3200 skäl att vara orolig!

ÅRSKORTSTANKAR. Imorgon börjar december månad. Konsumentmånaden nummer ett. Klappar och julmat ska handlas, julbord skall ätas och julbord skall svinas igenom. Som student har man den nätta summan 8140:- att leva på under en månad. Efter att ha betalat roligheter som hyra, el, mobil, bredband, teve och liknande brukar det finnas runt 2500 kronor kvar att leva för.

Ett säsongskort på sektion L2 kostar idag 3200:-. L2 är egentligen den enda sektion jag kan tänka mig att sitta på. Jag älskar förvisso trycket från klacken, men känner inte längre att jag vill stå i den, och det är rätt trevligt att sitta med sina vänner också. Just därför får jag ingen som helst student-subventionering. Det känns som att IFK antar att alla människor som studerar är under 20 och bor hos mamma och pappa.
Så idag fick jag inte bara förklara för min familj att det inte blir tunt med julklappar i år, jag fick även förklara för min kära far att jag behövde låna pengar till ett årskort. Hans reaktion?
En djup suck. "IFK är väl ändå inget att se?"
Jag kan faktiskt förstå honom.

Förra året vid den här tiden kändes det som att 3200:- inte var några pengar alls att skrapa fram. Vi var revanschsugna, vi hade förlorat guldet på målsnöret, vi hade en "bred trupp" och allt var upplagt för en säsong av eufori och fotbollslycka.
Det här året har jag en helt annan inställning och en helt annan förväntning. Precis när jag köpt mitt årskort sa redaktör'n något ganska vettigt:
"Om produkten är trasig lämnar man tillbaka den för en ny eller får pengarna tillbaka. Blåvitt kräver just nu mer av en, utan att ge ett jävla skit tillbaka. Drugge är inte värd ett årskort. Han kanske är värd en varmkorv."

Sen vi förlorade sista matchen och "semestern" drog igång känns det inte som IFK gjort något handlingskraftigt alls. Jonas Olsson sitter kvar, Atashkade släpper man iväg till ett "topplag" och så vidare. Herr Häggblad och hans avdelning håller på att skita på sig så till den milda grad att de till och med ringer upp folk i något som i vanliga fall skulle kallas för telefon-försäljning. SÅ stor är desperationen. Jag kan förvisso ha viss förståelse för marknadsavdelningen. För hur ska man försöka kränga en trasig produkt som endast försökt repareras med en värvning som förmodligen kommit in lite på en räkmacka för att han råkar ha band med familjen Hysén?

Nej, jag började genast fundera på om inte min familj varit värda julklappar istället. De gör mig glad och lycklig och presterar framförallt, något man inte kan säga om Kamratgården just nu. IFK Göteborg känns för tillfället som ett avsnitt ur den brittiska versionen av The Office, med Håkan Mild i huvudrollen som David Brent. Där inget vettigt händer och ambitionen inte är så hög helt enkelt. Man undrar om målet är detsamma som tidigare: "Att hamna topp fyra?"
Isåfall duger inte det här, inte på långa vägar!

Förresten....Är det någon som vet om man har sju dagars öppet köp på sitt säsongskort?

Kommer DU till Gamla Ullevi nästa år?

FÖRTROENDE. För mig handlar supporterskap om att stötta både i med- och motgång. Det är dock ingen hemlighet att alla supportrar inte tänker likadant. Efter den skitsäsong som vi har genomlevt, eller snarare genomlidit, är det många som kommer dra sig för att köpa årskort inför nästa säsong. De anser helt enkelt att Blåvitt som produkt inte har levererat det som de har förväntat sig och är därför inte längre villiga att betala dyra slantar för något som inte ger dem någon nytta. Att beskylla dessa människor för att vara medgångssupportrar kommer knappast att göra någon av dem mer sugna på årskort, snarare tvärtom.

Alla som någon gång sysslat med marknadsföring vet att en bra produkt säljer sig själv. Det är upp till IFK Göteborg att inför nästa säsong återigen försöka erbjuda ett lag, ett spel och en gemenskap som människor är beredda att betala för. Genom att rannsaka sig själva och bygga upp organisationen ordentligt från grunden kommer de per automatik att locka tillbaka åskådarna till Gamla Ullevi. Någonting som är nödvändigt för att fylla arenan. För i längden kan uttalanden från respekterade spelare såsom Tobias Hysén bara användas som publikmagneter ett visst antal gånger innan budskapet känns urvattnat.

I den bästa av världar så handlar fotboll enbart om passion för sporten och de ekonomiska intressena kan läggas åt sidan. Men 2000-talets fotbollsverklighet ser annorlunda ut. Håkan Mild har gång på gång försäkrat oss supportrar om att både han och spelarna har fortsatt förtroende för Jonas Olsson och övriga i ledningen. Gott, det låter kanon. Dessvärre så är detta förtroende inte den enda faktorn i ekvationen som Mild borde ta hänsyn till.

IFK Göteborg är som allsvensk klubb beroende av intäkter. Intäkter som genereras bland annat genom sponsorer och försäljning av biljetter. Biljetter som köps utav supportrar. Därför är supportrarnas åsikter kring ledningen också viktiga. Supportrars sviktande förtroende för föreningen leder till minskad biljettförsäljning vilket i sin tur leder till minskade intäkter. Utan intäkter kan Blåvitt inte betala de löner som de mest attraktiva spelarna efterfrågar. Utan intäkter kan de heller inte hävda sig i konkurrensen mot andra allsvenska klubbar i jakten på nya värvningar. Utan intäkter måste besparingar göras. Lägg därtill att Kamratgården nästa år ska upprustas för 35 miljoner och att vi dessutom missat chansen till Europaspel, så förstår ni snabbt hur allvarlig situationen kan bli. Därför borde alla uppe på kamratgården fråga sig hur de ska locka folk till Gamla Ullevi nästa säsong. Eller snarare hur de ska lyckas återställa supportrarnas grusade förtroende. Denna fråga är allt annat än lätt att besvara och det är därför som jag ställer den till er, BaraBens läsare.

Ni som i dagsläget inte har tänkt köpa eller förnya ert årskort till säsongen 2011; Vilka åtgärder skulle krävas för att ni skulle göra det? Tränarbyte? Spelarvärvningar? Tio vinster under försäsongen? Ett officiellt uttalande från IFK Göteborg kring föreningens höga ambitioner? Eller räcker det med att Mild och spelarna återigen försäkrar oss om att de har förtroende för den nuvarande organisationen? Hur mycket förtroende har ni supportrar själva kvar?