ANALYS. Ett 90 minuter långt krig mot den värsta av antagonister. Ett massivt tryck. En resolut laginsats och äntligen lite skipad rättvisa från männen i gult. Det var en match som var uppbyggd av extremt stora förväntningar, en kittlande skönt oskön nervös anspänning och en hel stad med ”nu jävlar kör vi”-mentalitet tydligt synlig på utsidan av de nypåtagna höstjackorna. Där tog för övrigt de teatraliskt skitnödiga flosklerna slut för denna gång. Förhoppningsvis. Hur som helst. Med en inramning som vi inte sett på ett bra tag på GU och ett tifo som nästan hela arenan deltog i gjorde starten på gårdagens drabbning till en fest. Må så vara att vissa stjärnskott var lite väl kissnödiga och kastade sitt konfetti lite för snabbt. Fullt godkänt ändå.
Matchen startade lite småtrevande från vår sida då ajk försökte rulla runt lite på blåvit planhalva och med tydlig idé om att låta fjant-Mutumba få utmana i fart mot Emil. Det defensiva spelet på högerkanten fungerade dock klanderfritt då man tydligt såg att Lasse och Emil hjälpte varandra förtjänstfullt mot seriens sämsta yttermittfältare. Enda smolket på Emil var givetvis tunneln från nesse johansson, men det kanske även Emil kan bjussa på såhär dagen efter. Litet kredd till nesse ändå att han inte förstod (?) att han var i straffområdet och faktiskt stod kvar på benen när Emil försökte jobba tillbaka bollen efter detta gnistrande tekniska nummer från ajks kapten.
I övrigt vet jag inte riktigt vad man kan peka ut i denna solida laginsats som renderade i både givetvis tre extremt viktiga poäng i Allsvenskans delikata guldstrid, men även ett solitt statement till resterande motståndare att den blåvita maskinen nu är igång. På riktigt. På något sätt kändes det inte riktigt farligt någon gång när ajk (ändå) hade ett övertag i bollinnehavssiffrorna. Philip och JJ käkade upp deras innermittfält. Kjetil och Bjärsa styrde backlinjen förtjänstfullt. Emil sprang och sprang och sprang. Adam gjorde det helt OK. Farneruds sulor, spelsinne och totalkompetens kombinerat med Vibes speed, rörlighet och vilja att ha boll gjorde yttermittfältsspelet till en fröjd att se på. Sen har vi Tobbe och Söder på topp. Ständigt hotande Tobbe (köngligt mål) tillsammans med tioåriga Söder (köngligt mål) är en ynnest att ha på planen.
Om man ska lyfta något minus får man ändå gräma sig lite över att vi har lite svårt att tar ner bollen, lugna ner och suga in vid spel på defensivt mittfält när vi tjongat från backlinjen. Lite för ofta försöker vi nicka oss ur och hålla bollen på positioner i Z-led som vi inte alltid behärskar. Igår spelade det inte speciellt stor roll ändå i och för sig när JJ, med sina sjukt imponerande älgakliv går framför och täcker av sin motståndare med hela kroppen när bollen är på backen. Det är klass. Rakt igenom. Det andra minuset är givetvis den något onödiga hörna som Farnerud, Adam och Haglund förorsakar vilken leder till deras kvittering. Markeringen på densamma är inte 100%, men på något sätt kändes det ändå inte nervöst och ansträngt. I synnerhet inte när deras farligaste offensiva spelare var nesse. Som är världens bästa vänsterback.
Nej, kort och gott var detta en match som smakar ofantligt bra såhär dagen efter. Både med tanke på att hela ajks organisation gråter floder över att domarteamet tar ifrån dem guldet och att vi för en gångs skull får med oss ett domslut (ickedomslut) som leder till mål.
Några korta från matchen då:
+ Laginsatsen!
+ John, Emil, Bjärs, Kjetil, Adam, Lasse, JJ, Philip, Farnerud, Söder, Tobbe, Sam, Stiller och Dyre!
+ Tobbe och Söder!
+ Lerjéus (hör och häpna!)
+ ”Kan ni höra våran sång”-trycket vid 1-0. Magiskt!
+ nesses nya kortklippta moderna frisyr.
- Något slappt vid deras hörna/mål.
- Varför finns det ingen separat kö vid insläppen för oss med årskort?
Nu taggar vi till inför nästa drabbning som går av stapeln redan på torsdag! Mot GU, mot 3p. Mot guldet!