Konsten att plåga sig själv

Jag tänkte inleda med en kort presentation av mig själv, som ny skribent på Bara ben... Jag är i nuläget en 21-årig chalmerist sedan ett år och IFK:are sedan tioårsåldern. Sedan dess har det gått ett decennium, ett antal minnen, lyckorus, matchbiljetter, sorger och bedrövelser. Övervägande det senare. Jag kommer förmodligen att tillhöra årskullen som växte upp till att bli äkta IFK:are precis efter Blåvitts europaäventyr och gulddagar och som kommer hinna bli för gamla för att kunna fira nästa guld... Det är sorgligt att säga att min gladaste stund som Ängel är planinvasionen efter 2-0 mot VF på Gamla i kvalet 2002. Jag har missat allt det roliga.

Vi fotbollsidioter kan konsten att plåga oss själva. Vi föds in i vårt egna personliga Dantes Inferno. Vi växer upp gåendes längs vår egna Via Dolorosa, bärandes en börda vi inte klarar av, i tron om att allt kommer att ordna sig till slut. Vi har fel. Måhända att vi någon gång på vägen får glädjas över ett sent kvitteringsmål hemma mot Elfsborg eller en sjumatchers segersvit, men inte fan är slutstationen något annat än Golgata, korsfästningen. Lidandet. Jag går hem från hållplatsen vid Axel Dahlströms Torg kvällen den 22 juni när tanken plötsligt slår mig. "Vad fan håller vi på med?" frågar jag min kompis. "Det är ju bara skit att vara sportintresserad". Han svarar inte. För det är ju sant. Ett liv som totalt sportointresserad måste ju vara drömmen.

IFK torskar med 3-0 mot Assyriska. Inte ens ett "jaha" skulle man slänga ur sig när man snabbt bläddrar förbi sportsidorna i Metro, som man läser på väg till Chalmers. De där 160 kronorna skulle man kunna gå på bio för, och se inte en, utan två spånnande actionfilmer där man garanterat vet att De Goda vinner i slutändan. Kvällsblaskornas skriverier om skattefusk i Allsvenskan skulle man följa småljumt, mest för att man irriterar sig på de där jävla idrottsföreningarna som alltid myglar med skatten. Men nej, istället har man alltså valt (valt och valt...) Via Dolorosa, Lidandets Väg. Man har sina personliga sju sorgedagar efter den svidande förlusten mot nykomlingen, man kastar 160 spänn i sjön när man går och ser ett sömnpiller utan dess like, som dessutom slutar med att De Goda långsamt torteras till döds, och man får panikångest och svårt att andas varje gång blaskorna skriver något nytt om justitiemordet.

Det största problemet är kanske inte själva beroendet av det som Vi kallar fotboll, och De Andra kallar idioti. Det största problemet är att till skillnad från alla andra beroenden, rökning, snusning, spel, alkohol och allt vad det är, så kan man inte bli kvitt det. Har man en gång blivit beroende går det inte att ta sig ur lidandet. Jag har hört och läst om tio-, hundra- och tusentals människor som slutat röka, snusa, spela och dricka. Jag har inte hört om en enda inbiten Ängel som tagit sig ur sitt beroende. Devisen En gång Kamrat – Alltid Kamrat är slående sann.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Förutom det omöjliga att lösa sig från sitt beroende, är det en sak till som skiljer sig markant från de andra. Och i den här bemärkelsen är vi verkligen idioter. Vi spenderar våra kronor och timmar utan att ha någon som helst aning om vad det är vi kommer att få. En rökare och en snusare får den avslappnande känslan, en spelberoende får alltid spänningen, en alkoholist får sin fylla. Vi går på fotboll och tar frivilligt del i något som vi tror ska släcka vår törst, något som nästan alltid slutar i lidande. För inte kan väl någon komma och påstå att denne har blivit en lyckligare person av att ha sett IFK spela? Kanske finner vi bara den riktiga lyckan innan en match, innan en säsong, innan en final? Det handlar kanske mer om längtan efter guld, snarare än guldet självt.

Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.

För visst är det så att lyckan trots allt infinner sig på vägen. På vägen mot SM-guld, på vägen mot final i Svenska Cupen, på vägen mot final i Royal League. Att man som IFK:are på senare tid vänjt sig vid att målet ändå bara är ett än större lidande än föregående mål får man acceptera, och istället glädjas över de små stunderna på vägen dit. T ex det där kvitteringsmålet mot Elfsborg, eller den där gången då man lyckades hålla sig kvar i Allsvenskan, eller stoltheten i att i alla fall vara bättre än lag som Rosenborg, Bröndby och Vålerenga.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

Kanske finns lyckan närmare den här dagen än ett hägrande SM-guld? Är det egentligen inte så att vi är alltid är nöjda med en vinst? Suktar vi inte alltid efter för mycket? Kanske slipper vi det eviga lidandet om vi sätter upp mindre krävande mål. Den 10 november 2002 var vi definitivt lyckligare än vi var den 30 oktober 2004. Trots att det senare innebar en placering nio snäpp högre upp i tabellen. Led vi inte mindre efter matchen som höll oss kvar i Allsvenskan än efter matchen som innebar en tredjeplats? Trots att det senare uppenbarligen var en bättre prestation.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Det är de små stunderna som gör det. Jublet med 11 000 andra när Risp nickar in 1-0 mot Häcken. Förtvivlan när Seb fjösar straffen rakt på målvakten mot FCK. Det är de odödliga ögonblicken som gör en verkligt lycklig. De där händelserna som inträffar blott en gång. Det är kanske det som skiljer oss från De Andra? Medan de är fast i sitt beroende som gång på gång ger samma avslappnande känsla, spänning, eller fylla, så får vi varje gång en ny sorts... lidande. Antingen det bara går ut på att dra en lättnadens suck när Hjalle sätter sin straff så att han slipper spott och spe för bara en kort stund, eller en lättnadens suck för att IFK kommer att slippa betala restskatt, så är det i hur som helst frågan om två helt olika upplevelser. Och innan dess, frågan om två helt olika lidanden. I förhoppningen om att det inte bara är idioti vi sysslar med, stämmer jag in i Tyler Durdens ord: "Without pain, without sacrifice, we would have nothing." Kanske är det så att det snarare är De Andra som lever ett fattigt liv? Jag och kompisen går vidare.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.