Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

KRÖNIKA Karin Boyes klassiska dikt "I rörelse"—sedan VM 1994 även välkänd inom fotbollskretsar—använde jag en gång i tiden som styckesavdelare i en krönika jag skrev på BaraBen. Faktum är att det var mitt allra första inlägg här. Det var den 26 juni 2005, IFK hade fyra dagar tidigare förlorat mot BK Häcken med 3–1 och jag var urless på livet som inbiten supporter till ett lag som inte vunnit guld på nio år.

Krönikan hette kanske inte helt omotiverat Konsten att plåga sig själv och var en smörigt känslomässig sak där jag försökte mig på alla möjliga och omöjliga retoriska knep i samma text, vilket såhär i efterhand åtminstone för mig framstår som lite halvkomiskt. Vad som däremot inte är komiskt alls är att jag fick så jävla rätt i vad jag skrev den där söndagen för två och ett halvt år sedan. Vad jag skrev var följande:

Kanske finner vi bara den riktiga lyckan innan en match, innan en säsong, innan en final? Det handlar kanske mer om längtan efter guld, snarare än guldet självt.

Den 28 oktober i år blev min profetia självuppfylld. När slutsinalen gick kände jag egentligen ingenting. Det var inga sprudlande glädjekänslor. Istället kändes det som att elva års uppdämd längtan långsamt pös ut ur den ventil som först hade lossats från sina sedan länge fastrostade gängor av Thomas Olsson och som sedan hade skruvats upp lite lätt i den trettiofjärde minuten. Det är möjligt att jag var lycklig men jag tror egentligen inte att jag var det.

Jag, och de som känner mig, antog att jag var i något slags chocktillstånd och att jag snart skulle ha smält det hela och få ett skönt lyckorus. Ett par dagar senare hade fortfarande inget hänt. Ventilen stod på glänt och pös och för varje sekund som gick blev jag känslomässigt tommare, och tommare. Elva års längtan var borta, och jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det, vart jag skulle ta vägen.

Jag satt inte och drömde mig tillbaka till guldögonblicket för att få den där lyckokänslan som man kan få av att tänka tillbaka till upplevda minnen. Istället satt jag och önskade att jag kunde få åka tillbaka i tiden till Marcus Bergs sista mål i Blåvit tröja, till när Ragnar Sigurdsson kastar sönder sin silvermedalj från Svenska Cupen i ren ilska, till bortamatchen mot Halmstad, till slutsignalen på Råsunda, och till Wernblooms 2–0-mål i ösregnet.

Nu går vi mot en ny säsong men jag vet inte riktigt vad jag ska komma att känna när Allsvenskan drar igång igen nästa vår. Tidigare år har känslorna följt den sedan länge färdigskrivna checklistan som börjar med fotbollsabstinens redan några veckor efter slutsignal i omgång 26, därefter upptrissad förväntan i februari och mars, för att därefter avslutas med ett enda långt magplask framåt hösten.

Hade jag fått välja—ur ett för den kommande säsongen rent känslomässigt perspektiv—hade jag valt en andraplats i årets Allsvenska. Då hade de där sköna känslorna av hopp, längtan och revansch infunnit sig. Jag hade ännu en vinter kunnat intala mig själv att jag förhoppningsvis i alla fall kommer få uppleva något guld med Blåvitt innan jag dör. Nu har guldet raderat ut elva år av uppdämda känslor och det kommer ta elva guldlösa år innan jag kan få dem tillbaka.

Den enda trösten är att vi nu lämnar de väl upptrampade ångestfyllda stigarna, och ger oss ut på vandringsfärd, ut i, sedan elva år tillbaka, orörd guldmark.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.