Vem är patricw?

Hej!

Idag blev det officiellt att jag är en av de tio nya bloggare som krävs för ett försök att ersätta en gigant som Erling, en person jag aldrig träffat men uppskattar mycket och har enormt stor respekt för. Jag tänker i detta inlägg berätta lite om mig själv och om varför jag är här. Jag ska försöka att hålla mig så kort som möjligt eftersom ni är inte här för att läsa om mig, utan för att läsa om Blåvitt, men vill ändå att ni ska veta ett par saker.

Om ni inte har listat ut det än så heter jag Patric och mitt efternamn börjar på W, därav signaturen patricw. Jag är 25 år gammal och snart nyexaminerad civilingenjör från Chalmers inom IT och interaktionsdesign. Jag är född och uppvuxen i samma stad som fostrat legender såsom Dan Corneliusson, Gustaf Andersson och Håkan Mild (Trollhättan). Mitt hjärta har dock alltid bott här i Göteborg så när det var dags att välja studieort, för sex år sedan, valde även min kropp att flytta efter. Jag tillhör en av de som gärna kollar både fotboll och hockey, men eftersom en biljett till Scandinavium inte riktigt är anpassad till studentekonomin har det blivit mer av det som vi alla delar här, IFK Göteborg, sedan jag kom till stan.

Jag har sökt mig hit till BaraBen för att jag känt ett tag att bloggen tappat lite i kvalitet sedan man själv började följa den aktivt. Jag säger inte att de som skriver nu inte gör ett bra jobb, jag säger bara att det kan bli så mycket bättre. Att den återigen kan nå sådana höjder som 2009 då den vann Aftonbladets Stora bloggpris för årets sportblogg. Det är en av anledningarna till att jag valde att söka mig hit. För att kunna "leda genom exempel" istället för att sitta för mig själv eller i något kommentarsfält och klaga på hur det var bättre förr. Det tillsammans med en drivkraft att nå ut. Jag har tidigare försökt blogga i flera omgångar, själv och med kompisar, men varje försök har långsamt dött ut då man vetat att antalet läsare gått att räkna på sina båda händer. Till slut orkar man inte längre lägga energi på något som ingen mer än du själv uppskattar.

Så min förhoppning är att ni kommer att uppskatta mig och det jag skriver. Det kommer inte alltid att vara guld och gröna skogar. Jag kommer inte att dra mig för att kritisera den/dem/det som förtjänar kritik. Däremot kommer jag se till att varenda ord i sådana fall består av konstruktiv kritik som en vettig människa kan ta till sig och lära sig utav.

För att ni ska få en lite bättre bild av mig så kommer jag under dagen att presentera två ytterligare artiklar. Den ena visar på den alltid lika positiva patricw och den andra kommer med hjälp av statistik att visa er den uppgivne och cyniske patricw.

Följ mig gärna på Twitter också om du har lust :)

Tack för förtroendet! Hoppas att vi får en fantastisk resa tillsammans!
Det var han som var Erling. Det var jag som var Glenn. 
Ha det!
/patricw

Därför vill jag börja blogga på BaraBen.com

GÄSTKRÖNIKA. I kväll välkomnar vi Patrik som serverar en gästkrönika utan att veta om det själv. Nedanstående text skickades till oss på BaraBen.com som en ansökan om att bli skribent här på Blåvittbloggen, men vi gillade den så mycket så vi sa inte bara "visst" till honom om att bli en av våra nya skribenter - vi publicerar hans ansökan som en gästkrönika redan nu. Förhoppningsvis kommer ni få läsa mer från Patrik inom kort... Vill du delge dina åsikter eller tankar i form av ett kåseri, en krönika eller en analys? Mejla oss din text, bild, video eller annat kreativt på: kontakt@baraben.com så kan den bli publicerad på fotbollsgöteborgs största, bästa och ska vi vara ärliga - enda blogg!

Söndagen den 15e april, när jag gick längs St:Pauligatan i Göteborg mot den buss som senare skulle ta mig ner mot centrum, kände jag hur det vibrerade i min ficka. En vän vid namn Mats skickade ett sms där han förklarade att;" Bojan Djordjic REDAN har kommit i tjafs med Brommapojkarna efter att ha lämnat Royal Antwerpen". Vidare förklarade han; "Vilken jävla pajas Bojan är, hur ful Bojan är, samt hur jävla sjukt det är att Bojan fortfarande kan leva på att ha spelat med (och inte i) Manchester United". Det sista han lägger till är; "Jag tycker för övrigt att du borde söka som skribent till "baraben.com". De hade gjort dig gott att få ventilera dig lite."
Jag läser, flinar lite och betalar mina 22:- kronor för att få åka med bussen.

Väl ombord möts jag av en välbekant doft - Svett och öl. Klockan är 16:05, det är söndag eftermiddag och IFK Göteborg rustar för en ny match på Gamla Ullevi. Allt är som det skall vara. Allt är som det bör vara. 2012 har inneburit en jättesatsning. Man har investerat stora pengar och lyft in spelarprofil efter spelarprofil. Känslorna är så starka att du kan ta på dem, och jag känner hur nervositeten i bussen stiger i takt med vi närmar oss arenan. Äntligen är den långa väntan över, och nu skall minsann Örebro få sota för tidigare platta fall.

Jag är på plats, närmare bestämt sektion B4 rad 2, stol 847. Min vän Anders sitter på bredvid mig och vi diskuterar Tobias Grahn. Hur kommer det sig att han aldrig gjorde större genombrott utomlands? Hur det kommer sig att han bytt klubbar så många gånger genom åren. Vad drev honom vidare efter flera års måltorka, och varför har ingen större allsvensk klubb satt tänderna i honom efter Malmö under tidigt 2000-tal. Till höger om mig sitter en överviktig herre. Han äter en varm korv med bröd och har en stor snus under läppen. Skägget är oansat och lite senap har fastnat i mustaschen. Den tjocka herrn öppnar munnen och svarar rätt ut; "-För att han är en hora". Först flinar jag till. Det där snacket hör till. Det är inget ovanligt när du sitter i ett större grabbgäng på en fotbollsmatch. Hetsen, kärleken till sin klubb - och inte minst, alkoholen.
Jag vrider på huvudet och blir helt förstummad. Han sitter ensam.

Helt sonika hoppar alltså en för oss helt okänd man direkt in i vår analys och ger oss den enkla lösningen; - "För att han är en hora". Till sist får jag ur mig; - "Hur menar du?" Den tjocka herrn svarar; - "Jag säger bara att han är en jävla hora" och tar en stor klunk av sin öl, vrider på huvudet och stirrar mig djupt in i ögonen. Jag börjar fundera, men inser snabbt att det antagligen är lönlöst att försöka få en mer utvecklad version till den tjocka herrns uttalanden kring Tobias Grahns sidosysslor.

Matchen blåses av. "Skandal, skandal en domarskandal" skanderar de blåvita supportrarna, och de har rätt. Det är en skandal. Hannes Stillers mål borde vart godkänt, och IFK Göteborg skulle ha stått som segrare denna kväll.

Solen har precis gått ned kylan gör sig allt mer påmind. Jag lämnar arenan och vandrar hemåt, analys efter analys sker i mitt huvud. Varför kommer inte Göteborg till avslut i fler lägen? Varför spelar man inte enklare? Hur klarar Örebro att göra 2 mål med så låg press? Hur många individuella tavlor orkar en spelare med? - Jag närmar mig ett gäng på en 5-6 killar födda runt -85. Samtliga går och diskuterar domarmisstag. Hur domarna stjäl ifrån klubbarna genom att göra bortdömningar, felaktiga offsides, hands och så vidare.

Ingen nämner att man inte lyckas få fler hål på ett Örebro som till detta året släppte två av sina största profiler till just IFK Göteborg. Att Örebro faktiskt lyckas få hål på ett "i allsvenskt mått" riktigt rutinerat försvar och mittlås, 2 gånger. - Dessutom lyckas Örebro ta ledningen och nästan vinna på en arena där IFK Göteborg enbart förlorade en enda match under 2009.

Tiden har gått, och jag har sedan dagen insett att jag faktiskt vill dela med mig av mina tankar. Att jag vill vara med och beröra, tycka till och tänka, och att jag mer än gärna skulle arbeta ideellt för BaraBen.com som skribent. Jag är väl insatt i IFK Göteborg och har sedan barnsben följt och älskat klubben, i ur och skur.
Minst en gång i veckan kan jag skymtas vid Kamratgården i egenskap av supporter som beskådar en A-lagsträning genom sidorutan på min vita Volvo V50 - inte allt för sällan snaskandes på en kycklingbaguette. Meningslöst tycker min sambo - Meningsfullt tycker jag.

/Patrik G

Det känns som om jag går emot strömmen...

Ett par saker skall ni ha klart för er innan ni läser resten av detta inlägg:

1. Jag har sett mitt kära IFK Göteborg förlora på friidrottarsenan på Östermalm i Stockholm strax innan jag författar detta inlägg
2. Det var inte första gången jag såg mitt kära IFK Göteborg förlora i år...
3. Punkt no.2 har i sin tur medfört att jag linmundigat ett par stora glas IPA mer än vad som egentligen är brukligt en vardagskväll 
4. De i punkt no.3 nämnda glasen kan ha en negativ inverkan på såväl mitt svenska språkbruk som på mitt omdöme i detta inlägg

Om ni läst igenom ovanstående och fortfarande känner att ni är intresserade av vad jag har att säga längre ner så har jag redan nått längre än vad uppskattningsvis 70% av BaraBens skribenter någonsin gjort, och då är detta blott mitt andra inlägg här.

Jag satt på vad man närmast får lov att kalla för en "Blåvit pub" i Malmö och bevittnade eländet från Stockholm. Puben "Sir Tobys" på Davidshallsgatan i Malmö inrymmer i princip enbart änglar när Blåvitt spelar, så också denna kväll. Utav de tjugofem personerna som valt att besöka puben denna kväll var det gissningsvis tjugotvå som befann sig där enbart för att de där hade det goda omdömet att visa vårt kära Blåvitt, möta Skansen på bortaplan, på alla stora skärmar som lokalen inrymde. Två via Twitter nyfunna och Blåvita vänner utgjorde de närmast sörjande. 

En utav fåtalet skånska och äldre herrar(påtagligt berusad redan innan avspark), som jag fann sittandes vid bardisken när jag gjorde entré, besökte puben enbart för att Sir Tobys serverar "Malmös bästa plankstek"(?!). Att vederbörande valde att somna med näsan i pepparsåsen hör egentligen inte hit men det ger detta inlägg en extra twist. Han håller säkerligen på MFF.

Visst tog vi ledningen, och jublet visste inga gränser när den från många håll bespottade Sobralense knoppade in 0-1. Att jag som talesperson för målvaktsfacket sedan anser att det var en målvaktstavla som Skansens målvakt bjöd på hör inte hit. "Sobra" var kung över Östermalm för en stund. 

Som vanligt i år varade inte vår glädje länge, utan vår välförtjänta eufori byttes ganska snart mot sorg, frustration och uppgivenhet.

Nu ska jag vara kritisk; Så fort vi gjort 0-1 så börjar vi agera defensivt. Idag bestod så gott som hela startelvan av spelare som finner sina bästa kvaliteter i ett bollhållande och dominerande lag. T.o.m. vårt mittbackspar för dagen hör hemma i en annars mer offensiv lagdel. Likt förbannat sjunker hela laget ner i Alvbåges knä direkt efter ledningsmålet. Varför?! Såhär har det sett ut efter ledning hela året. Varför?!

Att jag återigen i egenskap av talesperson för målvaktsfacket vill flika in med något är inte till fördel för John Alvbåge. Rätta mig om jag har fel, men jag tror att Stahre på alla andra positioner än på just målvaktspositionen valt att byta ut spelare, eller tvingats byta ut spelare i år. Det kan ha varit p.g.a. underprestation eller p.g.a. skada, men visst har han bytt på alla andra positioner? 

Vad är det som gör att målvaktspositionen är så helig? Dahlin förtjänar verkligen att få lov att konkurrensutsätta även målvaktspositionen. Detta är min subjektiva uppfattning. John har inte varit sämst på plan i år, absolut inte, men att isolerat betygsätta målvakten för förehavanden mellan stolparna är oerhört naivt. Utanför sin "målgård", med bollen vid fötterna, vid inlägg och även vid flertalet enklare ingripanden så har John sett oerhört darrig ut i år. 

Målvakten är den spelaren på planen som ser spelet bäst då han har alla medspelare framför sig stora delar av matchen. Målvaktens uppgift består således mycket i att styra och dirigera sitt lag, såväl i försvar som i anfall. Det kan vara så att ett darrigt försvar, vilket vi nog alla är överens om är just det Blåvitt i detta nu innehar, bottnar i en osäker målvakt eller i en målvakt som inte har spelarnas omedvetna men ack så viktiga respekt. Vi har dock en målvakt som är duktig på att twittra, men vi lär inte vinna några matcher på det.

Slutresultatet i dagens match tänker jag inte ens nämna här, för det är inte relevant för mig i nästa del av detta inlägg. Ok, vi förlorade, igen, och vi har alla i supporterledet rätt att vara kritiska mot de många gånger överbetalda spelarna som klubben valt att satsa på i år, men...vilken är vår uppgift?!

Såhär tänker jag: Om spelarnas uppgift är att tillsammans bilda ett lag som på planen presterar så måste väl vi supportrar också ha en uppgift. Eller har jag fel? Vår uppgift måste vara att på läktaren och i TV-sofforna bilda ett lag som presterar? Så tänker jag i alla fall...

Att dra 40 000 till Nya Ullevi och få dessa människor att kasta konfetti, sjunga sånger, vara glada och bidra till flaggtifon när Rehn, Mild, Erlingmark, Ravelli och Ölme briljerar mot internationellt motstånd är inte svårt. Men att återigen, för jag vet att detta inte är den enda svackan vi haft, agera som ett lag på läktaren i motgång utgör vår utmaning framöver. 

Vi är Blåvitt! Vi är bäst i Sverige! 

Vi må vara kritiska mot våra egna spelare på Twitter i några minuter efter slutsignalen. Vi må tycka illa om de Djurgårds-supportrar som kastade sten på Kjetil och sedan tände pyroteknik och på så sätt försenade matchstarten. Vi må skrika oss hesa av frustration för att vi inte vinner, för att domaren är dålig, för att gräset är klippt åt fel håll, för att några utav oss tycker att Selakovic är för gammal, för att vi tycker att Alvbåge borde träna fotboll med fötterna, för att Stahre kommer från Gnaget, för att Stockholms Stadion är en dålig arena, för att Jesper Blomqvist led av identitetskris och skaffade rastaflätor, för att Philip Haglund är från fel sida landet, för att skånska är svårt att förstå, för att gult och svart är fult, men...

...lik förbannat ser vi fram emot kommande måndag då Helsingborgs IF gästar Gamla Ullevi. För det är då vi får dricka öl i LS-baren trots att det är vardag. Det är då vi får hålla upp våra blåvita halsdukar mot skyn och tillsammans sjunga "Snart skiner Poseidon". Det är då vi får känna den där samhörigheten som man gör i ett lag. Det är därför vi besöker Gamla Ullevi. För att vi är ett lag. Vi är IFK Göteborg!

Det som ibland skrämmer mig är att det ibland känns som om jag går emot strömmen. Det skrämmer mig att jag känner mig stundtals ensam. Det skrämmer mig att trots att jag vet att vi är så otroligt många som sympatiserar med IFK Göteborg så är jag ensam...

Det är lätt att vinna tillsammans, men jag vill känna att det är lättare än vad det är just nu att även förlora tillsammans. Jag är rätt säker på att det är just vad vad våra blåvita idoler också vill känna:

Vi vinner tillsammans och vi förlorar tillsammans!