En plantskola utan plastgranar

SILLY SEASON Torsdagskvällen "förgylldes" av ett märkligt möte på Borås Arena. Förra årets SM-guldkämpar Elfsborg och AIK drabbade samman för andra gången inom en vecka. Ångvälten Elfsborg mosade AIK. Sex poäng till Elfsborg på två matcher och tydligt spelövertag spräcker tabellen i en övre halva och en undre härva.

Vilken halva kommer Blåvitt att styra skeppet mot?

Inför säsongen så trodde jag faktiskt att AIK skulle få ordning på sin organisation. En av anledningarna var nyförvärvet Khari Stephenson från Gais, en spelare som för mig kändes som det som kunde få Solna-tattarna att undvika det där erkänt svåra andraåret. Ett mittfält med Stephenson och Dulee Johnson är på pappret ett riktigt bra innermittfält. Men fotboll spelas som bekant inte på pappret och när Richard Norling tränar spelas det inte ens på gräsmattan.

Fast igår ikväll fanns förvisso ingen gräsmatta ens på plast.

Som Blåvit har jag trots den senaste tidens urusla formkurva, sämst av alla "topplag", inte gett upp hoppet om en kamp om guldet i höst. Därför gick jag in i drabbningen mellan de två gulsvarta lagen med en förhoppning att AIK skulle kunna beställa en eller alla poäng i postorderslådan som kallas Borås Arena. Efter ett par minuter kände jag mig spyfärdig.

Att hålla på AIK är svårt till och med när ett guld står på spel för Blåvitt. Men i grund och botten kommer nog illamåendet lite lättare av det faktum att jag redan undermedvetet börjat ge upp hoppet om den där guldstriden. Tyvärr. Igen. Igen. Igen. Därför blev man lite likgiltig inför resultatet och spenderade istället minuterna åt att fundera kring de etablerade proffsnyförvärv som Elfborg radat upp under de senaste två åren.

Ibland säger en del tyckare att IFK Göteborg inte värvar spelare för att det inte finns tillräckligt bra spelare för svenska transfersummor att tillgå. Så kan det ju vara .
Eller så kan det även vara så att spelare inte vill till Blåvitt av just anledningen att vi aldrig slåss om guldet längre. Doftar det inte guld och gröna skogar så intresserar sig inte toppspelarna. Plantskolan i all ära, men plantskolans lilla barrskog säljs oftast vid jultidens transferfönster till Européiska julgranshandlare från välbärgade hem. Plantskolan Blåvitt kan lika lite som plantaget med granar återhämta sig till varje jul om man sågas ner årligen. Det tar tid för något säljbart att växa fram. Nästa gång plantskolan åter börjar växa sig ståtlig sågas de åter av för försäljning. En ond cirkel som är svår att stoppa, vända eller vinna.

Därför behöver Blåvitt plastgranar att fylla ut truppen med. Stabila granar som inte försvinner direkt utan finns kvar även år tre och år fyra av satsningen mot guld och Europa. Vi behöver inse att det kan vara värt den där extra kronan i år, för väntar vi till nästa så kanske alla granar i plantskolan redan är sålda. Då står vi där utan gran för året och väntar åter otåligt på att nästa skörd av unga granar skall komma...