Torsdagskrönikan: Känn ingen sorg

TORSDAGSKRÖNIKAN "Kära Göteborg. Hur e läget? Vad händer hos er egentligen? Det jag har hört oroar mig. Jag har hört att ni har tappat stinget. Jag har hört att ni inte vill utvecklas mer, inte riktigt vill ta steget in i tjugohundratalet.

Jag älskar dig, Göteborg. Därför smärtar det mig att se vad som händer nu. Jag har nämligen hört att ni ska punga ut en herrans massa miljoner på ett nytt bygge i staden, en ny fotbollsarena för stadens tre största lag. Så långt bra, men jag har hört att det inte blir bra. Jag har hört att arenan kommer bli så undermålig att ni medvetet valt att inte gå ut med information kring arenan för att ni helt enkelt skäms för den. Dessutom så trodde ni att ni var smarta och skulle bli stadens hjältar när ni presenterade bygget, men egentligen tycker ni bara det är ett nödvändigt ont. Hur kommer det sig, var är det som är snett?"

Egentligen kan man lätt förstå varför det är så här. I Göteborg är alla så goa och glada. Vi har absolut inget emot att vara lillebror till Stockholm, snarare är vi glada att vi inte är som dem. I Göteborg ska ingen ta mer plats än någon annan. Ingen ska utmärka sig genom att ha mer pengar än någon annan eller köra en finare bil än en Volvo. I kommunhuset sitter Göran Johansson och drömmer om att lägga av och i samma hus sitter Sussana Haby och drömmer om ridhus. På stadens största tidning sitter en krönikör och drömmer om guld och gröna skogar för stadens fotbollslag, samtidigt som han i alla fall verkar ha kommit till den goda insikten att hans eget liv är närmast miserabelt. Överallt på mäktiga stolar i staden sitter folk som verkar ha glömt bort att det är en ny generation Göteborgare på gång som håller på att växa upp. En stor grupp människor som gärna vill bo i staden, och vara stolta över den.

Är det en utopi för oss unga att tro något sådant dumt, att vi även i framtiden kommer kunna vara stolta att kunna kalla oss Göteborgare?

Det kanske är det dags att höja blicken över takåsarna i Linné och miljonhusen i Bergsjön. Kanske är det läge att en gång för alla tänka till lite innan man sätter spaden i marken. Att för en gångs skull hämta inspiration från dem som har tagit det där extra klivet, dem som vågat ta visionerna från ritbordet till verkligheten. Se på Malmö, min nya hemstad sedan ett par månader tillbaka. Se på vad som hänt i Malmö senaste åren och vad som är på gång. De har Öresundsbron och Turning Torso. Efter det kommer Citytunneln, Multiarenan i Hyllie, ny fotbollsarena, tiotusentals bostäder och dessutom är ytterligare en skrapa på gång.

Vad har Göteborg? Götatunneln är förvisso ett bra projekt, även om effekten än så länge inte varit så omfattande och sedvanlig förvirring dessutom verkar råda kring vad man egentligen skall göra med all den yta man frigjort. Och så kommer vi då till sorgebarnet, den nya fotbollsarenan. Jag måste erkänna att det verkar som jag har haft fel. Jag trodde verkligen det skulle bli bra, men när till och med den vanligtvis så harmlösa Supporterklubben Änglarna höjer rösten, ja då förstår man att något inte är som det ska. För egen del så ska sägas jag att jag trots allt kommer tillbaka till Göteborg så snart tiden är mogen. Och jag kommer naturligtvis vara på plats när kamraterna lirar boll. Men jag är inte säker på att liknande människor som befinner sig i ungefär samma situation som mig tänker likadant.

Jösses, Göteborg, det är dags att vakna upp nu. Gör om, gör rätt. Du behöver inte känna oro för mig dock. Jag kommer tillbaks till tanterna och tragiken så småningom, förhoppningsvis som en stolt medborgare. Men kära Göteborg, känn ingen sorg för dem som inte gör det.