FUNDERINGAR. Jag vaknade nyss (klockan 15:16) och började läsa nyheter på min iPad. Först går jag igenom lite olika teknik- och macbloggar av vana sedan Aftonbladet, DN och sist GP. I GP handlar första artikeln om att Nordin anser att laget kämpar för lite, detta är tydligen enligt skribenten ett svar på kritik från Hysén att han dräller med bollen. Då slår det mig fan det var match i går. Minnet börjar komma tillbaka.
Jag hade med mig min morfar och mormor på matchen så det blev inga öl innan. De behövde hjälp att hitta till platserna det fått låna årskort till, så jag blev några minuter sen in på arenan (vilket jag aldrig är) men har man ansvar för två personer på över 80 så har man.
De ölen jag inte drack innan och under matchen tog jag igen med råge under kvällen. Det vanliga tugget om hur skit det är att vi inte kan hålla en ledning och vem som spelade sämst avverkade vi tidigt. Vi var några som förfestade i väntan på att en spelning med någon artist på Trädgårn skulle ta slut.
Vi mötte upp de som varit på spelningen ute på krogen och den sista beställningen jag gjorde var två Long Iland Ice Tea. Kvällen avslutades med existentiella diskussioner och två öl hemma och en polare som sov på soffan.
Känslan när jag skriver det här är att det var en helt underbar kväll i går, ja vist jag snackade massa jobbiga saker med polare, men jag dansade skiten ur mig och kände att det var en av mina bästa kvällar någonsin. Jag gav fan i morgondagen och levde i nuet. När jag läste om Nordin och Hysén blev det ett brutalt uppvaknande till verkligheten, känslan av en bra kväll finns kvar men bedrövelsen över att laget i mitt hjärta inte kan vinna kommer över mig som en käftsmäll.
Att läsa om hur spelarna vänder sig mot varandra (ja jag vet att vad tidningarna skriver inte behöver stämma överens med vad som faktiskt försiggår) känns inte bra. Hur det verkligen står till i laget och på kamratgården vet jag inte men är det så så är det inte bra. Att laget enligt min uppfattning verkar ge upp efter att Sana inte får en straff är något som jag tycker har hänt allt för ofta under våren.
Att IFK inte klarar av den press de har på sig är för mig uppenbart. Hysén kan inte göra mål. Söder vågar inte gå in i situationer. Alvbåge tar fel beslut. Nordin passar fel och blir överrumplad bakifrån. Stiller är inte längre våran killer. Sanas passningar resulterar inte i mål. Spelarna har samma träffsäkerhet i sina skott som utslitna artilleripjäser under första världskriget. Klacken kör inte rätt ramsor. Sittplats går innan matchen är slut. Vi får straffar mot oss men inte med oss.
Men vi kan det här. Spelarna har boll i sig. Klacken är nästan fulltalig samtidigt som stora delar av sittplats gapar tom match efter match. Levande sluter upp gång efter gång. Young Fellows viftar med sina flaggor. Sana får starta när han inte är skadad. Vi byter in offensivt för att öka trycket framåt. Mittfältare gör starka insatser som backar när bristerna i truppen och skador kräver det. Sobralense visar att han är en riktig värvning. Spelarna skapar chans efter chans efter chans. Vi har flera duktiga målvakter som kan vakta kassen. Vi har en klackkärna som fortsätter heja på laget när övrig publik (mig inräknat) bara ser mörker.
Det sista vi behöver nu är att vi vänder oss mot varandra. Vi behöver analysera problemen och lösa dem. Beslut måste ske och diskussioner måste tas. Spelarna måste kunna hantera de krav som ställs på dem. Vi måste släppa gårdagen och morgondagen och leva i nuet. Skit i att vi inte kan vinna allsvenskan. Skit i att vi tappar ledningar. Skit i att förra matchen var en besvikelse. Skit i att klacken brände bengaler. Slut leden. Ta besluten. Gå på nästa match. Vi kommer att vinna. Vi är IFK.
VI ÄR KVAR I KUPPEN GÖBBAR.
