Diskriminering och rasism inom fotbollen. Nyligen avslöjades att FC Köpenhamn diskriminerar människor med andra namn än Jensen, Olsen eller Carlsen när det gäller biljettköp till matcherna i Champions League. FC Köpenhamn oroade sig för att supportrar till motståndarlagen Galatasaray, Juventus och Real Madrid skulle köpa biljetter till platser utanför den avspärrade bortafans-sektionen och att ordningsproblem då skulle kunna uppstå. För att minska den risken valde klubben att annullera biljetter som sålts till personer boende utanför Köpenhamn och som inte hade danskklingande efternamn. Så hävde till exempel FC Köpenhamn biljettköp som gjorts av Kristianstadsbladets medarbetare Tanes Caliskan, för att han hade fel namn.
FC Köpenhamns tilltag är klandervärt. Bara tanken att låta en människas namn ligga till grund för särbehandling ger rysningar. Jag hoppas att Fifa och Uefa tar en titt på det inträffade, och utvärderar det i förhållande till deras policy om nej till rasism.
Motsvarande skulle aldrig kunna hända i IFK Göteborg. Jag skulle vilja hävda att det aldrig skulle kunna hända i en svensk storklubb överhuvudtaget. FC Köpenhamns agerande kan bara förstås utifrån den politiska och främlingsfientliga kultur som präglar alltför stora delar av det danska samhället i dag.
Internationella undersökningar visar att Sverige är ett av världens absolut minst rasistiska och främlingsfientliga länder. Främlingsfientligheten har också minskat avsevärt i Sverige sedan början av 1990-talet.
Överhuvudtaget har jag en känsla av att problem med rasism i svensk fotboll har minskat. I slutet av 1980- och början av 1990-talet var det inte ovanligt att svarta spelare i Allsvenskan fick höra apläten när de rörde bollen. I mitten av 2000-talet kastade supportrar från AIK och Hammarby bananer mot Djurgårdens målvakt från Gambia, Pa Dembo Turay, i samband med Stockholmsderbyn. Då försvarade supportrarna sig med att det var en tradition att kasta bananer mot Djurgården, oavsett spelarnas hudfärg, eftersom Skansen ligger på Djurgården. Traditionen bröt i samband med den debatt som då uppstod, men återupptogs vid något tillfälle. Kommentator-legenden Bosse Hanssons uttalanden om AIK:s "svartingar" var också reminiscenser från en gången tid.
Jag har respekt för arrangörens strävan att hålla isär supportergrupper. Mina egna erfarenheter kommer från de kontroversiella Davis Cup-matcherna i tennis i Båstad (min uppväxtort), mot apartheidlandet Rhodesia (dagens Zimbabwe) 1968 och mot juntans Chile 1975. Då försökte demonstranter köpa biljetter för att kunna störa matcherna från läktarplats, medan arrangörerna försökte sälja biljetter i huvudsak via tennisklubbar för att den vägen hålla demonstranterna utanför banan. Men det var en annan sak. Och det var inte efternamnens klang som låg till grund för biljetthanteringen. Säkerhetsfrågor måste gå att lösa på annat sätt, och ansvaret för det ligger hos arrangören.
Nu finns vissa tecken på att FC Köpenhamn tvingas krypa till korset och upphöra med att sälja biljetter utifrån människors efternamn. Men skadan är redan skedd. Anhängare till Galatasaray är uppretade efter klubbens agerande. FC Köpenhamns agerande har snarast skärpt riskbilden inför Champions League-matcherna. Som profeten Hosea uttryckte det för några tusen år sedan: Vind sår de, storm skördar de (Hos 8:7).
Ulf Bjereld
