Varför är England världsmästare innan VM och Tyskland världsmästare efter VM?

VM2010. Jag fick ett meddelande från PeeMaN häromdagen. I korthet gick det ut på att jag inte presterar i feldgrau vs Frankie, det vill säga trash och match talk-duellen och att Frankie äger totalt. Ptja, det kan väl snarast beskrivas som standardförfarandet för Tyskland respektive England i alla mästerskapsturneringar och -kval. Så länge vi pratar om media- och befolkningshaussen i alla fall.

England, fotbollens skapare, landet som var för fint för att spela VM fram till 1950, har en befolkning som har för vana att tro att de fortfarande är världens bästa landslag, trots att det gått 44 år sedan de vann sin enda mästerskapstitel. Faktum är att England för att vara världens bästa lag har väldigt få meriter i VM. Ett guld och en fjärdeplats är allt i semifinalväg eller bättre som man har lyckats skrapa ihop. I jämförelse har Sverige tagit sig till semifinal dubbelt så många gångar och kan skriva upp ett silver, två brons och en fjärdeplats på CV:t. Engelsmännen kompenserar bristen på framgångar på plan genom att vara värst utanför. Att höra dem prata stort om sig själva inför mästerskap och sen matchdag för matchdag tystna allt mer och inse att det faktiskt var ett par decennier sedan man vann känns som en stående punkt på mästerskapsschemat.

Tyskland och tyskarna å andra sidan hör man ytterst sällan skriva upp sitt landslag. Där är det snarare pessimism och tal om att man ska vara nöjda om man tar sig till semifinal. Trots tre VM-guld, fyra silver, tre brons och en fjärdeplats. Landslaget har gått till semifinal 10 av 14 gånger sedan 1954. I Tyskland väljer man att låta spelet tala för sig självt. Det finns naturligtvis anledningar till det.

Den största anledningen har inte något med fotboll eller ens sport att göra. Nej, den största anledningen är naturligtvis att en allt för stark patriotism inte passar sig i Tyskland. Fortfarande 65 år efter krigsslutet ligger den kollektiva skulden som ett dämpande täcke över tyskarna. Om vi svenskar är väldigt reserverade när det gäller nationalism och patriotism och egentligen bara släpper loss när det handlar just om sport har tyskarna inte ens då vågat ge uttryck för sina alla känslor. Det är nästan så att man måste be om ursäkt för att man varit glad när Tyskland vunnit något.

Förrän nu. VM 2006 var förlösande för den tyska folksjälen. Ju längre turneringen led insåg tyskarna att sund nationalism, i samband med sportevenemang till exempel, inte är livsfarlig. Just nu växer en ny generation tyskar fram, de är i min och din (om du är genomsnittsläsaren) ålder, de är den första generationen som lärt sig engelska i skolan och de känner att 65 år är en ganska lång tid.

Jag råkar ha en halvtysk mamma och min mormor föddes i norra Tyskland i början av 1930-talet. Sex år av hennes uppväxt och tonår försvann i ett krig som hon inte kunnat göra något åt. Hade hon stannat i Tyskland, hade min mamma fötts där och hade jag i dag varit tysk så borde jag på något konstigt sätt behöva känna någon form av skuld för något som skett tre generationer tillbaka – nämligen att min mormors föräldrar (sedan länge döda) skulle varit medskyldiga till Hitlers alla brott. Nu är jag född och uppvuxen i Sverige så tanken har liksom aldrig slagit mig att jag kanske borde känna skuld, men för tyskar i min ålder är det en realitet.

Lika lite som de flesta av oss tycker att dagens engelsmän har någon större rätt att leva på 44 år gamla meriter borde man kanske tycka att dagens tyskar har någon större skyldighet att känna skuld för 65 år gamla illdåd.

Just därför kommer det bli intressant att följa Tyskland i årets VM och kommande turneringar. När den nya generationen fans och spelare tagit över – det är inte längre Klinsmann, Völler, Kohler, Matthäus och Häßler utan Neuer, Podolski, Özil, Boateng och Müller – en generation som börjat resonera kring det orimliga i skuldbördan eller som inte ens har sina rötter i Tyskland, kommer den tyska försiktigheten fortfarande att finnas kvar? Eller kommer Tyskland i fortsättningen mer och mer att glida över i den engelska mentaliteten?

Förhoppningsvis inser man ändå att kaxighet och nationalism gör sig bäst efter att man presterat och att det är bättre att vara världsmästare efter VM än innan. Men utan att behöva be om ursäkt för det.