnar Blåvitt på allas löpsedlar, vi är helt plötsligt det spännande laget, laget på allas läppar. Hatten av från mig, en stor mediaseger, hela fokuset är flyttat till IFK:s planhalva.

Herregud, inser ni alla vad detta kan betyda, Stahre på KG (nybyggd dessutom) Hysen och Sella, kan ni fatta "tjötet" med Stahre. Fy satan, luften kommer att darra av floskler, humor och glädje. Jag skulle nog säga, fy satan, vi är på rätt spår. Jag kan svagt skymta nummer nitton och efter det nummer tjugo och en andra stjärna på den vackraste av alla tröjor! Kan vi göra det med en gammal gnagare vid rodret så skulle det vara den yttersta revanschen gentemot Gnaget.

Vet ni, ett av mina största idrottsögonblick var, hör och häpna, i Frölundaborg. Nåja, ett av de stora, jag har nämligen sett Blåvitt sedan tioårsåldern, det vill säga slutet på sjuttiotalet, jag har sett dem alla, Uefa-matcherna, Champions League och så vidare. Dock finns en jädra hockey-match på näthinnan, jag som inte ens gillar hockey. Tänk er, SM-finalen, avgörande finalen mellan Frölunda och Luleå för ett antal år sedan. Frölunda förlorade, trist i och för sig, men det som skedde då domaren blåste av och Luleå firade som galningar. Då stannade stora delar av publiken kvar några sekunder och skrek "Grattis till guldet (klapp,klapp,klapp)" osv. Mer Göteborgskt, mer sportsligt, mer ärofyllt än så blir det inte, det var STORT!

Låt oss göra det vi, som Göteborgare gör bäst, låt oss ta emot Stahre med öppna armar, göra honom till vår alldeles egna "heders-råtta" Omfamna honom med kärlek därför vi bedömer människor efter deras prestationer och inte efter hat! Låt de andra drivas av hatet, det är så otroligt destruktivt och ger ingen energi. Det behövs glädje, energi och engagemang och det kan vi supportrar skänka från speciellt läktaren. Ni, mitt älskade Blåvitt, ni har hela mitt stöd om ni plockar in Herr Stahre, ni har alltid min kärlek och jag kommer ge er det från läktaren.

Hälsar en årskortsinnehavare från LS som snart har sitt namn på Kamratstenen!
/ ”Glänn”

Helig allians och änglarnas år.

Idag köpte vi en briljant Gaisare, välkommen Pär Ericsson! En brilliant Öisare skrev idag såhär;

"Årets Krav: Mer makt åt supportrarna. Det är våra pengar. Det är vår tid. Det är vi som ÄR fotbollens glittrande cirkus. Vi MÅSTE bli en makt att räkna med. Vi MÅSTE in i rummen där besluten fattas. Då kommer också våldet att upphöra. Människor som inkluderas slåss inte. Så enkelt är det."

Precis på spiken och helt rätt. Grande Birro.

För övrigt så kommer vi springa hem Allsvenskan överlägset om (ta i trä) Robin kommer tillbaks och vi får behålla våra nyckelspelare. Blir alldeles varm o glad varje gång jag tänker på hur bra Håkan och de andra sköter våran klubb.

2010 blir vårt år!