Offensiv

SPEKULATIONER Hur ska vi göra fler mål? Genom att skapa fler chanser. Hur ska vi skapa fler chanser? Det är något som Mikael Stahre och spelartruppen måste lösa, men jag tänker nedan presentera mitt förslag till vad som skulle kunna hjälpa.

Årets IFK Göteborg har inlett på ett poängmässigt bra sätt och vunnit även då man inte har imponerat. Ett stabilt försvar har lagt grunden till de tidiga framgångarna men vår oförmåga att avgöra matcherna när de står och väger har till slut börjat att kosta oss poäng, som senast mot Gefle. I många fall består problemet av att man radar upp chans på chans utan att få in bollen, som i många matcher förra säsongen, då lagkapten Hysén brände så många frilägen att en tia per gång hade räckt till att finansiera en halv kamratsten. I år är så inte fallet. I år tycker jag att vi i långa perioder har sett extremt ofarliga ut, och inte bara på den så kallade "sista tredjedelen". Även om vi inte blir tillbakapressade och måste slå ifrån oss bollen gång på gång så har vi ändå inte kommit någonstans. Bollen har gått mellan backlinje, innermittfältare, kantspelare och målvakt i en evig loop men sällan nått fram till straffområde eller anfallare.

I mina ögon är problemet att vi inte har tillräckligt med spelare som bidrar till offensiven i startelvan. Vi kan börja bakifrån. Alvbåge är ingen Kim Christensen. Hans utsparkar blir sällan till direkta målchanser. Kjetil må spela stabilt i försvaret, men en boll vid fötterna är inte hans starka sida. Bjärsmyr kan slå krossbollar, men bara ibland. Varannan går till helt fel adress. Adam verkar ha tappat all förmåga att gå på överlapp som han hade innan han reste till USA. Antalet offensiva löpningar vi sett honom göra i år är lätträknade. Vårt innermittfält består av två grovjobbare. Philip har visserligen gjort ett par mål i år, men det är allt som oftast på kontringar och fasta situationer han hotar motståndarnas mål. På högerkanten får Gerzic tyvärr inte till mycket rätt. Och när han inte får alternativet att spela överlappande högerback blir det vanligen en slumpmässig lyftning mot våra anfallare, tätt omgivna av försvarsspelare.

Vad har vi kvar då? Jo, vi har en vänsterkant, med Dyre och Sam, och vi har två anfallare, varav en har en riktig känsla för avslut. Söder och DMK har tyvärr inte den där kylan som krävs i avgörande lägen. Inte än i alla fall. Dessa anfallare får inte sällan möta upp långbollar från resten av laget, eftersom avståndet mellan anfallare och innermittfältare är väldigt stort. Vi blir lite för långa i laget och beroende av vår vänsterkant samt individuella prestationer. Detta är inte hållbart i längden.

Jag har diskuterat saken med ett par kompisar och kommit fram till att med den trupp vi har nu, och så som spelet har sett ut hittills, finns det ett spelsystem som skulle kunna bidra till en lite mer kreativ offensiv, samt ett mer kompakt lag: 4-2-3-1.

Genom att låta mittbackar (MB, KW) och innermittfältare (JJ, PH) behålla sina positioner bibehåller vi stabiliteten bakåt. Mittfältarna kan fokusera på att stötta upp defensiven vilket gör att ytterbackarna (MD, ES) kan gå med i anfallen. Genom att spela med tre kreativa, kalla det fria, offensiva mittfältare (SL, PF, JA) skapar vi en koppling mellan bollvinnarna (JJ, PH) och anfallarna (TH, DMK/RS) som vi inte har i dagsläget. Vi får även en möjlighet att fokusera vårt spel var som helst i banan, då de tre kan lämna sina kanter utan att det blir för trångt i mitten och vetandes att ytterbackarna fyller på utanför.

 
Det som gick fel senast vi spelade 4-2-3-1 var att vi hade två defensiva mittfältare (Gurra och Seb) som båda presterade bättre i ensamhet och en brist på bra offensiva mittfältare efter att Pontus lämnade (som fick till följd att Tobbe blev för ensam på topp). Jag tror att förutsättningarna är mycket bättre nu.

Vad tror du?

/patricw
@patricwestberg

Så här borde Blåvitt starta på måndag!

ANALYS/TAKTIK. På måndag spelar Blåvitt sin tredje match i Allsvenskan och än så länge står kolumnen för vunna matcher på noll. Även om laget visat upp en del positiva tendenser under delar av de inledande matcherna så är det en hel del som saknas för att vi ska göra 90 riktigt stabila minuter och bärga den första trepoängaren. Så...

Vad saknas? Jo, ett offensivt luftspel.
Hur löser vi det? In med "Pärlan" eller Stiller i boxen.
Analys: Blåvitt har traditionellt sett haft en av sina absoluta styrkor i huvudspelet – både offensivt som defensivt. Men just nu har vi ställt lag på banan som saknar huvudspelet som ger oss en ytterligare offensiv dimension. Nu är Selakovic är på väg tillbaka blir behovet av detta ännu större, eftersom han är en av Allsvenskans bästa passningsspelare. Tobias Hysén kan absolut nicka, men har självfallet sina djupledslöpningar som största tillgång.

Därmed efterlyser jag "Pärlan" eller Stiller bredvid Tobias, så att vi har en måltavla att skicka bollar på – som kan vinna dueller – och sedan skicka dem vidare på Hysén i djupet. Vårt mittfält är i dag på liknande vis svagt på fasta situationer där "dvärgligan" dominerar. Och det är inte möjligt att hela tiden skicka upp Karl Svensson heller, eller i alla fall lita på att han ska ta allt ansvar i luftrummet, utan här måste mer nickstyrka in i startelvan.

Det här är viktigt av flera orsaker, dels har vi en helt annan förmåga att nypa fast bollen kring offensiv planhalva vilket ger tid för att flytta upp laget. Men det gör även att motståndarnas försvar måste tänka på fler element när bollen går ut till våra yttrar och då speciellt till Selakovic. Mot Häcken kändes det helt ofarligt i luftrummet fram tills runt minut 70 när laget vaskades om med just Sella och Pärlan i elvan.

Hur bryter vi trenden? Genom att bygga bakifrån.
Hur löser vi det? Återgå till "tjongfotbollen".
Analys: Blåvitts försvarsspel i andra halvlek mot BK Häcken var rent ut sagt sorgligt. Den så intensivt hajpade Elmar fick inte alls till det från sin position som sopgubbe framför backlinjen och vår försvarsmur liknade stundtals rena hönsgården. Självförtroendet i försvarsspelet är inte på topp och det kommer dels från de två negativa resultaten vi fått med (mot) oss, men även för att vi tvingats formera om backlinjen direkt, på grund av Karl Svenssons utvisning mot Örebro.

Därför är det viktigt att börja om på nytt, från rätt håll. Spelarna måste gå in för att möta sina motståndare, istället för att backa ifrån dem. När bolljäveln ligger lös bör den skickas så långt åt helvete att bollkallarna får håll av att hämta dem. Hjalmar Jonsson som så ofta kritiseras för den typen av tjongar blev lite syndabock på Rambergsvallen när han drog en boll rätt ut till en framrusande geting som kunde stänka dit den i ett otäckt ekande nätrassel. När jag pratar "tjongfotboll" i detta fall menar jag inte att vi ska börja anfalla med 50-meterspassningar, utan att vi ska stärka försvaret genom ett robust och aggressionsmässigt primitivt försvarsspel.

Det är ingen idé att försöka zick-zacka sig fram på vänsterkanten med ett långsamt uppbyggnadsspel som låter motståndet komma till rätta. Slå till bollfan för kung och fosterland, flytta upp laget och se till att inte skapa deras andravåg när vi tappar boll på defensiv tredjedel. Det låter alltid tråkigt att snacka "bygg bakifrån", men det hjälper inte att ha en sprakande offensiv om vi samtidigt släpper in enkla mål bakåt. Trygghet offensivt kommer nästan alltid som ett resultat av att mittfält och anfall vågar låta försvararna sköta ett stort ansvar bakåt. Hur osexigt det än låter.

Hur hittar vi balans i laget? Sudda ut rollerna.
Hur löser vi det? Sträva efter tvåvägsspela på nästan varje position.
Analys: Oavsett om Jonas Olsson tänker fortsätta med sin favorituppställning 4-2-3-1 eller skifta över till ett 4-4-2 så måste det till en mer balanserad fördelning för spelarna på planen. När Blåvitt startade matchen optimistiskt mot BK Häcken så var det genom att ha extremt tydliga rollspelare på planen. Sana, Hysén, Drugge och Söder skulle framåt – övriga höll tätt bakåt. Sebastian fick en bollförande roll på mittfältet som i viss mån liknar den länk jag är ute efter, men det var ändå för lite av den varan. När mittfältet är så tydligt uppdelat mellan defensiva och offensiva rollspelare så blir det ofta en utrymmesmässig lucka mellan lagdelarna. På Rambergsvallen manifesterade det sig bland annat i hur en frustrerad Tobias Hysén gång på gång sökte sig ner till mitten av detta ödesland på mittfältet för att hämta boll eller göra sig tillgänglig.

Alla spelare skall naturligtvis kunna springa både framåt som bakåt och ta ansvar i både defensivt som offensivt spel. Samtidigt måste det finnas ett par spelare i både anfall som försvar som tar det grundläggande ansvaret åt respektive håll. Men när alla spelare i laget får sådana roller blir det väldigt lite av det där i mitten, tvåvägsspelaren. Det klassiska blåvita exemplet är att vi behöver "en Stefan Lindqvist", som är en vanligt innermittfältare. Inte en defensiv mittfältare och inte en offensiv sådan, utan en tvåvägsspelare som har i uppgift att både fylla på under anfallen som ta hemlöpningarna i rätt situationer. De senaste åren har det blivit för extrema rollfördelningar i Blåvitt vilket gör att mitten på mittfältet sällan är belagt. Det här går inte bara hand i hand med att jag förespråkar ett rakt 4-4-2 utan måste även till vid fortsatt 4-2-3-1.

De defensiva mittfältarna tenderar annars att bli alldeles för defensiva och i princip parkera sig i knät på backlinjen. Samtidigt blir den offensiva innermittfältaren, eller populärt kallat den släpande anfallaren, fast i ett ingenmansland bakom vår forward. Luckan mellan dessa delar av mittfältet blir tyvärr för står mellan varven och gör att motståndarna kan vända upp och fördela boll sin sina yttrar eller i djupled. Jag tycker att samtliga tre av Sebastian, Elmar och Jakob – men även spelare som Drugge eller TO, bör fungera i ett rakare innermittfält. Här ska balansen hela tiden avvägas i förhållande till vilken av yttrarna som aktivt deltar i ett anfall, så att vi inte får en vilda västern-fotboll.

Jag kanske är konservativ. När till och med Alex Ferguson, som alltid har spelat med sitt 4-4-2-grundspel och skiftat till ett 4-3-3 (som han verkar spela med mot Chelski i kväll), har under de senaste veckorna experimenterat med ett 4-2-3-1. Men den stora skillnaden i Manchester Uniteds experiment med 4-2-3-1 är att de spelar med en tydlig playmaker i den roll som motsvarar den centrala offensiva mittfältaren. När man har så skickliga spelare kombinerat med en öppenhet till förändring så kan man skifta rätt så mycket mellan olika system och uppställningar, bara genom att göra mindre ändringar. Men i ett lag med lite färre individuella stjärnor och ett sargat självförtroende bör man nog återgå till sin bas. Och likt Sir Alex pojkar så har Blåvitt en grundidé om ett rakt 4-4-2 som bör återkomma på måndag. För om Europas mest framgångsrika klubblagstränare alltid faller tillbaka till ett rakt 4-4-2 när något går emot så kan det väl knappast anses som förlegat att göra det i IFK Göteborg?

Så vad vill jag ha sagt med detta? När man kör fast måste tränaren öppna för att testa nytt. Det går inte bara att köra på och hoppas på att det magiskt ska lösa sig. Eller jo, det går uppenbarligen. Men jag tycker inte att Blåvitt borde köra på "som vanligt" och hoppas på att det ska lossna. I stället vill jag se följande startelva mot Helsingborg på måndag.


----------------------------Marcus Sandberg--------------------------------
Adam Johansson-Ragnar Sigurdsson-Karl Svensson-Hjalmar Jonsson
Stefan Selakovic-Sebastian Eriksson-Thomas Olsson-Tobias Sana
-----------------------Pär Ericsson-Tobias Hysén--------------------------

Min fantasielva bygger på: Det starka samarbetet mellan Adam och Sella ger oss en lite rakare och löpstark högerkant. Denna byggs på genom att "Pärlan" – som gjort del mål i B-laget nu, kliver in i straffområdet bredvid Hysén. Rent favoritmässigt så skulle jag hellre ha plockat in Stiller, men vi måste och då menar jag bara måste, få igång vår värmländska jätteinvestering. Där står mer än tre poäng på spel och därför är han värd chansen från start. Dessutom hoppas jag att TO kan komma in med sin rutin och visa omgivningen ett lugn som behövs när det blåser starka motvindar. Han är dessutom det närmaste den "färdiga" tvåvägsspelare som jag talade om tidigare i texten, som finns i dagens trupp. Seb och TO ska alltså inte ligga i knät på våra mittbackar utan rör sig som "off/def"-mittfältare. Om en stöter fram positionerar sig den andra bakom och vice versa. Om bägge får läge att röra sig framåt faller den yttermittfältare som inte är aktiv i spelet in i mitten samtidigt som backlinjen lyfter sin linje progressivt. Jag kör Hjalle till vänster för att ytterligare få in rutin och skapa lugn i laget. Det här innebär inte att någon av spelarna bör spela från start i nästa match, men kortsiktigt bör någonting radikalt på både den taktiska som spelaruttagningsmässiga sidan ske.

Men det här är ju bara min åsikt. Hur skulle du formera laget på måndag?