VISA FÄRG. Jag tänker här berätta om hur jag valde att visa färg en kylig höstdag förra året. På Gamla Ullevi. I dialog med en god vän föreslog jag i höstas att vännen skulle ta med sig sin son till Gamla Ullevi för matchen mot Åtvidaberg den kommande söndagen. Jag var säker på att den lilla grabben skulle älska Gamla Ullevi nämligen. Alla intryck. De blåvita färgerna. Sången från klacken. Kärleken. Gemenskapen. Den brukar små grabbar älska.
Det var så jag en gång i tiden fångades av atmosfären på Gamla Ullevi. Synintrycken. Kampen. Blåvitt. Sången från klacken. Gemenskapen. Om jag en gång hade frälsts på Gamla Ullevi så borde väl också andra unga grabbar kunna reagera på samma sätt som jag en gång gjorde. Det som händer och sker på arenan när IFK Göteborg, folkets lag, spelar fotboll inför exalterade supportrar på Gamla Ullevi. Det kan frälsa vem som helst.
Jag och mina vänner mötte upp den lille grabben och hans pappa (min vän) ute vid korvkiosken bakom läktaren på sektion L/M. Lillgrabben hade aldrig sett så mycket folk på en och samma plats förut. Om detta skvallrade hans flackande blick och hans tydligt nervösa kroppsspråk. Det låg en spänd förväntan och slog inne i den lilla bröstkorgen. Han var vilsen, skräckslagen, men hemma. Vi gick ut och satte oss på läktaren allihop. Det var kallt. Det blåste och duggade. Jag minns att det var mycket kallt till och med. Trots att vi bara precis hade kommit in i September.
Läktarna var halvfulla. I den lilla grabbens ögon måste arenan ha framstått som närmast gigantisk. Klacken var röststark och detta fångade givetvis den lille grabbens intresse. Under en stor del av matchen var klackens förehavanden viktigare än själva matchen på planen. Detta var på många sätt fantastiskt att se, uppleva och reflektera kring. Han släppte inte klacken med blicken många gånger. När han väl gjorde det var det för att ställa nyfikna frågor till pappa.
-"Varför gör han så pappa... Varför är det så mycket folk där pappa... Varför sjunger de så högt pappa?"
Jag blir fortfarande alldeles varm av tanken på den lilla killens stora ögon, den tilltagande ivern och det faktum att han stora delar av matchen var helt okontaktbar. Jag såg mig själv i honom. Det var exakt så jag reagerade den där dagen för omkring 25 år sedan. Det var precis därför jag blev blåvit. Det var just detta som utgjorde det oförklarliga.
Jag kan med bakgrund av det jag fick uppleva tillsammans med den lille grabben under hans första Blåvitt-match sträcka mig så långt så att jag hävdar att jag ser fram emot den dagen jag själv har en liten parvel att ta med på sin första Blåvitt-match. Det kommer innebära en tårdrypande tillställning. Det är jag säker på.
Efter matchen skulle vi säga hej då till den lille grabben och hans pappa. Det var då jag såg att någonting fattades. Lillgrabben var glad, upprymd och exalterad. Samtidigt var han trött och säkerligen också hungrig. Det brukar efter ett tag glada, upprymda och exalterade grabbar vara i den åldern (runt 5 år). Men någonting fattades. Det var då det hände. Allt hände väldigt snabbt och bara någon sekund senare hade jag hängt min halsduk runt den lille grabbens hals. Jag tvekade inte en sekund på att han skulle lämna Gamla Ullevi med halsduk runt halsen. Han lämnade Gamla Ullevi och hans första besök på arenan innebar nu också att han var en IFK Göteborg-halsduk rikare.
Det var inte vilken halsduk som helst som hängdes runt hans hals. Det var cupfinal-halsduken, som jag köpte på vägen upp i cup-tåget, han fick. Han tittade ner på halsduken som nu hängde runt hans hals och mötte sedan min blick med ett "tack". Det kan möjligen låta löjligt och pretentiöst, men detta var stort för mig.
Denna handling förklarar hur man på ett ganska enkelt sätt kan visa färg. Det var såhär jag valde att visa färg en kylig september-eftermiddag 2013. Det är inte antalet IFK Göteborg-halsdukar jag har hemma i byrålådan som betyder mest. Det är alla minnen IFK Göteborg har skänkt mig och bidragit med som betyder något på riktigt. Den gemenskap jag känner i Änglaskaran - det är den som utgör den största delen av förklaringen till varför jag är Blåvitt-supporter. Om jag kan få fler att känna den gemenskapen redan i unga år. Då har jag visat färg.
Min största förhoppning är att lillgrabben skall komma ihåg denna dag länge.
Någon vecka efter matchen fick jag ett MMS från grabbens pappa som förkunnade att grabben gick runt dagarna i ända med halsduken runt halsen och pratade om IFK Göteborg. Bilden på grabben i Blåvitt-halsduk kommer jag i min tur att komma ihåg länge. Mycket länge.
Visar inlägg med etikett support. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett support. Visa alla inlägg
2014/03/14
2013/09/18
Låt hela arenan leva!
TIFO/HETS. I mitt personliga tycke så fungerar de blåvita supporterleden bäst när vi arbetar tillsammans. Jag tänker därför ta tillfället i akt att slå ett slag för ett i mitt tycke mycket bra initiativ från det fristående supporterinitiativet Blåvit Stad. "Låt hela arenan leva!" kan innebära något riktigt stort om vi genomför detta tillsammans. Hjälp oss alla att färga Gamla Ullevi blått och vitt på måndag. Mer information om detta initiativ kan ni läsa genom att klicka på länken nedan:
http://blavitstad.wordpress.com/2013/09/17/lat-hela-arenan-leva/
http://blavitstad.wordpress.com/2013/09/17/lat-hela-arenan-leva/
För oss som minns de fullsatta matcherna mot ÖIS i början av 2000-talet kommer här lite inspiration inför detta event mot AIK på måndag. Titta och njut!
Vi ses på Gamla Ullevi på måndag. Krossa Gnaget!
2013/09/08
Ännu en blåvit supporterhistoria
EN BLÅVIT SUPPORTERHISTORIA. Jag tror mycket på att vi bör sprida de positiva, medryckande och många gånger fantastiska historierna vi får skickade till oss på BaraBen. Här kommer ytterligare en sådan historia. Denna gången från Dette:
"Jag minns inte riktigt hur det började, eller när det började, men minnet säger att jag alltid har tyckt att mina älskade änglar har fina tröjor. Det är nog helt enkelt på den vägen det är... Det var så mitt hjärta blev blåvitrandigt!
Fotboll har jag alltid gillat, men det var först på gymnasiet i en "liten håla i Östergötland" som jag träffade en ängel som jag började umgås med. Det var då som intresset tog fart på allvar. Jag minns hur vi planerade inför matcher som Blåvitt spelade i närheten och hur vi sedan hade nedräkning, hur vi skippade skolan på eftermiddagen för att hinna ta oss med buss och tåg till Norrköping, eller hur vi lånade ihop till en bil och tvingade min kära far att agera chaufför när vi skulle till Örebro. Eller den gången när Blåvitt skulle möta MAIF (laget hemifrån). Det var förmodligen i Svenska Cupen eller något i den stilen.
Matchen spelades i Gränna och vi anmälde oss till MAIF's supporterbuss. Inför denna resa hade vi riggat så att vi på plats i Gränna skulle kunna köpa varsin "såååå snygg stickad Blåvit tröja" som var det senaste heta i supporterklädsel just då. Vi kom i god tid till platsen där supporterbussen skulle gå ifrån och när vi stod där kom ett par farbröder (som skulle visa sig vara "höjdare" i klubben MAIF) fram och meddelade att de försökt få tag i oss då intresset var så svagt så det inte skulle gå någon buss. De såg förmodligen hur besvikna vi blev och erbjöd plats i sin bil. Vi tackade ja och åkte med och kikade på matchen. På hemvägen och iklädda våra finfina nya tröjor insåg farbröderna att vi var änglar och muttrade nått i stil med att "hade vi bara vetat det..."
På denna tid var inte utbudet i Blåvittshopen direkt stort och det var inte tal om tjejkläder så vi satt även där på kammaren och filade på en tjejkollektion som vi hade planer på att sända vidare, men som inte blev mer än skisser dock. Många Göteborgs-resor har det blivit genom åren och en av dessa ägde rum när man från skolans håll meddelade att vi skulle göra "fältstudier" i en förening (fältstudier innebar att man skulle vara med och se hur en förening sköts under ett par veckor). Vi hade målet klart och siktet inställt! Kamratgården! Vi tog mod till oss och ringde upp Wernersson som var den som styrde och ställde där då.
När han fått klart för sig att det inte handlade om att vara med laget och träna eller nått liknande meddelade han efter några samtal fram och tillbaka att det var grönt!!! Tiden på Kamratgården var helt obeskrivlig! Man kände sig ganska vilsen när man kom dit, men de tog hand om oss väl! Att få se gården, kika på träningarna, känna atmosfären och ta del av gemenskapen bland spelarna var enormt. Minns att vi en dag kände oss lite lättade över en "pojk" som dök upp på gården och till en början kändes lika förvirrad som vi. Vi trodde att han var "någon som oss" ända till jag hörde hur en person som kommer ut från ett möte säger att "körkort ska stå i kontraktet". Då förstod jag...
Sedan känslan som infann sig när man var en av alla drygt 42 500 personerna som satt där på Nya Ullevi och såg hur Maldini var uppe på läktaren och "köpte korv" mer än en gång i matchen som slutade med vinst är oxå obeskrivlig. Eller när man heeeelt dyngsur stod där på samma arena och var sååå nervös för att supportrarna skulle springa in på planen för tidigt så att det skulle bli nått tjafs och det efterlängtade SM-guldet skulle rinna ur händerna 2007!
Nämnde ju hur vi designade våra egna blåvita kläder (men som aldrig skickades in). När det utlystes en tävling på hemsidan hyfsat nyligen så var jag inte sen med att ta upp den tråden. Jag skickade in ett par förslag och ingen var mer förvånad än jag när det i inkorgen en dag fanns ett mail från Blåvittshopen om att JAG hade vunnit tävligen!!! Efter några turer fram och tillbaka finns nu tröjan till försäljning! Gissa OM man är stolt när man ser en supporter som strosar runt i just den tröjan som JAG designat! Det är nästan så att man vill gå fram och säga det, men som tur är så kan jag tygla mig så pass så att det bara är min bästaste kömpis som behöver stå ut med att höra det varje gång! Det är faktiskt lite coolt att lilla jag har designat en tröja som säljs i självaste Blåvittshopen!
Numera behöver jag inte längre övertala min kära far att köra till Örebro. Jag bor numera i Örebro (det blev så när jag bara blev reserv till mitt förstahandsval Göteborg när jag sökte till Universitetet. Efter studierna blev jag kvar i Örebro...). Det ligger, för de som inte vet det, drygt 30 mil enkel resa från de underbara hemmamatcherna på Gamla Ullevi. Det är inget som hindrar. Är man en supporter så vill man stötta sitt lag. Jag är även mycket stolt över att ha lyckats "hjärntvätta" min bästa vän som numera även hon har ett blåvitrandigt hjärta! Nu är det vi som kamperar ihop. Vi planerar liven efter hur Blåvitt spelar sina matcher för det är lika självklart för oss båda att åka på så många matcher som det bara går - hemma som borta.
Vi stod där på läktaren på Friends och vågade knappt andas innan det stod klart att Cupguldet var säkrat tidigare i år... Och i söndags (1/9) var vi på vår 18:de match för säsongen och det är inte utan att det är med skräckblandad förtjustning man sätter sig i bilen (som såklart är pimpad med en halsduk i bakrutan och en apa med supportertröja hängande fram i backspegeln) tidigt på dagen för att rulla de många mil som krävs för att sluta upp till supporterskaran och för att heja fram våra änglar.
Det blir som en livsstil och nog ska det erkännas att det är en bra mycket trevligare resa hem om man lämnar aktuell arena med tre poäng. De matcher som man dessvärre inte kan se live är det mer regel än undantag att vi ser på Olearys här i stan. Kan säga att numera så är det vid namn de hälsar oss välkomna där. Är man supporter så stöttar man i med och motgång... Än är denna säsongen inte slut och jag håller såklart en tumme för att man återigen kan få fira ett SM-guld framåt början av vintern!"
// @dettejo
"Jag minns inte riktigt hur det började, eller när det började, men minnet säger att jag alltid har tyckt att mina älskade änglar har fina tröjor. Det är nog helt enkelt på den vägen det är... Det var så mitt hjärta blev blåvitrandigt!
Fotboll har jag alltid gillat, men det var först på gymnasiet i en "liten håla i Östergötland" som jag träffade en ängel som jag började umgås med. Det var då som intresset tog fart på allvar. Jag minns hur vi planerade inför matcher som Blåvitt spelade i närheten och hur vi sedan hade nedräkning, hur vi skippade skolan på eftermiddagen för att hinna ta oss med buss och tåg till Norrköping, eller hur vi lånade ihop till en bil och tvingade min kära far att agera chaufför när vi skulle till Örebro. Eller den gången när Blåvitt skulle möta MAIF (laget hemifrån). Det var förmodligen i Svenska Cupen eller något i den stilen.
Matchen spelades i Gränna och vi anmälde oss till MAIF's supporterbuss. Inför denna resa hade vi riggat så att vi på plats i Gränna skulle kunna köpa varsin "såååå snygg stickad Blåvit tröja" som var det senaste heta i supporterklädsel just då. Vi kom i god tid till platsen där supporterbussen skulle gå ifrån och när vi stod där kom ett par farbröder (som skulle visa sig vara "höjdare" i klubben MAIF) fram och meddelade att de försökt få tag i oss då intresset var så svagt så det inte skulle gå någon buss. De såg förmodligen hur besvikna vi blev och erbjöd plats i sin bil. Vi tackade ja och åkte med och kikade på matchen. På hemvägen och iklädda våra finfina nya tröjor insåg farbröderna att vi var änglar och muttrade nått i stil med att "hade vi bara vetat det..."
På denna tid var inte utbudet i Blåvittshopen direkt stort och det var inte tal om tjejkläder så vi satt även där på kammaren och filade på en tjejkollektion som vi hade planer på att sända vidare, men som inte blev mer än skisser dock. Många Göteborgs-resor har det blivit genom åren och en av dessa ägde rum när man från skolans håll meddelade att vi skulle göra "fältstudier" i en förening (fältstudier innebar att man skulle vara med och se hur en förening sköts under ett par veckor). Vi hade målet klart och siktet inställt! Kamratgården! Vi tog mod till oss och ringde upp Wernersson som var den som styrde och ställde där då.
När han fått klart för sig att det inte handlade om att vara med laget och träna eller nått liknande meddelade han efter några samtal fram och tillbaka att det var grönt!!! Tiden på Kamratgården var helt obeskrivlig! Man kände sig ganska vilsen när man kom dit, men de tog hand om oss väl! Att få se gården, kika på träningarna, känna atmosfären och ta del av gemenskapen bland spelarna var enormt. Minns att vi en dag kände oss lite lättade över en "pojk" som dök upp på gården och till en början kändes lika förvirrad som vi. Vi trodde att han var "någon som oss" ända till jag hörde hur en person som kommer ut från ett möte säger att "körkort ska stå i kontraktet". Då förstod jag...
Sedan känslan som infann sig när man var en av alla drygt 42 500 personerna som satt där på Nya Ullevi och såg hur Maldini var uppe på läktaren och "köpte korv" mer än en gång i matchen som slutade med vinst är oxå obeskrivlig. Eller när man heeeelt dyngsur stod där på samma arena och var sååå nervös för att supportrarna skulle springa in på planen för tidigt så att det skulle bli nått tjafs och det efterlängtade SM-guldet skulle rinna ur händerna 2007!
Nämnde ju hur vi designade våra egna blåvita kläder (men som aldrig skickades in). När det utlystes en tävling på hemsidan hyfsat nyligen så var jag inte sen med att ta upp den tråden. Jag skickade in ett par förslag och ingen var mer förvånad än jag när det i inkorgen en dag fanns ett mail från Blåvittshopen om att JAG hade vunnit tävligen!!! Efter några turer fram och tillbaka finns nu tröjan till försäljning! Gissa OM man är stolt när man ser en supporter som strosar runt i just den tröjan som JAG designat! Det är nästan så att man vill gå fram och säga det, men som tur är så kan jag tygla mig så pass så att det bara är min bästaste kömpis som behöver stå ut med att höra det varje gång! Det är faktiskt lite coolt att lilla jag har designat en tröja som säljs i självaste Blåvittshopen!
Numera behöver jag inte längre övertala min kära far att köra till Örebro. Jag bor numera i Örebro (det blev så när jag bara blev reserv till mitt förstahandsval Göteborg när jag sökte till Universitetet. Efter studierna blev jag kvar i Örebro...). Det ligger, för de som inte vet det, drygt 30 mil enkel resa från de underbara hemmamatcherna på Gamla Ullevi. Det är inget som hindrar. Är man en supporter så vill man stötta sitt lag. Jag är även mycket stolt över att ha lyckats "hjärntvätta" min bästa vän som numera även hon har ett blåvitrandigt hjärta! Nu är det vi som kamperar ihop. Vi planerar liven efter hur Blåvitt spelar sina matcher för det är lika självklart för oss båda att åka på så många matcher som det bara går - hemma som borta.
Vi stod där på läktaren på Friends och vågade knappt andas innan det stod klart att Cupguldet var säkrat tidigare i år... Och i söndags (1/9) var vi på vår 18:de match för säsongen och det är inte utan att det är med skräckblandad förtjustning man sätter sig i bilen (som såklart är pimpad med en halsduk i bakrutan och en apa med supportertröja hängande fram i backspegeln) tidigt på dagen för att rulla de många mil som krävs för att sluta upp till supporterskaran och för att heja fram våra änglar.
Det blir som en livsstil och nog ska det erkännas att det är en bra mycket trevligare resa hem om man lämnar aktuell arena med tre poäng. De matcher som man dessvärre inte kan se live är det mer regel än undantag att vi ser på Olearys här i stan. Kan säga att numera så är det vid namn de hälsar oss välkomna där. Är man supporter så stöttar man i med och motgång... Än är denna säsongen inte slut och jag håller såklart en tumme för att man återigen kan få fira ett SM-guld framåt början av vintern!"
// @dettejo
2013/05/28
"Klacken utan röst - en undersökning av pressens beskrivning av svenska fotbollssupportrar"
SUPPORT. Sällan används detta forum av mig för att sprida länkar till intressanta artiklar och undersökningar. Än mer sällan används det till att sprida länkar till relevant forskning och relevanta studier (...vilket i sin tur kan bero på att den relevanta forskningen är ytterst sällsynt).
På länken nedan kan ni läsa en mycket inressant studie och undersökning signerad Christian Naumanen och Fredrik Stjernström. Ta er gärna tid att läsa hela rapporten. Den är värd varenda minuts uppmärksamhet om man har ett intresse i supporterskap i allmänhet.
http://supportrar.wordpress.com/ - "Klacken utan röst"
På länken nedan kan ni läsa en mycket inressant studie och undersökning signerad Christian Naumanen och Fredrik Stjernström. Ta er gärna tid att läsa hela rapporten. Den är värd varenda minuts uppmärksamhet om man har ett intresse i supporterskap i allmänhet.
http://supportrar.wordpress.com/ - "Klacken utan röst"
2013/05/07
Normavvikelsen
SUPPORT. Via sociala medier kommer jag (Daniel) i kontakt med många fantastiska supportrar och i synnerhet blåvita sådana. Karin Bolin Derne är en utav dessa fantastiska Blåvitt-supportrar. Här delar Karin med sig av ett perspektiv som ter sig förhållandevis främmande för den genomsnittliga BaraBen-läsaren. Ett perspektiv som i allra högsta grad är värt att fundera vidare kring. Trevlig läsning!
Hej. Jag är småbarnsmamma, medelålders (snart 38) och fotbollssupporter. Jag håller på Blåvitt, har årskort på LS på Gamla Ullevi och åker ibland på bortamatcher. Igår packade jag Bjärsmyrs gamla spelarväska, åt frukost, tog på barnen kläderna och gick till dagis med dem. Sedan tog jag Änglarnas supportbuss till Stockholm för att se AIK möta IFK Göteborg på Friends Arena för första gången. Det var på många sätt en minnesvärd resa. Jag funderade länge på om jag skulle försöka åka på den. När jag väl bestämt mig frågade jag om lov hemma om att få åka, fick ja, bad om semester på jobbet och köpte Änglarnas kompispaket med buss och biljett.
Att jag håller på Blåvitt är tack vare min pappa, född 1920. Han är trogen supporter sedan 20-talet (även om han höll på ÖIS i ett år innan). Han har alltid gått på matcher, sett Svarte-Filip knäcka en stolpe på Slottsskogsvallen med sitt stenhårda skott och alltid sjungit blåvita hejarsånger för mig. Även om han noga påpekar för mig att när man går på match ska man hålla tyst, för att sedan explodera när det blir mål. Det var så man gjorde på hans tid, och det är ju såklart det enda rätta då. Fast jag lyssnar inte på vad pappa tycker i den frågan. På matcherna sjunger jag för full hals och ropar med hela mitt operaskolade röstomfång. Min kompis Nina kallar mig för orchen, jag ropar ibland så det ringer i öronen på henne och hon blir halvdöv. Det är underbart.
Mitt intresse för Blåvitt och fotbollen har alltid funnits där. Men det är på senare år som det blommat ut för fullt i offentligt ljus och jag skaffat årskort. Första årskortet var till förra säsongen, 2012. Det var inte så roligt att vara supporter och gå på matcher då ska gud veta. Men det hör sporten till.
Många bekanta har höjt på ögonbrynen och frågat var mitt plötsliga stora intresse för fotbollen kommit ifrån. Det har alltid funnits där, svarar jag. Ingen har bara brytt sig om att fråga innan, och jag har inte pratat så mycket om det. Man frågar ofta inte tjejer vilket lag de håller på så där utan anledning. Jag får nästan aldrig den frågan. Många undrar också hur det går att kombinera två småbarn med att gå på alla hemmamatcher. Lika bra för mig som för alla småbarnsfarsor som det kryllar av på Gamla Ullevi, svarar jag. Men det är alltid förhandlingar hemma, ibland mycket hårda sådana, med planering och logistik. Min man är stor fotbollssupporter han med. Håller på Blåvitt men framför allt Arsenal. Hans ”årskort” är Viasat Fotboll och Premier League-matcherna. Han gillar att jag är aktiv supporter.
Som medelålders kvinna, småbarnsmamma och engagerad fotbollssupporter följer man inte normen. ”Varför gillar du fotboll?”. För att jag gör det. ”Har du spelat själv?”. Nej, jag höll på med hästar som liten. ”Går du på matcher bara för att se på snygga killar?”. Nej, jag går för att se på fotboll (att det sedan inte gör ont i ögonen att titta på plan är bara en bonus). ”Vad säger barnen när du går hemifrån för att gå på match?”. ”Ha det så roligt mamma. Heja Blåvitt! Och Arsenal”. Jag borde egentligen hålla på med yoga, sy gardiner och odla spännande tomatsorter, om jag skulle följa normen. Men jag mår som bäst med en öl i handen på Gamla Ullevi. Det är himlen för mig. Och därför är jag där.
Igår på pubsamlingen i Gamla Stan i Stockholm (som jag envisas med att kalla för Gamlestan bara för att jag har jättedålig humor) satt jag i solen, drack öl och njöt av uppladdningen inför matchen. Jag hade inga emblem på mig, förutom mitt City of Glenn-armband. Halsduken låg kvar i bussen inför matchen. När jag skulle gå på toaletten knödde jag mig fram bland allt folk och på vägen in i pubmörkret sa en kille till mig ”du har hamnat fel”. ”Vad menar du?”, undrade jag. ”Du har hamnat fel”, upprepade han. Jag kände att jag hamnade i försvarsläge, drog fram handleden och höll upp mitt armband. ”Nej, jag är på alldeles rätt ställe”, sa jag, och sedan kände jag att jag var tvungen att snabbt gå därifrån. Jag kände nämligen att jag blev oerhört irriterad, och orchen i mig började vakna.
Jag insåg att jag precis hade behövt legitimera mig, att visa mig värdig, att jag var tvungen att bevisa att jag verkligen var supporter och att jag var på rätt plats. Ska jag vara helt ärlig kände jag att smockan hängde i luften från min sida. Jag blev så irriterad över att inte känna mig välkommen. Men jag förstår hans reaktion. Jag är inte normen för en blåvit supporter på en pubsamling i Stockholm inför en match mot AIK. Jag är allt annat än normen. Därför tänkte jag berätta lite om mig, besvara några av de vanligaste frågor jag brukar få, och presentera mig.
Det har jag gjort här nu. Och om du läser det här, killen på pubsamlingen igår, kanske du inte tycker jag är så främmande och felplacerad nästa gång vi ses. För det lär vi göra. På Gamla Ullevi eller på bortamatch. Jag heter Karin. Du som läser det här får gärna följa mig på Twitter där jag oftast skriver om blåvita saker. @karbol heter jag där. Och vill du se bilder från bortamatchen igår så hittar du mig också på Instagram. Och hälsa gärna när vi ses på matcherna. Det vill jag gärna.
Heja Blåvitt!
Med vänlig hälsning
Karin Bolin Derne
P.S. För övrigt vill jag bara påpeka att Friends Arena suger som upplevelse för mig som bortalagssupporter. Undanfösta i ett hörn med kass kontakt med plan och dålig akustik dog stämningen i klacken rätt fort, upplevde jag. Det ska vi tänka på inför Cup-finalen. Som jag givetvis ska åka på. Och då jäklar, då går vi för guld!
Hej. Jag är småbarnsmamma, medelålders (snart 38) och fotbollssupporter. Jag håller på Blåvitt, har årskort på LS på Gamla Ullevi och åker ibland på bortamatcher. Igår packade jag Bjärsmyrs gamla spelarväska, åt frukost, tog på barnen kläderna och gick till dagis med dem. Sedan tog jag Änglarnas supportbuss till Stockholm för att se AIK möta IFK Göteborg på Friends Arena för första gången. Det var på många sätt en minnesvärd resa. Jag funderade länge på om jag skulle försöka åka på den. När jag väl bestämt mig frågade jag om lov hemma om att få åka, fick ja, bad om semester på jobbet och köpte Änglarnas kompispaket med buss och biljett.
Att jag håller på Blåvitt är tack vare min pappa, född 1920. Han är trogen supporter sedan 20-talet (även om han höll på ÖIS i ett år innan). Han har alltid gått på matcher, sett Svarte-Filip knäcka en stolpe på Slottsskogsvallen med sitt stenhårda skott och alltid sjungit blåvita hejarsånger för mig. Även om han noga påpekar för mig att när man går på match ska man hålla tyst, för att sedan explodera när det blir mål. Det var så man gjorde på hans tid, och det är ju såklart det enda rätta då. Fast jag lyssnar inte på vad pappa tycker i den frågan. På matcherna sjunger jag för full hals och ropar med hela mitt operaskolade röstomfång. Min kompis Nina kallar mig för orchen, jag ropar ibland så det ringer i öronen på henne och hon blir halvdöv. Det är underbart.
Mitt intresse för Blåvitt och fotbollen har alltid funnits där. Men det är på senare år som det blommat ut för fullt i offentligt ljus och jag skaffat årskort. Första årskortet var till förra säsongen, 2012. Det var inte så roligt att vara supporter och gå på matcher då ska gud veta. Men det hör sporten till.
Många bekanta har höjt på ögonbrynen och frågat var mitt plötsliga stora intresse för fotbollen kommit ifrån. Det har alltid funnits där, svarar jag. Ingen har bara brytt sig om att fråga innan, och jag har inte pratat så mycket om det. Man frågar ofta inte tjejer vilket lag de håller på så där utan anledning. Jag får nästan aldrig den frågan. Många undrar också hur det går att kombinera två småbarn med att gå på alla hemmamatcher. Lika bra för mig som för alla småbarnsfarsor som det kryllar av på Gamla Ullevi, svarar jag. Men det är alltid förhandlingar hemma, ibland mycket hårda sådana, med planering och logistik. Min man är stor fotbollssupporter han med. Håller på Blåvitt men framför allt Arsenal. Hans ”årskort” är Viasat Fotboll och Premier League-matcherna. Han gillar att jag är aktiv supporter.
Som medelålders kvinna, småbarnsmamma och engagerad fotbollssupporter följer man inte normen. ”Varför gillar du fotboll?”. För att jag gör det. ”Har du spelat själv?”. Nej, jag höll på med hästar som liten. ”Går du på matcher bara för att se på snygga killar?”. Nej, jag går för att se på fotboll (att det sedan inte gör ont i ögonen att titta på plan är bara en bonus). ”Vad säger barnen när du går hemifrån för att gå på match?”. ”Ha det så roligt mamma. Heja Blåvitt! Och Arsenal”. Jag borde egentligen hålla på med yoga, sy gardiner och odla spännande tomatsorter, om jag skulle följa normen. Men jag mår som bäst med en öl i handen på Gamla Ullevi. Det är himlen för mig. Och därför är jag där.
Igår på pubsamlingen i Gamla Stan i Stockholm (som jag envisas med att kalla för Gamlestan bara för att jag har jättedålig humor) satt jag i solen, drack öl och njöt av uppladdningen inför matchen. Jag hade inga emblem på mig, förutom mitt City of Glenn-armband. Halsduken låg kvar i bussen inför matchen. När jag skulle gå på toaletten knödde jag mig fram bland allt folk och på vägen in i pubmörkret sa en kille till mig ”du har hamnat fel”. ”Vad menar du?”, undrade jag. ”Du har hamnat fel”, upprepade han. Jag kände att jag hamnade i försvarsläge, drog fram handleden och höll upp mitt armband. ”Nej, jag är på alldeles rätt ställe”, sa jag, och sedan kände jag att jag var tvungen att snabbt gå därifrån. Jag kände nämligen att jag blev oerhört irriterad, och orchen i mig började vakna.
Jag insåg att jag precis hade behövt legitimera mig, att visa mig värdig, att jag var tvungen att bevisa att jag verkligen var supporter och att jag var på rätt plats. Ska jag vara helt ärlig kände jag att smockan hängde i luften från min sida. Jag blev så irriterad över att inte känna mig välkommen. Men jag förstår hans reaktion. Jag är inte normen för en blåvit supporter på en pubsamling i Stockholm inför en match mot AIK. Jag är allt annat än normen. Därför tänkte jag berätta lite om mig, besvara några av de vanligaste frågor jag brukar få, och presentera mig.
Det har jag gjort här nu. Och om du läser det här, killen på pubsamlingen igår, kanske du inte tycker jag är så främmande och felplacerad nästa gång vi ses. För det lär vi göra. På Gamla Ullevi eller på bortamatch. Jag heter Karin. Du som läser det här får gärna följa mig på Twitter där jag oftast skriver om blåvita saker. @karbol heter jag där. Och vill du se bilder från bortamatchen igår så hittar du mig också på Instagram. Och hälsa gärna när vi ses på matcherna. Det vill jag gärna.
Heja Blåvitt!
Med vänlig hälsning
Karin Bolin Derne
P.S. För övrigt vill jag bara påpeka att Friends Arena suger som upplevelse för mig som bortalagssupporter. Undanfösta i ett hörn med kass kontakt med plan och dålig akustik dog stämningen i klacken rätt fort, upplevde jag. Det ska vi tänka på inför Cup-finalen. Som jag givetvis ska åka på. Och då jäklar, då går vi för guld!
2013/03/19
"Blåvit stad" - ett supporterinitiativ
SUPPORT. Vi är många som på sociala medier skrikit högt om vad vi tycker om bristen på fantasi från ansvariga i klubben vad det gäller marknadsföring av årskort och IFK Göteborg i stort. Det måste finnas mycket mer vi kan göra. Detta inlägg manar till en enad front i frågan kring hur vi skall marknadsföra oss från nu och som tidigast fram till påskhelgen.
Påskriset skall prydas av fjädrar i blått och vitt, äggen skall målas i de vackraste av färger och i övrigt lämnar jag det i era händer att se till att inte bara Göteborg, utan också andra delar av landet färgas blåvitt den närmaste tiden.
För att hjälpa till och för att samlas kring en sida och en sak så har blåvita eldsjälar gått samman och skapat www.blavitstad.se. Gå in på sidan. Gilla, dela, var busiga och glöm inte: Färga staden blåvit och ta bilder på på spektaklet. Maila bilderna till undertecknad på daniel.sjogren@baraben.com för visning här och vänd er till Facebook-sidan för att ha koll på tävlingar och annat matnyttig information kring detta lilla event. Sist det arrangerades ett event under samma namn blev resultatet riktigt lyckat. Kör hårt!
Påskriset skall prydas av fjädrar i blått och vitt, äggen skall målas i de vackraste av färger och i övrigt lämnar jag det i era händer att se till att inte bara Göteborg, utan också andra delar av landet färgas blåvitt den närmaste tiden.
För att hjälpa till och för att samlas kring en sida och en sak så har blåvita eldsjälar gått samman och skapat www.blavitstad.se. Gå in på sidan. Gilla, dela, var busiga och glöm inte: Färga staden blåvit och ta bilder på på spektaklet. Maila bilderna till undertecknad på daniel.sjogren@baraben.com för visning här och vänd er till Facebook-sidan för att ha koll på tävlingar och annat matnyttig information kring detta lilla event. Sist det arrangerades ett event under samma namn blev resultatet riktigt lyckat. Kör hårt!
2013/02/12
Var är visionärerna inom den blåvita supporterkulturen?
VISIONER. Jag har ett tag funderat på det här med ramsor och vad vi blåvita har för inställning till de ramsor vi författar, sjunger och väljer att ta med oss in på arenan för att skapa en ljudkuliss som skrämmer och imponerar. Det är inget fel på engagemanget bland de änglar som ägnar sin tid åt att skriva ramsor eller för den delen väljer att i grupp om ett par hundra andra änglar sjunga dem högt(jag är i stället mäkta imponerad av er!), men var finns alla visionärer?
Att välja att finna stolthet i de arton SM-guld och framgångar vi har bakom oss är det inget fel på, men det är väl ändå med blicken mot framtiden som vi vinner titlar och framför allt är det framtiden vi kan påverka. Vår uppgift som supportrar måste i större utsträckning vara att skrika våra idoler på planen "uppåt, framåt" än att som idag låta dem höra på vårt många gånger trötta resonemang om hur stolta vi är över deras företrädare, eller?
"Bebben" i all ära, men att minnas honom "i alla våra dar", och låta det vara mantrat som präglar vår verksamhet idag, som supportrar, känns ibland lite skrämmande. Vi är väl inte mätta? Vi är väl inte nöjda? Vi kan inte påverka vår historia, och vi väljer med all rätt att vara stolta över stora delar av den. Men vad gör vi med vår framtid? Inte verkar vi tro på den i alla fall. Jag skall här försöka att bevisa något för er:
"En dag i oktober..."
"Vi ska minnas Bebben Johansson i alla våra dar..."
"Vi har vunnit Svenska Cupen, vi har arton SM-guld..."
"...så många år av stolthet...shalalala..."
"Här är mesta mästarna från Götet...*klapp, klapp, klapp.."
Här kommer det senaste tillskottet:
"Sen första dan i våra liv, fram tills idag på Ullevi..."
Var är alla visionärer? Var är de som skriker om nya guld, om att vi vill göra mål, om att vi vill vinna alla matcher, om en framtid där bättre resultat är en effekt av att vi tror på bättre resultat? Här kommer mitt förslag till ny ramsa(melodin känner ni förhoppningsvis igen):
Ta mig inte på orden vad gäller texten i ramsan. Utan försök snarare förstå vad det innebär att ha 18 000 skrikande änglar, som i stället för att sjunga om hur bra dina företrädare var, faktiskt vill ge dig sitt stöd att prestera bättre och sträva efter att prestera mer. Det är framåt vi vill. 2013 är vårt år!
Jag kan dessutom utöka mina tankar kring vilken ramsa jag själv tycker är bäst och skapar det bästa trycket. Förutom alla ramsor som faktiskt är skrivna i presens och på ett eller annat sätt berör vår nutid och de förehavanden vi har på planen idag så gillar jag skarpt t.ex. följande ramsa(de mäktiga växelsångerna mellan LS och Kommandobryggan exkluderat):
"Framåt Blåvitt, gör ett mål..." - och svårare än så behöver det inte vara. Jag säger inte att melodin i denna ramsan är den bästa, men budskapet går inte av för hackor.
Med ett evigt malande med andemeningen i nämnd ramsa, i kombination med mäktig växelsång som vi idag är ensamma om, tror jag att vi skapar den bästa ljudkulissen. Jag tror dessutom att man anstränger sig mer verbalt och tar i lite extra om man siktar på framtiden med innebörden av sin ramsa. Jag kan bara gå till mig själv. Idag är det "Snart skiner Poseidon", "Jajamensan, fattas bara" och "Framåt Blåvitt, gör ett mål" som gäller för mig, resten är helt enkelt lite för lamt och lite för "historiskt" för att intressera mig. Det är i de allra flesta fall mer eftersträvansvärt att vilja ha mer än att vara nöjd med det man har - tyvärr ej idag när det kommer till de tuggande, blåvita ramsorna.
Framåt kamrater! Vi ses på Valhalla på lördag!
Att välja att finna stolthet i de arton SM-guld och framgångar vi har bakom oss är det inget fel på, men det är väl ändå med blicken mot framtiden som vi vinner titlar och framför allt är det framtiden vi kan påverka. Vår uppgift som supportrar måste i större utsträckning vara att skrika våra idoler på planen "uppåt, framåt" än att som idag låta dem höra på vårt många gånger trötta resonemang om hur stolta vi är över deras företrädare, eller?
"Bebben" i all ära, men att minnas honom "i alla våra dar", och låta det vara mantrat som präglar vår verksamhet idag, som supportrar, känns ibland lite skrämmande. Vi är väl inte mätta? Vi är väl inte nöjda? Vi kan inte påverka vår historia, och vi väljer med all rätt att vara stolta över stora delar av den. Men vad gör vi med vår framtid? Inte verkar vi tro på den i alla fall. Jag skall här försöka att bevisa något för er:
"En dag i oktober..."
"Vi ska minnas Bebben Johansson i alla våra dar..."
"Vi har vunnit Svenska Cupen, vi har arton SM-guld..."
"...så många år av stolthet...shalalala..."
"Här är mesta mästarna från Götet...*klapp, klapp, klapp.."
Här kommer det senaste tillskottet:
"Sen första dan i våra liv, fram tills idag på Ullevi..."
Var är alla visionärer? Var är de som skriker om nya guld, om att vi vill göra mål, om att vi vill vinna alla matcher, om en framtid där bättre resultat är en effekt av att vi tror på bättre resultat? Här kommer mitt förslag till ny ramsa(melodin känner ni förhoppningsvis igen):
Vi ska vinna Svenska Cupen
Vill ha nya SM-guld
Och Europa ska vi till,
där vi göra som vi vill
Här är nästa mästarna från Göteborg
Ta mig inte på orden vad gäller texten i ramsan. Utan försök snarare förstå vad det innebär att ha 18 000 skrikande änglar, som i stället för att sjunga om hur bra dina företrädare var, faktiskt vill ge dig sitt stöd att prestera bättre och sträva efter att prestera mer. Det är framåt vi vill. 2013 är vårt år!
Jag kan dessutom utöka mina tankar kring vilken ramsa jag själv tycker är bäst och skapar det bästa trycket. Förutom alla ramsor som faktiskt är skrivna i presens och på ett eller annat sätt berör vår nutid och de förehavanden vi har på planen idag så gillar jag skarpt t.ex. följande ramsa(de mäktiga växelsångerna mellan LS och Kommandobryggan exkluderat):
"Framåt Blåvitt, gör ett mål..." - och svårare än så behöver det inte vara. Jag säger inte att melodin i denna ramsan är den bästa, men budskapet går inte av för hackor.
Med ett evigt malande med andemeningen i nämnd ramsa, i kombination med mäktig växelsång som vi idag är ensamma om, tror jag att vi skapar den bästa ljudkulissen. Jag tror dessutom att man anstränger sig mer verbalt och tar i lite extra om man siktar på framtiden med innebörden av sin ramsa. Jag kan bara gå till mig själv. Idag är det "Snart skiner Poseidon", "Jajamensan, fattas bara" och "Framåt Blåvitt, gör ett mål" som gäller för mig, resten är helt enkelt lite för lamt och lite för "historiskt" för att intressera mig. Det är i de allra flesta fall mer eftersträvansvärt att vilja ha mer än att vara nöjd med det man har - tyvärr ej idag när det kommer till de tuggande, blåvita ramsorna.
Framåt kamrater! Vi ses på Valhalla på lördag!
2013/01/23
Blåvitt på avstånd
SUPPORT PÅ AVSTÅND. Den ständiga debatten kring vad en "riktig supporter" är för något lever vidare, och ner i min maillåda damp en text på området, som i alla fall berörde mig en smula. Det är Georg Anderne (@sommartuppen) som har skrivit ned några rader om hur det är att växa upp med ett visst geografiskt avstånd till Gamla Ullevi. Trevlig läsning alla kamrater!
Min resa började på rosornas ö, i staden Visby, där jag är uppvuxen och där jag spenderat stora delar av mitt liv.
Det var där mitt genuina fotbollsintresse växte fram, sakta men säkert. När jag var runt fyra, fem år, efter fotbolls-VM i USA, lekte jag väldigt mycket med min granne, han var äldre än mig därav såg jag upp till honom.
En dag efter att bronset var bärgat i USA sa han till mig;
-"Är det något lag du skall hålla på så är det Blåvitt".
Jag har ett vagt minne av detta, men "Vad är det för lag?", tänkte jag. Snygga färger tyckte jag att det lät som, sen tänkte jag inte mer på det.
Väl inne på Söderstadion satt vi precis brevid den stora Blåvitt-klacken, men jag blev så imponerad av att en mindre skara blåvita supportrar(relaterat till de flera tusen sjungande Bajen-supportrarna) kunde låta och sjunga så högt och ljuvligt. Efter denna match var jag riktigt frälst och varenda skolarbete framöver hade något med Blåvitt att göra.
Efter att jag sett IFK Göteborg spela live blev det så att jag slaviskt följde sportsändningarna när jag visste att Blåvitt hade spelat. Jag tvingade även pappa (...som avskyr lagsporter) att skaffa abonnemang så jag kunde se Blåvitts matcher. Intresset bara växte och växte.
År 2007 så innebar allting eufori. Det året innebar mitt första SM-guld. Vårt första SM-guld. På flera år. Lyckan var total. Mina föräldrar förstod inte vad det var med mig och de undrarde varför det låg en flaska champagne på kylning. Jag hade då en lång utläggning om Blåvitt, deras historia, om målet Bjärsa gör mot råttorna på Råsunda och vad som nu hade hänt. "Vi tog ju förfan SM-guld. Det var då min pappa ÄNTLIGEN förstod att de var min stora passion här i livet".
Det har aldrig varit speciellt enkelt eller billigt att få se mina hjältar live när man bott och vuxit upp på Gotland. Man måste, så att säga, ta sig över havet... De sista åren jag bodde på Gotland åkte jag dock upp på två matcher om året, det var i Stockholm så det fick bli Djurgården och AIK borta. Jag fick stå med er, mina kamrater, och skrika, gapa och glädjas med er. Det var skönt att äntligen bestämma själv om man kunde åka eller inte.
Den roligaste Blåvitt-resan jag gjort var under tiden jag bodde i Norrköping ett halvår. Det var dags för match mot Åtvidaberg, gänget som inte hade tagit en tre-poängare på hela säsongen. Jag och min vän hörde av oss om skjuts på ett Blåvitt-forum. Änglarna Stockholm hörde av sig direkt och vi fick åka med dem. Vi blev upplockade i Norrköping och jag fick äntligen åka på en "riktig" bortamatch. Känslan jag hade på bussen var helt fantastisk. Jag fick göra det som alla skriver om: Åka buss, bygga upp glädje, knyta nya kontakter och framför oss hade vi en match i lilla Åtvidaberg. Själva matchen behöver vi inte prata om då det som det gick, men jag är än idag väldigt tacksam över den resan.
Numer bor jag med min sambo i Eskilstuna. Här ifrån kan jag ta mig till väldigt många bortamatcher utan problem. Så numer planeras delar av semestern efter hur Blåvitt spelar i Södertälje, Stockholm eller i närliggande kommuner. Därav blir det fler matcher än när jag bodde på Gotland. De stora TV-abonnemangen har jag så att jag kan följa Blåvitt då Blåvitt är en stor del av mitt liv.
Jag har varit på Råsunda, Tälje Arena, Berhn Arena, Söderstadion, Stadion i Stockholm osv. Men jag har inte varit på Gamla Ullevi än, det är en dröm jag skall väcka i år! I år skall vi vända den negativa trenden vi har haft de senaste åren, i år är det vårt år!
Blåvitt finns överallt.
Min resa började på rosornas ö, i staden Visby, där jag är uppvuxen och där jag spenderat stora delar av mitt liv.
Det var där mitt genuina fotbollsintresse växte fram, sakta men säkert. När jag var runt fyra, fem år, efter fotbolls-VM i USA, lekte jag väldigt mycket med min granne, han var äldre än mig därav såg jag upp till honom.
En dag efter att bronset var bärgat i USA sa han till mig;
-"Är det något lag du skall hålla på så är det Blåvitt".
Jag har ett vagt minne av detta, men "Vad är det för lag?", tänkte jag. Snygga färger tyckte jag att det lät som, sen tänkte jag inte mer på det.
När jag blev några år äldre och man började läsa på text-tv om hur det gick i Allsvenskan och jag själv spelade i VIF Gute så kom det automatiskt tillbaka, Blåvitt var det ja. Alla polarna i skolan höll på 08-gängen (de närmaste "storlagen" man kunde hålla på innaför murarna i Visby). Men jag höll fast vid de snygga färgerna och dom stora spelarna som fanns på 90-talet.
När jag kom upp tonåren skulle jag och min mamma vid ett tillfälle upp till Sthlm, då jag visste att Hammarby skulle spela mot IFK Göteborg. Året var 2002 och det året klingar inte bra i våra blåvita öron, men det var då jag fick se våra hjältar första gången kriga om att hålla sig kvar i Allsvenskan. Mamma hade beställt en Blåvitt-halsduk till mig och det blev min första souvenir och jag blev så lycklig när jag fick den, den finns med mig än idag.
När jag kom upp tonåren skulle jag och min mamma vid ett tillfälle upp till Sthlm, då jag visste att Hammarby skulle spela mot IFK Göteborg. Året var 2002 och det året klingar inte bra i våra blåvita öron, men det var då jag fick se våra hjältar första gången kriga om att hålla sig kvar i Allsvenskan. Mamma hade beställt en Blåvitt-halsduk till mig och det blev min första souvenir och jag blev så lycklig när jag fick den, den finns med mig än idag.
 |
| Även Georgs yngre bror vet numer vilka färger som gäller |
Väl inne på Söderstadion satt vi precis brevid den stora Blåvitt-klacken, men jag blev så imponerad av att en mindre skara blåvita supportrar(relaterat till de flera tusen sjungande Bajen-supportrarna) kunde låta och sjunga så högt och ljuvligt. Efter denna match var jag riktigt frälst och varenda skolarbete framöver hade något med Blåvitt att göra.
Efter att jag sett IFK Göteborg spela live blev det så att jag slaviskt följde sportsändningarna när jag visste att Blåvitt hade spelat. Jag tvingade även pappa (...som avskyr lagsporter) att skaffa abonnemang så jag kunde se Blåvitts matcher. Intresset bara växte och växte.
År 2007 så innebar allting eufori. Det året innebar mitt första SM-guld. Vårt första SM-guld. På flera år. Lyckan var total. Mina föräldrar förstod inte vad det var med mig och de undrarde varför det låg en flaska champagne på kylning. Jag hade då en lång utläggning om Blåvitt, deras historia, om målet Bjärsa gör mot råttorna på Råsunda och vad som nu hade hänt. "Vi tog ju förfan SM-guld. Det var då min pappa ÄNTLIGEN förstod att de var min stora passion här i livet".
Det har aldrig varit speciellt enkelt eller billigt att få se mina hjältar live när man bott och vuxit upp på Gotland. Man måste, så att säga, ta sig över havet... De sista åren jag bodde på Gotland åkte jag dock upp på två matcher om året, det var i Stockholm så det fick bli Djurgården och AIK borta. Jag fick stå med er, mina kamrater, och skrika, gapa och glädjas med er. Det var skönt att äntligen bestämma själv om man kunde åka eller inte.
Den roligaste Blåvitt-resan jag gjort var under tiden jag bodde i Norrköping ett halvår. Det var dags för match mot Åtvidaberg, gänget som inte hade tagit en tre-poängare på hela säsongen. Jag och min vän hörde av oss om skjuts på ett Blåvitt-forum. Änglarna Stockholm hörde av sig direkt och vi fick åka med dem. Vi blev upplockade i Norrköping och jag fick äntligen åka på en "riktig" bortamatch. Känslan jag hade på bussen var helt fantastisk. Jag fick göra det som alla skriver om: Åka buss, bygga upp glädje, knyta nya kontakter och framför oss hade vi en match i lilla Åtvidaberg. Själva matchen behöver vi inte prata om då det som det gick, men jag är än idag väldigt tacksam över den resan.
Numer bor jag med min sambo i Eskilstuna. Här ifrån kan jag ta mig till väldigt många bortamatcher utan problem. Så numer planeras delar av semestern efter hur Blåvitt spelar i Södertälje, Stockholm eller i närliggande kommuner. Därav blir det fler matcher än när jag bodde på Gotland. De stora TV-abonnemangen har jag så att jag kan följa Blåvitt då Blåvitt är en stor del av mitt liv.
Jag har varit på Råsunda, Tälje Arena, Berhn Arena, Söderstadion, Stadion i Stockholm osv. Men jag har inte varit på Gamla Ullevi än, det är en dröm jag skall väcka i år! I år skall vi vända den negativa trenden vi har haft de senaste åren, i år är det vårt år!
Blåvitt finns överallt.
2012/12/03
Blåvittsupporterns dom är hård
Blåvittsupporterns dom är hård,
för stjärnorna glömde att glimma
Somnade alla på blåvit gård?
Tvåtusentolv förvandlas till dimma
Seppo har vandrat sin sista ban,
snön lyser vit på fur och gran
Har vi någonsin sett på maken?
Hoppas att Håkan är vaken
Han stod där framför vår blåvita dörr
och sa "All in, nu skall vi vinna",
Modigt och kaxigt som aldrig förr
Ska Stahres eld sluta brinna?
Vid förluster man aldrig blir van
dags nu att visa din nästa plan
Har vi någonsin sett på maken?
Hoppas att Håkan är vaken
Stundtals var vårt tonläge högt
men aldrig vi vikit en meter
Vår stolta rygg är något krökt
I klubben vi älskar finns stolthet kvar
så snälla, ge oss snart våra svar
så snälla, ge oss snart våra svar
Har vi någonsin sett på maken?
Hoppas att Håkan är vaken
Tvåtusentretton är just det år
vi enade går emot seger
Inget i vägen för oss kommer stå
kamrater, vänner, kolleger
På läktarn, på stan är vi en stor grupp
en stark och enad Blåvit trupp
Ju mer jag tänker på saken
Självklart är Håkan vaken!
Vi ses på Valhalla!
KOM IGEN BLÅVITT!
KOM IGEN BLÅVITT!
2012/11/29
Änglar som märkts för livet
SUPPORTRAR. Att de sista säsongerna orsakat stora skador och rivit upp djupa sår, det vet vi. Att resultaten och spelet inte värmt, det vet vi. Kärleken och stödet till IFK Göteborg är dock mycket djupare rotat än så. Det kommer om inte annat Cecilia och Christoffer få statuera exempel för nedan.
Christoffer blev förälder för en kort tid sedan och det tog dryga femtio timmar innan hans nyfödda dotter hade sett sin första blåvita PPV-match. Det var förmodligen en förlustmatch med tanke på att det var under innevarande år han blev förälder. Som en hyllning till IFK Göteborg, och för att visa för sin omgivning att de sportsliga resultaten inte ligger till grund för supporterskapet, valde han att tatuera in en i högsta grad utmärkande skyddsängel på sin vänstra överarm.
Cecilia är en 22-årig tjej från Ljungby, med det blåvita hjärtat på rätt ställe. Hon får ofta frågor om vad hennes tatuering står för och betyder och hon får ofta höra att hon inte är "riktigt klok" eller "tänk om du byter favoritlag då?". För Cecilia finns det dock bara ett lag, en klubb. Om detta vittnar hennes tatuering.
Att försöka bena ut vad som är en "riktig supporter" eller inte är tämligen meningslöst då det sannolikt finns lika många olika supporterskap som det finns människor som kallar sig supportrar. En sak är dock säker. Väljer man att märka sin kropp för livet efter säsonger som de vi precis fått uppleva så är man utan tvekan en riktig supporter. Detta innebär oerhört mycket för IFK Göteborg i längden. I hela Sverige går det runt människor med tydligt blåvita budskap intatuerat på sina kroppar. De kommer alltid få frågor om sina tatueringar - och alltid få berätta för sina omgivningar om sin kärlek till IFK Göteborg.
Tack till Cecilia och Christoffer för era bilder!
Att försöka bena ut vad som är en "riktig supporter" eller inte är tämligen meningslöst då det sannolikt finns lika många olika supporterskap som det finns människor som kallar sig supportrar. En sak är dock säker. Väljer man att märka sin kropp för livet efter säsonger som de vi precis fått uppleva så är man utan tvekan en riktig supporter. Detta innebär oerhört mycket för IFK Göteborg i längden. I hela Sverige går det runt människor med tydligt blåvita budskap intatuerat på sina kroppar. De kommer alltid få frågor om sina tatueringar - och alltid få berätta för sina omgivningar om sin kärlek till IFK Göteborg.
Tack till Cecilia och Christoffer för era bilder!
2012/08/15
Hur viktigt är IFK Göteborg för dig?
Jag har länge funderat över hur mitt första inlägg ska se ut den dag jag börjar skriva här på BaraBen. Nu vet jag svaret. Det blev ingen klagosång över det som är – över den tragedi som spelats upp framför våra ögon vecka efter vecka, hemma som borta. Sådana har redan sjungits i mängder och ärligt talat vet jag inte om det finns så mycket mer att tillägga. Inte heller blev det en drömsk tillbakablick på det som varit eller en desperat förhoppning om att allt ska vända nu när vi faktiskt sett en liten ljusning på slutet. Nej, det blev något annat. Det blev en text om en underprestation som det inte talas så mycket om, om hur allt borde vara och om hur relativt kort vägen dit faktiskt är, om vi bara vill. Håll tillgodo:
Jag tror att utopin – eller ja, det rimliga idealtillståndet, snarare – ser mer eller mindre likadan ut för alla Blåvitt-supportrar: Vi ska vara bäst i Sverige. Bäst i Skandinavien till och med, även om de flesta av oss nog kan acceptera att se Rosenborg och FC Köpenhamn som något sånär jämlikar. Vi ska slåss om SM-guld varje säsong, oftast gå segrande ur kampen och dessutom ska vi med någorlunda regelbundenhet kvalificera oss för Champions League- eller Europa League-spel. Vi ska ha en stabil ekonomi och en dominant ungdomssektion. Sveriges största talanger ska välja oss framför thug life i Solna, Zlatan-drömmar i Malmö och plast i Borås, för hos oss får de den bästa utbildingen, den bästa utvecklingen och spel i de största svenska klubblagsmatcherna på ett kokande Gamla Ullevi. Vi ska behålla våra stjärnor, åtminstone ett bra tag. När vi väl säljer dem är det till klubbar som Tottenham, Lazio och Lyon, inte till fucking Utrecht eller Nordsjälland, och om det någon dag blir dags för dem att vända hemåt igen, ja, då finns det egentligen bara ett alternativ.
Well, riktigt där är vi ju inte idag. Vi ligger tia i Allsvenskan och för ett par veckor sedan förlorade vi med fem mål mot Gefle. Jag tänker inte spilla fler tecken på den saken.
Jag tycker att det är svårt att sätta fingret på vad det är som har gått så fel i IFK Göteborg, och jag misstänker att anledningen till det är att det inte finns någon enskild bristande faktor att peka på. Snarare är det nog så att de senaste säsongerna varit ett sammelsurium av underprestationer på i stort sett alla nivåer inom föreningen: Mild har gjort tveksamma spelarköp, Olsson/Stahre har misslyckats med att förvalta materialet och de spelare som fått äran att bära den vackraste av tröjor har sannerligen inte betalat igen för förtroendet. Och så vidare.
Ovan nämnda problem kan varken du eller jag lösa. Det saknar vi både mandat och kompetens att göra. Men det finns ett problem som ligger helt i våra händer, och det problemet, menar jag, är det enskilt viktigaste av alla: vår egen underprestation. För om vi ska vara riktigt brutalt jävla ärliga med varandra så har även vi, supportrarna, presterat långt under acceptabel nivå de senaste åren. Vi har inte varit bäst i Skandinavien – faktiskt långt därifrån – och med 5 758 åskådare hemma mot Mjällby förtjänar vi inga framgångar. Med den Gais-uppslutningen förtjänar vi att ligga tia.
I min värld ska Ullevi alltid vara fullsatt när Blåvitt spelar. Där är varje tom plats en underprestation – ett missat friläge eller en halvhjärtad hemåtlöpning – oavsett väder, motstånd eller position i tabellen. Den är en grav skymf mot Sveriges framgångsrikaste fotbollsklubb och starkaste idrottsvarumärke. Den är ett hån mot laget som jag älskar.
På ett sätt kan jag ha viss förståelse för supportrar som viker ner sig och väljer att stanna hemma. Man står eller sitter där uppe på läktaren eller i soffan eller var man nu är och när ännu en tragedi håller på att närma sig ridå framför ens ögon så hatar man fan allt. Man är rasande, gråtfärdig, desperat. Men mest av allt är man uppgiven, inte sant? Uppgiven för att man känner sig så jävla maktlös. Det spelar ingen roll att Alexander Faltsetas aldrig gjort mål i en allsvensk match. Man vet ju att det kommer någon gång mot slutet av andra halvlek. Hans första allsvenska mål, mot det Blåvitt där han själv för bara ett år sedan var sämst i laget. Och så blir det poängförlust igen. Maktlös, som sagt.
Och visst, det är ju inte så konstigt att man känner så. Det är ett tankefel som är lätt att göra, inte minst när man är i affekt, men det gör det inte mindre till ett tankefel. Faktum är att vi är allt annat än maktlösa. Som individer – ja. Som grupp – inte på något sätt. Det är något av det mest fascinerande med fotboll, tycker jag. Att för en gångs skull är den där gamla slitna socialistklyschan att gruppen är större än summan av individerna helt och hållet jävla sann. En fantastisk publik kan bära fram sitt lag till stordåd. Det fick vi inte minst se bevis på hösten 2009, i upphämtningarna mot Halmstad och Häcken.
Därför är att säga att man tänker hålla sig borta från Ullevi tills laget ryckt upp sig ungefär lika korkat som att vägra gå till gymmet innan musklerna växt. Det är ett fullkomligt kontraproduktivt beteende. För faktum är att det enda säkra sättet för IFK Göteborg, Sveriges vackraste idrottsförening, att ta sig från det mediokra tillstånd som är idag till idealtillståndet imorgon är att så där 17 000 individer bestämmer sig för att ta dem dit. Ett utsålt Ullevi, ett rejält bortafölje och ett vansinnigt engagemang, det är det enda som krävs.
Då vinner vi matcher igen. Då ökar intresset ännu mer – överallt skrivs, pratas och rapporteras det om Blåvitt. Helt plötsligt vill alla vara på plats på Ullevi när det är match, för det är ju i princip omöjligt att ens få en biljett. Då anstränger vi oss mer. Levande Sittplats gör på egen hand mos av varje besökande klack och lämnar resten av arenan åt klacken. Alla bär fram varandra. Då är det är fantastiskt, både att gå på och att spela för Blåvitt. Biljett-, sponsor- och TV-intäkter ökar. Klubbens ekonomi är på topp. Då kommer Bjärsa hem och så småningom även Wendt, Berg, Antonsson och Wernbloom. Då vinner vi ännu mer, ofta hela Allsvenskan. Vi får spela i Europa League, kanske till och med i Champions. Klubben blir ännu rikare. Då är vi det självklara valet för nästa generations Victor Claesson, Branimir Hrgota och allt vad de nu kan heta, för precis allt det där de drömt om ända sedan de började spela fotboll, det får de ju uppleva hos oss. Då är vi bäst i Sverige. Ja, kanske till och med bäst i Skandinavien. Allt är som det ska vara, av den enkla anledning att så där 17 000 göteborgare bestämde sig för att det är så de vill ha det.
En orimlig och verklighetsfrånvänd målbild, kanske vissa protesterar nu. De har fel. I skrivande stund har IFK Göteborg 93 034 fans på Facebook. Det är fler än fem gånger så många som behövs för att fylla Ullevi. Det bor 521 587 människor bara i Göteborgs kommun. Även om vi, just for the sake av the argument, tänker bort kringkommuner, räknar av Hisingen som Häcken-land och delar resten jämnt mellan Gais och Blåvitt, återstår nästan 200 000 människor. Elfsborg snittar över 10 000 med ett underlag på drygt hälften. Norrköping ligger bara något tusental därunder. I en jämförelse utanför landets gränser hade Dortmund ett publiksnitt på nästan 80 000 förra säsongen, i en stad bara marginellt större än Göteborg. Så visst fan går det. Det är inte mer än rimligt.
Och mekaniken då? Skulle ett fullsatt Ullevi verkligen uträtta de underverk jag hävdar? Jag inser att det kan vara svårt att köpa för vissa, men absolut, så är det. Visst, snöbollseffekten kanske låter vänta lite på sig, och visst, vi kommer inte att vinna Allsvenskan varje år, men på det stora hela kommer det att göra oss till Sveriges bästa och framgångsrikaste fotbollsklubb.
Därför vill jag verkligen be dig som läser det här att ta dig en ordentlig titt i den proverbiala spegeln. Jag vill att du tänker till ordentligt och ber dina vänner (de som kanske slutat gå in här i väntan på bättre tider) att göra detsamma. Jag vill att ni ställer er en enda fråga:
Kanske är du beredd att offra den där tacomyskvällen hemma i förortsvillan, skippa fotbollsresan till Barcelona, ta den där stämbandsinflammationen eller bråket med sambon för att vi ska vara bäst i Sverige, inte bara i historieböckerna, utan just nu och för lång tid framöver. Fundera på det. För kanske finns det 16 998 andra där ute som känner som du och jag, och då är det bara en tidsfråga innan allt är som det ska vara igen.
Med hopp om en fantastisk framtid,
Johan
(Eventuella ifrågasättanden, ryggdunkningar, brutala sågningar eller allmänt gôtt tjôt mottages tacksamt på @johannerman)
Jag tror att utopin – eller ja, det rimliga idealtillståndet, snarare – ser mer eller mindre likadan ut för alla Blåvitt-supportrar: Vi ska vara bäst i Sverige. Bäst i Skandinavien till och med, även om de flesta av oss nog kan acceptera att se Rosenborg och FC Köpenhamn som något sånär jämlikar. Vi ska slåss om SM-guld varje säsong, oftast gå segrande ur kampen och dessutom ska vi med någorlunda regelbundenhet kvalificera oss för Champions League- eller Europa League-spel. Vi ska ha en stabil ekonomi och en dominant ungdomssektion. Sveriges största talanger ska välja oss framför thug life i Solna, Zlatan-drömmar i Malmö och plast i Borås, för hos oss får de den bästa utbildingen, den bästa utvecklingen och spel i de största svenska klubblagsmatcherna på ett kokande Gamla Ullevi. Vi ska behålla våra stjärnor, åtminstone ett bra tag. När vi väl säljer dem är det till klubbar som Tottenham, Lazio och Lyon, inte till fucking Utrecht eller Nordsjälland, och om det någon dag blir dags för dem att vända hemåt igen, ja, då finns det egentligen bara ett alternativ.
Well, riktigt där är vi ju inte idag. Vi ligger tia i Allsvenskan och för ett par veckor sedan förlorade vi med fem mål mot Gefle. Jag tänker inte spilla fler tecken på den saken.
Jag tycker att det är svårt att sätta fingret på vad det är som har gått så fel i IFK Göteborg, och jag misstänker att anledningen till det är att det inte finns någon enskild bristande faktor att peka på. Snarare är det nog så att de senaste säsongerna varit ett sammelsurium av underprestationer på i stort sett alla nivåer inom föreningen: Mild har gjort tveksamma spelarköp, Olsson/Stahre har misslyckats med att förvalta materialet och de spelare som fått äran att bära den vackraste av tröjor har sannerligen inte betalat igen för förtroendet. Och så vidare.
Ovan nämnda problem kan varken du eller jag lösa. Det saknar vi både mandat och kompetens att göra. Men det finns ett problem som ligger helt i våra händer, och det problemet, menar jag, är det enskilt viktigaste av alla: vår egen underprestation. För om vi ska vara riktigt brutalt jävla ärliga med varandra så har även vi, supportrarna, presterat långt under acceptabel nivå de senaste åren. Vi har inte varit bäst i Skandinavien – faktiskt långt därifrån – och med 5 758 åskådare hemma mot Mjällby förtjänar vi inga framgångar. Med den Gais-uppslutningen förtjänar vi att ligga tia.
I min värld ska Ullevi alltid vara fullsatt när Blåvitt spelar. Där är varje tom plats en underprestation – ett missat friläge eller en halvhjärtad hemåtlöpning – oavsett väder, motstånd eller position i tabellen. Den är en grav skymf mot Sveriges framgångsrikaste fotbollsklubb och starkaste idrottsvarumärke. Den är ett hån mot laget som jag älskar.
På ett sätt kan jag ha viss förståelse för supportrar som viker ner sig och väljer att stanna hemma. Man står eller sitter där uppe på läktaren eller i soffan eller var man nu är och när ännu en tragedi håller på att närma sig ridå framför ens ögon så hatar man fan allt. Man är rasande, gråtfärdig, desperat. Men mest av allt är man uppgiven, inte sant? Uppgiven för att man känner sig så jävla maktlös. Det spelar ingen roll att Alexander Faltsetas aldrig gjort mål i en allsvensk match. Man vet ju att det kommer någon gång mot slutet av andra halvlek. Hans första allsvenska mål, mot det Blåvitt där han själv för bara ett år sedan var sämst i laget. Och så blir det poängförlust igen. Maktlös, som sagt.
Och visst, det är ju inte så konstigt att man känner så. Det är ett tankefel som är lätt att göra, inte minst när man är i affekt, men det gör det inte mindre till ett tankefel. Faktum är att vi är allt annat än maktlösa. Som individer – ja. Som grupp – inte på något sätt. Det är något av det mest fascinerande med fotboll, tycker jag. Att för en gångs skull är den där gamla slitna socialistklyschan att gruppen är större än summan av individerna helt och hållet jävla sann. En fantastisk publik kan bära fram sitt lag till stordåd. Det fick vi inte minst se bevis på hösten 2009, i upphämtningarna mot Halmstad och Häcken.
Därför är att säga att man tänker hålla sig borta från Ullevi tills laget ryckt upp sig ungefär lika korkat som att vägra gå till gymmet innan musklerna växt. Det är ett fullkomligt kontraproduktivt beteende. För faktum är att det enda säkra sättet för IFK Göteborg, Sveriges vackraste idrottsförening, att ta sig från det mediokra tillstånd som är idag till idealtillståndet imorgon är att så där 17 000 individer bestämmer sig för att ta dem dit. Ett utsålt Ullevi, ett rejält bortafölje och ett vansinnigt engagemang, det är det enda som krävs.
Då vinner vi matcher igen. Då ökar intresset ännu mer – överallt skrivs, pratas och rapporteras det om Blåvitt. Helt plötsligt vill alla vara på plats på Ullevi när det är match, för det är ju i princip omöjligt att ens få en biljett. Då anstränger vi oss mer. Levande Sittplats gör på egen hand mos av varje besökande klack och lämnar resten av arenan åt klacken. Alla bär fram varandra. Då är det är fantastiskt, både att gå på och att spela för Blåvitt. Biljett-, sponsor- och TV-intäkter ökar. Klubbens ekonomi är på topp. Då kommer Bjärsa hem och så småningom även Wendt, Berg, Antonsson och Wernbloom. Då vinner vi ännu mer, ofta hela Allsvenskan. Vi får spela i Europa League, kanske till och med i Champions. Klubben blir ännu rikare. Då är vi det självklara valet för nästa generations Victor Claesson, Branimir Hrgota och allt vad de nu kan heta, för precis allt det där de drömt om ända sedan de började spela fotboll, det får de ju uppleva hos oss. Då är vi bäst i Sverige. Ja, kanske till och med bäst i Skandinavien. Allt är som det ska vara, av den enkla anledning att så där 17 000 göteborgare bestämde sig för att det är så de vill ha det.
En orimlig och verklighetsfrånvänd målbild, kanske vissa protesterar nu. De har fel. I skrivande stund har IFK Göteborg 93 034 fans på Facebook. Det är fler än fem gånger så många som behövs för att fylla Ullevi. Det bor 521 587 människor bara i Göteborgs kommun. Även om vi, just for the sake av the argument, tänker bort kringkommuner, räknar av Hisingen som Häcken-land och delar resten jämnt mellan Gais och Blåvitt, återstår nästan 200 000 människor. Elfsborg snittar över 10 000 med ett underlag på drygt hälften. Norrköping ligger bara något tusental därunder. I en jämförelse utanför landets gränser hade Dortmund ett publiksnitt på nästan 80 000 förra säsongen, i en stad bara marginellt större än Göteborg. Så visst fan går det. Det är inte mer än rimligt.
Och mekaniken då? Skulle ett fullsatt Ullevi verkligen uträtta de underverk jag hävdar? Jag inser att det kan vara svårt att köpa för vissa, men absolut, så är det. Visst, snöbollseffekten kanske låter vänta lite på sig, och visst, vi kommer inte att vinna Allsvenskan varje år, men på det stora hela kommer det att göra oss till Sveriges bästa och framgångsrikaste fotbollsklubb.
Därför vill jag verkligen be dig som läser det här att ta dig en ordentlig titt i den proverbiala spegeln. Jag vill att du tänker till ordentligt och ber dina vänner (de som kanske slutat gå in här i väntan på bättre tider) att göra detsamma. Jag vill att ni ställer er en enda fråga:
Hur viktigt är IFK Göteborg för mig?
Kanske är du beredd att offra den där tacomyskvällen hemma i förortsvillan, skippa fotbollsresan till Barcelona, ta den där stämbandsinflammationen eller bråket med sambon för att vi ska vara bäst i Sverige, inte bara i historieböckerna, utan just nu och för lång tid framöver. Fundera på det. För kanske finns det 16 998 andra där ute som känner som du och jag, och då är det bara en tidsfråga innan allt är som det ska vara igen.
Med hopp om en fantastisk framtid,
Johan
(Eventuella ifrågasättanden, ryggdunkningar, brutala sågningar eller allmänt gôtt tjôt mottages tacksamt på @johannerman)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)