Torsdagskrönikan: En liten summering

TORSDAGSKRÖNIKAN Det har blivit dags att börja lite smått att summera året som gått med blåvitt. Inte mycket att le åt kan tyckas men några ljuspunkter har jag trots allt lyckats gräva fram. Samt en hel del mindre lysande ögonblick och individer. Håll till godo.

Årets Flopp: Ali Gerba

Han kom, han sågs knappt, och han segrade verkligen inte. Vad hände egentligen? Hur kunde han floppa något så totalt? En del av förklaringen kan ligga i att värvningen inte var tillräckligt genomtänkt. Mats P hade börjat dra i Gerba innan han tvingades lämna in handduken och när Håkan tog över så kände han sig kanske tvungen att ro hem dealen. Frågan är om man verkligen hade analyserat Gerba tillräckligt, eller om man bara hade kollat in hans mål via Internet? Frågan är vad som händer nu. Kommer han tillbaka till truppen, eller försvinner han all världens väg?

Årets comeback: George Mourad

Han kom hem, och han precis visa att han fortfarande kan göra mål innan han gick sönder. Dessutom var det ett helt annat uppoffrande spel vi nu fick se från Georges sida. Frågan är hur högt vi hade kunnat hamna i tabellen om han inte skadat sig. Nästa år hoppas vi på en George i toppform och ett spel som inte bara går ut på att Bjärsa lägger upp bollen så högt som möjligt i luften, för vem som helst att fånga. Då kan det bli riktigt roligt och vi kan få se riktigt många mål från ”Gudfadern.”

Årets upprättelse: Arne Erlandsen

Arne må ha varit något alkoliserad, väldigt hård och så vidare men tittar man bara i tabellen så förstår man att här är en som trots allt gjorde ett bra jobb. Visst kan kollapsen på hösten haft andra orsaker än att just Arne försvann men det måste trots allt klassas som den främsta anledningen till genomklappningen. Varför han fick gå orkar jag inte bry mig om nu, men helt klart är att han förtjänar beröm för sitt arbete med IFK Göteborg under de åren han var här.

Årets höst: Adam Johansson

Efter sommaruppehållet var det en spelare som höjde sig över alla andra och det var Adam. Tycktes ha en energi som andra spelare saknade och for upp och ner på sin kant oberäkneligt antal gånger varje match. Hade stundtals lekstuga med Alex där ute, och hade vi bara haft något dugliga anfallare som hade kunnat nicka eller peta in ett och annat inlägg så hade Adam antagligen kunnat höja sin assistkvot betänkligt. Att han dessutom är en jävligt vettig och skön snubbe är ett plus i kanten.

Årets Magnus Erlingmark: Jag

Det har funnits en hel del som verkar tro att jag verkligen är Magnus Erlingmark, men så är inte fallet. Jag hade gärna varit det dock, vem vill inte vara en gammal hjälte?

Årets suraste: Mats Härd

Mats Härd är som din kaffesump du vill bli av med varje morgon och du lägger den därför i komposten där den kan förmultna. Men på GP sitter Mats kvar. Men det hindrar inte hans oförhinderliga ruttningsprocess. I tid och otid slänger han ifrån sig redig dynga om det ena och det andra. Han är aldrig glad och skriver aldrig om något bra. Man kan faktiskt fråga sig vad han skriver om överhuvudtaget. När de sista resterna ur Grappaflaskan är urdrucken och surströmmingen uppäten så hittar Mats inspiration från botten av träsket där han befunnit sig i urminnes tider och slänger ihop ännu en kaskad av ruttenhet som får en att vilja vomitera upprepade gånger. Ett tips till redaktionen på GP blir således: dra nått gammalt över Mats så kanske vi ens börjar fundera på att ta upp prenumerationerna igen. Sen var det ju det här med hockeyn också, men det är ett annat kapitel…

Årets supportertrend i silly season: Hemvändare

Den senaste flugan verkar vara att möjliga utlandsproffs helt plötsligt skulle vilja komma hem igen till mediokra allsvenskan. Bara för att en tacoätande mittbena fick för sig det så tror nu många hoppfulla supportrar att alla minsann vill komma tillbaka till allsvenskan igen. Är det inte Mikael Antonsson så är det Fredrik Risp, Kalle Svensson eller varför inte Tobbe Hysén? Namn som i dagsläget känns väldigt långt borta. Unga killar som fortfarande är på väg uppåt i karriären, varför skulle de vilja komma tillbaka till en sunkig allsvenska?

Årets idioter: Våra egna ”fans”

Att ge sig på en stackare med Downs syndrom, kan det överhuvudtaget finnas något lika vedervärdigt? Det var precis vad gais ”bandyfans” gjorde senast i Målilla. Det värsta är att jag inte blivit förvånad om det gällt våra egna ”fans.” Och då menar jag inte ni vettiga som läser detta utan de skitungar som har härjat fritt på våra läktare under året. Det är dags att rensa ut patrasket nu blåvitt, en gång för alla.

Årets match: Halmstad borta

Vi spelade fotboll en match i år. En jävla match spelade vi ordentlig, fin, effektiv och bra fotboll. Låt oss, vid Zeus, hoppas att det blir bättre nästa år. Men låt oss ha förtröstan och se på nästa år med tillförsikt. Som författaren George Bernad Shaw sa en gång i tiden:

"Some men see things as they are and say why -
I dream things that never were and say why not."