Den sista legenden

MAGNIFICENT SEVEN Ännu en legend går i graven. Förra året var det Magnus Erlingmark. I år blev det Håkan Mild. Jag minns inte när jag för första gången insåg vem Håkan Mild egentligen var. Jag var fyra år och hade alltså inte ens börjat förskolan när han debuterade i IFK. Nu, 17 år senare, har jag sedan länge avklarat grunskolan och gått ut gymnasiet. Och Håkan är fortfarande med mig, fortfarande med Kamraterna, fortfarande på plan. Jag har lärt mig vem han är, och jag har lärt mig att älska honom. Men om en månad finns han inte längre där. Om en månad har jag stått på Ullevi och sett Håkan Mild spela sin sista match i den finaste av färger, jag har sett hundratals Kamraters tårar, hört hundratals Kamraters snyftningar, känt hundratals Kamraters rysningar.

Jag har ett sådant där samlaralbum från EM 92. Ni vet den där flugan där man fick ett album med någon tidning, ett album man sen naturligtvis blev tvungen att fylla med köpta klisterbilder. Klisterbilder som samlades i högar av dubletter när man hade ett tiotal tomma platser kvar i albumet. Till slut insåg man omöjligheten i att fylla albumet på riktigt sätt och skickade in den där talongen där man kunde byta bort dubletterna mot de bilder man saknade. Jag tror det var så jag fick albumet komplett. Hur som helst så är i alla fall Håkan Mild med i mitt album. 20 år gammal, fyllda 21 samma dag som gruppspelsmatchen mot Danmark, med sex landskamper och ett mål intecknade under bilden på ynglingen med blont hårsvall.

I samma album som Thomas Ravelli, Mikael Nilsson, Roland Nilsson, Stefan Schwarz, Magnus Erlingmark, Klas Ingesson, Stefan Rehn, Glenn Strömberg, Jonas Thern, Kennet Andersson, Tomas Brolin, Martin Dahlin och Johnny Ekström. På andra sidor hittar man Eric Cantona, Jean-Pierre Papin, Dennis Bergkamp, bröderna Koeman, Marco van Basten, Lothar Mattäus, Jürgen Klinsmann, Brian Laudrup, Roberto Baggio och Franco Baresi. Faktum är att Håkan Mild är den siste kvarvarande aktive fotbollsspelaren av alla i Sveriges lag som det presenteras i albumet. Av alla legender jag vuxit upp med är han den siste i hela albumet, frånsett Duracell-Bergkamp, som fortfarande spelar fotboll. Nu kommer han att träda in i samma finrum som dem. En av dem sista av den gamla generationen där klubbkänsla fortfarande betydde något.

Ambitionen var ett långsamt gift
Du höll ut länge men du föll till sist
Och jag den svage, jag står ensam kvar
En sista rest av en utdöd art

Hör du mig?
Hör du mig?
Kan du höra mig?
Hör du mig?
Hör du mig?
Allt det här är för dig
Hör du mig?
Hör du mig?
Kan du höra mig?
Allt vi sagt, allt vi gjort blev en sång för dig