KRÖNIKA. Zlatan är Zlatan är Zlatan. Zlatan är fan bäst. Zlatan är fan sämst. Zlatan har ett så charmigt leende! Zlatan är en spydig invandrare… Zlatan är en materialist med förkastliga värderingar. Zlatan får göra vad han vill, precis vad han vill. Zlatan är världens bästa assistspelare. Zlatan passar aldrig. Zlatan är en av världens säkraste straffläggare. Zlatan missade straffen mot Holland. Zlatan jobbar för laget, han springer tills han är på väg att kräkas. Zlatan kämpar för lite. Zlatan är Zlatan är Zlatan. Zlatan är en snorvalp med för mycket pengar! Zlatan är en elegant representant för Sverige. Zlatan är den mest överskattade spelaren som dragit på sig landslagströjan. Zlatan är en jävla zigenare! Zlatan är den största vi någonsin haft. Zlatan är Zlatan är Zlatan. Jag är jag är jag och JAG älskar Zlatan.
Vad är det med Zlatan? Hans förnamn har närmast blivit ett begrepp, en symbol med betydelser som drar åt alla möjliga håll beroende på vem som tar i det i mun. Du läser och formulerar det själv i huvudet: Zlatan. Man kan höra vad någon tycker om honom bara genom att höra namnet uttalas, bara genom att lyssna hur någon väljer att betona stavelserna. Zlaaatan. Zla-tan. Zlattan! Jag tror jag kan prata med alla, exakt alla jag känner om honom. Jag kan prata med mormor och morfar om Zlatan. Jag kan prata med min yngsta lillasyster om Zlatan. Jag kan prata om Zlatan med någon som inte sett en enda fotbollsmatch i hela sitt liv. Tro fan att man kan prata om Zlatan med Zlatan.
Begreppet Zlatan är närmast litterärt, mytbilden om honom distanserar sig från vår verklighet, han befinner sig inte i samma universum som vi. Avståndet är lika långt mellan honom och mig som det är mellan mig och döda kungar, mellan mig och Josef K, mellan mig och Raskolnikov, mellan mig och Mona Lisa. Vi pratar om Zlatans och Mona Lisas leende på samma sätt, vi frågar oss: vad betyder det? Vilka är de? Vi känner ett behov att tolka Zlatan, vad han känner och vad han tycker, och varför han tycker, för vi känner att det är viktigt. Men varför tycker vi att det är så jävla viktigt?
Jag vill bli lika bra som Zlatan, hör man kidsen säga. Eller: jag vill bli SOM Zlatan. Jag håller med kidsen. Jag vill också bli som Zlatan, kan jag tänka ibland. Inte för att jag behöver kunna lägga en perfekt genomskärare på ett tillslag med ryggen mot målet, i Korpen finns det ändå ingen som tar den löpningen eller kan ta emot bollen. Jag behöver inte hans styrka, hans oerhörda rörlighet. Det är inte i första hand det som är Zlatan för mig. Nej, jag vill pröva på förmågan att gå in i ett rum, ett rum med starka individer, med andra stora begåvningar, och genast vara den outtalade auktoriteten. Den i en grupp som alla utgår ifrån.
För sån är Zlatan. Den tyngd och betydelse som finns i hans namn finns där för att han alltid är referenspunkten för alla i hans närhet. Han har på knappt tio års tid lyckats skapa en personlig makt som är svår att begripa. Hur är det möjligt för en kille från förorten, bara genom att sparka boll, att ta sig till den positionen? Henrik Larsson nådde aldrig dit, hans namn nämndes eller nämns aldrig med samma mytiska distans, Henrik Larsson blev aldrig fiktion. Vad är skillnaden? Jag tror skillnaden ligger i att Larsson aldrig begärde någon makt, Larsson hade aldrig samma vansinniga, och för den delen underbara, självbild som Zlatan har. Larsson hade som spelare inte samma aggressiva hävdelsebehov. Henrik Larsson förde aldrig ett krig.
Zlatan drivs av hämnd, av aggressioner, av konflikter och han har något som liknar en narcissistisk personlighetsstörning. Han är både galen och genial, Larsson var bara genial. Bakom hela det magiska skådespel som Zlatan utgör kan man förnimma en personlig agenda, jag läste hans bok häromveckan och han nämnde hela tiden krig som symbol för den konflikt han alltid söker och alltid försätter sig i. Jag tror det är där man kan finna svaret till Zlatans sagolika status. Allt han gör, varje enskild rörelse, varje enskilt ord, varje enskild beröring med bollen, har givits en friktion, en friktion som skapats genom att han står i ständig konflikt med hela sin omvärld, och denna friktion skapar en energi som drar till sig människor. En energi som drar till sig mig. En energi som jag dåraktigt beundrar.
Man kan hitta flera källor till denna konflikt i hans bok. Centralt är behovet att synas. Behovet att synas föds hos den som aldrig blivit sedd. Båda föräldrarna är frånvarande på olika sätt. Mamman jobbar hårt och beskrivs som oerhört stressad och pressad, hon tycks inte ha ork för att uppmärksamma barnen, hon blir frustrerad och slår till dem med en slev. Pappan är märkt av kriget som pågår i hemlandet, han dricker öl, tomburkarna står i drivor i hans lägenhet, han är helgpappan som bjuder på glass, men som bara korta stunder kan upprätthålla den fasaden. Zlatan avundas de som har föräldrar som kör till träningen, som står vid sidlinjen och pushar på, någon vuxen som kan vara där och försvara en om en annan vuxen angriper en. Det fanns ingen som försvarade Zlatan. Ett av hans krig drivs för att bli sedd och respekterad av sina föräldrar. Zlatan spelade fotboll för kärlekens skull, den striden vann han och behöver nu inte längre utkämpa.
Men Zlatan har också som de flesta med invandrarbakgrund känt av hur avgörande skillnaden är mellan att bli sedd och att bli uttittad. Han utsätts flera gånger i boken för den exkluderande mentaliteten, som oavsett vad folk säger, finns och växer sig allt djupare i det vi kallar för ”det öppna Sverige”. Från dag ett vet han att det finns ett ”vi”, men att han, hans föräldrar, och hans vänner tillhör ett ”dom”. I vissa delar av Sverige är det i dag, just nu, tusentals pojkar och flickor som växer upp med vetskapen (medvetet eller undermedvetet) att man tillhör ”dom”. En grupp som inte äger samma behörighet som alla andra, en åtskillnad som inte kan formuleras eller upphävas med hjälp av juridiska termer, utan bara genom förändrade attityder.
De sociala och ekonomiska barriärerna byggs hela tiden på, bit för bit, och känslan av underlägsenhet skapar frustration, frustration skapar aggression, aggression skapar konflikt. Allt detta är Zlatan en symbol för. Det utanförskapet är svårt att förstå om man inte själv befinner sig i det, och jag tror att det utanförskapet förklarar mycket av vad Zlatan är, och vilken typ av hämndbegär han drivs av. All denna friktion som jag försöker beskriva, den energi som han lyckas uppbringa, kommer ur den motsägelsefullhet som det svenska samhället står för, det krig som man tvingas föra om man föds på fel sida av den sociala muren. Det kriget har Zlatan alltid fört, och det kriget för han fortfarande. Så länge det svenska samhället har sina segregerande strukturer kommer Zlatan och flera med honom föra sitt krig. Det går inte att med ord omfamna hur viktigt det är. Hur viktig Zlatan är. Och det är därför jag älskar honom.
