Hur man än vrider och vänder på det, så är det alltid bortamatch. Åtminstone för en exilängel i Uppsala. Jag har aldrig bott i Göteborg, än mindre haft några släktband som knutit mig till staden. Ändå var det kärlek vid första ögonkastet, när jag såg den där blåvitrandiga tröjan, 10 år gammal i början av 80-talet. Jag spelade fotboll mot husväggen i Lillån i bruksorten Hofors, och låtsades att jag var Torbjörn Nilsson. Jag byggde upp band till föreningen, till staden, till dess människor. Band som bara blivit starkare med åren. Men vad fan spelar det för roll en dag som denna?
Jag trodde att mitt första inlägg, som nybliven skribent hos Baraben, skulle bli en solskenshistoria. Men med scenarior i huvudet från tidigare matcher; hur kunde jag vara så dum? Jag är för tillfället på besök uppe i det gamla gestrikelandet, och jag såg verkligen fram emot rubrikerna i morgondagens GD. Svarta rubriker om Gefles kräftgång. Just nu orkar jag inte tänka på några tidningsrubriker överhuvudtaget.
Jag såg matchen tillsammans med storebror uppe i Hofors. Framför TV:n. Den påminde en del om matchen mot HIF senast, när jag var på plats på Gamla Ullevi. Stundtals vägvinnande spel, och ledning med 1-0. Jag satt och drömde om en slutkvart, där jag kunde luta mig tillbaka, med en blåvit tremålsledning i bagaget. Att bara få slappna av. Ta det lugnt. Men tyvärr påminde matchen lite för mycket om senast. 1-1. Ridå. Fiasko. Enda trösten var att jag var på toaletten när Gefle gjorde mål, så man slapp se eländet.
Ändå, jag anade det nog redan innan matchen. Intervju med GIF:s Pelle Olsson. En gråare och torrare människa får man leta efter. Precis som hela GIF. Men Pelle kan konsten att få ett lag att spela efter sina resurser. Sedan kan man tycka vad man vill om Gefle. Men de gör jobbet. Vad ska man säga om IFK? Vad ska man säga om Mikael Stahre?
Skadeeländet i all ära (ska det någon gång ta slut?), men det är för dåligt helt enkelt. Att vara i förarsätet i så många matcher, utan att kunna avgöra, är svagt. S-å s-v-a-g-t. När ska Tobbe börja näta igen? När ska vi få se en försvarslinje, som är stabila över tid? När ska vi få se ett mittfält som stänger igen motståndarnas öppningsvägar? När ska vi få se ett anfallsspel av rang? Frågorna är många, men finns det några vettiga svar? Finns det några rimliga svar?
Impulssvar nr.1: Avgå alla!! Ja, det har även jag vräkt ur mig i tunga stunder, men jag tror faktiskt inte på det. Nej, jag tror på Mikael Stahre, jag tror på Håkan Mild, jag tror på IFK Göteborg. De finns där, komponenterna. Folk må tycka att jag är galen i just denna stund, men den bjuder jag på. Allting tar tid, även att spela ihop ett ”nytt” fotbollslag. Sedan är det fullständigt rimligt att folk är kritiska, att publiken buar ut laget efter ännu ett fiasko, att man kan kräva mer. Så mycket mer. IFK Göteborg ska inte hålla till i de nedre regionerna av tabellen, de ska vara ett topplag. Fullt rimliga krav.
Men att stöka till det nu med ommöbleringar i tränarstaben eller i styrelserummet tror jag inte leder någon vart. På lång sikt. För det är väl ändå så man måste se på saken? Ett guld sedan 1996, inte många kulor att hänga i julgranen där. Säsongen, om vi tänker i guld, är redan över och förbi. Men hur jävligt det än må vara i nuläget, tror jag ändå på framtiden. Jag ska inte gå in närmare på att förklara det här, det är bara en känsla jag har. Det finns en del gott att bygga på, trots allt.
Och där måste vi ändå stå upp. För IFK Göteborg.
… Född ur hav och himmel står vi kvar.
Ni hittar mig också på twitter @kugghjulsmannen
©Magnus Thorn